Skip to main content

Full text of "Forskningar och äventyr i Sydamerika"

See other formats


















Bild 180. Huanyamindian. 






FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 
I SYDAMERIKA 


ERLAND NORDENSKIÖLD 


MED 271 ILLUSTRATIONER 



STOCKHOLM 


ALBERT BONNIERS FORLAG 




STOCKHOLM 

AI.B. BOXXIERS BOKTRYCKERI 19 15 



Till minnet au 


Generalkonsul AXEL JOHNSON 




Företal. 


Innan jag börjar skildringen av min hustrus och min 
resa i Sydamerika 1913 och 1914, vill jag tacka alla dem 
som ekonomiskt möjliggjort densamma. Dessa äro antro¬ 
pologiska sällskapet i Stockholm, min mor, disponenten 
Arvid Hernmarck, generalkonsul Axel xV: son Johnson, 
konsul Helge Johnson, kanslirådet Clas Lindbeck, greve 
Carl och baron Johan Mannerheim, fru 0. W. Norden- 
skjöld, doktor och fru Albert Pauli, generalkonsulinnan 
Ina Smitt och konsul Pedro Svensson. 

Apotekar Ilenrik Enell liar jag att tacka för vårt 
rikhaltiga reseapotek, vilket ordinerats av doktor Selim 
Birger. Av löjtnant Högman fick expeditionen en evinru.de- 
mot.or samt av flera andra personer smärre gåvor. 

Denna bok är tillägnad minnet av framlidne general¬ 
konsul Axel Johnson, tack vare vilkens energi och initiativ 
svenska industrialster, svenska affärsmän och svenska 
forskare kunna resa under svensk flagg till 
Sydamerika. 

Nästan överallt i Sydamerika ha vi mött den allra 
största gästfrihet, främst likväl hos svenskarna därute. 
Sveriges representanter i Buenos-Aires och Rio de Janeiro, 
baron G. Löwen och herr Johan Paues ha gjort oss stora 
tjänster. Den senare är jag särskilt tacksam för 
hans energiska och resultatrika arbete för att skaffa till 



rätta mina bortkomna samlingar. Även konsul P. Svensson 
och herr Axel Paulin ha gjort mig mycket stora tjänster. 

Av icke svenskar vill jag främst tacka herrar Stanley 
Barber i Cochabamba, Ernst Köhler i Matehua, Max 
Gries i Yacuiba, Pemberton i Jujuy, K. Paulsen i Porto 
Velho, Carl Sonnenschein i Riberalta och Carl Vollrath i 
Mequens samt många andra, av vilka flera äro, nämnda 
i det följande. 

Teckningarna i denna bok äro utförda av fröken H. 
Kjellstedt. En del föremål äro fotograferade av herr S. 
Weinberg. För övrigt äro alla bilder utom 81—86 och 
215, 216 reproducerade efter av undertecknad tagna foto¬ 
grafier. 

Göteborg den 17 augusti 1915. 


Erland Nordenskiöld. 



Inledning. 


en resa, jag kommer att skildra i denna bok, 
berör en betydande del av Bolivia samt en 
liten del av Brasiliens gränsområde mot 
denna republik. Tillåt mig därför att först 
meddela eder en helt kort repetitionskurs 
i Bolivias geografi och historia. 

Först vill jag erinra om att Bolivia är ett mycket 
vidsträckt land, mer än tre gånger så stort som Sverige. 
Vi tänka oss nästan alltid Bolivia som ett bergland med 
skyhöga fjäll och stora högslätter. Sjuttio procent av 
Bolivia är likväl ett slättland eller ett kuperat lågland, som 
icke ligger mer än några hundra meter över havet. 

En betydande del av Sydamerikas största sjö Lago 
Titicaca tillhör Bolivia. På Anderna rinna upp talrika 
floder, vilka alla flyta mot Atlanten. De förnämsta av 
dessa äro Rio Mamoré med Rio Grande och Rio Guaporé 
(Rio Iténes) samt Rio Beni med Rio Madre de Dios och 
Rio Orton, som förena sig till Rio Madeira. 

Till Rio Paraguay flyta genom södra Bolivia Rio 
Pilcomayo och Rio Bermejo. 

Dessa floder och deras bifloder ha varit och äro av 
oerhörd betydelse för de människor, som leva i dessa 
trakter. För indianerna ha de framför allt varit och äro 
viktiga för sin fiskrikedom. För de vita spela flera av dem, 
som höra till Amazonflodens vattenområde, en stor roll 
såsom viktiga vägar för samfärdseln. 

Av Bolivia upptagas 30 o/o av den Andinska bergs¬ 
massan med sina kammar och högslätter. Några av An¬ 
dernas berömdaste bergstoppar, som Illirnani (6,400 m. 



1. — Nordenskiöld. 




2 . FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

ö. h.), Illampu (6,650 m. ö. h.) och Sajama (6,400 m. 
ö. h.), ligga i Bolivia. 

Klimatet är naturligtvis mycket olika i bergstrakterna 
och på slättlandet. I Sydväst är landet så gott som öken. 
Omkring Lago Titicaca är landet kargt men likväl tätt 
bebott. Fjälldalarna i sydöstra delen av landet ha i regel 
ett härligt klimat och äro mycket bördiga. 

Slättlandet är mycket olika i söder i El Gran Ghaco 
och i norr inom Rio Madeiras vattenområde. I hela det 
bolivianska Chaco norr om Rio Pilcomayo finnes sålunda 
ingen flod av betydelse. Stora delar av landet är täckt 
av taggiga snårmarker, rika på kaktus och caraguatå 1 . I 
norr finnes ett otal av floder och även stora yppiga ur¬ 
skogar, omväxlande med pampas. Härliga äro regnskogarna 
på Andernas nordöstsluttningar alltifrån S: a Cruz de la 
Sierra till peruanska gränsen. Dessa bilda, då floderna 
där ej äro segelbara, ett svårgenomträngligt bälte, som 
skiljer fjällen och högslätterna från slättlandet. 

Enligt den bolivianska folkräkningen av år 1900, vilken 
såsom alla. bolivianska folkräkningar är högst otillförlitlig, 
hade Bolivia då 1,744,568 invånare, därav 903,126 indianer, 
485,293 mestizer, 231,088 vita och 3,945 negrer. Därtill 
komma 121,116 individer, vilkas ras ej är närmare an¬ 
given. Tätast befolkat är departementet Cochabamba med 
5,43 personer på km 2 och glesast Territorio Nacional de 
Colonias med 0,or> på km 2 . Räkna vi Bolivias invånar¬ 
antal i runt tal till 1,750,000, så leva 1,500,000 i bergs¬ 
trakterna och 250,000 på slättlandet; 218,845 beräknas 
kunna läsa och skriva, och resten äro analfabeter. De 
mest betydande städerna i Bolivia äro huvudstaden La 
Paz, 3,630 m. ö. h., 85,000 inv., Sucre, f. d. huvud¬ 
stad, 2,815 m. ö. h., 22,500 inv., Potosi, 3,945 m. ö. h., 
22,000 inv., Oruro, 3,694 m. ö. h., 24,000 inv., Cocha¬ 
bamba, 2,643 m. ö. h., 22,000 inv., Tarija, 1,905 m. ö. h., 
7,000 inv. och S: a Cruz de la Sierra, 442 m. ö. h., 14,000 
inv. 


1 Bromelia serra. 



INLEDNING 


3 


Do vita och mestizerna i Bolivia tala naturligtvis 
spanska. Tvenne indianspråk är o av stor betydelse i 
Bolivia, nämligen aymara och quichua. Något av dessa 
språk talas utom spanska även av mestizerna i fjäll¬ 
trakterna. Aymaraindianerna 1 beräknas till över 350,000, 
quichuaindianerna 1 till över 400,000. Dessa tvenne indian¬ 
stammar sätta i hög grad sin prägel på livet i Bolivias 
bergstrakter. Av betydelse är även guaranispråket, som 
talas av 30- ä 40,000 personer. För övrigt finnas i Bo¬ 
livia, såsom vi under resans lopp skola erfara, ett stort 
antal indianspråk. Man beräknar dem, som äro fullkomligt 
olika, till ett trettiotal. 

I de siffror, jag här anfört rörande antalet invånare i 
Bolivia, äro ej de av de vita oberoende indianerna in¬ 
beräknade. Dessa äro högst 75,000, boende, såsom vi 
skola erfara, över ett område, som är större än Sverige. 

När spanjorerna upptäckte Peru, funno de där en 
välorganiserad stat, det s. k. Incariket, vilket lands huvud¬ 
stad var Cuzco. Incariket sträckte sig från Rio Ancas- 
rnayu i Columbia till Rio Maule i Chile. Av det nu¬ 
varande Bolivia innehade incas -hela det Andinska bergs¬ 
området utom en del av dalarna på östsluttningarna. 
Deras värsta fiender voro här de stridbara chiriguano- 
indianerna. 

Före incas ha säkerligen i västra Sydamerika funnits 
andra mäktiga indianvälden. Sålunda anser man Tia- 
huanaco nära Lago Titicaca för förincaiskt. Tia.huanaco 
är en av de märkligaste av de ruiner, som äro kända 
från Sydamerika. 

På otroligt kort tid erövrade spanjorerna fjälltrakterna 
i det nuvarande Bolivia. Blott chiriguanoindianerna bjödo 
dem ett allvarligt motstånd. Ar 1545 började spanjorerna 
att bearbeta silvergruvorna vid Potosi. År 1547 hade 
Potosi 14,000 invånare. År 1585 hade man redan tagit ut 

1 I Bolivia. Några aymara- och en stor mängd quichtiaindianer bo 
i Peru. 



4 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

ur gruvorna silver för 1 milliard pesos. 1 Sedan dess ha 
dessa gruvor ytterligare givit flera milliarder. I början 
av 1600-talet hade Potosi 150,000 invånare och 60 kyrkor 
och var den största staden i Sydamerika. Numera äro 
silvergruvorna i Potosi av ringa betydelse, och staden har 
blott 22,000 invånare. 

Självklart är, att milliardgruvorna i Potosi spelat en 
oerhörd roll i dessa trakters historia. I gruvstaden utveck¬ 
lades under 15- och 1600-talen en vansinnig lyx. Massor 
av livsförnödenheter fördes från Cochabamba, Sucre och 
andra trakter till den stora staden, som låg på 3,945 meters 
höjd över havet. Tusentals indianer tvingades att arbeta 
i gruvorna. 

Skattsökeriet och äventyrslystnaden lockade span¬ 
jorerna att göra forskningar öster om Anderna. Man sökte 
efter det fabulöst rika sagolandet, El Dorado eller El Gran 
Paititi. Sedan La Plata-flodens mynning upptäckts år 
1510, trängde spanjorerna uppför Rio Paraguay. År 1536 
—37 gjordes av Ayolas den första överlandsresan från 
Paraguay till Peru. 

År 1560 anlades staden S:a Cruz de la Sierra i Chi- 
quitos och flyttades sedan 1595 till den plats, där den nu 
är belägen. Därifrån trängde några jesuiter år 1595 in i 
Mojos. Från och med år 1675 utforskade jesuiterna José 
del Castillo, Pedro Marbån och Cipriano Baraze en mycket 
stor del av Mojos och lade grunden till jesuitmissionerna, 
som varit av oerhörd betydelse för indianerna i det inre 
av Sydamerika. Därefter anlade de missioner i Chiquitos. 
Under jesuiternas tid voro stora delar av östra Bolivia 
bättre kända än de äro nu. De innehade sålunda t. ex. 
en betydande del av norra Chaco, som nu betraktas som 
outforskat och som är i händerna på mot de vita fientliga 
indianer. Jesuiterna förvisades från Sydamerika år 1767. 
Det var en mycket viktig och sorglig händelse i den in¬ 
dianska rasens historia. 

Mindre framgång än i Mojos och Chiquitos hade jesu- 

1 Anales de Potosi (se litteraturförteckningen). 



INLEDNING 


5 


iterna i sina hjältemodiga försök att omvända chiriguano- 
indianerna, mot vilka vicekonungen Toledo 1574 gjorde 
ett misslyckat erövringstäg. Det är franciskanermunkar, 
som i främsta rummet ha utforskat deras land. I början av 
1600-talet började deras missionsarbete bland chiriguano- 
indianerjxa, och fortfarande ha de där flera mycket bety¬ 
dande missioner. 

På 1600-talet trängde talrika franciskaner och även 
dominikaner in till urskogsstammarna i nordöstra Bolivia. 
Där ha de förra ännu missioner, som vi i denna rese¬ 
skildring komma att närmare lära känna. 

I slutet av 1700-talet började Padre Salvatierra att 
omvända guarayoindianerna, som inneha ett bördigt hög¬ 
land i östra. Bolivia. Hans arbete fortsattes sedan av fran¬ 
ciskaner, som där ha betydande missioner. 

Yi kunna utan överdrift säga, att inga ha gjort så 
mycket för utforskningen av slättlandet i Bolivia som de 
katolska missionärerna. 

Under den spanska kolonialtiden var Rio Guaporé 
gräns mellan det spanska och portugisiska kolonialväldet. 
Portugiserna byggde 1776—1783 vid Rio Guaporé en slotts- 
liknande fästning, som kallades O Forte do Principe da 
Beira. Stridigheterna mellan spanjorerna och portugiserna 
bidrogo säkerligen till utforskandet av gränstrakterna. 

Alltifrån spanjorernas första erövring av dessa trakter 
utkämpade de otaliga strider med indianerna, som de 
behandlade allt annat än väl. Splittrade i många stammar 
med olika språk, såsom indianerna äro, ha de ej kunnat 
organisera sig till något gemensamt uppror. Ett mycket 
allvarligt sådant gjorde likväl quicliua- och aymara- 
indianerna under Tupac-Amaru år 1780—1782. 

Stor heder har den katolska kyrkan och dess tjänare 
alltifrån Las Casas till nuvarande tid av att den sökt att 
skydda indianerna mot grymheter och utplundring. 

Under den spanska kolonialtiden hörde det nuvarande 
Bolivia till år 1776 under vicekonungen i Lima och sedan 
under vicekonungen i Buenos-Aires. Genom upprättandet 



0 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

år 1559 av »La audiencia 1 de Charcas» i Sucre hade det 
nuvarande Bolivia en viss självstyrelse inom vicekonunga- 
riket. 

År 1810 började i Bolivia mestizernas frihetskrig mot 
spanjorerna, vilket den 6 aug. 1825 ledde till grundandet 
av den fria republiken Bolivia. 

För en europé kan det synas underligt, att så många 
olika stater bildades av det spanska kolonialväldet. Man 
måste likväl komma ihåg de stora avstånden här och 
kommunikationssvårigheterna, vilka naturligtvis ledde till 
att de olika delarna av kontinenten kände sig oberoende 
av varandra. Att Bolivia blivit en självständig stat, sam¬ 
manhänger intimt med den stora betydelse, landet hade 
under lång tid genom Potosigruvornas milliarder, och med 
upprättandet av en högsta domstol i Sucre. Mycket har 
Bolivias utveckling hämmats genom de många revolu¬ 
tionerna, ett arv från den spanska kolonialtiden, då olika 
partier alltifrån Pizarros och Almagros dagar blodigt be¬ 
kämpade varandra. 

Under detta århundrade synes landet gå en lugnare 
utveckling till mötes, fastän jag ej är övertygad om att 
den sista revolutionen ännu är utkämpad. 

Intill sista tiden ha Bolivias gränser mot grann¬ 
staterna varit mycket svävande. I samband med gräns¬ 
regleringarna med Peru och Brasilien ha betydande om¬ 
råden blivit utforskade och kartlagda. Med Paraguay är 
gränsfrågan ännu svävande. Bolivianarna ha under de 
senaste åren militärt besatt en del av det omtvistade 
norra Chaco. 

Genom ett fördrag avstod Bolivia år 1867 ett stort 
område till Brasilien. Genom krig med Chile har Bolivia 
förlorat sitt kustområde vid Stilla Oceanen och genom 
uppror det gummirika Acreområdet, som nu tillhör 
Brasilien. 

1 En administrativ högsta domstol. 

2 Se min bok Indianliv. Stockholm 1910. 



INLEDNING 


7 


I början av 1800-talet utforskades många okända fjäll¬ 
dalar i nordöstra Bolivia av insamlare av kinabark. Av 
ännu större betydelse för norra Bolivias utforskning har 
gummit varit. Rio Benis och Rio Madre de Dios bifloder 
ha sålunda utforskats för att söka nya gummiskogar. 
Bland dem, som där gjort viktiga resor, märkas framför 
andra Heath, Pando och Armentia. Under de sista åren 
ha tenn gruvorna på den bolivianska högslätten utvecklats 
till Bolivias »guldgruvor». Tennproduktionen 1912 var 
ungefär 22,300 ton (fint tenn). Silverproduktionen var 
samma år 123 ton. Bolivias mineralrikedom är säkerligen 
mycket stor. 

Bolivia har alldeles sällsynt usla vägar. År 1892 
öppnades den första järnvägen i Bolivia. Den förband 
Oruro med Antofagasta, en chilensk hamn vid Stilla 
Oceanen Sedan dess, särskilt under presidenten Mon- 
tes, har järnvägsnätet trots stora terrängsvårigheter ut¬ 
vecklats betydligt. År 1913 var längden av Bolivias samt¬ 
liga järnvägar 1,284 km. Talrika små flodångare befara 
numera de segelbara floderna och Lago Titicaca. År 
1912 öppnades i Brasilien järnvägen Madeira—Mamoré 
i sin helhet för trafik. Den förbinder den segelbara Rio 
Mamoré med en hamn vid Rio Madeira, som ligger nedan¬ 
för fallen, och är sålunda en ytterst viktig utfartsväg för 
nordöstra Bolivia. 

Det är först allt eftersom järnvägar blivit byggda, 
som Bolivias stora naturliga rikedomar med framgång 
kunna utnyttjas. Ännu förbinder ingen järnväg, inte 
ens en god väg, bergstrakterna med slättlandet i öster. 
Alla hittills byggda järnvägar i Bolivia äro i bergstrak¬ 
terna. 

Vetenskapsmän ha ej gjort mycket geografiskt pioniär- 
arbete i Bolivia. 

Material rörande de nu levande indianerna har i 
främsta rummet samlats av munkar och av den store 
fransmannen d’Orbigny. Den sistnämnde har även gjort 



FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


mycket för kännedomen om Bolivias växt- och djurvärld. 
Som naturligt är, ha munkarna i främsta rummet in¬ 
tresserat sig för indianernas språk, men de ha även gjort 
många iakttagelser rörande deras seder och bruk. Jesu¬ 
iten Eders arbete över Mojos, jesuiten Fernandez över Chi- 
quitos, franciskanern Cardus över Guarayos, franciskanern 
Armentias över Bcni t. ex. äro oumbärliga för känne¬ 
domen om Bolivias indianer. 

Det viktigaste arbete, som är skrivet om Bolivias in¬ 
dianer, är d’Orbignys L’homme Américain. 

Landets förspanska historia och minnesmärken ha 
på senare tid framför allt studerats av Bandelier, Uhle 
och författaren. Bandelier har arbetat på öarna i Lago 
Titicaca, Uhle har bl. a. skrivit ett ståtligt och värde¬ 
fullt arbete om Tiahuanacoruinerna. Själv har jag skrivit 
om husgravar i Bolivias och Perus gränstrakter och om 
»mounds» i Mojos i nordöstra Bolivia. 

Av bolivianarna själva har ingen gjort så mycket för 
kännedomen om Bolivia som M. V. Ballivian. Naturligtvis 
finnas även flera värdefulla äldre arbeten om dessa trakter, 
som ej skrivits av munkar, t. ex. guvernören Viedmas 
beskrivning av provinsen S:a Cruz. 

Flera reseskildringar behandla Bolivia. De värde¬ 
fullaste synas mig vara de av d’Orbigny, Squier, Weddel, 
Forbes, Bandelier, Middendorf och Herzog. 

Vår resa har även berört en liten del av Brasilien 
öster om Rio Guaporé. Denna flod befors först 1741. 
Övre delen befolkades sedan så småningom av förrymda 
slavar från Matto-Grosso. Vid nedre delen av Rio Guaporé 
hade jesuiterna under 1700-talet några missioner. Ar 
177(5 anlade portugiserna dar, som nämnt, en gränsfäst¬ 
ning mot det spanska väldet. Fortfarande äro stora ur¬ 
skogsområden på den brasilianska sidan av Rio Guaporé 
outforskade. 



INLEDNING 


9 


Det okända Sydamerika, 

Vi se, att Bolivia är ett land med betydande städer, 
järnvägar och ångbåtar och med en snart 400-årig efter- 
columbisk historia. Det är tillika ett mycket vidsträckt 
land, som till allra största delen är mycket glest befolkat. 

Det är inte så lätt för en utomstående att förstå, 
att det finnes okänt land här, att här ännu finnas vilda 
indianer. Det är inte ens lätt för den, som gjort vid¬ 
sträckta resor här och som alltid följt de stora stråk¬ 
vägarna. Därför ser man de mest orimliga påståenden, 
såsom att de vilda indianerna äro. minskade till ett få¬ 
tal, att hela landet är väl utforskat o. s. v. 

En äldre resvan dam, något så när van vid dåliga 
hotell o. d., skulle t. ex. utan svårighet kunna resa från 
Europa över Para till Riberalta vid Rio Beni och till 
Trinidad vid Rio Mamoré, platser i Bolivia, i hjärtat av 
Sydamerika. Hela resan kunde hon göra med ångbåt och 
tåg, och risken vore blott, att hon sjuknade i feber. Hon 
skulle ha mycken tur, om hon fick se några »vilda» in¬ 
dianer. Ingenstädes skulle hon se dem hemma hos sig. 
Hon skulle säkert träffa många utlänningar, som levat 
i årtionden i dessa trakter och som aldrig varit hos obe¬ 
roende indianer. Reste hon sedan hem och var skriv- 
kunnig, skulle hon kanske skriva att de vilda indianerna 
äro nästan utdöda i dessa trakter. Något skulle hon väl 
ha att berätta om indianöverfall vid Rio Mamoré, be¬ 
rättelser, som hon fått i andra eller tredje hand. Mången 
herre, som gjorde samma färd och utsträckte den vidare, 
så långt floderna kunna befaras av små flodångare, skulle 
kanske säga: »Tusan, det är ingen konst att resa i det inre 
av Sydamerika.» 

När ångaren gick uppför Rio Guaporé, skulle han ha 
lämnat den någonstädes, helst på den brasilianska sidan 
av floden, och så skulle han ha slagit sig igenom ur¬ 
skogarna några få mil, och han skulle ha fått en annan 
föreställning om Sydamerika. Han skulle fått lära känna, 



10 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

vad. det vill säga att hugga sig väg genom urskogen, där 
man blott kommer fram steg för steg med skogskniven i 
hand, där allt land ofta är översvämmat under regntiden 
och där man under torrtiden kan dö av törst. Urskogens 
alla insekter skulle pina honom. Säkert behövde han inte 
gå långt, förrän han förstod, att urskogarna äro bebodda. 
Kanske skulle ett regn av pilar från osynliga fiender lära 
honom, att ännu är inte det sista rödskinnsäventyret 
skildrat. Några mil inåt urskogarna skulle han finna väl- 
trampade stigar. Följde han dem, skulle han komma 
till jakthyddor, lägerplatser o. d., tills han hade turen att 
finna någon indianby. 

Sedan förstod han snart hela historien. Indianerna 
ha förlorat de segelbara floderna, det ha de i regel gjort 
för länge sedan, sedan århundraden tillbaka. Urskogarna, 
de små bifloderna äro ännu i många trakter i deras våld. 

När samme herre lämnade järnvägen Madeira—Ma- 
moré, skulle han ha frågat litet om Rio Pacanova, som 
mynnar ut i Rio Mamoré ej långt från järnvägens änd¬ 
punkt. Det är ingen betydande flod. Man skulle ha be¬ 
rättat honom, att intill allra sista tiden ha flera personer 
blivit dödade av vilda indianer, vilka troligen mången 
gång hört ångvisslan från lokomotiven, när de jagat åt 
järnvägen till. 

Fortsatte han uppför Rio Mamoré till Quatro-Ojos 
och därifrån red till S: a Cruz de la Sierra, skulle han 
väl inte kunna tro, att nära denna betydande plats ännu 
finnas vilda indianer. I urskogen mellan Rio Grande och 
Rio Chimoré och i el Monte Grande mellan S: a Cruz och 
missionerna i Guarayos ströva likväl horder av siriono- 
indianer, 1 vilka där nästan årligen göra överfall på de väg- 
farande. Högst hundra kilometer från denna stad, som 
är den mest betydande orten på hela det bolivianska slätt¬ 
landet, leva sålunda till de vita fientliga indianer. Samma 
indianer förekomma i urskogarna inom ett mycket bety- 

1 Dessa lära på senaste tiden delvis ha trängts mot norr av de från 
Chaco utvandrade vilda tsirakuaindianerna. 



INLEDNING 


11 


dande område, som sträcker sig alltifrån S: a Cruz de la 
Sierra till Rio Guaporé. 

Fortsätter samme man från S:a Cruz till Puerto 
Suarez vid Rio Paraguay, är han utsatt för att under vägen 
bliva överfallen av några av de indianer, som bebo norra 
Chaco. Troligt är likväl, att han under denna färd ej 
möter någon »vilde». Skulle han lämna stora vägen och 
våga sig in i norra Chaco, skulle han först få pröva verk¬ 
liga svårigheter. Svårgenomträngliga äro där snåren och 
den taggiga, finbladiga torrskogen. Cristian Suarez Arana, 
som där gjort en mycket viktig resa, måste en gång 
låta transportera dricksvattnet för sig och sitt folk femton 
svenska mil. Risken att gå under av törst är därför 
mycket stor. Fientliga indianer skulle han antagligen 
möta i dessa ogästvänliga trakter. 

Toge vår resande stora vägen, som för från S: a Cruz 
de la Sierra till Argentina, skulle han utan större svårig¬ 
het kunna besöka indianer, som ännu leva äkta indian¬ 
liv, om de också ej mer äro fullt oberoende av de vita; 
detta framför allt, om han gjorde en avstickare nedåt 
Rio Pilcomayo. Han skulle likväl finna, att även där skulle 
han inte utan de största svårigheter kunna göra en expedi¬ 
tion inåt norra Chaco, där indianerna ännu äro fullt fria, 
lämnande den väg, som förbinder militärposteringarna vid 
Rio Pilcomayo. 

Hade vår man i stället för Rio Mamoré befarit Rio 
Beni, skulle han inte se någon vild indian vid denna flod. 
Först vid några av bifloderna Rio Madidi och Rio Gene- 
suaya skulle han finna ett fåtal indianer, som ej äro 
vidare svåra att besöka. Han skulle förstå, att gummi¬ 
sökarna trängt fram här nästan överallt och att indianerna 
i hög grad minskats i antal. Man skulle även berätta 
honom om sparsamma rester av förut mäktiga stammar, 
som där bebo någon undangömd vrå, där det är allt 
annat än lätt att finna dem. Vad som gäller för Rio Beni, 
gäller även för Rio Madre de Dios. 

Av vad jag här sagt, förstå vi, att de stora dragen av 



12 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

dessa trakters geografi äro väl kända. Här finnas inga 
stora geografiska upptäckter att göra, inga stora nya flo¬ 
der, inga betydande sjöar att upptäcka, inga väldiga vita 
fläckar på kartan. Små ångare befara floderna, viktiga 
vägar korsa landet i olika riktningar, åtskilliga betydande 
orter finnas, som redan existerat i århundraden. Likväl 
finnas här, som nämnt, talrika indianer, som ännu leva 
oberoende av den vite mannen. Dem skydda yppiga ur¬ 
skogar och träskmarker eller vattenbrist och snåriga, torra 
buskskogar. Gynnade av dessa naturhinder ha de lyckats 
bevara sitt oberoende även inom områden, som ej äro så 
väldiga. Ännu är den dag mycket avlägsen, då den sista 
indianpilen avskjutits i dessa skogar. 

Gör man en resa här för att studera indianer, får 
denna till stor del karaktären av en serie av exkursioner. 
Man söker sig in på ett indianområde, återvänder till de 
stora stråkvägarna, provianterar för att sedan på någon 
annan punkt göra »strandhugg». För att med framgång 
göra dessa exkursioner måste man begagna sig av till¬ 
fälligheter. Man finner ofta, att ett område, där man 
tänkt gå in, är stängt för forskningen, tack vare överfall 
av indianerna på de vita eller ännu vanligare tvärtom. 

I de otillgängliga skogarna finner man ännu oberoende 
indianer. Bra ledsam bleve här en resa, om man blott 
kunde göra forskningar över dessa. Så illa är det inte 
ställt. Så gott som alla indianer här äro intressanta för 
forskningen. De må ha europeiska kläder, gå i mässan, 
ha Jesus och Maria på väggen i hyddan, spela draghar- 
monika och skjuta med repetergevär, bevara de likväl 
så gott som alla sina gamla föreställningar och känna 
fortfarande stammens gamla sagor. 

Detta om studiet av de nu levande indianerna. Vad 
arkeologien beträffar, är nästan allt här terra incognita, 
vilket ej är så underligt, då till dato den, som skriver dessa 
rader, är den ende, som gjort arkeologiska forskningar i 
östra och nordöstra Bolivia, i hjärtat av Sydamerika. 

Vad kartorna över dessa trakter beträffar, äro de då- 



INLEDNING 


13 


liga, till och med mycket dåliga. Det är icke mycket 
frestande för en intendent vid ett etnografiskt museum i 
en stad i norra Europa att plottra med dessa kartor, ty jag 
har redan sagt, att nya större sjöar, nya betydande floder 
o. d. finnas ej mera att upptäcka. Vad det inre Sydamerika 
nu behöver, är planmässig kartläggning av hela landet, 
departement efter departement, provins efter provins, och 
detta bör utföras på de inhemska regeringarnas bekostnad 
av därför anställda personer. I Bolivia finnes numera blott 
en resa att göra, som skulle kunna locka en upptäckts¬ 
resande, som ej är direkt etnografiskt intresserad. Det vore 
att korsa norra Chaco från Rio Pilcomayo till Chiquitos. 

I gränstrakterna mellan Bolivia och Peru finnas inga 
stora geografiska upptäckter att göra. Mera frestande för 
en geograf är Matto-Grosso, den stat av Brasilien, som 
gränsar till Bolivia. Där äro ännu betydande områden out¬ 
forskade. Där kan man ännu finna någon biflod till någon 
biflod, som ej befarits av någon vit man. I Matto-Grosso 
utföres för närvarande ett mycket energiskt geografiskt 
arbete av överste Rondon. Där finnes ofantligt mycket 
att göra för en etnograf. 

Till arbetsfältet. 

För att komma till Bolivia kan man resa följande 
vägar. Från Chile kan man ta järnvägen från Antofagasta 
till Oruro eller från Arica till La Paz. Från Mollendo i 
Peru kan man komma med järnväg till Puno vid Lago 
Titicaca och sedan med ångbåt över denna sjö till Guaqui 
i Bolivia. Därifrån kan man fortsätta med järnväg till 
T.a Paz, Oruro, Potosi och inom kort även till Cocha- 
bamba. Vill man vidare, får man fortsätta på mulåsnerygg. 
Kommer man från Argentina, far man med järnväg till 
La Quiaca på gränsen mellan denna republik och Bolivia. 
Därifrån fortsätter man med diligens eller på mulåsnerygg. 

Ämnar man sig till östra Bolivia, kan man ta järn¬ 
vägen till Embarcacion vid Rio Bermejo, varifrån man 
måste rida. Man kan även fara med en flodångare uppför 



14 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Rio Paraguay till Corumba och därifrån till Puerto Suarez. 
Sedan får man rida. 

Reser man över Para, far man uppför Amazonfloden 
och Rio Madeira till Puerto Velho. Därifrån reser man 
med järnväg till Villa Murtinho eller till Guayamerin. Där¬ 
ifrån kan man fortsätta med små flodångare. 

Har man kommit den vägen, är det inte så alldeles 
bekvämt att komma till fjälltrakterna, t. ex. till La Paz. 
I Riberalta inte så långt från Villa Murtinho har jag 
träffat en .fru, som föredrog att resa Para—Rio Janeiro 
—Buenos-Aires—Valparaiso—Antofagasta—La Paz för att 
komma hem. Ett brev kommer fortare från Riberalta till 
London än från Riberalta till La Paz. 

Vi valde vägen över Buenos-Aires till Embarc.aciön. 
Den 26 maj 1913 anlände vi med ångfartyget Annie John¬ 
son till Buenos-Aires, där vi blevo ytterst gästfritt mot¬ 
tagna av svenske ministerresidenten baron Löwen, konsul 
Carlos Rogberg, konsul Pedro Svensson och den övriga 
svenska kolonien. 

Denna gav för oss en synnerligen angenäm fest, som 
jag alltid kommer att bevara bland mina angenämaste 
minnen, inte minst tack vare den varmt fosterländska 
stämning, som var rådande bland dessa svenskar, av 
vilka många skapat sig ett aktat namn i Argentina. Sverige 
har heder av dessa män och av många även direkt nytta, 
då de kraftigt bidragit till den storartade utveckling, som 
svensk export till Sydamerika fått. 

Vistelsen i Buenos-Aires var helt kort; efter tre dagar 
bar det av mot nordväst, mot vårt arbetsfält. 



Bild 1. 1 /i. Läppknapp. Chiriguano. 
Den är av tenn och prydd med glaspärlor. 
Dessa är o fa sts alfa med vax. 




d midsommar 1918 rider en liten ryttar¬ 
skara genom den stora, mörka, högstammiga 
Tartagal-skogen, nära gränsen mellan Argen¬ 
tina och Bolivia. Vi äro min hustru, förste 
konstapel Johan Berg, förste konstapel Albert 
Jonsson, argentinaren Rodriguez, författaren, hunden Toy, 
en häst och nio mulåsnor. 

Alla äro vi glada åt urskogen, åt den yppiga grönskan, 
åt lianernas knutar och språng, åt allt det nya. För mig 
är det högtid att åter vara här, att åter draga i fält. År 
1902 red jag genom denna skog, år 1908 var jag här igen, 
och nu. .. och vem vet, när det blir nästa gång. 

Framför oss ligga forskningarna och äventyren. Vi 
hoppas upptäcka stora ruinstäder, underbara grottor, 
gamla indiangravar, rika på skatter, okända indianstam¬ 
mar; göra stora samlingar av föremål, sagor och mycket 
annat. 




1 6 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Naturligtvis tror jag, att vi skola lyckas. Optimismen 
är nödvändig för att lyckas. Jag vet, att vi delvis gå till 
dukat bord. Denna resa är ingenting annat än en fort¬ 
sättning av mina resor 1904—1905 och 1908—1909. När 
jag nu startar en ny resa, känner jag till åtskilligt, som 
är värt att undersöka i det inre av Sydamerika. 

Detta sammanhänger med min arbetsmetod. Varje 
människa, jag har träffat härute, vit, mestiz eller indian, 
som strövat i gummiskogarna, som sökt skatter i bergen, 
vaktat lamadjuren på fjällen, som jagat vild boskap på 
pampan eller på annat sätt lärt känna någon del av detta 
land, har jag frågat ut. Jag har sökt att samla hundratals 
människors erfarenheter. När herden drivit omkring på 
fjällen, har han alltid sett något. Fåren ha kanske gömt 
sig i en grotta eller under en bergvägg, prydd med häll¬ 
ristningar. 1 skogen, där nybyggaren brutit mark, har 
han kanske funnit krukskärvor eller gravurnor. Gummi¬ 
tapparen har kanske träffat indianer av någon okänd stam, 
när han sökt efter gummiträden i urskogen. 

Jag skall försöka att ta reda på det, som synes mig 
vara tillförlitligast och intressantast. Ibland bliva vi natur¬ 
ligtvis grundligt lurade och måste gå långa vägar för¬ 
gäves. Ibland skola vi väl hitta något av intresse. Det 
hela är spel, ett roligt spel. Det är guldgrävarliv, fastän 
guldet blott är minnen från forna tider. Var vi gå fram, 
skola vi söka att samla nya erfarenheter. Mycket komma 
vi kanske att få höra talas om, som vi ej bliva i tillfälle 
att närmare undersöka. Det kan alltid bli bra att komma 
ihåg till en annan gång. Det fria livet i vildmarken lockar 
och lockar igen. 

Somliga av eder, mina läsare, komma kanske att gräla 
på mig, för att jag berättar för mycket om våra äventyr och 
upplevelser. Dem råder jag till att hoppa över ett eller 
annat kapitel. Andra säga kanske motsatsen. De tycka, 
att jag berättar för mycket om våra forskningar. Dem 
råder jag även att hoppa över ett eller annat kapitel. 

Vad jag här vill giva, är upplevelserna under vår 



Nordenskiöld. 



Bild 3. Från en mestizhydda i Argentina nära gränsen till Bolivia. Min hustru dricker paraguay-té. 



















I SADELN 


19 


forskningsfärd och de forskningsresultat, som jag tror 
kunna intressera en större läsekrets. Det är naturligtvis 
om indianer, jag kommer att berätta. 

Kär spanjorerna upptäckte Sydamerika, funno de, 
som vi veta, i västra delen av denna kontinent en 
vidsträckt, välorganiserad stat, incariket. Öster om An¬ 
derna funno de däremot ett otal av små indianstammar, 
som levde i fejd med varandra och som ej hade så ut¬ 
vecklad kultur som incas. Under en stor del av resan 
komma vi att besöka gränsmarkerna mellan det forna inca¬ 
riket och de små stammarna i öster. Vi böra sålunda 
finna minnen av denna gamla kultur och göra iakttagelser 
över dess geografiska utbredning. Vi skola även söka 
efter minnen från kulturepoker, som föregått incariket. 

De första indianer, vi träffa, när vi gå över gränsen 
mellan Argentina och Bolivia, äro chané. De äro aro- 
waker och tillhöra samma språkgrupp som de indianer, 
Columbus först mötte, när han landsteg på Antillerna. Allt 
mer och mer börjar man inse, vilken stor betydelse aro- 
wakerna haft som kulturförmedlare inom ett väldigt om¬ 
råde av Sydamerika. Från dem fann jag under min resa 
1908—1909 stora konstgjorda kullar, s. k. mounds, som 
de byggt, i förcolumbisk tid i träsken i nordöstra Boli¬ 
via. I dessa kullar finner man talrika egendomligt målade 
gravurnor. Vi hoppas under denna resa finna mera ma¬ 
terial från denna kultur. 

Chané tala numera icke sitt eget språk utan guarani. 1 
De ha nämligen varit underkuvade av de krigiska chiri- 
guanoindianerna, som vi snart skola göra bekantskap med. 
Inom deras område ämna vi göra grävningar. År 1908 
gjorde jag där flera värdefulla fynd, vilka jag ej publicerat 
i hopp att bliva i tillfälle att samla mera material från 
samma kultur. 

Jag har alltid tänkt mig att i Sydamerika finna sagor 
av litterärt värde. Däri bli vi kanske gäckade, men vi 

1 Något känna de även av sitt ursprungliga språk (se min bok Indian¬ 
liv. Stockholm, 1910). 



20 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

skola likväl ägna mycken tid till att uppteckna myter och 
sagor. De giva oss en utmärkt inblick i indianernas före¬ 
ställningsvärld. Intressant är det att iakttaga sagornas 
vandringar. 

Naturligtvis skola vi till »vilda» indianer. Hade vi 
inte haft det på programmet, hade jag aldrig inbjudit 
Eder att i tankarna följa oss på vår färd. 

Vi ämna rida över höga fjäll, bryta oss väg genom 
urskogen och i kanot befara några av Amazonflodens 
bifloders bifloders bifloder. 

Vi ämna forska — och vi ämna ha roligt i 

På en dag kunna vi inte komma igenom Tartagal- 
skogen med lastmulåsnorna, isynnerhet som stigen är 
mycket igenvuxen, varför vi slå läger mitt i skogen vid 
en liten sjö. Det är vårt första läger i vildmarken under 
denna resa. Tartagalskogen är en grovstammig, mycket 
lianrik skog. När vi lämnat den bakom oss och rida 
vidare mot norr, kommer det att dröja månader, innan 
vi åter få se så ståtlig skog. Vår väg kommer att gå 
igenom skogfattiga trakter, där kaktéerna giva landskapet 
dess karaktär. 

Ett par dagar senare besöka vi några chanébyar vid 
Piquirenda och Aguaray, där vi göra en samling av de 
vackert målade lerkärl, som dessa indianer tillverka. Dessa 
byar har jag redan besökt 1908, så jag kommer nu till 
gamla bekanta. Stort intresse väcker redan här min hustru. 
Någon av kvinnorna upptäcker, att hon har ridbyxor under 
kjolen. Varenda en går då fram och lyfter litet på kjolen 
för att närmare undersöka byxorna. Hennes ljusa hår 
fingra och lukta de på. 

Första gången, jag var här, tog jag åtskilliga foto¬ 
grafier i dessa byar. Av dessa medför jag kopior, som 
jag visar indianerna. Bland dem, jag fotograferade 
under mitt besök 1908, var även hövdingen Tupari. 1 
Dottern känner genast igen sin far på porträttet; »Påpa» 
utropar hon mycket belåtet och visar det åt de kring- 


Se Indianliv, fig. 75. 




Bild 4. Samlingarna packas ned. Aguaray. 









I SADELN 


23 


stående. Porträttet skänker jag till Tuparis hustru, som 
synes vara helt nöjd att få sin gubbes bild. Det väcker 
däremot förstämning, när jag visar en fotografi av en gam¬ 
mal kvinna, som dött, sedan jag sist var här. 

I Aguaray bodde år 1908 en chanégubbe av gamla 
stammen, med stor läppknapp i den genomborrade under¬ 
läppen. Han hade en gammal, vackert färgad, äkta in¬ 
diansk högtidsdräkt, »tirucumbai». Förgäves hade jag 
då sökt köpa den. Gubben hade ej velat skilja sig från 
sin klenod från gamla dagar. Man säger mig nu, att 
gubben är död, varför jag frågar, var dräkten tagit vägen, i 
tanke att kunna göra ett gott förvärv för Göteborgs mu¬ 
seum. Man berättar då, att iklädd den gamla högtids¬ 
dräkten har man på hans önskan satt ned gamlingen i 
gravurnan, som man sedan grävt ned i hans hydda. Där 
sitter han nu i sin äkta chanégrav, klädd som det anstår 
en chané. 

Man berättar mig även, att min gamle vän, den kloke 
hövdingen Vocapoy och gumman Vuåyruyi, som var över¬ 
hövding över chanéindianerna här, lagts ned i grav¬ 
urnorna. 

I Aguaray leva även ett fåtal mataco-vejosindianer 
(bild 2). De bo ej såsom chané i fina, fyrkantiga hyddor 
utan i små, usla, runda gräskojor, såsom bruket är bland 
indianerna i Chaco. Dessa indianer förtjäna sitt uppehälle 
genom att arbeta åt chané och åt här boende mestizer. 
Underbart är, alt dessa förkomna människor tillverka så 
vackra, stickade väskor. Det är en sista rest av deras 
gamla hemslöjd. 

Vi rida vidare över bolivianska gränsen och över 
Yacuiba till Carapari. Stigen lämnar här slätten och söker 
sig upp på bergskammen, Ar 1902 stod jag här uppe och 
såg utåt Chacos vidder, bort mot Rio Pilcomayo, indianernas 
land. Inte anade jag då, att jag gång på gång skulle komma 
hit igen, att mitt liv skulle ägnas åt studiet av indianerna. 

Carapari har fått sitt namn av de jättekaktéer, som 
växa där. Fyra mil från Carapari besöka vi en stor chiri- 




24 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

guanoby, Cahuasu. Denna ligger i en trång dal. Vi slå 
läger mitt på det väl sopade torget under några stora 
träd. Omkring detta ligga i långa rader de gråbruna hyd¬ 
dorna. Hövdingen tar vänligt emot oss. Omkring oss 
trängas kvinnorna för att se den ljusa kvinnan, som kom¬ 
mit så långt ifrån till deras land. 


Bild 5. Duvfälla. Mestizhydda nära Tartagalskogen. 

De undra över hennes kläder. Under ständiga utrop: 
»icåvi», vackert, undersöka de henne noga. 

Det är stor fest i Cahuasu hos hövdingen »Muanca». 
Kvinnorna ha tagit på sig sina finaste halsband och nyaste 
»tiru» 1 . Några äro klädda i sammet, som deras män 
fört med sig hem från Argentina, dit de gå som säsong- 
arbetare vid sockerbruken. 

Man har detta år haft rik majsskörd, och där bäras 

1 Chiriguanoindianskornas dräkt kallas tiru eller tipoy. Den har formen 
av en lång säck utan ärmar, som är öppen i bägge ändar. Den fästes över 
axlarna med kaktustaggar eller nålar. 









I SADELK 


25 


fram stora målade lerkärl, fyllda med »chicha» 1 , majsöl, 
som kvinnorna bjuda omkring i kalebasser. Några av 
dessa äro sirade med ornament, andra ha bomärken 
(bild 6). Även vi få smaka på nationaldrycken. Där 
bjudas även starka varor. Mestizer ha kommit hit med 
brännvin, och vi förstå snart, att vi inte borde ha slagit 
läger i byn, ty många av männen äro fulla och även 
några av kvinnorna. Brännvinet börjar göra verkan. En 
full kvinna slåss med en full man. Snart får hon hjälp 
av andra kvinnor. Det är ett rått, otäckt uppträde. 

Det mörknar, och festen blir vildare. Man sjunger 
entoniga, melankoliska sånger, som låta hemska i den 
svarta natten. Man skriker och gråter. Vi känna oss illa 
till mods bland alla dessa fulla människor, som ej låta oss 
sova. En full indian kommer fram till vår eld för att 
bråka, men blir hämtad av de mer besinningsfulla kvin¬ 
norna. 

Mina indianvänner, om vilka jag skrivit så vänligt, 
presentera sig verkligen inte till sin fördel för min hustru 
och mina andra följeslagare. Efter en nästan sömnlös 
natt draga vi vidare. Nästa afton slå vi läger i Zapatera- 
dalen, glada att kunna vila ut från brännvin, skrik och 
gräl. Därifrån fortsätta vi till Chiméo, sedan vi gjort 
ett kort besök i ltau. 

Vi komma nu in på stigar, som jag ej besökt under 
någon av mina föregående resor. Chiméo är en över¬ 
given missionsstation, en liten ödslig, förfallen plats. 

1 Kallas av chiriguano »cangui». 


L f f 



Bild 6. Egendomsmärken på kalebasser. 
Chiriguano. Cahuasu. 



Bild 7, Majslada. Chiriguauo, Itiroro. 


ANDRA KAPITLET. 

Grottor och gamla gravar. 

edan 1909 hörde jag talas om att i denna 
trakt skulle finnas en grotta, prydd med alla 
möjliga mystiska tecken. Vi frågade överallt 
efter grottan, men varken i Zapatera eller 
i Chiméo lyckades vi få tag i någon, som 
ar den låg. Jag visste, att den skulle vara 
i bergen söder om Rio Pilcomayo och ej 
från denna flod. 

undersökt ett par gamla gravurnor, lämna vi 
Chiméo och rida upp på en bergskam till ett litet ställe, 
kallat Ipahuasu. Där bor en hygglig mestiz, som har be¬ 
tydande odlingar och gott om boskap. Vi slå läger nära 
hans hydda och göra under de följande dagarna ett par 
besök i en närbelägen chiriguanoby. Där lära vi känna den 
gamle, hederlige hövdingen Taräysi, som vi skänka en 
eskilstunakniv och några andra småsaker. Vi lyckas få 
gubben helt meddelsam, och han berättar oss, att en stor 
grotta med bilder, som Tunpa 1 själv har ristat, finnes 
nära en chiriguanoby kallad Itiroro. Det är tydligen den 

1 Chiriguauo mena antagligen här den kristna Guden. De tro annars 
pä flera andar såsom Aguaratunpa, rävdemonen och Tatutunpa, bältademonen. 



kände till, v 
någonstädes 
vidare långt 


Sedan vi 









GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


27 


grotta, som vi söka efter. I hans sällskap rida vi dit genom 
en torr dalgång. 

Itiroro ligger ganska otillgängligt på den bergskam, 
som löper från Ipahuasu nedåt Rio Pilcomayo. Här bli 
vi väl emottagna, litet för väl, ty indianerna ställa till en 
väldig supfest, som räcker i över fjorton timmar. Vi dricka 
majsöl och, vad värre är, mestizernas älsklingsdryck, te 
med brännvin. Alla dricka vi ur samma kopp, och så 
sjunga vi natten i ända: 

»— dinna, dinna suhue, marisése, marisése, dinna, 
dinna siihue, dinna, dinna suhue» etc. 

Och så »söndipara, marisése, marisése sondiparasuhue 
rusayeynde marisése rusayeynde, söndipara marisése» etc. 
— och många, många andra sånger, som de förklara, att 
de ej kunna översätta. 

Gubben Aranduhue försöker lära mig sångerna. Jag 
måste ta dem om och om igen, och så får jag o vett, för 
att jag inte sjunger bra. Min hustru får däremot beröm. 
Hennes röst gilla indianerna. 

Så fordrar man, att jag skall lära dem någon svensk ' 
sång, och så sjunger jag ... 

»Littan, luttan la, t jo, hopp fallera...» 

Slutklämmen bölar jag fram, och så dansar jag, försäkrande, 
att det är vår kringssång hemma i mitt land. Det gillas, 
det är verklig poesi. Värst är, att åhörarna aldrig tröttna. 
Det blir att ta om och om igen. Tröttsamt är det att 
spela pajas i timtal, men vad gör. man ej för en grotta, 
prydd med hällristningar, som Tunpa själv har ristat. 
Även en mestiz, som följt med oss från Ipahuasu och som 
skryter över att han är ägare till Itiroro, måste sjunga. 
Han sjunger en av dessa sentimentala bitar, som mesti- 
zerna här alltid bruka sjunga. Så super han, gråter och 
sjunger igen. En chiriguano sjunger en sång på quichua- 
språket. 

Så sjunga och supa vi hela natten. Min hustru kryper 
ihop på en bambubrits utanför en indianhydda. Hon tycker 



28 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

bestämt, att hon kommit till ett rövarland och att indi¬ 
anerna äro ett högst otrevligt sällskap. 

Jag försöker att utnyttja situationen, så gott jag kan, 
och fyller under natten flera sidor av min antecknings¬ 
bok med indianernas sånger. Det lyckas mig även att få 
en av männen att berätta mig en saga. Det är den första 
här i boken, men allt annat än den sista. Jag hoppas, att 
de inte alltför mycket skola trötta Eder, mina läsare. 
Sant är, att de flesta av dessa sagor äro mycket naiva, 
men samtidigt äro de lärorika, ty de giva oss en utmärkt 
inblick i indiansk föreställnings- och tankevärld. Flera 
sagor ha en lång, lång historia. Man kan följa, huru de 
vandrat från folk till folk. Där finnas sagor, som vandrat 
från Asien över Behrings sund djupt in i hjärtat av Syd¬ 
amerika. 1 

Den, som här berättar mig en liten saga, är en indian, 
som rymt från Ivu missionsstation, där varest den ädle 
padre Bernardino de Nino arbetar såsom en trogen tjänare 
åt San Francisco. Nu är mannen här för att supa. 

. »Det var en gumma, som hade två döttrar, som ej 
kunde få någon man. De gingo ut för att söka sig en sådan. 
I en lian voro två rävdemoner, aguaratunpas. Den ena 
flickan lyfte upp don andra, och denna fick tag i den ena 
aguaratunpas fot, och så klättrade flickorna upp. De 
bjödo aguaratunpas på ost, men de ville inte äta. Där¬ 
efter sade de, att de ville gifta sig, men aguaratunpas 
ville inte. Då togo de dem med våld. 

Följande dag födde flickorna. Bägge födde gossar. 
Den äldsta flickans barn blevo förvandlade till en urubu 2 
och en kara-kara 3 . Den andras foro upp till himlen och 
blevo stjärnor (ychu — sjustjärnorna). 

Flickorna skickade ut aguaratunpas för att skaffa 
mat. De kommo icke tillbaka. Flickorna spårade dem till 
Ivu. Där förvandlades de alla fyra till stenar. Ur dessa 

1 Jämför Ehrenreich. Mythen und Legenden. Berlin 1910. 

1 En svart gam. 

3 Polyborus (liknar sekreterarfågeln). 



GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


29 


sprang en källa fram. Så uppstod den plats, som nu kallas 
Ivu.» 

En annan liten saga från dessa indianer handlar om 
en boaorm. 

»Det var en gång några ava 1 , som sågo en boaorm 
ligga på ett högt berg. Ett av ormens fjäll lyste som 
silver. En av indianerna smög sig fram och fattade 
i det glänsande fjället men fastnade. En annan sökte 
rycka loss honom men fastnade också.. På det sättet fast¬ 
nade en hel mängd indianer. Ormen slukade dem alla. I 
ormens mage funno de stora hus och rika handelsbodar. 
Dessa indianer förvandlades alla till boaormar. Sedan 
dess döda ava aldrig en boaorm.» 

Det finnes alltid bland chiriguanoindianerna någon, 
som har dåligt brännvinssinne, som vill gräla och slåss. 
Lyckligtvis kunna vi i tid lugna de indianer, som då och 
då vilja ställa till bråk. Besvärligt är det likväl att supa 
och sjunga, så vi äro riktigt glada, när vi följande morgon 
lämna Itiroro i sällskap med ett par vägvisare, som 
Taraysi skaffat och som skola föra oss till grottan, som 
de kalla den målade stenen, »itakuatia». Dessa föra 
oss på en smal gångstig över bergen nedåt Chiméodalen. 
Där stanna vi i en liten indianby. Våra vägvisare förklara 
här, att de inte mera veta, var grottan är. Jag förstår 
genast, var sandalen skaver. De vilja ej visa grottan, utan 
att de, som bo i denna by, också skola förtjäna på saken. 
De anse, att dessa, som bo helt nära grottan, ha mera 
rätt att förtjäna på den än Itiroroborna, och man vill ej 
stöta sig med grannarna. 

Sedan indianerna i byn fått några små presenter, fort¬ 
sätta vi och komma äntligen fram till grottan, som ligger 
längst inne i en dalgång, ej långt från en liten bäck. 
Vi ha ett helt följe av indianer med oss. De tycka, att det 
är säkrare att vara många, ty grottor äro alltid farliga att 
besöka för där boende demoners skull. 

Den är verkligen värd ett besök. Vi förarga oss likväl 

1 Så kalla chiriguanoindianerna männen av sin egen stam. 




30 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

över att den ligger så nära Chiméo. Hade vi där fått en 
vägvisare, skulle vi på några få timmar ha kunnat komma 
därifrån till grottan och det på en slät väg och utan att 
ha behövt spela pajas på en indianfylla. Det är sällan raka 
vägen, som för till målet i Sydamerika. Där måste man 
lirka sig fram, där måste man ibland supa sig till vänner, 
som berätta en om grottor och andra hemligheter — och 
trots allt blir man, som vi snart skola erfara, ibland 
grundligt lurad. 


Bild 8. Detalj från grottan. Itakuatia. 

Vi se på bilden bl. a. en hand och en fot. Djurfiguren föreställer 
möjligen en fågel. Den och ormen(?) ovanför fågeln äro slarvigt 
inhuggna. Cirklarna, handen och foten äro omsorgsfullare gjorda. 

Grottan är verkligen intressant. Den är ljus och inte 
djup. Hela väggarna äro fulla av inristade figurer. Fler¬ 
talet av dessa äro ordnade efter ett brett streck, som löper 
runt hela grottan. Detta gäller särskilt de geometriska 
figurerna, som utgöra huvudmassan av inristningarna. 
Även djurfigurer, ormar, ödlor o. s. v. äro ristade på 
klippan. 












GROTTOR OCH GAMLA GRÄVAR 


31 


Det är naturligtvis mycket vanskligt att gissa sig 
till betydelsen av en hällristning. Tydligt är det likväl, att 
flertalet figurer här bilda ett sammanhängande helt. 



3 5 


bC ^ 

v- 

G .© 


°c3 


3 B 


G 

sS « k 5 
£ * 
O 


På det breda bandet går en man med en stav i handen 
(bild 9). Omkring detta äro ordnade runda figurer, som möj¬ 
ligen äro byar. En figur föreställer troligen en sol (bild 10). 
Bland de övriga figurerna märkas även händer och fotter. 








32 FORSKNINGÅR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Bandet och alla de geometriska figurerna äro in¬ 
ristade med mycken omsorg och likformigt till ett djup 
av omkring 1/2 cm. De synas vara gjorda ungefär sam¬ 
tidigt efter en bestämd plan. Djurfigurerna, såsom ormar, 
ödlor etc., äro i allmänhet mycket sämre gjorda och äro 
sannolikt betydligt nyare än de övriga figurerna. Dessa 
djurfigurer samt en del oregelbundna figurer på klippan 
anser jag vara ditristade av imitationslusta. Man har sett 


Bild 10. Detalj från grottan. Itakuatia. 

Figuren i mitten föreställer möjligen en sol. Den hör till de omsorgsfullt 
inhuggna figurerna. Ormarna uppe i högra hörnet äro antagligen från 
senare tid än övriga figurer. 

de andra figurerna och har också velat klutträ på klipp¬ 
väggen. Det är rent av möjligt, att en del av dessa sämre 
figurer icke äro gjorda av indianer utan av mestizer, av 
vilka säkerligen flera besökt grottan. Sålunda var den, 
som 1909 berättade mig om denna plats, en mestiz. Detta 
kan ej gälla bandet med mannen och de geometriska figu¬ 
rerna, ty på dessa är det nedlagt ett tydligen målmedvetet. 












Nordenskiöld. 



Bild 11. Grotta med hällristningar. Itakuatia. 




GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


35 


omsorgsfullt arbete, och dessutom bilda de ett samman¬ 
hängande helt. 

Vi göra i grottan en liten grävning men kunna ej finna 
något kulturlager. Det är därför ej troligt, att den varit 
bebodd någon längre tid. Sedan vi fyllt figurerna med 
slammad krita, fotografera vi grottan. Ett par av dessa 
fotografier äro här återgivna. Indianerna se undrande 
på, när vi måla ristningarna, mäta och fotografera. Snart 
lämna de oss ensamma med de »ana», de demoner, som 
hålla till här. 

I mörkningen lämna vi grottan och rida fram till ett 
litet ställe, bebott av en mestizfamilj. Vi slå läger i en 
skördad majsodling, där djuren ha något bete. Det blir en 
ryslig natt, ty vi kunna ej sova för sandloppor 1 . (Toy 
fick den natten så mycket sandloppor i fotterna, att de 
efter några dagar voro riktiga maskbon.) 

Följande dag äro vi åter i lägret i Ipahuasu. Här har 
ryktet spritt sig till andra mestizgårdar om vår ankomst 
till trakten. Mestizflickorna äro alldeles förtvivlade över 
alla de fina ringar, halsband och granna sidenband, som 
vi skänkt indianskorna. De vilja köpa allting av oss och 
bliva arga och ledsna, när vi inte vilja sälja någonting. 
De tigga allt, vad de se, och stjäla, vad de komma åt. De 
skulle gärna sälja sig för en tioöres ring. 

Även min gamle vän Taraysi kommer på besök med 
sin hustru och sina döttrar. De äro ej det minsta på¬ 
trängande och se högst anständiga ut. Taraysi skänker 
min hustru en läppknapp (bild 1) som minne, och hon giver 
åt honom och hans familj flera små presenter. De göra i 
motsats till mestiz-flickorna ej det minsta försök att snatta 
något ifrån oss. En dag senare bryta vi upp och fortsätta 
till Tarupayu-dalen. 

När vi kommit ned i dalen på andra sidan berget, få 
vi veta, att ett par tusen meter från den plats, där vi haft 

1 Sandloppshonorna (Pulex penetrans) borra sig in under huden, sär¬ 
skilt under tånaglarna på människor och djur. Där utvecklas deras ägg och 
larver. 



36 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

vårt läger i Ipahuasu, finnes en djup, mörk grotta. Den har 
varken indianerna eller mestizerna velat visa oss. I den 
grottan bor en stor orm, »boyhuasu». Därinne stå ljus av 
guld. Söker man att gå in i grottan, blåser det upp till 
storm, och träden slå emot varandra för att hindra en 
att komma in. Andra berätta, att grottan bevakas av de¬ 
moner, anas. 

En indian hade gått på jakt i skogen nära grottan. 
Ut ur denna kom en hjort, som han dödade. I djurets 
tarmar hittade han hårda, glänsande korn. Han under¬ 
sökte dem och fann, att det var guld. 

Det är förargligt, att vi inte fingo se den grottan, som 
vi voro så nära. Hela trakten synes för övrigt vara rik 
på grottor, vilka sysselsätta både mestizers och indianers 
fantasi. 

Vid Yacundai t. ex., ej långt från Rio Pilcomayo, finnes 
en sådan där farlig grotta med dolda skatter. En mestiz 
kom en gång ridande en. månskensnatt till Yacundai. När 
han kom fram till huset, fanns ingen hemma. Han red 
till en indianby tätt intill gården. Inte heller där var någon 
hemma. Alla hade gått till en stor supfest i närheten. 
Han red tillbaka till gården, tog av täckena på sadeln, 
bredde ut dem på marken och lado sig att vila, väntande, 
att någon skulle komma. 

Medan han väntade, hörde han plötsligt ett skrik. 
Han ropade, men ingen svarade. Äter hörde han skriket, 
som kom allt närmare. Han ropade igen men fick inte 
heller nu något svar. Skriket kom ännu närmare. Då fick 
han plötsligt se en skepnad med väldigt huvud. Skep¬ 
naden bar en vit kåpa och ett rep om livet. 

Förskräckt sprang han upp på hästen och red i väg. 
Då han ridit ett stycke, kom han att tänka på att någon 
kunde komma och ta hans täcken och rock, som han 
lämnat kvar. Han stannade hästen vid porten till in¬ 
hägnaden omkring gården i tanke på att alla, som skulle 
till huset, måste fram den vägen. Där sadlade han av 
och lade sig för att åter vila en stund. 



GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


37 


Plötsligt kommo en mängd oxar, tjurar och kor, ra¬ 
sande skrämda, fram mot honom. Han hann inte mer än 
att kasta sig upp på hästen och rida i väg för att ej bli 
nedtrampad. Han red barbacka och i skjortärmarna till 
närmaste indianby. Där träffade han en gammal indian¬ 
hövding, som ej gått till festen för sin sjuka hustrus skull. 

Indianhövdingen undrade storligen, varför han kom 
ridande barbacka och i skjortärmarna. Han berättade då 
om spöket, som han sett. 

»Det är munken,» sade hövdingen. »För många år 
sedan dödade ava en munk. Denne hade med sig flera 
lådor med silver och guld. Dessa gömde ava i en grotta 
här i berget. Ingen vågar gå in i grottan, ty lådorna 
bevakas av en stor orm. Det var en gång en ava, som 
sökte komma in i grottan. Då kom en sådan storm emot 
honom, att han måste vända.» 

I samma berg finnes en annan grotta. Från taket i 
den grottan droppar det ned blåa och gröna stenar. 1 I var 
och en av dessa stenar är ett runt hål. Dessa stenar 
kallas »itöhue», och med halsband av dem pryda sig 
indianer och indianskor, när det är stor fest i deras byar. 

»Itöhue» betraktas av chiriguanoindianerna som en 
stor dyrbarhet. Det har hänt, att en indian begärt en häst 
av mig för ett halsband av dylika stenar. En häst har 
jag naturligtvis inte betalt, men jag har likväl måst giva 
10 ä 20 bolivianer. 

Indianerna här ville ej berätta för mig, varifrån de 
få dessa stenar. Jag antar, att de äro funna i gamla 
gravar i Tarijatrakten och möjligen i gravgrottor. Flera 
indianer ha inte alls velat sälja dem. 3 

Chiriguanomännen bära, som nämnt, i den genom¬ 
borrade underläppen en prydnad av metall eller trä, en 
s. k. tembeta, i vilken han satt fast stenar eller blåa glas¬ 
pärlor med vax (bild 1). Äro stenarna äkta, är det ytterst 
svårt att byta sig till tembetan av en chiriguanoindian. 

1 Serpentin, turkos m. in. 

2 JiimfÖr IndianHv, sid. 185. 



38 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Den är troligen för honom en amulett, som han ej vågar 
göra sig av med. 

I gamla gravar inom chiriguanoindianernas område 
finner man liknande genomborrade stenar, som använts 
till halsband. De äro alla av azurit. 

Chiriguanoindianerna berätta, att där var en sångare, 
med vilken ingen kunde tävla. En dag hörde han ur en 
grotta en röst, som var lika vacker som hans. Då han 
gick in i grottan, hörde han sången längre in. Han följde 
efter sången allt djupare ned i grottan. Till sist kunde 
han ej mera hitta ut. Grottans demon förvandlade honom 
till en syrsa. 

När vi nu draga vidare, frågar jag alltid efter grottor. 
Hittar man ej hällristningar i dem, finner man nog något 
annat. Där kunna finnas gravar, där kunna finnas rester av 
boplatser, där kan även finnas ben av utdöda djur. Lättare 
vore det att finna grottorna, om de ej vore föremål för 
så mycket fruktan — och om där ej vore gömda lådor med 
guld och silver. 

Den där berättelsen om munken och hans lådor med 
silver och guld erinrar jag mig ha hört förut. Det var 
långt härifrån, nära S:a Cruz de la Sierra, som jag 1908 
hörde talas om munken. Kanske är det en saga, som be¬ 
rättas om många, många grottor. Kanske den skatten 
aldrig har funnits. 

Omöjligt är det ej, att en sann händelse ligger till 
grund för denna berättelse, ty chiriguanoindianerna ha 
mördat flera missionärer, såsom t. ex. padre Julian Li- 
zardi, varvid de även fullständigt plundrade missionen 
S: a Ana de Salinas, som icke låg långt ifrån den trakt, 
där vi nu befinna oss. Det var i maj år 1735. 

När jag gör grävningar i gravar och boplatser, tro alla, 
att jag söker skatter. Om »tapados» drömma spanjorernas 
ättlingar än i dag. Det lyser om natten från toppen av 
Sierra de Incahuasi, berätta mestizerna. Där finnas gömda 
skatter. Dit. ämna vi oss för att undersöka en för for¬ 
skarna okänd ruin av en stor fästning, incarikets sista ut- 



GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


39 


post mot El Gran Chaco. Den hörde jag redan talas om 
år 1908. Där skola vi kartlägga, fotografera, gräva och 
söka »dolda skatter». 

I bästa fall komma vi hem med ett eller annat vackert 
lerkärl och några stenredskap. Likväl tro de, att vi funnit 
något dyrbart. »De där utlänningarna äro inte så dumma.» 

I Tarupayu bor en doktor, som lever med indianerna 
en indians liv, går barfota och är absolutist. Han tycker 
om unga vackra indianskor och har ett helt harem, be¬ 
rättar man för oss. 

Av denna beskrivning räkna vi ut, att det bör vara 
en intressant människa, som bör kunna hjälpa oss i vårt 
arbete, och därför ta vi vägen förbi hans hydda. Han 
vet säkert en hel del om traktens hemligheter. Vi göra 
inte detta besök förgäves. 

Don Manuel Delfin skulle inte anses alls märkvärdig 
i Europa. Han bor i denna undangömda dal, därför att 
hau är absolutist och inte trivs med byket i byarna eller 
i städerna. Lustigt nog odlar han likväl sockerrör och 
bränner brännvin, som han säljer åt indianerna. Detta för 
att ha något att leva av. Människan är alltid inkonsekvent. 

Oss visar Don Manuel den största vänlighet. Tack 
vare honom, finna vi helt nära hans hydda ett gammalt 
gravfält och fyra gamla boplatser. 

Vi ämna redan fortsätta från Tarupayu, då vi få höra, 
att några chiriguanokvinnor bruka samla gamla kruk- 
skärvor i en backe alldeles intill Don Manuels hydda. 
Dessa använda de till »takupé», d. v. s. de mala sönder 
dem för att blanda i leran, när de tillverka nya lerkärl. 

Vi gå till backen, börja gräva och blotta efter en stund 
en grav. Sedan finna vi flera. Man har här begravt 
den döde, om denne varit fullvuxen, sittande i en för¬ 
djupning i marken. Över hans huvud har man stjälpt en 
eller flera stora skålar (bild 12). Späda barn har man 
begravt i en liten urna, över vilken man stjälpt en stor 
skål, eller har man begravt dem mellan två skålar. Samma 



40 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

gravskick liar jag funnit vid mina grävningar 1908 i 
Kaipipendidalen nära Rio Parapiti. 

Flertalet av de lerskålar, vi finna här, ha en 
tjock, ihålig kant, i vilken man lagt små brända ler- 
kulor, som skramlat, när man rört på kärlet. Denna typ 
av lerkärl är mig veterligt aldrig förut funnen i 





A. B. 

Bild 12. Grav. Tarupayu, sydöstra Bolivia. 

B. visar en genomskärning av A. a . = jordytan. Observera den utvidgade, 
ihåliga kanten på de tvenne understa skålarna. Kanterna äro fyllda med små 
lerkulor, så att skålarna tjänstgjort som skramlor. 

(Förvaras på Göteborgs museum.) 

Amerika. Utom lerkärl funno vi i gravarna blott några 
rökpipor och några prydnader av snäckskal. 

»Itapuynemi» kalla chiriguano de varelser, från vilka 
vi här finna lerkärl, krukskärvor och stenredskap. De 
ha bott på höjderna, under det att chiriguano oftast bo i 
dalarna. Bott, sade jag. Det är inte riktigt, ty de bo där 



GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


41 





Bild 13. Lerkärl från gravfältet Tarupayu. 

E schematiskt tecknad genomskärning av A och B. A, B, C , funna upp och ned¬ 
vända. D grav, £om antagligen innehållit ett foster. D 2 urnan D . 

A — Vs, B = 1 4l G = 74, D 2 = Vs. 


ännu. När vi gräva på deras boplatser, då se vi dem 
inte, men de se oss. De hålla sig gömda och iakttaga 
noga, vad vi göra. Därför vilja chiriguano ogärna visa oss 
de gamla boplatserna. 






42 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Let var en gång en chiriguanoindian, som hade 
plockat stenyxor och annat från itapuynemi. Följande dag 
voro yxorna försvunna. Itapuynemi hade hämtat dem. 
Ibland hör man dem prata sinsemellan. När vi undersökte 
en av deras gravplatser, kom en mestizgubbe och såg på, 
vad vi’ gjorde. »Här finnes nog en skatt nedgrävd,» sade 
han, »ty jag har här om natten hört röster. Yad de sagt, 
har jag inte förstått. Inte har det varit guarani, ty det 
förstår jag. Det var ett annat språk.» Inte funno vi någon 
skatt av guld och silver utan blott lerkrukor och stenar. 
Vi borde ha grävt mera till höger, sade gubben, ty det 
var därifrån, han hört rösterna. 

Ibland ha dock indianerna visat oss grav- och bo¬ 
platserna. Det har varit de mest civiliserade bland in¬ 
dianerna, som vågat trotsa itapuynemis vrede. En gång 
kom en indian till mig med några krukskärvor från en 
gammal boplats. Då jag ej ville ha dem, sade han: »Då 
lägger jag dem tillbaka igen.» Han tyckte, det var säk¬ 
rast på det sättet. 

I Tarupayudalen bo som överallt här övervägande chiri- 
guanoindianer samt några få mestizer och doktorn, som 
vi väl kunna räkna som vit. 

Bland indianerna finnes en berömd medicinman, 
Huirangay. Denne berättade en gång, att han »drömt» och 
träffat Tunpa 1 , som tyckte, att jorden var alltför sönder¬ 
skuren, och därför skulle låta det regna, så att dalarna 
fylldes, för att där skulle bliva plats för stora odlingar. 

Detta trodde alla chiriguanoindianerna och drogo på 
kvällen i väg upp på höjderna, medtagande allt, vad de 
kunde, kläder, krukor, hundar och annat. På kvällen bör¬ 
jade det storma och regna. Kvinnorna i Don Manuels 
hus blevo alldeles förskräckta och bådo honom komma 
med upp på en höjd. »Du kommer att drunkna,» sade de. 
När han inte ville följa dem, drogo de ändå i väg. 
Det var alldeles mörkt, och det var inte lätt för dem att 

1 Här menas antagligen den kristna Guden, fastän dessa indianer ej äro 
kristna. 



GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


43 


ta sig upp på höjden bland kaktéer och taggiga buskar. En 
halvblind gubbe, som de släpade med sig, omfamnade i 
förskräckelsen en stor pelarkakté. Hela natten tillbringade 
de uppe på berget, väntande, att Huirangays profetia 
skulle gå i fullbordan. 

Huirangay är mycket fruktad som medicinman. Sonen 
till en mestiz har någon sjukdom i näsan och gommen, 
som ruttnat på honom. Hans far tror, att det är Huiran¬ 
gays verk. Även andra av mestizerna frukta denne rnedi- 
cinman. 

Huirangay skickade en gång en hagelstorm på de i 
en annan dal boende chiriguano åkrar. Dessa klädde sig i 
»tapaculos » 1 och målade sig röda för att gå till Huirangay. 
De ämnade bränna honom på bål. Denne sade: »Låt dem 
komma. Jag skall nog försvara mig,» och de vände om på 
vägen. De många krigarna fruktade den ensamme man¬ 
nen, som hade hjälp av andarna. Klokheten var starkare 
än våldet. 

En gång härjade i Tarupayu en svår smittosam sjuk¬ 
dom. En medicinman kom dit. Han sade, att sjukdomen 
varit där, att den gått men snart skulle komma igen. Han 
lovade att laga så, att den inte skulle komma. Först gick 
han sökande omkring hyddan. Så skar han av en käpp, 
som han stack ned i jorden på en väg, som förde till 
floden. Det var den väg, som sjukdomen gått och som 
den skulle komma tillbaka. Han sade, att de skulle 
akta sig att slå ikull käppen. När sjukdomen-demonen 
såg käppen, skulle den ej komma utan vända om. I 
käppen hade han skurit några märken. 

Till en medicinmans utrustning hör blixtstenar. Dessa 
är det alldeles omöjligt att få köpa. Även quichuaindia- 
nerna ha blixtstenar. Sådana har jag förvärvat från deras 
medicinmän. Det är stycken av hematit. Likheten med 
meteorstenar gör det troligt, att de ursprungliga blixt¬ 
stenarna varit dylika. 

Hos chiriguano finnas även kvinnliga medicinmän. 

1 Ett litet skynke, som skyddar könsdelarna. (Spanskt ord.) 



44 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

En sådan lyckades jag fotografera, medan hon höll på att 
bota ett litet barn. Hon strök och blåste på barnet, som 
låg i moderns knä (bild 16). 

Det är otvivelaktigt en mycket intressant samling, 
vi ha gjort i Tarupayu. Den skall nu packas ned för att 
skickas den långa vägen till Europa. Detta är lättare sagt 
än gjort, ty att här få tag i några lådor är allt annat 
än lätt. Mot ett par nya skor av svecialäder är den snälle 
doktorn likväl vänlig att avstå, vad han har i den vägen. 
Det är sina hyllor och stolar, han offrar för vår skull. Jag 
berättar detta som en erinran åt andra, som göra sam¬ 
lingar under liknande förhållanden. Mången gång måste 
man här släpa tomlådorna med sig mycket långa vägar, 
ty annars blir man strandsatt. 

Innan vi lämna Tarupayu, skall jag nämna några ord 
om de mestizer, som bo i chiriguanoindianernas land. 



Bild 14 Chiriguanoindianska; 




GROTTOR OCH GAMI.A GRAVAR 


45 


Mestizerna i chiriguanoindianernas land. 

Chiriguanoindianernas land är numera till största 
delen erövrat av mestizer och vita. Där finnas flera 
stora, delvis blomstrande italienska missioner. Om dessa 
har jag redan skrivit i min bok Indianliv. I söder ha 
mestizerna trängt in på chiriguanoindianernas område 
huvudsakligen från Tarija och i norr från S:a Cruz de la 
Sierra. Från Sucre och Sauces ha också åtskilliga mestizer 
kommit. Förhållandet mellan dessa raser var förr en strid 
på liv och död; nu är o indianerna definitivt besegrade, 
och det är blott genom säsongarbete vid sockerfabrikerna 
i Argentina, som de söka att befria sig ekonomiskt från 
inkräktarna. Åtskilliga chiriguanokvinnor leva med me¬ 
stizer och vita. 

Omöjligt är det att här draga upp en gräns mellan 
indianer,,mestizer och vita. En antropolog förklarar säkert 
ej alla här, som tro sig vara vita, för vita. Boliviamarna 
tala inte heller om »de vita». De säga »los salvajes», det 
är vildarna, »los indios», det är de civiliserade indianerna. 
För de övriga ha de andra uttryck, t. ex. »los vecinos» — 
grannarna, »la gente» = folket, »los senores y las sehoras» 
= herrarna och damerna. 

Bland de härskande särskilt i bergstrakterna finnes 
det många, som äro indianer, och flertalet ha något indian¬ 
blod. Man behöver i Bolivia ej vara vit för att ha an¬ 
seende. Man kan vara indian till rasen. Ens far och 
farfar böra likväl vara döda, såvida de haft för vana att 
skjuta med pil och båge, tugga cocablad eller gå omkring 
i toppluva. Det är med dem som med de nyrika i Buenos- 
Aires. För att en familj där skall ha stort anseende som 
tip-top, bör den, som gjort pengarna, vara instoppad i sin 
dyrbara marmorsarkofag. Det är nämligen, som bekant, i 
vissa människors ögon fint att .vara rik men ej riktigt 
fint att ha förvärvat pengarna. 

»Som man är klädd, blir man hädd.» Detta gäller inte 



40 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

minst i Bolivia. Kläderna spela här en stor roll, isynner¬ 
het om de utgöra en rasskillnad. Indianer och indianskor 
gå barfota eller i sandaler. Allt, som’ skall vara herre¬ 
folk, håller därför i Bolivia styvt på skorna. Man behöver 
ej för övrigt vara så elegant, men skorna skola glänsa, 
när den unge herrn eller damen vandrar på by- eller stads¬ 
gatan. 

Det är ibland olämpligt att här tala om indianer och 
vita, utan det kan vara riktigare att säga arbetare och 
arbetsgivare. Flertalet av de förra äro indianer eller ha 
övervägande indianblod. Bland de senare finnas vita, men 
ännu fler mestizer och även en eller annan indian. För¬ 
hållandena, motsättningen mellan cliiriguanoindianerna 
•och mestizerna har jag sökt träffa i följande lilla skiss, 
som jag här återgiver, såsom jag nedskrev den i min 
anteckningsbok. 

»Det var en gång, där bodde fria indianer i Itaus 
dal. Då voro majsåkrarna talrika, och majsölet tröt blott, 
när torkan var för svår eller gräshopporna härjat. 

Sedan dess har det gått många år. Missionärer och 
mestizer ha kommit, och nu är det andra tider i Itaus dal. 
De vita äro herrar, indianerna tjänare. Jorden tillhör de 
förra, ty de senares urgamla äganderätt respekterar ingen. 

Först gå vi till den »vite» mannens hydda. Den är 
icke mycket större än indianernas, men där råder liv, där 
räder välstånd. Mitt i sopbacken bor Don Pascual med sin 
familj. Ankor, höns, kattor, grisar, getter, får och hundar 
trängas, kackla, jama, grymta och skälla på gården hland 
bråte och krukor. Kvarnen, som krossar sockerrör, gnisslar 
och mal, indianska arbetare och arbeterskor komma och 
gå, ungarna stoja. Don Pascual hojtar och skriker. 

Omkring hyddan växer sockerrör, majs och mycket 
annat. Vinrankor klänga över små ställningar. Utanför 
staketet omkring hyddan rårna korna, tuta åsnorna. Där 
beta Don Pascuals hästar. 

Så gå vi till indianernas hyddor. De ligga i små grup¬ 
per tillsammans. Några hundar skälla. En eller annan 




Bild 15. Chiriguanoskönhet 












Bild 16 . Medicinkviona botar ett barn. Chiriguano. Yumbia. 












CROTTOK OCH GAMLA GRAVAR 49 

höna eller anka trippar eller kliver ensam omkring. Det 
är sopat och fint. Där är tyst, och där är fattigt. Kvin¬ 
norna arbeta flitigt. De bära vatten, bygga lerkärl, väva 
och koka majsöl. Männen äro alla borta. Kågra ha vandrat 
den långa, långa vägen till sockerfabrikerna i Argentina 
för att söka bättre arbetsförtjänst än den, som bjuds dem 
i eget land, och för att hämta verktyg och kläder. Några 
av dessa komma aldrig tillbaka. De, som ej lämnat landet, 
ha alla gått till Don Pascual för att arbeta åt honom för 
en ringa penning. De äro vordna torpare, de fria in¬ 
dianerna. 

Hos Don Pascual mal kvarnen sockersaft. Sedan 
skall det brännas brännvin. Då supa indianerna upp sin 
lilla arbetsförtjänst. Säkert är det då ej så tyst i deras 
hyddor. Då blir det sång, melankolisk sång, gräl och slags¬ 
mål. De vita ha kommit med sitt brännvin. Indianerna 
bliva ännu fattigare. 

Högt på en kulle över Itaus undersköna dal ligger 
missionskyrkan. Den har börjat förfalla. Nästan ensam 
vandrar där padre Alexandro. Kanske tänker han på när 
Itau var en blomstrande mission, på huru munkarna här 
arbetat och huru deras arbete blivit till nästan ingen 
nytta. Jag skulle vilja viska i hans öra: »Ditt och de dinas 
arbete var ej byggt på förståelse, ej på vad de verkligt 
kristna kalla kärlek. Därför är allt vordet till intet, där¬ 
för äro glasrutorna spruckna i kyrkan, därför äro indi¬ 
anerna skingrade.» 

Det var i Itau-dalen, jag nedskrev denna lilla skiss. 
Ser man sedan, huru mycket större välstånd råder bland 
indianerna t. ex. i Yumbia vid Rio Pilcomayo, där de tack 
vare sin talrikhet äro ganska oberoende, förstår man, 
huru de utarmas av mestizerna och de vita, men man 
förstår också, att dessa äro mera företagsamma. 

Den spansktalande befolkningen i dessa trakter är 
lika övertygad som någonsin chiriguanoindianerna om 
att det finnes andar och troll. Naturligtvis tro de på 
Jungfru Maria, helgon och Kristus och äro alla döpta. 

4, - Nordenskiöld. 



50 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


När vi voro i Ipahuasu, beredde de sig att fira sitt skydds¬ 
helgon med pomp och ståt. Det var för dem årets stora 
händelse. Kyrkoherden i San Luis skulle komma dit och 
läsa mässan i ett litet kapell, som man byggt uppe- på 
berget. Visst äro de riktiga kristna. 

En av de andar, de berätta om, är »Coquena». Denne 
vakar över djuren i skogen. När hjortarna föda, tager 
Coquena reda på ungarna och skyddar dem. 

Det sägs, att några personer hade gått på jakt. Hun¬ 
darna sprungo bort från dem och kommo ej tillbaka. Till 
slut funno de dem bundna, och de undrade mycket, vem 
som hade bundit dem. Då kom en liten man fram. Det 
var Coquena. Han sade, att om de ej upphörde att för¬ 
följa hans djur, skulle han döda dem, och så visade han 
på stora inhägnader. En var full med vildsvin, en annan 
med hjortar, en med tapirer. Sedan dess vågade de 
aldrig gå på jakt. När något vilt djur har ett märke av 
något slag i örat, säga de, att det är Coquenas märke. 
Även chiriguanoindianema lära tro på Coquena. Boman 
omtalar, huru indianerna i Puna de Jujuy i Argentina före¬ 
ställa sig, att Coquena beskyddar vicuhas. 1 Flerfaldiga 
gånger har jag talat med quichuaindianer om Coquena. 
De kände ej till honom. 2 

När någon dött bland de spansktalande här, tvättas 
den dödes kläder och andra tillhörigheter. Hans skjortor, 
hans byxor o. s. v. läggas i högar väl tvättade, och över 
högarna läsas böner. Sedan kunna kläderna användas 
av de anhöriga. Samma bruk är bekant från norra Argen¬ 
tina. 3 

Liksom indianerna i Puna de Jujuy i norra Argentina 
vilja de spansktalande här ej sälja något, sedan solen gått 
ned, ty då kommer maten att ta slut. På morgonen bringar 
det däremot ej olycka att sälja något. 4 Detta är viktigt att 

1 Boman. Antiquités de Ia Région Andine etc. Paris 1908, sid. 501 f. 

2 Jämför sid. 162. 

3 Jämför Boman 1. c. sid. 618 f. 

4 Jämför Boman 1. c. sid. 476 f. 



GROTTOR OCH GAMLA GRAVAR 


51 


komma ihåg, när man gör resor här. Kommer man efter 
solnedgången till en mestizgård och ber att få köpa t. ex. 
ett får, svara de tvärt: »Det finns ej!» Försöker man få 
en liöna, har man lika liten framgång. Svaret är alltid: 
»Det finns ej!» Aldrig säger man: »Vi vilja icke sälja.» 
Sälja de på aftonen t. ex. ett får, komma de andra fåren 
att dö. 

I Tarupayu finnes ett spöke, som visslar på vägarna 
och omkring husen. Svarar man på visslingen, kommer 
det närmare. Visslar man ännu en gång, kommer det 
ännu närmare, ända tills det visslar en i örat. I Yumbia 
fanns en man, som hade svarat på spökets vissling. Han 
blev fnoskig. När någon svarat vissiaren, förföljer det 
den, som svarat, om han också flyttar till en annan plats. 
Den nyssnämnda mannen kunde de inte ha i huset, därför 
att vissiaren ständigt förföljde honom. En kvinna, som 
svarade på visslingen, måste föras tokig till San Luis. 

Allmänt tror man här på »los duendes». Dessa andar 
förfölja framför allt vackra flickor. En kvinna, som upp¬ 
vaktas av en duende, kan ej bli av med honom på annat 
sätt, än att hon målar sig med sina egna exkrement i 
ansiktet. Det skrämmer bort den kärlekskranke, svart¬ 
sjuke duenden. Jag har verkligen hört talas om en flicka, 
som »målade» sig. 

Det är inte alltid lätt att veta, om en föreställning, 
vi möta hos mestizerna, är indiansk eller spansk. Vi 
kunna vara säkra på att de spanjorer, som kommo ut hit 
under kolonialtiden, voro fulla av skrock. Tron på los 
duendes t. ex. är säkert spansk. Den förekommer även all¬ 
mänt i Chile. 

I allmänhet äro okunniga människor benägna att lära 
sig allt mer och mer skrock. En chiriguanoindian, som 
icke är kristen, har säkert mycket respekt för en helgon¬ 
bild, som han ser är föremål för de kristnas dyrkan. 
Varenda mestiz här fruktar chiriguanoindianernas medicin¬ 
män. Till och med de katolska prästerna tro på onda 
andar, fastän de kalla dem djävlar. Har befolkningen fått 



52 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

för sig, att onda andar t. ex. hålla till på ett bergspass 
eller i en grotta, kommer prästen dit och läser böner och 
stänker vigvatten. För att skrämma bort andarna sätter 
man därjämte upp ett kors. 



Bild 17. Ckirignanohydda. Itiroro. 






Bild 18. Chiriguanokvinnor spela kula. 










TREDJE KAPITLET. 


Vidare genom chiriguanoindianernas 

land, 

i lämna Tarupayu. 

Den snälle doktorn följer oss ett stycke 
på väg. Vi skola först besöka en plats nära 
Tarupayu, där man funnit jättestora ben¬ 
knotor. Vi finna platsen, där benen blivit 
en grävning. Vi få likväl böra, att ägaren 
av marken, en mestiz, har bränt upp de ben, han funnit, 
och fyllt igen gropen, han gjort. Chiriguanoindianerna 
hade sagt, att det skulle bringa olycka, om man grävde 
upp dem. 

Genom mycket torra trakter rida vi vidare till Rio 
Pilcomayo. Då och då möta vi chiriguanoindianer, som 
komma från floden, där de varit för att fiska. En del 
ha färsk fisk med sig, andra ha torkad. Den senare föra 
de för att byta bort med andra chiriguano, som bo långt 
från floden och därför ej äro i tillfälle att fiska. Solen 
bränner. De finbladiga träden och kakteerna giva ingen 
eller dålig skugga. Toy bränner alldeles sönder fotterna 
på den heta sanden. 

Vi komma ut till Rio Pilcomayo, denna så omskrivna 
flod, där den förenar sig med en liten å med salt vatten. 
På en höjd ligger den största chiriguanoby, jag sett, om 
jag undantar missionsstationerna. Vi göra ett kort besök 
i byn, där vi bli väl emottagna med chicha och halstrad 
fisk. 



blottade vid 



56 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 

Ett rikt museum borde skicka till denna plats en 
samlare, som gjorde en representativ samling av alla 
de vackra lerkärl, som man ser här. Jag har under min 
resa 1908—1909 samlat mycket chiriguano- och chané- 
keramik. Stockholms etnografiska museum har väl den 
vackraste samling, som finnes i världen, från dessa stam¬ 
mar. Det hindrar ej, att mycket mera skulle kunna samlas 
framför allt av stora, svårtransportabla lerkärl. Det gällde 
att komma hit med en stor mulåsnekaravan, lastad med 
tomlårar och krollsplint. Jag försäkrar, att hos ingen 
annan stam i Bolivia kan man samla så vacker keramik 
som hos chiriguano och chané. Den synes mig inte blott 
ha etnografiskt utan även konstindustrielit värde. 

Det är nu torrtid. Under regntiden är det ett riskabelt 
nöje att gå över Rio Pilcomayo. Chiriguanoindianerna 
ha inga farkoster. Ofta är det därför mycket farligt, 
ibland alldeles omöjligt. 

Chiriguanoindianerna säga, att grodorna i floden äro 
människor, som drunknat, när de sökte på stockar ta sig 
över. Det brusande vattnet tog stockarna med sig. De, 
som voro efter, började ropa till dem, som voro framför: 
»Hur går det för eder?» 

Först svarade dessa, men.då de blevo alldeles stel¬ 
frusna, kunde de inte svara annat än å. Till slut kunde 
de andra inte heller ropa annat än «. Dessa människor 
förvandlades till grodor, och ännu hör man dem ropa 

ä, å, å, å. 

Pilcomayo flyter här igenom ett torrt berglandskap. 
Överallt ser man talrika indianer. De ha flera folkrika byar. 

Vi möta grupper av dem överallt på vägarna. Det 
är ett riktigt, indianland. Vid första bekantskap är det 
något oförskämt över dessa människor. Otrevligt är det, 
såsom vi erfarit, att vara i byarna, när indianerna äro 
fulla. Därför slå vi inte denna gång läger i någon av 
indianbyarna utan hos den ende mestiz, som bor här. 
I vår plan ingår ej att närmare studera chiriguano, 
om vilka indianer redan finnes åtskilligt skrivet, utan att 




Bild 19. Chiriguanoindian, som spelar boll. Yumbia. 








VIDARE GENOM CH1RIGUANOINDIANERNAS LAND 


59 


göra arkeologiska rekognosceringsarbeten, vilket här aldrig 
blivit gjort förut. 

Ett och annat samla vi likväl även från chiriguano. 
Särskilt intresserar jag mig för deras fiske och för deras 
lekar och spel. Indianerna ha byggt stora fördämningar, i 
vilka de stänga in fisken, när den är på vandring uppför 
floden. I dessa skjuta de fiskarna med pil och båge 
(bild 20) eller fånga dem med håvar. De förstå sig 
även på att med ett visst slags bark förgifta vattnet, så 
att fiskarna flyta upp bedövade. 

Roligt är det att se indianernas lekar och spel och 
komplettera mina iakttagelser rörande dessa. Männen 
spela boll (bild 19), kvinnorna spela kula (bild 18), och 
gossarna öva sig i att skjuta med pil och båge. Denna lek 
kalla de »sipépe». 1 

På bild 19 se vi en chiriguanoindian, som spelar boll. 
Bollen är av majsblad och slås med flata handen mellan 
två eller flera personer. Den får ej falla på marken. Detta 
spel kallas »böto». Förr spelade de även boll med huvudet, 
det s. k. »böndi»-spelet. Bollen, som var av massivt gummi, 
fick inte röras med händerna utan skulle uppfångas och 
stötas med huvudet. Den fick ej beröra marken. Detta är 
naturligtvis ett ytterst svårt spel. Det är likväl bekant från 
många indianstammar i Sydamerika och spelas ofta med 
stor skicklighet. 2 

I Yumbiatrakten gå alla chiriguanomän klädda i 

1 Det går till på följande vis. Gossarna ställa upp sig i två lag (bild 21). 

1. 2. 3. 4. 

5. 6. 7. 8. 

Först kastar t. ex. 4 en diskus, bestående av en platt kaktus, som man 
tagit bort taggarna på, »Diskusen» kastas med fart. Motpartiet söker att 
träffa den med sina pilar. Lyckas detta, måste 4 gå fram och skjuta på 
diskusen, som man lagt i en fåra med kanten mot skytten. Träffar han, får 
han återvända och taga pilen med sig. Bommar han, förlorar han pilen och 
3 rycker in. Bommar även denne, rycker 2 in och på samma sätt 1. Kan 
inte heller han träffa, skjuter 6, 6 etc., tills en träffar. De pilar, som ej träffat 
äro ur spelet. Träffar ingen den av 4 kastade diskusen, kastas den av 6, 
och då gäller det för 4, 3, etc. att träffa den o. s. v. Den, som förlorat alla, 
sina pilar, är utslagen. Den, som sist har pilar kvar, han har vunnit, eller 
rättare, hans parti har vunnit. De pilar, de använda till denna lek, äro 
ornamenterade, för att var och en skali känna igen sina pilar. (Bild 22.) 

* Se t. ex. Max Schmidt. Bfessler-Archiv. 1914, bild 26. 



6 



Bild 20. Chiriguanoindian kommer hem från fisket. Han har skjutit 
fisken med pil och båge. Kio Pilcomayo. 

snygga, europeiska kläder. Flertalet bära håret långt, 
uppbundet omkring huvudet med ett pannband eller en 
röd näsduk. De flesta av männen och även några av 
gossarna ha läppknapp. Kvinnorna ha alla tipoy. Tack 
vare säsongarbetet i sockerfabrikerna i Argentina äro 












VIDARE GENOM CH1RIGUANOINDIANERNAS LAND 


61 



Bild 21. Chiriguanogossar leka ”aipépe.” Gossen skjuter på kaktusen. 


indianerna ganska välförsedda med kläder och verktyg. 
Männen imitera gärna de argentinska »gauchos» i dräkt 
och maner. Många av dem ha ärr efter knivhugg, minnen 
från vilda supfester. 

Från Yumbia fortsätta vi till Igiiembedalen, där vi 
ämna gästa en gammal vän till mig, hövdingen Maringay. 
På denna marsch blir min ene svenske följeslagare, Jons- 









62 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 


Bon, efter. Han liar fått ett anfall av malaria. Berg och 
författaren måste därför återvända för att söka upp honom. 
Min hustru lämnar "jag för en dag i Maringays vård. Detta 
uppdrag tar gubben mycket allvarligt. När hon t. ex. skall 
gå och bada, bådas alla kvinnor upp för att följa henne 
och hålla obehöriga på avstånd. 

Det kanske behövs, ty även dessa halvciviliserade 
indianynglingar tycka ibland, att det är roligt att tjuvtitta. 
Vid Rio Pilcomayo upptäckte hon en gång, när hon kom 
upp ur badet, att intresserade åskådare voro gömda bakom 
alla buskar i närheten. Det är inte alla dagar, som de se 
en vit kvinna i paradisdräkt. 




Bild 22. Ornamenterade pilar, som användas till ”sipépe”-leken. Chiriguano. 


Då jag insåg, att Jonsson ej skulle stå ut, när de verk¬ 
liga strapatserna skulle börja — hittills hade det varit 
lustresa — ansåg jag det bäst, att han återvände hem. 1 

Maringay är en gammal vän från 1909. Liksom då 
är han mycket vänlig. Han tycker tydligen, att det är 
roligt att se mig igen. Från hans by, Itapembia, fortsätta 
vi över Igiiembe till Cahuapi genom ett ytterst vattenfattigt 
område. Vid Cahuapi finnes vatten hela året om, och där¬ 
för är platsen bebodd. Hela bebyggelsen är här beroende 
av tillgången på vatten. Odlingsbar mark finnes överallt, 
men vattenställena äro få. Därför ha chiriguanoindianerna 
ofta sina majsodlingar flera leguas 2 från boplatsen. 

1 Från Igiiembe red Jonsson åter till Embarcaciön, varifrån han fort¬ 
satte hem. 

2 Numera räknar man i allmänhet leguan till 5 km. 



VIDAUK GEKOM CHlKIGUANOlNDIANERNÅS LA\'L) 


03 






Det är den 25 juli. Vi ha slagit läger intill vatten¬ 
stället. Där bo vi med svinen, korna och sandlopporna, 
En chiriguanoindian hade på eftermiddagen visat mig 
en gammal boplats och hade berättat för de andra, att jag 
köpte stenyxor. 


Bild 23. Egendomliga föremål av röd sandsten, funna vid Cahuapi. 


cl. 

d längd = 65 cm. 


På aftonen korn en ung indian och slängde en stor 
halvmåne av sten (bild 23 d) framför mina fötter. »Är den 
värd någonting?» frågade han. Jag gav honom en kniv 
och sökte se lagom ointresserad ut. Efter en stund kom 
han med ytterligare ett dylikt föremål. Han fick åter sin 
betalning och gick. Åtta gånger upprepades denna scen. 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


64 


När han fått betalt för den åttonde, sade han: »Nu har 
jag inte flera». Av de åtta stenarna ha fyra formen av 
halvmånar (bild 23 d), en är tydligen en stenklubba med 
handtag (bild 23 a) och egg. De tre övriga äro jämnsmala, 
ovala stenar med egg på ena sidan (bild 23 b, c). Där¬ 
till kommer ett fragment av en halvmåne. 

Jag lovar indianen en belöning, om han för mig till 
platsen, varifrån han hämtat stenarna. 

Han hade funnit dem vid en väganläggning. De hade 
legat på ett par decimeters djup. Jag undersöker noga 
platsen men finner ej spår av krukskärvor, ben eller något, 
som angiver, att där varit en grav- eller boplats. Jag 
antar därför, att han gjort ett depotfynd. Dessa stenar ha 
troligen ej haft praktisk användning utan ha möjligen 
varit värdighetstecken eller religiösa föremål. De ha kan¬ 
ske utgjort stammens dyrbaraste egendom och ha blivit 
gömda under orostider. 

Det är troligen en »nedgrävd skatt», som han funnit — 
fastän dyrbarheterna inte äro av guld utan bara av röd 
sandsten. 

Från Cahuapi rida vi till Rio Parapiti. Det är ingen 
riktigt trevlig flod att gå över, då bottnen består av fly- 
sand. Under regntiden är det på stora sträckor nästan 
omöjligt att gå över den beriden. Vid övergången är en 
av våra mulåsnor nära att drunkna och detta, fastän vi 
nu ha torrtid. 

Den är ståtlig, denna floddal, kanske mera impo¬ 
nerande än Pilcomayodalen vid Yumbia. Floden kommer 
fram mellan Sierra de Incahuasis väldiga, branta klippor. 
Sedan vidgar sig dalen något för att lämna plats för 
bördiga åkrar. I Pilcomayodalen äro indianerna ännu 
på sätt och vis herrar, här äro de blott tjänare åt mesti- 
zerna och de vita, som ha flera gårdar och betydande od¬ 
lingar av sockerrör. 

Här vid floden har naturligtvis varit gammal indian¬ 
bygd. Man finner talrika gravurnor (bild 24). Vi under- 




VIDARE GENOM CHIRIGUANOINDIANERNAS LAND 65 

söka några, av dessa. De ha blottats på så sätt, att någon 
liten regntidsbäck skurit sig ned genom en gammal grav- 
och boplats (bild 25). Årligen förstöras här av vattnet 
talrika gravar. Vi finna dels gravurnor, dels gravar av 
samma typ som i Tarupayu d. v. s., man har begravt 
den döde under flera upp- och nedvända skålar. Dessa 
ha ej den ihåliga kant, som karaktäriserar keramiken 
från Tarupayu. 


Bild 24. Gravurna täckt, med två skålar, llio Parapiti. 

(Förvaras på Göteborgs museum.) 

Den keramik, vi funnit här och nära Rio Pilcomayo, 
antar jag härröra från chiriguanoindianernas förfäder. 
Detta sluter jag bl. a. därav, att flera av lerkärlen äro 
prydda med fingerintrycksornament (bild 13 d 2 ), vilket 
slag av ornamentik är typiskt för guaraniindianerna. 1 Dessa 
indianer begrava, som vi veta, fortfarande sina döda i 

1 Mina arkeologiska fynd från denna trakt kommer jag att framdeles 
närmare beskriva i ett rent vetenskapligt arbete. 


5. — Nordenskiöld. 









60 FORSKNINGAR OCII ÄVFXTYR I SYDAMERIKA 

urnor. För övrigt liknar deras nutida keramik ej mycket 
den keramik, vi funnit på de gamla grav- och boplatserna. 
Deras lerkärl äro numera målade och fernissade. Detta 
ha de troligen lärt av chané, som äro arowaker, vilken 
folkgrupp över stora områden i Sydamerika synes ha varit 
mästare i lerkärlstillverkning. 

I sällskap med Berg gör jag en tre dagars exkursion 
för att undersöka de stora ruiner, som givit Sierra de 
Incahuasi 1 sitt namn. Under dessa dagar är min hustru 
ensam på en liten estancia. (Bild 26.) Det är enda 
gången under hela resan, hon ej åtföljt mig på mina ex¬ 
kursioner. För övrigt har hon varit med överallt och dit, 
där många män skulle ha tyckt, att det var besvärligt nog. 

Ibland skulle hon ha behövt sparas. Detta har ej varit 
möjligt, därför att de ställen här, där man vill lämna 
sin hustru ensam, äro ytterst få. Inte heller här hade 
jag lämnat henne, om jag vetat, att i den gården skulle 
man kunnat finna stoff till en mycket rafflande kriminal¬ 
roman. 

Ruinerna äro i hög grad värda en närmare under¬ 
sökning, och sedan vi hämtat min hustru, göra vi oss i 
ordning att närmare studera Incahuasi. Då ruinerna äro 
inbäddade i mycket tät, snårig urskog, måste vi ha folk 
till röjningsarbetet. Dessa få vi på en estancia, Cara- 
paricito, som ligger i dalen nedanför berget. 

Det är en gammaldags estancia, anlagd under kamp 
med chiriguanoindianerna, som 1890 gjorde ett sista för¬ 
sök att befria sig från inkräktarna. Nu är den halvt för¬ 
fallen. Det går ej riktigt bra att upprätthålla det gamla 
feodalsystemet, sedan indianerna börjat att emigrera till 
sockerfabrikerna i Argentina och till Cuevo, där några 
nordamerikanare göra borrningar efter petroleum och be¬ 
tala arbetarna ordentligt. 

Arbetsgivare tycka, i regel, att arbetare äro oför¬ 
skämda, när de vilja ha bättre lön, och här förvånade 

1 Incahuasi = ineans hus. Dylika namn ha antagligen flera större eller 
mindre ruiner fått i senare tid. De behöva ej vara frän ineas, därför att de 
äro uppkallade efter dem. Huasi är quichua. 




VIDARE GENOM CHIRIGUANOINDIANERNAS LAND 67 


Bild 25. Berg gräver fram lerkärl, som under regntiden blottats i en ravin. 

man sig, att indianerna ej voro nöjda med 1 ä 2 boli¬ 
vianer 1 i veckan och indiankvinnorna ej med 5 cen- 
tavos om dagen. Hellre än man höjde lönerna, lät man 
estancian förfalla. »Tänk, att de fördömda nordamerika¬ 
narna betala 1 bol. 50 cent. om dagen och det åt indianer, 
som ej ens äro döpta I» 

1 1 bolivian = cirka 1 kr. 40 ör?. 











68 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

På denna reflexion skulle jag ha lust att svara: 
»Det blir att sälja mera brännvin åt dem, så att pengarna 
komma i era fickor.» 

Man liar sedermera sagt mig, att petroleumborrning¬ 
arna vid Cuevo misslyckats. Jag kan ej kontrollera, om 
detta är riktigt. Petroleum förekommer i Bolivia längs 
med Anderna ända från argentiska gränsen till Rio Beni 
nära gränsen till Peru, sålunda inom ett väldigt område. 

För närvarande lever befolkningen i de trakter, vi nu 
genomströva, på åkerbruk och boskapsskötsel. Man odlar 


Bild 26. Sockerkvarn på en estancia vid Bio Parapiti. 

Korset på ”spritkvarnen” skyddar mot olyckshändelser. 

framför allt majs samt även sockerrör, tobak, sötpotatis, 
spansk peppar m. m. Boskapsskötseln är huvudsakligen 
i händerna på de vita och drives med framgång. Under 
torrtiden är det ibland mycket knappt om betet. Av 
sockerrör, som odlas av de vita, bereder man huvud¬ 
sakligen råsocker (chancaca) samt destillerar sprit. De 
indianer, som bo vid floderna, fånga åtskilligt med fisk. 
De indianer, som bo avlägset från dessa, tillhandla sig 
torkad fisk. På många ställen äro de likväl tvungna att 
under större delen av året vara vegetarianer. 

De trakter, vi gått igenom alltifrån Zapatera och Chi- 


















VIDARE GENOM CHIRIGUANOINDUNERNAS LAND 


69 


méo, äro mycket torra, så torra, att skörden något år kan 
slå alldeles fel. Skogarna, där sådana finnas, äro lätt- 
röjda, då stora träd äro sällsynta. Kaktusar av många 
former giva landskapet dess karaktär. Träd och buskar 
äro finbladiga. Särskilt allmänna äro akaciorna. I stort 
sett är det ett gott land att bo i. Där finnes ingen malaria 
och inga andra sjukdomar än dem, som komma utifrån, 
såsom kopporna. Närvaron av vatten reglerar, som nämnt, 
boplatsernas utbredning. Överallt, där det finnes vatten, 
bo chiriguanoindianer och mestizer. Där finna vi gravar 
och gamla boplatser. Inga vattenställen synas ha sinat 
ut under de senaste århundradena, ty vi finna aldrig 
' en gammal boplats, där det ej fortfarande finnes vatten 
hela året om. Vattnet är ofta mycket dåligt, saltsmakande 
och luktande av vätesvavla, men det är likväl »sött» 
vatten, och det är huvudsaken. 



FJÄRDE KAPITLET. 


Incans-hus Incahuasi. 

n av Andernas yttersta vågor mot Chacos 
slätter är Sierra del Incahuasi. Som en väl¬ 
dig mur sträcker sig denna bergskedja från 
Rio Parapiti till Rio Grande. På få ställen 
söka sig stigarna över bergskammen. Det är 
sådana där vägar, som än söka sig fram genom klyftorna, 
än ytmed avgrunderna, än upp på bergskammarna. Branta 
äro Incaliuasis sluttningar, i regel stupa de nästan lod¬ 
rätt ned. Där urskogen kan, fyller den klyftorna med 
väldiga träd, hopvirade av lianer och övervuxna av para¬ 
siter. Även i sprickorna på de brantaste klipporna ha 
växterna rotat sig fast. Det är klippor av imponerande 
form och en urskog, som tjusar ögat, när man kommer 
dit som vi från snårskog och grässlätter. 

Incahuasi är en väldig naturlig fästning, som en gång 
varit en gränsmur mellan lncariket och de tappra chiri- 
guanoindianernas land. Rider man den trånga, branta stig, 
som för från Caraparicito till Muyupampa, ser man, när 
man klättrat upp till passet, högt uppe på bergskedjan, 
murar på bägge sidor om vägen. Det är dessa, som lockat 
oss att för några dagar slå upp vårt läger däruppe, långt 
från både indianer och vita. 

Jag vill närmare lära känna dessa murar här på 
gränsen till Chaco, där alla indianer blott bygga hyddor av 
gräs, trä och jord; hyddor, som lätt byggas och lätt multna 
ned. Jag vill lära känna dessa ruiner, som ligga här 






Bild 28. Ett stycke av terrasserna i urskogen. Incahuasi. 












72 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


ItVKKiiad, UV<I< I41<I i hi'X rum. 

,i, 1 r». ii. u. 10 . lö Hi. *21 Smiirru fyrkantig» 
byggnader 

TIiiIv ilur ju t: funii un <lnl kruk*kilrvur 


Uild Plan över 

H Unul<'i ,# uv rund stmihydda. SAdutni runda hyddor] 
I11 u!Imiitit förekommit lillr. 

II Kit.Ii- 1 11 v rund riten hydda 

1*2. 'IVrm • < i . 0 |»rollli*rmi <u , li bilderna - .?7 oi-h VM 

IM Kiiiirmur 


INCAXS-HUS — INCAHUASI 


Plan över 

INCAHUASI de CARAPARICITO 
LAGUNILLAS 

upprättad år 1913 


ERLAND NORDENSKIÖLD 






















74 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 

som en incakulturens utpost mot slätten, mot urskogen, 
mot de vilda indianernas land. 

Vi slå upp vårt läger på själva passet på en öppen 
plats tätt intill en ruin, som vi knappast kunna skönja för 
blad och grenar. Min plan är att kartlägga ruinen. Det 
är ej lätt att se murarna bland urskog och snår. Steg 
för steg hugga vi oss genom taggiga snår, genom slinger¬ 
växter och manshöga nässlor, överallt stöta vi på murar, 
stundom nästan nedfallna, stundom ännu höga och väldiga, 
trotsande århundraden. För att kunna få en översikt över 
ruinerna låter jag tre man under tre dagar hugga stigar 
längs med murarna. 

Mestizerna liksom indianerna här säga, att det finnes 
berg, som vredgas, och att det är farligt att gräva i gamla 
ruiner och gravar. Det kan bringa olycka. Vi ha kommit 
hit i augusti månad, då det aldrig regnar här. Kär vi 
komma upp på Incahuasis berg, börjar åskan att mullra. 
Den kalla sydanvinden viner över passet. Det regnar 
och blixtrar. Vad skola nu indianerna säga? Länge komma 
de att berätta om huru utlänningarna blevo mottagna 
på Incahuasis berg, när de kommo för att gräva och röja 
i ruinerna. 

Om nätterna underhålla vi en väldig eld i vårt läger. 
Den elden synes säkert vida omkring, ty från Incahuasi har 
man en utomordentlig utsikt. Man ser därifrån åt öster 
långt bort till Chaco, till Caipipendi, där chiriguano- 
indianerna ännu ej äro tjänare åt de vita, där de ännu, 
när det är stor fest, dricka majsölet ur silverskålar. Åt 
väster ser man otaliga bergskammar, som alla löpa från 
norr till söder. Man ser bort till quichuaindianernas fjäll. 
Elden skyddar oss för besök av jaguaren, som smyger om¬ 
kring oss i snåren och vars spår vi se om morgonen på 
stigen, som för till vattenstället. 

Där indianerna röjt i ruinerna, mäta och fotografera 
vi, och efter fyra dagar har jag min plankarta färdig 
(bild 29). 



INCANS-HUS 


INCAHUASI 


75 


Vid lacahuasi har man gjort stora terrasserings- 
arbeten, och på terrasserna ha legat flera ganska rymliga 
hus. Från väster har man byggt en bred stentrappa (bild 
29, 17 ), som för upp till torget, där vi lägrat. Med utsikt åt 
öster ligga resterna av en stor byggnad och längst i söder 
ruinerna av en annan med utsikt åt väster. Omkring de 
stora byggnaderna finnas grupper av små, runda hyddor. 
Incahuasi har varit en naturlig fästning, då bergen nästan 
överallt äro branta. Här och där har man förstärkt detta 
naturliga, fästningsverk med murar. 

Egendomlig är rumsindelningen i de tvenne största 
husen (bild 29, 1 och 24 ). För att komma till det innersta 
rummet måste man gå igenom alla de andra. Denna hustyp 
komma vi att återfinna i en annan av oss undersökt ruin. 
Den synes mig ej förut vara bekant från någon av de 
talrika ruiner, man beskrivit från Anderna. I byggnaden 
n: r 15 finnas invändigt ett par av de för incaruinerna så 
karaktäristiska nischerna. 

Jag sade, att Incahuasi sannolikt varit en gräns¬ 
fästning mot chiriguanoindianerna, med vilka incas ut¬ 
kämpade svåra strider. 

Även spanjorerna fingo erfara, att chiriguanoindia¬ 
nerna ej voro så lätta att tas med. Jag har redan nämnt 
om den spanske vicekonungen Toledos misslyckade krigs¬ 
tåg mot dem. 

Ännu bevara chiriguanoindianerna traditionen om att 
ha kämpat med incas, d. v. s. quichuaindianerna, som 
de föraktligt kalla gamar, kara-kara eller tata, vilket sist¬ 
nämnda ord på guarani betyder eld. Aymara, till vilka 
chiriguano förr även varit grannar, kalla de för tama- 
muca. ' | 

Mycket troligt är, att Incahuasi är identiskt med fäst¬ 
ningen Cuzco-tuyo. Under incan Huayna Capac, som dog 
1524, två år innan spanjorerna upptäckte incariket, föllo 
chiriguanoindianerna in i Charcas 1 och erövrade en inca- 
fästning, byggd till försvar mot dem. Huayna Capac sände 

1 Sarmiento. Geschiehte des Inkareiches. sid. 109 (se litteraturf.J) 



76 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

en av sina hövdingar, Yasca, mot chiriguano. Denne 
lyckades att återerövra fästningen. När incariket sedan 
sammanstörtade vid spanjorernas erövring av landet, antar 
jag, att chiriguano åter erövrade Cuzco-tuyo eller att den 
övergavs av quichua. 

Detta skulle förklara, att vi i Incahuasi funno talrika 
lerkärlsstycken med fingerintrycksornamentik, 1 vilket slag 
av ornamentik är mycket karaktäristiskt för chiriguano 
men ej för quichua (incas). Själva ha chiriguano säkert 
icke byggt Incahuasi, då de aldrig bygga av sten utan av 
mera lättförgängligt material. 

Troligt är, att tidtals även fredlig förbindelse funnits 
mellan chiriguano och fjällens indianer. Detta gäller även 
andra stammar, som leva längre inåt Chaco. Dessa 
kulturinflytelser har jag framhållit i andra böcker och 
uppsatser. 

Det var blott sex mil från Incahuasi, som jag år 1908 
fann ett gravfält med musslor från Stilla havet, guld- och 
kopparföremål. Detta gravfält härrör troligen från chiri- 
guanoindianernas förfäder. Musslorna och metallföremålen 
hade dessa indianer säkerligen fått från fjällen, kanske 
från Incahuasi. De kunna ha fått dem genom handel med 
fjällindianerna, ty handelsmän kunde även under lejd be¬ 
söka fientliga stammar. 2 

Det arbete, vi här utfört vid Incahuasi, är ett led i mina 
mångåriga undersökningar på fjällkulturens gränsområden 
i Sydamerika, undersökningar, som visa utbredningen av 
denna kultur, dess inflytande på urskogens indianer och 
som kunna bidraga till att förstå, varför skilda indian¬ 
stammar här nått så olika långt i utveckling. 

Det är detta arbete, vi nu skola fortsätta under de 
närmaste månaderna. Yi måste finna större ruiner, ler¬ 
kärl och gravar av typer, som inan aldrig sett förut, 
forska och ha roligt. Det gäller bara att fundera ut den 

1 Ett lerkärl med sådan ornamentik är avbildat bild 13 d 2 . 

2 Cieza de Leon. Segunda parte de la crönica del Peru. Madrid 1880, 
sid. 230. (Biblioteca Hispano-ultramarina). 



INCANS-HUS 


INCAHOASI 


77 


rätta vägen. Kanske borde vi ha gått till S: a Elena. Det 
är inte så långt från Yumbia, där vi varit. Där finnes en 
oundersökt ruin. Stenarna i murarna lära vara mycket 
bättre sammanfogade än i Incahuasi. Någon av mina 
läsare vill kanske resa dit! Det är inte så långt. Är 
det inte lockande att vara den förste, som fotograferar 
och kartlägger en ruin av ett gammalt incapalats? 
















FEMTE KAPITLET. 


Till Valle Grande. 

rån Incaliuasi återvända vi till Carapari- 
cito och fortsätta därifrån till en liten by, 
Lagunillas, där vi bliva vänligt mottagna 
av en gammal dam, fru P., ägarinna till Cara- 
paricito. Hon bullar med största gästfrihet 
upp, vad huset förmår, och är mycket vänlig — tills jag 
olyckligtvis kommer att nämna, att vi äro protestanter. 

»Då tro ni inte på Gud!» säger hon. »Hade jag 
vetat detta, hade jag aldrig bett er bo hos mig.» Det är 
en pinsam situation, som lyckligtvis klaras pä så sätt, 
att byns kyrkoherde kommer på besök. När gumman 
ser, att han är mycket förekommande, lugnar hon sig. 

Nästan hela befolkningen i Bolivia med undantag av 
de vilda indianerna är katolsk. Först för några år sedan 
infördes religionsfrihet och delta efter mycket häftigt mot¬ 
stånd från det klerikala partiet. Såsom i nästan alla katol¬ 
ska länder spelar religionen en mycket stor roll i parti¬ 
politiken. Kvinnorna äro naturligtvis så gott som alla 
fanatiska katoliker. Männen äro delade i klerikaler och 
liberaler. Av klerikalerna äro en del övertygade, en del 
tro ej själva men anse, att »folket behöver religion». 
Det är som hos oss. Sedan liberalerna kommit till makten, 
ha de också börjat inse religionens »samhällsbevarande 
nytta». 

I folkets tankeliv spelar Kristus en obetydlig roll i 
jämförelse med jungfru Maria, San Pedro, San Antonio 





Bild 31. Interiör av cliiriguanobydda. Yumbia. 











TII.L VALLE GRANDE 


79 


och andra helgon. V r arje by har sitt skyddshelgon, som 
firas med mässa och fylla. Flera av de stora kyrkliga 
högtiderna, särskilt påsken, firas på liknande sätt. Se vi 
på kartan, finna vi, att ett mycket stort antal av orterna 
äro uppkallade efter helgonen. 

Fru Padilla hade aldrig hört annat än ont om prote¬ 
stanterna. Man hade lärt henne, att dessa voro nästan 
lika ogudaktiga som katolska kyrkans ärkefiender, fri¬ 
murarna. Det var därför inte så underligt, att hon blev 
förskräckt, när hon erfor, att hon hade sådana människor 
i huset. För henne hade religionen med dess helgonmystik 
och dess fester varit, vad livet givit utöver hem, barn 
och skvaller. -v-** 

En sådan där liten by är ett odrägligt näste, där livet 
rör sig omkring politik och förtal. Käringarna tissla och 
tass!a,, och småpåvarna bekämpa varandra, tävlande om 
makten. Inga nöjen finnas. Mycket dålig är förbindelsen 
med yttervärlden. Det är därför inte underligt, om man 
super. Det är jämte kärleksäventyr den enda möjlig¬ 
het, som finnes till förströelse. Jag är övertygad om 
att jag, om jag måste leva hela mitt liv i en sådan där 
håla, också skulle supa. Skulle mestizerna här inte ha så 
obegripligt dåligt ölsinne, skulle man därför kunna ursäkta 
dem deras superi. 

I Lagunillas träffar jag en gammal fransk soldat, 
vid namn Gallois, som varit med i Napoleon den tredjes 
mexikanska krig. Därifrån minnes han mycket väl den 
tappre svensken, general Ericson. Gallois har en liten 
handelsbod. En annan liten bod äges av en fru P., en 
ståtlig kvinna. Det är en fläkt av en ny tid, som kommit in 
med henne. Hon har flera små bodar på vitt skilda 
platser. Nu är hon på väg till en marknad i en liten stad, 
Sauces, till vilken folk från hela denna del av ‘ Bolivia 
kommer samman för att göra affärer och roa sig. Hon 
kommer från Valle Grande, där hon har sitt hem. Allt 
detta besvär gör hon sig för att kunna uppfostra sina 
söner. Den ena studerar i Berlin till läkare, den andre är 



80 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

i en handelsskola i Hamburg. Medan fru P. är ute och 
rider på de usla, farliga stigarna över fjällen, stannar 
hennes man, doktor P., snällt hemma och sköter hemmet 
och de små barnen. 

De unga damerna i byn äro ytterst intresserade av 
min hustru eller, rättare sagt, av hennes kläder. Man 
kopierar »sista modet» kantänka, d. v. s. när hon inte 
är nog okvinnlig att uppträda i riddräkt. I alla dessa 
små byar gör man krampaktiga försök att vara elegant. 
Detta gäller ej bara damerna utan ännu mer herrarna. 

När man kommer in i ett bättre hus, ser man ytterst 
få möbler, golvet är den tilltrampade jorden. Pryd¬ 
naderna äro några fula porslinsvaser med pappersblom- 
mor i samt någon eller några rikt utstyrda helgonbilder. 
På väggarna hänga reklamskyltar för tyska firmor, med 
vackra, ljushåriga flickor på. Herrarna, som äro korrekt 
stadsklädda, le medlidsamt åt mig, som går i khaki- 
färgade kläder, lindade ben och stanleyhjälm och ser 
litet sluskig ut. 

För vårt anseendes skull är det bra, att vi äro så 
väl beridna. Min hustru rider en utmärkt vacker mul¬ 
åsna, som en av mina engelska vänner i Argentina skaffat 
henne. Jag rider också ett bra djur. Mest beundrad 
är Toy. Hela byn vill se honom. När han går på gatan, 
uppvaktas han av byns alla ungar och hundar. Ingen 
av de senare kan mäta sig med honom i storlek. I hela 
Bolivia har Toy ej mött en hund, som kunnat ge honom 
stryk. 

Från Lagunillas ämna vi rida till Cochabamba. Jag 
väljer med mycken tvekan vägen över Masicuri till Valle 
Grande, egentligen därför, att det är en väg, som ingen 
forskningsresande gått förut. Vägen över Las Piedras 
hade kanske varit intressantare. Där finnas hällmål- 
ningar. 

Vi följa en liten flod, Rio Nyåkahuasu. Det är en 
väg, som man blott kan rida under torrtiden, och även 
då kan det vara ganska riskabelt, då mulåsnorna sjunka 




Bild 32. Från stranden av Rio Grande. Olga Nordenskiöld och Toy. 


6. — Nordenskiöld. 







TILL VALLE GRANDE 


83 


ned i den fina flodsanden, så att man har svårt att få 
upp dem igen. Landet är nästan obebott, och man måste 
om nätterna ta sig i akt för jaguarerna. En natt skräm¬ 
mer en dylik våra mulåsnor, som rusa i väg, och det är 
inte lätt att samla ihop dem igen. Natten efter denna, 
en härlig månskensnatt, upprepas detsamma. Mulåsnorna 
rusa i väg utåt flodstranden. Jag springer ut ur mygg¬ 
nätet, får tag i min mauser och smyger utefter flodstranden 
i hopp att få se jaguaren. Något rör sig i buskarna i 
skogskanten. Två kulor skickar jag dit för att skrämma 
jaguaren, så att den ej skall komma tillbaka. 

Följande morgon går jag för att se, var den gått 
fram. Då ser jag, att det har varit jaguarer på två 
ben, som ämnat stjäla våra mulåsnor. Det gjorde dem 
riktigt gott att höra mauserkulorna vissla om öronen. Vi 
få sedan veta, att medlemmar av ett band av boskaps- 
tjuvar, som blivit upptäckt i Valle Grandetrakten, rymt 
den här stigen, där sällan någon går fram. 

Vi gå över Rio Grande, en flod, som vi i slutet 
av resan långt härifrån åter skola göra bekantskap med. 
När man rider utmed denna flod, undrar man över 
orsaken till att trakten är så gott som fullständigt obe¬ 
bodd. En tillfälligt bebodd hydda är allt, vi se här. 
Intill denna slå vi läger. Berg har feber, och även jag 
är sjuk. Min hustru och vägvisaren, en mestiz från 
. Lagunilläs, sköta både mulåsnor och matlagning. 

Vegetationen är här mycket rik, skogen är yppig, 
tät och storstammig. Flodstränderna äro kantade av de 
för nordöstra Bolivias slättland så karaktäristiska, stora, 
vackra, solfjädersformade pilgräsen. 1 Nederbörden är här 
mycket större än söder om Lagunillas. Människorna vilja 
likväl inte bo här av fruktan för malarian. De, som 
lockats av fruktbarheten att slå sig ned i Rio Grande- 
dalen, ha aldrig härdat ut någon längre tid. Knotten, 
de s. k. marihui, som husera på dagarna, göra livet 


1 Gvnerium. 




84 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

outhärdligt. Ingenting tyder på att dessa trakter någon¬ 
sin ha haft någon större befolkning. 

Vi fortsätta till Masicuridalen. Första aftonen komma, 
sedan det mörknat, två misstänkta individer och slå sig 
ned ett stycke från vårt läger. De göra ej upp eld och 


Bild 33. Doktor Bravos estancia i Masicuridalen. 

Mulåsnorna lastas och sadlas for uppbrott. Taket på hyddan är av 
urpressade sockerrör. 

vilja tydligen inte visa, vilka de äro. Det är så mörkt, 
att vi inte kunna se deras ansikten. Jag går fram till 
dem och frågar, vart de ämna sig. De säga, att de ämna 
föra ett brev till en person i Muyupampa, vilket är lögn, 
ty detta är inte vägen dit, och så rider den ene ett sto 
med fölunge, vilket säkert aldrig ett postbud gör. 










Bild 34. Majslada. Masicuridalen. 


Plötsligt sätter jag ljuset från min elektriska lampa 
i ögonen på den ene, som håller på att ramla baklänges. 
Det är ingen trevlig typ. Han tycker bestämt inte heller, 
att jag är trevlig. Därefter vänder jag mig om och går 
tillbaka till vårt läger, där jag säger åt Berg att akta 
mulåsnorna. På natten försvinna de bägge typerna, som 
även höra till det sprängda rövarbandet. Toy håller vakt 
över dem, tills de äro i väg. Helt tysta sadla de och 












86 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

smyga sig bort. Toy ger till en morrning. Han skäller 
ej, han bits, när det behöves. Däremot lyckas de smyga 
sig tätt förbi en hydda i närheten, utan att ett helt band 
av hundrackor, som vakta denna, märka något. Det är 
inte enda gången, Toy har varit bra att ha. 

Vi rida uppför Masicuridalen. Där bo några få 
chiriguanoindianer samt talrika mestizfamiljer från Valle 
Grande. De senare odla huvudsakligen sockerrör och 
tillverka oraffinerat socker. De komma till Masicuri¬ 
dalen blott för några få månader av året för skörd och 
sådd. Det är deras sommarnöje eller rättare vårnöje, ty 
de komma hit mot slutet av torrtiden. 

Överallt längs med Anderna ha quichuaindianerna, 
eller såsom här mestizbefolkningen från fjällen, odlingar 
i regnskogarna på Andernas östsluttningar, vilka de blott 
tidtals bebo. Detsamma har jag sett i Calileguabergen 
i Argentina och överallt i dalarna från Valle Grande till 
Cuzco i Peru. 

De få chiriguano, som bo här, leva beroende av 
fjällbefolkningen. En chiriguanoindian såg jag här, som 
hade »puru-puru» 1 . Denna hudsjukdom är för övrigt full¬ 
ständigt okänd inom hela chiriguanoområdet. Här kallas 
den »tina» och »azulejo». Den yttrar sig i pigmentlösa 
fläckar framför allt på händerna, armarna, fotterna, benen 
och i ansiktet men ibland även på hela kroppen. Dessa 
bliva så småningom blågrå. Sjukdomen är alldeles ofarlig. 

Masicuridalen är den sydligaste punkt, där jag sett 
puru-puru. Det är tydligt, att denna sjukdom blott före¬ 
kommer i regnskogarna längs med Anderna. Hos följande 
stammar har jag allmänt iakttagit den, yuracåre, chimane, 
mosetene, chäma, tambopata-guarayo, atsahuaca och 
yamiaca. Även mestizer och vita, som födas i regn¬ 
skogarna på Anderna, kunna få puru-puru. Däremot synas 
personer, som bosätta sig där som äldre, ej få den. 

Vägen från Masicuri upp till Valle Grande är utom- 

1 Detta är det namn, som sjukdomen har i Nordväst-Brasilien, varifrån 
den blivit närmare beskriven av Koeh-Griinberg. Zwei Jahre unter den 
Indianern. Berlin 1909—1910. 



TILL VALLE GRANDE 


87 


ordentligt vacker. När man kommer som vi från kaktus¬ 
skog, torrskog och brännande sol, då blir man glad, 
när man kommer till den skuggiga regnskogen med träd¬ 
ormbunkar, lianer och yppig grönska. Det är vår, här 
i regnskogen, ingen vår med leende små blå, gula och 
vita blommor bland markens löv och kvistar. På marken 
äro sällan några blommor i urskogen. Praktfulla orchidéer 
hänga gröngula och rödvioletta i stora klasar ned från 
murknande trädstammar, på vilka ormbunkar och små 
kaktéer trängas om utrymmet. De äro vårbud. Ännu mer 
än de vittnar grönskans oerhörda yppighet och friskhet 
om att det är vår i urskogen. Där finnas otaliga nyanser 
av grönt. Saknar man blomsterprakten från en nordisk 
skogsbacke, kan man i stället fröjda ögat åt urskogs- 
växternas underbara bladskönhet. 

Det högre djurlivet är här mycket fattigt. Det enda, 
jag skjuter i denna skog, är en gråbrun apa. »Varför 
skjuter herrn san Martin?» säger min vägvisare. Det är 
hans skyddshelgon, ty han heter Martin. 

Uppe på berget ovanför urskogen ligga resterna av 
en indiansk befästning (bild 35). Den består av en yttre 
och en inre försvarslinje. Denna har troligen blivit byggd 
av fjällindianerna till försvar mot chiriguano. 

Högst uppe på bergen växer i dalarna en underlig 
skog. De mariga trädstammarna äro alldeles övervuxna. 
Från varje gren, varje kvist hänga långa tofsar av lav- 
liknande växter. 1 Molnen, som komma nedifrån de fukt¬ 
varma dalarna, fastna här på bergskammarna. I denna 
mossbevuxna skog är det nästan alltid duggregn eller 
dimma. Det är den sovande skogen, sagans tysta skog, 
där nästan aldrig en fågel flyger fram, där ingen apa 
kastar sig emellan trädtopparna, där ingen fjäril fladdrar, 
där ingen syrsa sjunger. 

Längre upp komma ej molnen, och när vi närma oss 
Valle Grande, är landskapet helt annorlunda, trädfattigt 
och torrt. I regnskogen där bodde få eller inga män- 

1 Tillandsia usneoides. 



88 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


niskor, här uppe på de torra högslätterna är landet ganska 
tätt, stundom mycket tätt bebott. 

Valle Grande är en liten trevlig stad, så oändligt 
mycket mera pittoresk än moderna sydamerikanska städer. 
Det är gammalspansk stämning i Valle Grande, grant 
målade hus, trånga, krokiga, stenlagda gator och flickor 
i granna kläder. 


Bild 35. Bild 36. 

Gästfriheten är storartad. Valle Grandeborna till¬ 
höra den typ av sydamerikaner, som jag tycker om, en 
typ, som försvinner, där det moderna europeiska in¬ 
flytandet är för stort. Dessa människor sakna visst icke 
kultur. I flera hem, särskilt hos doktor Rocha, en bildad 
man, som representerat Valle Grande i den bolivianska 
kongressen, finnes mycket böcker. 

I de bättre hemmen ser man nästan alltid ett piano. 







TILL VALLE GRANDE 


89 


Det är här höjden av lyx, då detta måste föras på mul- 
åsne- eller människorygg över 65 leguas, innan det kom¬ 
mer hit. Liksom i min barndom hemma i Sverige skola 
alla bättre flickor i Valle Grande spela piano — och 
ännu har man inte kommit så långt, att blott de musi¬ 
kaliska göra musik. 

De förmögnas hem i Valle Grande äro icke smak¬ 
fullt inredda. Man tycker alltför mycket om pappers- 
blommor, granna porslinsvaser och förgyllningar, för att 
det skulle vara trevligt. Man märker, att hemmet icke är 
inrett så, för att de, som bo där, skola trivas där, utan 
för att lysa och imponera på grannarna. En egendomlig 
förkärlek har man i hemmen för granna spottlådor •— 
i en »salong» räknade jag nitton. Så många voro de ej 
i åttiotalets Sverige, som för övrigt skulle känt sig hemma¬ 
statt i Valle Grande. 

En kväll för doktor Rocha oss omkring på visiter. Vi 
besöka nio hem. På åtta ställen frågar man min hustru, 
om hon spelar piano, och när hon nekar, sätter dottern 
eller frun sig och spelar. 

Jag frågar alla mina nya bekantskaper efter ruiner, 
hällristningar o. d. i omgivningarna. 1 Valle Grandes 
närmaste grannskap får jag ej reda på något av intresse. 
Doktor Rocha råder mig att besöka Saipinadalen. Han 
har också hört berättas, att ej långt från Pocona finnes 
en ruinstad, som aldrig blivit närmare undersökt. Man 
berättar mig även om grottor med mumier o. d., som 
skola finnas vid Moromoro. Dessa hade jag redan 1909 
hört talas om. Man sade då, att en av dessa mumier 
hade sålts till Nordamerika för »en million». 

Efter någon tvekan besluta vi oss för Saipinadalen 
och för ruinstaden, isynnerhet som vi även ha reda på 
andra arkeologiska märkvärdigheter åt samma håll. Dess¬ 
utom gäller det att göra undan arkeologien här, innan 
regntiden börjar. Senast i början av oktober måste vi vara 
i Cochabamba. 

I Valle Grande hade jag ett ofarligt men högst obe- 



90 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

hagligt äventyr. En dag, när jag ser efter mina mul¬ 
åsnor, rusar en liten hund på mig och biter mig i benet. 
Det blev bara ett litet hål i vaden, som jag inte skulle 
ha fäst mig vid, om inte en person, som stod bredvid 
mig, hade haft vänligheten att säga: »Den där hunden 
har rabies.» Hunden var frisk, men upplysningen kunde 
inte undgå att göra intryck på mig, då rabies förekommer 
i Bolivia. Mannen borde haft stryk. 



Bild 37. 1 V Krukskarva med "hakkors, svastika, 
funnet på en boplats nära Pulquina (se sid 96). 



Bild 38. l /s. Ornament på lerkärl från Perereta. Mizquedalen. 


SJÄTTE KAPITLET. 

Bland minnen från förincaisk tid. 

edan vi fått en vägvisare, lämna vi Valle 
Grande och rida till en liten by, Trigal, där 
vi tack vare otaliga loppor tillbringa en 
sömnlös natt. Det är likväl byns bästa hus, 
vi gästa. Överallt i hyddorna här svärmar 
ohyra. Därtill kommer även vägglöss, vin- 
chucas 1 och vanliga klädlöss. När vi kunna, ligga vi där¬ 
för alltid ett stycke ifrån bebodda platser. Detta är lik¬ 
väl ofta så gott som omöjligt, då vi i första rummet 
måste tänka på föda åt våra mulåsnor. Åt dem finnes 
absolut ingenting ute i marken, där den av solen för¬ 
brända jorden är alldeles bar och gråbrun eller bevuxen 
med kakteer. I gårdarna kunna vi däremot få köpa korn- 
och majshalm åt dem. Ilär är det dyrare att föda mul¬ 
åsnorna än oss själva. 

I Lagunillas hade jag hört talas om att ej långt från 
Trigal finnes ett berg, som heter La Copa, och att på dess 
topp finnas grottor och i dem dödskallar och krukor. Det 
är detta spår, vi nu följa. I en liten hydda, rik på loppor 
och sandloppor, vid La Copas fot, i en dal kallad Holguin, 



det av denna 


1 Reduvius? 













92 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

två leguas från Trigal slå vi upp vårt läger. Sedan gäller 
det som vanligt att göra bekantskaper. 

Trakten är tätt bebodd av en uteslutande spansk¬ 
talande befolkning, som i stället för att emigrera till de 
väldiga områden, som finnas obebodda öster om Anderna, 
delat jorden i små stycken på ett par tunnland, som spar¬ 
samt föda dem. Invånarna här ha sannolikt ganska 
rent spanskt blod. De se ut som spanjorer och inte som 
indianer. Jag känner inte Spanien, men jag tror, att en 
spanjor skulle känna sig hemmastadd här. 

Ingen vill först visa mig till grottorna på La Copa. 
Pengar göra här, trots att vi äro i rikt bebodda trakter, 
mycket liten effekt. Däremot är man, lustigt nog, mycket 
intresserad av mina bytesvaror. Vem kunde ana, att 
billiga, små speglar, visselpipor och pennknivar o. d. 
skulle här bland denna spansktalande befolkning vara 
så begärliga. Det är för barnens skull. När t. ex. Pedro 
fått en visselpipa, lämna Carlos, Juan, Adrian och alla 
de andra mamma och pappa ingen ro, och tack vare 
ungarnas tjut får jag reda på ett par gamla boplatser 
och en gravgrotta. I stugorna plockar man fram sten¬ 
yxor och annat, som man hittat i odlingarna, för att för 
dem byta sig till leksaker åt barnen. Det är inledningen 
till en serie av värdefulla arkeologiska upptäckter inom 
ett förut arkeologiskt fullkomligt outforskat område. 

En dag berättar mig en gubbe, att han för tjugu 
år sedan sett i en grotta 40 hela krukor, och så släpar 
han i väg med Berg och mig under en brännande sol 
längs med de obehagligaste avgrunder upp på ett högt 
berg, bevuxet med torrt, halt gräs. När vi komma dit, 
finna vi, att grottan blivit plundrad. Det är att klättra 
ned i dalen för att rida till lägret igen. På vägen blir 
jag underrättad om att en man i en hydda har gamla 
krukor. Vi rida dit, och jag frågar efter krukorna. Han 
svarar, att han inga har, men jag misstänker, att detta 
inte är sant, stiger av min mulåsna och frågar honom, 
hur han mår och hur barnen må, om skörden och om allt 



BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 


93 



möjligt annat. Efter en stund frågar jag åter efter kru¬ 
korna. Han säger, att jag skall få se dem men han 
säljer dem inte, ty han har gett dem åt sina barn. En 
av kvinnorna hämtar en vacker kruka i form av en pumpa 
på tre fotter (bild 42). Jag frågar efter flera, och efter 
mycket om och men komma även de andra fyra fram. 
Sedan ställer hon hort krukorna. Åter ber jag att få 


köpa dem. Jag bjuder några bolivianer, men mannen 
är obeveklig. Den lurifaxen ser nog, att jag är snål 
på dem. Jag tar avsked, stiger till häst och rider min 
väg. När jag ridit ett stycke, ropar han efter mig, att jag 
skall få dem för fem bolivianer stycket. Långsamt vänder 
jag tillbaka, och utan att sitta av börjar jag åter att 
underhandla med honom. Jag prutar, men mannen står 
på sig, och till slut betalar jag nästan detta pris, på så 
sätt fördärvande hela marknaden för antikviteter i den 


Bild 39. 1 / 2 . Krukskarvor funna i Holguin. 




94 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

dalen. Den mannen var en riktig affärsman. Han var 
tydligen ingen indian. 

I ett par hyddor bjuder man ut åt mig »örnar». 
Det är brachiopoder. En dag kommer en gosse och 
säger, att han vet en plats, där det finnes föremål från 
incas, som se ut som mynt. Sedan vi kommit överens 
om att priset på »guldgruvan» är en kniv, för han mig 
dit. Mynten befinnas vara korallstammar. Tillsammans 
med dem finna vi även en del andra fossil, bryozoer, en 
trilobit o. s. v. 

I närheten av vårt läger är en boplats, där vattnet 
under regntiden sköljt ut ur jorden en del småsaker, mest 
krukskärvor (bild 39). Där släpper jag lös några små¬ 
pojkar. För varje hel sak, de finna, få de en liten belöning. 
Bland annat hitta de flera helt små stenyxor. Dessa 
ha troligen varit leksaker, tappade av de pojkar, som 
för århundraden sedan lekte här. Nu hittas de av andra 
pojkar, som få leksaker för dem. 

Mycket svårt är det att föda mulåsnorna. Den korn¬ 
halm, de få, är dyr och otillräcklig. Därför lämna vi 
Holguin och fortsätta till Pulquina, tyvärr tagande med 
oss en hel del av lopporna i Holguin. 

Jag har hört talas om att i en hydda vid vägen 
finnes en egendomlig mortelstöt av sten. Vi stanna där 
och börja underhandlingar. Ägaren till stenen är ej 
hemma, utan i hyddan finnas bara ett par yngre kvinnor. 
Syndigt nog fresta vi dem med granna band och fina 
ringar. Tack vare kvinnans svaghet för att vara elegant 
få vi mortelstöten. De sköna damerna få väl sedan göra 
upp med ägaren. 

I Pulquina bor en fin, gammal herre, don Froilan 
Arana, som där byggt sig ett jämförelsevis bekvämt hus, 
vilket vi gästade, generade över alla de loppor, vi och 
framför allt Toy ha med oss. Senor Arana visar oss 
den största gästfrihet. Mindre vänligt ser han på våra 
mulåsnor, ty här är det mycket ont om foder. På allt 
sätt söker han att befrämja vårt arbete. Han kallar 



BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 95 

på dem av sitt folk, som känna trakten, och förhör dem 
om ruiner, hällmålningar och boplatser. Vi börja vårt 
arbete med att kartlägga en fästning (»pucara») av en 
typ, som lär vara mycket vanlig i dessa trakter (bild 36). 

De gamla indianska boplatserna här synas ej ha varit 
befästa, utan man har i varje trakt haft en plats, dit 
befolkningen under krigstid kunde söka sin tillflykt. Detta 
har alltid varit en bergstopp, som var lätt att försvara 
på grund av sin otillgänglighet. De naturliga försvars¬ 
verk, som erbjödos av branta och svårtillgängliga klippor, 



Lerkärl. Holguin 




96 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

har man förstärkt med stenmurar. Dessa ha sannolikt 
aldrig varit högre än ett par meter. De böra likväl ha 
varit ett ganska gott skydd mot pilar och slungstenar. 
Murarna äro ej välbyggda, närmast kunna de jämföras 
med stora stengärdesgårdar. 

Här i boken äro återgivna planskisser av tvenne 
sådana befästningar eller »pucara» 1 , som de kallas (bild 
35, 36). Vi se, att på bägge platserna har man haft två 
försvarslinjer. När man förlorat en »skyttelinje», har man 
kunnat draga sig tillbaka till en annan. Hyddorna inom 
fästningarna voro helt få, och i dessa ha blott ett fåtal 
av försvararna kunnat finna plats. 

En längre belägring ha dessa fästningar ej kunnat 
uthärda, då källor eller andra vattendrag ej finnas innan¬ 
för murarna. För några dagar kan man ha haft vatten 
med sig i krukor och kalebasser. 

Dessa fästningar äro de enda byggnader, man här 
haft av sten. Boningshusen, som ibland, kanske alltid, 
voro fyrkantiga, ha varit av något lättförgängligt material. 

Nära Pulquina undersöka vi under en överskjutande 
klippa en hällmålning, som till stor del är utplånad. Den 
är därför ej av något större intresse. Ej så långt från 
denna finna vi en stor boplats. Störtregnen under regn¬ 
tiden ha här sköljt ut krukskärvorna ur sopbackarna. 
Hyddorna ha legat på en kulle, som varit terrasserad, 
samt på slätten nedanför denna. 

Vi finna stycken av utmärkt vackra, polycroma lerkärl, 
som visa, att här bott en högt stående indianstam. Inom 
boplatsen finna vi även några omålade urnor, i vilka 
späda barn varit begravda. Urnorna härröra antagligen ej 
från samma folk som den vackra keramiken, utan från 
en stam, som tillverkat enkla lerkärl med ristade ornament. 

Bland krukskärvorna märkes en med ett hakkors 
(bild 37) samt en, som är av ett kärl med ihåliga fötter 
(bild 54), i vilka man har haft lerkulor inlagda, så att 
kärlet tjänstgjort som skramla. Det är samma idé, som 

1 Betyder fästning såväl på quichua som pä aymara. 




BLAND MINNEN FKÅN FÖRINCAISK TID 97 

vi lärde känna från gravskålarna vid Tarupayu, fastän 
kulorna i dessa lågo i den ihåliga kanten. 

Från Pulquina rida vi till Saipina. Vägen går här 
genom hög kaktusskog, ogästvänlig och fantastisk. Im¬ 
ponerande äro de stora caraparikaktéerna x , som nu ha 
mogna frukter. Dessa äro gröna och skära till färgen, 
besatta med fina borst, som man noga bör akta sig för, 


Bild 43. Fråii Batanes. 

när man äter frukterna. Inuti se de närmast ut som krus¬ 
bär. Smaken påminner om jordgubbar men är något 
äcklig. 

Under torrtiden, då boskapen har ytterst litet annat 
att äta, söka de ivrigt reda på dessa frukter. I kaktus¬ 
skogen ser man inga andra djur än små flockar av grå¬ 
bruna duvor och en eller annan gam. I de torra löven 
på den förbrända marken kila små, kvicka, gröna och 

1 Cereus sp. 

7. — Nordenskiöld. 










fä F0RSKX1XGAR OCH ÄYF.XTYR I SYDAMERIKA 

rödaktiga ödlor. Om dem säga chiriguanoindianerna, att 
den, som med blotta handen fångar en sådan ödla levande, 
får tur hos flickor. 

Kaktusskogen är inte tät, men det är likväl inte lätt 
att ta sig fram där, ty alla växter ha taggar. Av dessa 
ha ett slags kaktustaggar rykte om sig att vara giftiga. 

I Saipina äro två brännvinsbrännerier. Det ena äges 
av en utomordentligt gästfri man, don Juan Cespedes, 
som bor där med sin fagra dotter. Hon är det enda 
överlevande av hans nio barn. De andra ha dukat under för 
malaria, vilken sjukdom här uppträder mycket elakartad. 



Saipirmdalen är fruktbar. Där man lyckats leda Sai- 
pinaflodens vatten in på fälten, växa sockerrören helt 
frodiga. Under regntiden tar floden någon gång, när den 
svämmar över, med sig stora stycken av dessa sockerfält. 
Det är ingen ordning med regnet i tropikerna, endera 
kommer det ingenting eller alldeles för mycket. Så är 
det nästan överallt i Bolivia. 

Vid den ena av spritfabrikerna i Saipina slå vi oss 
ned för en tid. Det är inte så mycket för vår skull som 
för våra mulåsnors, som kunna få avfall från bränn- 
vinsbränneriet. De behöva få äta sig mätta. 

Saipinadalen är högst intressant. Vår första exkur- 












BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 99 

sion göra vi till en grotta med delvis väl bibehållna 
. hällmålningar. Vi se dem återgivna här (bild 46—48). De 
äro målade med tegelröd färg. Alldeles omöjligt är det ej, 
att de äro eftercolumbiska, ty mannen i lådan (bild 46) 
återger kanske ett helgon med sin gloria. Ovanför ormen 
har man målat ett stycke av en kvinnokropp, med starkt 
utsvängda höfter (bild 60). Kanske har tecknaren tänkt 
på syndafallet. 


Bild 45. Ett stycke av yttermuren i den förnämsta ruinen. Batanes (bild 44). 

Sedan undersöka vi flera boplatser, där vi göra en 
del fynd. Man berättar oss, att nedåt Saipinafioden finnas 
stora ruiner vid en plats, kallad Batanes. Vi rida dit 
på en liten usel stig, där det är svårt att komma fram, 
medtagande litet majs åt djuren. Vi finna betydande 
ruiner, framför allt av stora terrasseringsarbeten. Av den 
förnämsta ruinen gör jag en liten plankarta (bild 44). 
Det är en större byggnad, som ligger på ett berg, som 
man terrasserat. Vi se, huru byggnaden är avdelad liksom 











Bild 46- Hällmålning. Saipina. 


Bild 47. Hällmålning. Saipina. Fortsättning från bild 4G. 





















BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 


101 



Bild 48. Ilällmålning. Saipina. Fortsättning från bild 47. 


husen i Incahuasi i flera rum, så att man för att komma 
till det innersta rummet måste passera genom alla de 
andra. 

Sedan vi gjort denna karta, måste vi vända, ty det 
är omöjligt att finna ett enda grässtrå åt djuren, och 
vi kunna ej gärna föda dem på torra löv och majs, när 
vi veta, att vi ännu skola rida flera hundra leguas med 
dem. 

Så vända vi tillbaka, lämnande Batanes vidare under¬ 
sökning åt andra forskare. 

1 Saipinadalen finna vi även en liten grotta med 
hällristningar, av vilka jag här lämnar en avbildning. (Bild 
50). Tätt intill grottan är marken beströdd med kruk- 
skärvor. 

Saipinadalen är ett enda stort kulturlager. Vart man 
rider längs med floden, finner man, att dalen fordom varit 
mycket bebodd. Överallt har vattnet sköljt fram kruk- 









102 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

skärvor, av vilka många äro av intresse genom sin högt 
utvecklade ornamentik. 

Liksom vid La Copa kan man här urskilja tvenne slag 
av boplatser med alldeles olika keramik. De härröra 
antagligen från skilda folk och ej från samma folk under 
olika tider. Det ena slaget av keramik har haft ristade 



Bild 49. Olga Nordenskiöld målar hällristningarna vid Saipina med slammad 
krita, för att de lättare skola kunna fotograferas. 












Bild 50. Grotta med hällristningar. Saipina. 







.A. 1 a- Pcrercta. 


liilil 51. Lerkärl från llizijueilalcn. 


Ji. 1 •>. Quinalcs. 



BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 105 

(bild 39)/ dot andra vackert målade, ibland polycroma 
ornament. 

På ett ställe finna vi på en boplats ett par gravurnor, 
innehållande rester av barnskelett. Av intresse är, att vi 
kunna fastställa, att dessa härröra från det folket, som 
haft lerkärl med enkla, ristade ornament. 

Med Saipina som utgångspunkt göra vi en exkursion 
uppför Chilondalen, som även är rik på gamla boplatser. 
Därefter fortsätta vi uppför Mizijuedalen till Peres. Där 
klättra vi under brännande sol upp till en otillgängligt 
belägen gravgrotta, där vi finna skelettdelar och stycken 
av utmärkt vackra lerkärl. Dessa äro av den polycroma 
typen. De, som haft denna keramik, ha tydligen satt in 
sina döda i grottor. Små tygfragment, som vi finna, visa, 
att dessa indianer även haft vackra vävnader. 

Sedan fortsätta vi till Perereta, där vi undersöka en 
stor boplats och göra vackra fynd av flera hela lerkärl 
och otaliga krukskärvor, av vilka många äro vackert 
målade. I Perereta hade man under den spanska kolonial¬ 
tiden mycket stora vinodlingar. Nu finnas där blott några 
få usla hyddor och inte en enda vinstock. 

Jag har nu riktigt tröttat ut dem av Eder, som ej 
äro speciellt intresserade av amerikansk arkeologi. 

Ni ska inte tro, att det ej är poesi i detta sökande 
efter gamla minnen från den tid, då den vite mannen 
inte ännu hade trampat Amerikas jord. Det är skatt- 
sökeriets poesi. Det är min älsklingspoesi. Det är det 
roligaste, jag vet. — Tänk, så dum och opraktisk kan 
en människa vara! 

Jag skulle vilja, att ni vore med nu, då vi upptäckt 
den fina boplatsen vid Perereta. 

Vi ha slagit läger under en akacia på en liten slätt, 
där väldiga pelarkaktéer giva landskapet dess karaktär. 
Där ha vi satt upp vårt lilla gröna tält och samlat ihop 
ved till lägerelden. Min hustru sköter hushållet, och det 
vankas fin middag i dag. Stekta, feta duvor med äggröra 
och sötpotatismos. 




Bild 52. Ornament på lerkärl från Jfizqnedalen. 








BLAND MINNEN FKÅN FÖRINCAISK TID 


107 


Berg och vår vägvisare Adrian komma med mul¬ 
åsnorna, som de fört till vattning. Toy tittar med ena ögat 
efter dem. »När människorna äro vakna, är det inte så 
fjäskigt med vakten,» tänker han. 

Så äta vi vår goda middag. Sedan kommer kaffe och 
cigarretter. Vi ha haft en arbetsam men intressant dag. 
Berg och jag ha under många timmar under den mest 
brännande sol rotat i en indiansk sopbacke. Det var på 
en sluttning, där det nästan bara växer kaktéer, och dessa 




Bild 53. A. Va. Krukskärva, funnen i gravgrottan vid Peres. 
vt 2 , V®» visar formen av A. B. Lerkärl från Perereta. 


ge ingen skugga. Jag har likväl all anledning att vara 
nöjd med vårt utbyte. 

Framför mig ligga hela högar av krukskärvor och 
några skålar och krukor. Jag kan aldrig tröttna att se 
på dem. Här måste en gång ha levat ett folk av konst¬ 
närer, och nu veta vi icke mer om dem, än vad dessa 
skärvor och lerkärl kunna berätta oss. Av deras form, 
av deras ornament måste vi söka få reda på något av 
deras historia. Där är en bägare. Den formen känner 
jag igen från Tiahuanaco, den märkligaste av alla ruiner, 
man funnit i Sydamerika. Tiahuanaco ligger, som vi veta, 
högt uppe på Anderna nära Lago Titicacas strand och 


108 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

var efter allt att döma huvudstaden i ett välde eller en 
kultur, som här på Anderna föregått incas. Ornamenten 
på lerkärlen framför mig påminna även mycket om dem 
från Tiahuanaco. Skulle jag ha rester av denna för- 
incaiska kultur framför mig? 

Hur underliga äro ej ornamenten, på mina lerkärl! 
Det är i regel inte enkla liniära ornament, såsom man 



Fölterna, som äro ihåliga, äro fyllda med lerkulor. 



Bild 55. '/a. Krukskärva. Perereta. 


t. ex. finner på chiriguanoindianernas lerkärl. Man ser 
ej heller några realistiskt målade djur och människo- 
figurer. Ju mer man ser på krukorna, ju flera huvuden och 
ögon ser man. 

Min hustru kommer fram till mig för att titta på 
våra fynd. Det är ändock bra roligt att ha någon att 
visa dem för, och allra roligasl är det, när man är nog 




BLAND MINNEN FRÅN FÖKINCAISK TID 


1 09 


lycklig att här långt borta kunna visa sina skatter för sin 
egen hustru. »Ser du de här kattorna? Det är bara 
huvuden och svansar, och i ändan på varje svans sitter 
också ett huvud (bild 53 B.). Ser du den där gubben? Han 
består av ett huvud och ett ben med tre tår (bild 55). 



Bild 56. Hällristning. Pueara. 


På samma kruka har man också målat ensamma ben. De 
här ha varit futurister!» 

»Ja, det ser ut, som om de kopierat vävnader 1» säger 
min hustru. 

Det är troligt, att dessa stiliserade, sönderstyckade 
figurer kopierats på lerkärlen efter vävnader. Vilken 













110 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR t SYDAMERIKA 

konstnärlig känsla måste ej dessa människor ha haft! 
De voro konstnärer indianerna i Rio Mizquedalen eller 
rättare kanske konstnärinnor, ty hos indianerna ligger 
nästan alltid konsten och framför allt keramiken i hän¬ 
derna på kvinnorna. 

Jag kan tänka mig, hur det gick till, när man här 
för århundraden sedan samlades till festerna. Då ser¬ 
verades kanske majsölet i dessa rikt målade lerkärl. 
Liksom chiriguanskorna nu göra, tävlade troligen kvin¬ 
norna även då i att forma och måla de vackraste kärlen. 

Från Perereta fortsätta vi till Pucara, där vi bl. a. 
fotografera en hällristning och en hälimålning. Ingen 
av dessa är vidare betydande. Målningen föreställer 
några ödlor (bild 61). Den är intressant därför, att den 
är målad på en otillgänglig klippa, till vilken man ej 
kunnat komma utan en hög stege. Den kan därför ej 
ha varit målad blott till tidsfördriv utan måste i ett 
eller annat avseende ha haft någon betydelse. 1 Därifrån 
rida vi till Totora. 

* 

Hemkommen till Sverige har jag närmare studerat 
våra fynd i Mizquedalen. Det råder intet tvivel om att 
den polycroma keramiken hör till Tiahuanacokulturen. 
Olikheter finnas visserligen mellan de lerkärl, vi funnit 
och dem, man funnit i de berömda ruinerna, men 
många lerkärl överensstämma fullständigt till form och 
ornamentik med dessa. (Se bild 58.) De kulturlager, vi 
funnit med Tiahuanacokeramik, äro mycket mäktiga och 
visa, att det folk, som haft denna kultur, länge levat här. 

Tiahuanaeokulturens bärare anses ha varit aymara- 
indianer. Några aymaratalande indianer bo ej numera 
i Mizquedalen. I Tunaribergen nära Cochabamba är ost¬ 
gränsen för denna stam, som huvudsakligen bor omkring 
Lago Titicaca, där, som vi veta, även Tiahuanacoruinerna 
ligga. 

1 Jämför sid. 32. 


BLAND MINNEN FRÅN FÖR1NCAISK TID 


111 


Talrika ortnamn, såsom t. ex. sammansättningar av 
aymaraordet »choque», som betyder guld, och aymara- 
ordet »marca», som betyder by, förekomma här betydligt 
öster om aymaraindianernas nuvarande utbrednings¬ 
område ocli vittna tydligt om denna stams forna stora 
utbredning liar. I sitt arbete om 
aymaraspråket har redan Mid- 
dendorf 1 framliållit ; att ortnamn, 
som kunna härledas ur detta 
språk, ha en mycket större geo¬ 
grafisk utbredning såväl i Bolivia 
som i Peru, än aymarafolket nu 
har. Detta bekräftas även av 
Uhle. 3 Författarna till ett geogra¬ 
fiskt lexikon över departementet 
Cochabamba, vilka väl känna till 
såväl aymara- som quichua- 
språket, framhålla även delta. 3 

I flera arbeten, som tyvärr blivit alldeles för mycket 
citerade, ha de vansinnigaste saker blivit skrivna om 
Tiahuanacokulturen. Man tillskriver den en oerhört hög 
ålder (över 10,000 år). Änderna skulle då ej ha varit 
på långt när så höga som nu. Lago Titicaca skulle ha 
varit betydligt större. Naturligtvis ha kineserna även haft 
sin hand med i spelet. 

Max Uhle 4 liar gjort sig mödan att bevisa ihjäl alla 
dessa och många andra dumheter, som jag ej här kan 
referera. Bland annat har han visat, att Lago Titicacas 
vattenstånd varit ungefär detsamma under Tiahuanaco- 
kulturens tid som nu. Han har även visat, att denna 
kultur har utbrett sig ända till Perus kust, där den föregått 
incakulturen.ä 



1 Die Aymara-Spraehe. 

ä Verh. d. Gesell. f. Erdkunde. Berlin 1894. 

3 Diecionario geografico de la Republica de Bolivia. T. 2. Departamento 
de Cochabamba. 

4 Guia de los monumentos de Tiakuanacu por Posnansky. (Se vidare 
litteraturf.) 

5 Uhle: Pachacamac. 





B. 

Bild 58. A, C. Ornament på lerkärl. Mizquedalen. 

A. */s. Skål från Quinales. B. 1 ; 4 . Bägare från ChuLlas. C. l /s. Ornament på lerkärl 
från Tiahuanaco. Originalet i Museum fiir Yölkerkunde, Berlin. Jämför A med G. 

I det följande får jag tillfälle att tala om incas, d. v. s. 
quichuaindianernas erövring av de trakter, vi nu beresa. 
Denna bar gjorts så sent som under 1400-talet. Dessa 
trakter hade då med all sannolikhet aymarabefolkning 
efter som aymaraortnamnen ännu leva kvar här. I hög 











BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 113 


Bild 59. Don Froilan Arana ocli författaren. Frukostrast i en mcstizliydda. 

grad sannolikt är, att den keramik, vi här funnit, vilken 
mycket liknar keramiken från Tiahuanaco, härrör från 
dessa aymaraindianer. Mycket möjligt är, att aymara- 
kulturen var förfallen, när incas erövrade dessa trakter. 
Orsaken till detta var troligen de krigiska chiriguano- 
indianernas erövringståg. Det var mot dessa indianer, incas 


8. — Nordenskiöld. 











114 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

byggde fästningar, av vilka vi i nästa kapitel skola göra 
bekantskap med en, som varit mycket betydande. 

Jag har berättat, att vi i Mizquedalen även funnit 
boplatser från ett folk, som icke målat lerkärlen utan 
prytt dem med enkla, inristade ornament. Detta har 
troligen ej varit samma folk, som det, som haft de poly- 
cromt målade kärlen. Att döma av keramiken har denna 
stam stått på en betydligt lägre kulturståndpunkt än 
aymara- och quichuaindianerna. Kulturellt synas de mig 
ha hört närmare ihop med chiriguanoindianerna än med 
fjällstammarna. 



Bild GO. Kvinnofigur, 
målad på klippan ovan¬ 
för ormen (se bild 48). 


Föreställningar om de gamla grav- och 
boplatserna. 

Såväl quichuaindianerna som mestizerna frukta grav- 
och boplatserna. Det är riskabelt att sysselsätta sig med 
dem. Isynnerhet bör man inte gräva i »chullpas » 1 , som de 
kallas, på kvällarna. 

Det var en yngling i Peres, som tagit ett lerkärl ur en 
chullpagrotta. Han fick en förfärlig benvärk, varför hans 
pappa sade åt honom att lägga tillbaka krukan. Har 
man blivit sjuk av chullpa, är det bra att samla ihop 
benen i chullpan och bränna dem. 

Chullpas, de döda, gå ned till vattenställena för att 
dricka. Det hörs som nedfallande pinnar, när de komma. 
Andra säga, att det låter »brum, brum». Ibland hör man 
från chullpas »all möjlig musik, såsom trumma och flöjt». 

1 Ordet chullpa användes här både för gravar och boplatser och även 
i betydelsen andar. 



BLAND MINNEN FRÅN FÖRINCAISK TID 


115 


Man kan även använda chullpas för att bota sjuka. 
Vid ischias är det sålunda bra att gnida in benet med 
brända chullpaben. Av brons, funnen i chullpas, är det 
bra att göra metkrokar. Det ger fiskelycka. Stenyxor äro 
bra att stryka sig i ansiktet med mot vinden, som är 
en svår sjukdomsalstrare. 

En mera praktisk användning av chullpas är att mala 
sönder där funna krukor och blanda pulvret i leran, när 
man gör nya lerkärl. 

Jag undrar, om det inte är bättre, att en liten del av 
de lerkärl, som här påträffas, komma till ett utländskt 
museum, än att de stanna inom landet och malas sönder? 

Vi finna även här den vitt utbredda föreställningen, 
att chullpas blivit begravda levande. De trodde, att det 
skulle regna eld, och därför kröpo de in i grottor eller 
gömde sig i väl tillslutna lerkärl, och där svulto de ihjäl. 

Även möta vi de i bergstrakterna vanliga föreställ¬ 
ningarna om jord-modern, »Pachamama» och om »auquis». 
Har man blivit sjuk av Pachamama (svår benvärk), skall 
man gå till en korsväg. Där skall man falla ned och 
bedja Pachamama om förlåtelse. Under tiden slår medicin¬ 
mannen i alla riktningar med ett spö. Auquis äro de andar, 
med vilka medicinmännen ha förbindelse. 

Även hällmålningar och hällristningar äro föremål för 
fruktan. Från bergväggen nära hällmålningen vid Pucara 
hör man ibland »all möjlig musik, såsom trumma och flöjt». 



Bild Gl. Detalj ay hällmålningar. Pucara. 

När jag nu tänker tillbaka på de dagar, vi här på olika 
platser gjorde grävningar under en brännande tropisk sol, 
kan jag icke bli annat än vemodig. Detta ej därför, att 
jag redan nu ibland längtar ut till det fria livet i tältet, 



116 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

till lägereldarna under akaciorna och bland pelarkaktéerna, 
utan därför, att jag här i det civiliserade samhället ej 
mera känner samma entusiasm inför våra fynd, som då. 
Då skulle vi ha kunnat dansa can-can, när vi gjort fyndet 
av en vacker kruka. Berg, som dock icke var etnograf 
utan helt enkelt korpral vid svenska artilleriet och som 
varken vann ära eller guld på de gamla lerskärvorna, 
myste av glädje, när han hittade något, som han tyckte 
var intressant. En dag t. ex. kom han till lägret strålande 



Bild 62. Va. Stycke av liten tallrik. Quinales. Mizquedalen. 

belåten och det därför, att han hittat ett halvt dussin 
stenyxor. Nu tycker jag ibland, att det är strunt alltihop; 
det är kanske därför, att dessa saker här hemma förefalla 
en så obetydliga. Annorlunda är det, när man ser dem 
där borta. En vackert målad kruka i ett museum märks 
inte så mycket som samma kärl, när det hittas i en otill¬ 
gänglig grotta på Anderna. Det ligger där som ett 
dokument från en tid, då dessa nästan öde dalar hade en 
rik befolkning, då här överallt måste ha varit odlad bygd. 
Fantasien får då vingar — och fantasien är entusiasmens 
syster. 



BLAND MINNEN FKÅN FÖRINCAISK TID 117 

Naturligtvis kommer jag att behandla våra fynd i 
Mizquedalcn i ett rent vetenskapligt arbete. Redan i 
denna bok har jag avbildat en hel del ornament från de 
lerkärl, vi här funno i grottorna och på boplatserna. Jag 
skulle önska, att någon eller några av eder, mina läsarinnor, 
erkände, att de äro vackra, och kopierade dem på edra 
handarbeten. Det skulle glädja mig för de indiankvinnors 
eller indianers skull, som för mer än 500 år sedan målat 
lerkärlen i Mizquedalen. 



Bild G3. Quichua indianer. Incallacta. 


SJUNDE KAPITLET. 

Malarian och indianernas utbredning på 

Anderna. 

i se, att den trakt, som vi här undersökt, for¬ 
dom har haft en betydande befolkning. Sai- 
pinadalen t. ex. är nästan ett enda stort 
kulturlager. Under den spanska kolonialtiden 
voro dessa trakter även tätt befolkade. Sta- 
även kallad Salinas de Rio Pisuerga, var 
då en betydande plats, som hade flera kloster och talrika 
kyrkor. 1 ; 

Numera har Mizque dalen en fåtalig befolkning. Staden 
Mizque är en obetydlig plats, där blott ruinerna från 
gamla tider vittna om en svunnen storhetstid. Befolk¬ 
ningen ser mycket sjuklig och blodfattig ut. Mizquedalen 

1 Eufronio Viscarra. Casos historicos y tradiciones de la Ciudad 
de Mizque. Cochabamba 1907. 



den Mizque, 







MALARIAN OCH INDIANERNAS UTBREDNING PÅ ANDERNA 


119 


: ett mycket dåligt rykte såsom en fruktansvärd malaria- 
härd. 1 

Det är inte möjligt, att malarian härjade dessa trakter 
på den tiden, då här bosatte sig mycket människor, ty 
inga guldgruvor eller dylikt utan blott en fruktbar jord 
lockade dem att slå sig ned här, och fruktbar jord finnes 
även på annat håll. Jag antager därför att malarian är 
införd här i sen tid, troligen under senare delen av 1600- 
talet. Man kan mycket väl tänka sig, att anopheles- 
myggorna, som överföra denna sjukdom, i förcolumbisk 
tid ocb. i början av kolonialtiden här voro friska. 

Under spanjorernas erövringståg till det inre av landet 
öster om Anderna insjuknade naturligtvis många av dem 
i malaria. När dessa sedan återvände till Mizque och 
andra platser här, infekterade de anophelesmyggorna, 
som nu i sin tur smittade mizqueborna. Malarian drev 
sedan så småningom bort befolkningen härifrån eller 
decimerade densamma. Från andra trakter vågade man 
liksom nu ej flytta bit. Cochabamba, som hade ett, bättre 
klimat, blev i stället för Mizque huvudorten i denna del 
av Bolivia. 

Fortfarande erövrar malarian nya områden. Doktor 
Carlos Brucli vid La Platamuseet har sålunda berättat 
mig, att 1896 fanns ingen malaria (chucho) i Catamarca 
i Argentina. Numera äro flera platser, såsom t. ex. 
Hualfin, San Fernando och La Puerta infekterade av denna 
sjukdom. Det lär vara mulåsnedrivare, som besökt feber¬ 
trakter, vilka fört malarian dit, d. v. s. de ha infekterat 
de förut friska anophelesmyggorna. 


1 Till jämförelse anför jag här några siffror, visande invånarantalet i 
några provinser i dep. Cochabamba, som hemsökas av malaria, och i några, 
som aro fria från denna sjukdom. 

Övervägande malaria-infekterade Utan malaria 

ytvidd km. inv. pr km 2 ytvidd km. inv. pr km 2 


Mizque. 4,141,70 15,785 3,81 — — — 

Campero. 8,840,83 14,536 1,64 — — 

Arque . — — — 2,973,78 34,236 11,51 

Tapaeari . — — — 2 , 810,61 50,924 18,12 

larata. — — — 1,806,40 48,085 26,62 







120 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Det finnes visst icke malaria överallt i Bolivias ar¬ 
skogstrakter, utan malarian förekommer blott på vissa 
platser, av vilka flertalet äro väl kända av ortsbefolk¬ 
ningen. Undviker man att vistas på dessa platser, kan 
man resa här utan att bli sjuk. Mycket bekant är den 
förskräckelse, som quichua- och aymaraindianerna ha för 
att gå inåt urskogarna. När de t. ex. från Sorata, en 
liten stad i norra Bolivia, gå som bärare till dalarna, 
är det vissa sedan gammalt väl kända platser, där 
de absolut vägra att göra nattläger av fruktan för 
feber. 

Flera farliga malariatrakter ämna vi besöka. Jag blir 
då i tillfälle att berätta mera om malarians geografiska 
utbredning och om huru den troligen avfolkat betydande 
förut tätt bebodda områden. 

Det är malarian, som troligen avfolkat dessa trakter 
under den spanska kolonialtiden. Före denna är det möj¬ 
ligt, att indianerna decimerades genom striderna med chiri- 
guanoindianerna, mot vilka de troligen byggde flera fäst¬ 
ningar. 

När man reser i dessa trakter, bör man alltid sova 
under myggnät! Detta skyddar inte blott mot myggor 
utan även mot andra insekter, loppor, vinchucas, vägg¬ 
löss o. s. v. och även mot ormar. Det lär t. o. m. vara 
ett gott skydd mot jaguarer, som ej, eller ytterst sällan, 
anfalla en person, som är innanför myggnätet. Viktigt 
är, att detta är mycket rymligt; det bör vara av silduk 
med tak av grovt lärft och ej av tyll, som är absolut 
odugligt. Det täta taket skyddar mot dagg. 

Med myggnätet kan man skydda sig mot de farliga 
anophelesmyggorna. Man bör likväl aldrig glömma, att 
när man krupit in under nätet, med en ljusstump bränna 
de myggor, som möjligen kommit in. 

Även med myggnät kan man i längden ej undvika 
malaria, då man alltid någon gång blir biten av smitto- 
förande myggor, om man vistas, där sådana finnas. Kan 
man, bör man därför undvika att vistas längre tid på 



MALARIAN OCH INDIANERNAS UTBREDNING PÅ ANDERNA 


121 


vissa platser. För ortsbefolkningen äro, som nämnt, de 
platser, där det finnes malaria, väl kända. 

Malarian uppträder mycket olika kraftigt under torr¬ 
tiden och regntiden. Framför allt anses början av torr¬ 
tiden i gummitrakterna för farlig. Då torka översväm- 
ningsområdena ut, floderna falla, och en massa pölar 



Bild 64. ”Majslada” bestående av en stor kaktus. Holguin. 
Majsen är väl skyddad mot såväl tvåbenta som fyrbenta tjuvar. 






122 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

uppstå, där mygglarverna ha riklig näring. I Mizquedalen 
fruktar man regntiden. 

På många håll skulle man kunna minska malaria¬ 
fallen genom utdikning o. d., så som man gjort på många 
andra håll. 

Tack vare malarian har redan Jonsson måst lämna 
oss. Berg har haft ett par svaga anfall. Både han och 
Jonsson blevo smittade vid sockerfabrikerna i Argen¬ 
tina. Min hustru och jag äro ännu friska. Någon gång 
ta vi litet kinin för att »mota Olle i grind». Vi hoppas 
så länge som möjligt kunna undvika denna sjukdom, 
som nedsätter både arbetskraft och arbetslust och som 
för den nykomne kan medföra döden. 



Bild 65. '/a. Liten urna. Pucara. 




Bild 60. Utsikt från fästningen. Incallacta. 






m 

i 1 

mm* 




S > 4 T 

Ä*' Ji 

;/ "Ty ^ . ' . /■ 

l u, 

Tlllfto 



Bild 68. Naturliga fästningsverk. Incallacta. 


ÅTTONDE KAPITLET. 

Incallacta. 

En fästning, byggd av Inca Tupac Yupanqui. 

otora är en liten pittoresk stad med 3,500 
invånare. Vi komma dit på en söndag, då 
där råder ett livligt torgliv, rikt på glada 
färger. Här söker jag upp underprefekten don 
Abel Guilarte, som föreställer oss för don 
Delfin Arce, på vars ägor finnas stora ruiner, om vilka man 
ej vet, om de äro från någon gammal mission eller från 
incas. Han inbjuder oss att undersöka dem. Det är 
de ruiner, som vi redan hört talas om i Valle Grande. 
Dessa ha aldrig undersökts av någon forskningsresande, 
och likväl ligga de blott några få leguas från stora stråk¬ 
vägen mellan städerna Cochabamba och S:a Cruz de la 
Sierra. 








126 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Efter ett par dagar lämna vi Totora och komma 
samma afton till den dalgång, där ruinerna ligga. 

Platsen har flera namn, Incallacta (incabyn), Inca- 
raccay (incaruinen) och Machacamarca (den nya hyn). 
Genom dalen flyter en liten häck, som troligen fortsätter 
till Rio Chimoré, där yuracåreindianerna bo, vilka vi 
längre fram skola göra bekantskap med. 

När vi komma till Incallacta, slå vi upp vårt läger 
på ett högt berg nära en stor fästning (bild 67). Den forsla 
aftonen bliva vi mottagna alldeles som på Incahuasi med 
åska och oväder. Quichuaindianerna få bekräftelse på 
att berget, såsom de påstå, vredgas, när främlingar våga 
besöka platsen. 

Det är inte utan, att jag är besviken på Incallacta, 
då jag tror, att det ej finnes andra ruiner än fästningen. 

Sedan vi kartlagt denna, går jag fram mot bergs¬ 
kanten, som stupar ned i dalen, och får då syn på flera 
andra ruiner. Det är en ståtlig utsikt från berget, en 
imponerande syn att se de gamla incaminnena i den 
trånga dalen (bild 69). Uppe från berget äro likväl de 
flesta av ruinerna dolda av buskar och låga träd. På 
ett par ställen ser man quichuaindianer sysselsatta i sina 
odlingar. På sluttningen av ett annat berg ligga flera av 
deras hyddor. 

Vi flytta lägret ned bland ruinerna i dalen, där vi 
tillbringa en veckas tid med kartläggningsarbeten. 

De ruiner, vi funnit under denna resa, äro märkliga 
framför allt därför, att de äro belägna inom ett område, 
från vilket man förut ej kände några dylika. Till sitt 
byggnadssätt avvika de däremot ej nämnvärt från de 
berömda ruinerna omkring Cuzco, incarikets huvudstad. 
Detta gäller framför allt den förnämsta av dem, Inca¬ 
llacta. 

Vi veta, att när spanjorerna erövrade Sydamerika, 
funno de på Anderna en betydligt högre kultur än på 
pampas och i urskogarna öster om denna väldiga bergs¬ 
kedja. Bland annat byggde där boende indianer stora 













Bild 70. Ea gavel i palatset. Incallacta. 




INCAI.I.ACTA 


127 


palatser, tempel, fästningar, hus och gravkamrar av sten, 
under det att indianerna öster om Anderna uppförde sina 
hyddor av trä, bambu, gräs, d. v. s. blott lättförgängligt 
material. Inom väldiga områden öster om Anderna finnes 
intet annat byggnadsmaterial, då sten fullkomligt saknas. 
I Perus skoglösa kusttrakter byggde forna tiders indianer 
stora byggnader av soltorkat (ej bränt) tegel, vilket 
material där är förträffligt, då det nästan aldrig regnar. 
Det berömdaste bland dessa var Pachacamactemplet nära 
Lima. 

De mest betydande stenbyggnaderna i Sydamerika äro 
belägna i eller nära Cuzco. Där ha vi rester av soltemplet, 
fästningen Sacsahuaman, ruinerna vid Ollantay, den ny¬ 
ligen av Bingham undersökta ruinstaden Machu-Pichu 
m. fl. Andra bekanta ruiner av sten äro »soltemplet» 
på en av öarna i Lago Titicaca, den aldrig närmare un¬ 
dersökta väldiga fästningen Cuelap i norra Peru och 
Tiahuanaco nära La Paz. Av dessa är åtminstone den 
sistnämnda förincaisk. 

Jämföra vi ruinerna på Anderna, skola vi finna 
följande, som karaktäriserar den indianska arkitekturen 
där. Byggnaderna äro mycket ofta byggda på terrasser, 
de äro i regel fyrkantiga, sakna valv, äro sällan i flera 
våningar, äro ofta byggda av ovanligt, någon gång häp¬ 
nadsväckande väldiga block, ha få fönster och mycket 
talrika nischer. I flera byggnader, t. ex. i soltemplet i 
Cuzco, äro blocken så huggna, att de passa ytterst väl 
intill varandra, detta fastän man ej gjort dem rektangulära. 
Man måste ha lagt ned ett ofantligt arbete på att knacka 
till dessa block liksom även på att släpa dem till bygg- 
nadsplatsen. Erinras bör, att indianerna till detta saknade 
sådana hjälpmedel, som hjulet och blocket. För att lägga 
upp ett block på ett annat byggde de en hård jordsluttning 
upp till övre kanten av det undre blocket. Det block, 
som skulle ligga ovanpå detta, släpades sedan uppför 
denna vall och lades på det andra. Skulle man bygga 
högre, måste man ytterligare höja jordvallen. När bygg- 



128 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


naden var färdig, grävdes denna vall undan. Stora arbets¬ 
krafter användes vid dessa byggnadsföretag. På fästnings¬ 
verken utanför incarikets huvudstad lära 30,000 indianer 
samtidigt ha arbetat. 

Var dessa byggnader finnas, vittna de om en ut¬ 
vecklad statsbildning, utan vilken stora gemensamma 
arbeten äro omöjliga. 



Bild 71. Nisch i ”palatset”. Incallacta. Mannen på bilden är Berg. 













Nordenskiöld. 



Ett stycke av ena långsidan i palatset. Incallacta. 





INCALLACTA 


131 


Taken även på de förnämsta stenpalatsen på Anderna 
ha varit av bjälkar och gräs. Det är därför troligt, att 
Bingham 1 har rätt, att dessa byggnader imponera mera 
nu såsom ruiner, än de gjorde, när de ännu voro väl 
bibehållna. 

Mycket sällan äro dessa byggnader prydda med 
skulpterade djur- eller människofigurer. Den enda arki¬ 
tektoniska lyxen i dessa stora, ytterst enkla stenfyr- 
kanter har varit de för den incaiska byggnadsstilen mycket 
karaktäristiska nischerna (bild 71). Dessa växla något till 
formen. Mycket vanligt är, att de liksom dörrarna äro 
smalare upptill än nedtill. Golvet, även i de stora palatsen, 
har varit den tilltrampade jorden. Eld har uppgjorts på 
blotta marken. Man har ej byggt skorstenar eller andra 
rökfång. 

Vi veta från upptäcktshistorien, att flera av dessa 
byggnader voro i gott stånd, när spanjorerna erövrade 
dessa trakter, och att de äro från incas. Rörande deras 
inbördes ålder veta vi för övrigt ganska litet. 

Efter denna inledning skall jag beskriva ruinerna vid 
Incallacta. Egendomligt nog ha de aldrig beskrivits av 
någon forskningsresande. För ortsbefolkningen, som där 
sökt skatter, är Incallacta ej okänt. 

Incallacta är en synnerligen typisk incaisk ruin. Man 
har med stort arbete terrasserat (se profilerna på plan¬ 
kartan bild 76) en landtunga mellan tvenne bäckar. På 
en av terrasserna har man byggt en stor, rektangulär 
byggnad (bild 74). Den är 25,s meter bred och 78 m. 
lång. Det har varit en enda stor hall, som på framsidan 
har haft tolv dörrar. På motsatta långsidan har väggen, 
som ännu är oförändrad, varit prydd med 44 nischer. 
Den ena gaveln (bild 70), som är väl bibehållen, har 10 
nischer och 4 fönster. Några stenpelare eller rester av 
dylika finnas ej i byggnaden, varför det väldiga taket, 
som täckt en yta av cirka 2,000 m. 2 , måste ha vilat på trä¬ 
stöttor. Detta har antagligen varit såsom på övriga inca- 

1 Se litteratur! 



132 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


palats täckt med gräs. Gavlarna ha varit försedda med 
runda utsprång av sten, på vilka takstolarna antagligen 
vilat. 

Murarna i palatset äro ungefär 0,ss m. tjocka. De 
äro ej uppförda av huggen sten utan av naturlig sådan 






.. ZZI LZ 1 L.1 1 _ 


Bild 73. Schematisk teckning efter fotografi av huset n:r 37- Incallacta. 

(Se plankartan.) 

(bild 71). Mellanrummen mellan dessa större stenar äro 
utfyllda med småsten (bild 71) och lera. Ilela byggnaden 
och även nischerna synas invändigt ha varit jordrappade 
och antagligen även rödmålade. Vid 17 (se plankartan) 
sitta ännu kvar rester av den målade rappningen. 



Bild 74. Schematisk teckning efter fotografier av palatset. Incallacta. 


Övre delen av kortväggen (bild 70) har ej varit av sten 
utan av soltorkat tegel (adobe). Märkvärdigt nog finnes 
ännu åtskilligt av denna adobevägg i behåll, och likväl 
regnar det ganska mycket i Incallacta. Det är knappast 
troligt, att denna adobevägg nått upp till takåsen. 

Skattgrävarna ha huserat inne i byggnaden. De ha 
ingenstädes blottat några kulturlager. Några slaggbitar 
var allt, vad vi funno där. 






t 



Bild 75. Hus 45. Se planen över Incallacta. 











INCALLACTA 


135 


Byggnaden har inte haft något annat golv än den 
tilltrampade marken. Enstaka stenar ha brutits bort ur 
murarna, antagligen för att av de närboende quicliua- 
indianerna användas för ett eller annat ändamål. Lyck¬ 
ligtvis har detta ej skett i större skala. Hade Incallacta 
t. ex. legat intill Pocona eller någon annan by, hade det 
nog för länge sedan varit förstört. 

Framför denna byggnad är en stor öppen plats. Från 
denna kommer man medelst en trappa ned till nästa 
terrass. I mitten av denna öppna plats är en stor sten. 
De i trakten boende quichuaindianerna säga, att på denna 
ha människor blivit offrade. 

Detta »palats» eller »tempel» är tydligen den centrala 
byggnaden i Incallacta, omkring vilken övriga byggnads¬ 
verk grupperats. Bakom palatset löper en trång gång, 
bildad av denna byggnads ena långvägg och muren till 
nästa terrass. På denna och på följande ligga flera bygg¬ 
nader, mycket liknande palatset men mindre. Dessa äro 
ej omgivna av gårdar. 

Väster om palatset ligga flera hus, som också likna 
detta men som äro hopbyggda till gårdar. Sådana 
byggnader ligga även på andra sidan bäcken (50—52). 
Rester av bus finnas även på andra sidan den bäck, som 
flyter öster om den landtunga, på vilken palatset ligger. 
Dessa gårdar likna mycket byggnader, som jag sett 
i Peru från nutida quichuaindianer. Husen ha alla dörrar 
vända inåt gården och få fönster på utsidan. De äro 
prydda med talrika nischer (bild 71). Sådana ser man 
ännu i quichuaindianernas stenhyddor. 

Vid 47 äro rester av en liten rund byggnad. Då jag 
hoppades, att det kunde vara en grav, grävde vi där 
men funno ingenting. På samma sätt funno vi ej något 
i de runda stensättningarna vid 64. 

På den smala udden mellan bäckarna ligga flera 
byggnader, av vilka en möjligen har liaft två våningar. 
Ingången till övre våningen har troligen varit på ut¬ 
sidan av huset. 




TVckenlbridnnng. 


\ 


Pi-oftl B 

Pivfil C. 


\ 


Bild 76. Plan över ruinerna vid Incallacta. 

- , j bild 70i. 2—8,11. Hus bakom palatset med talrika nischer. 9. Ringmur (bild 77). 10.13. Små, förfallna hus. Vid 13 bör huvudingången till Incallacta ha varit, 
-iri :nahgrad. 14. Ingångar till palatset. 15. »Offersten.» 16 . Gaveln på palatset (fotograferad). 17. Vid 17 synas ännu rester av den rödmålade rappningen. 18. Hög 
■ —i.i u. Trappa. 20. Rester av runt hus. 21—22. Förfallna hus. 23. Hus med talrika nischer. 24. Tvåvåningshus, 4,25 m. högt. 25. Hus med nischer både ut-och invändigt. 
; - - ii talrika nischer 27. Hus med talrika nischer. Muren mitt emot dörrarna bar på insidan en avsats, som bildat en väggfast bänk. 28. Hus. 29. Port. 80. Små 
invar. si. Lite* förfallet hus. 32, 33, 35. 36. 37. Hus med talrika nischer. 37. avbildat (bild 80). Framför dessa 8ro med stengärdcsgårdar inhägnade gårdar. 
■ L::-t tus. 39. Hus med talrika nischer.' 40. FörfaUna hns. 41. Små, illa byggda hus. 42. Hns med talrika nischer. 43. Hus, i vilket finnas flera matstenar. 

--a- nr t-.irtk» nischer 44. Hos. bvggt i vinkel. Dörrarna ovanligt breda. 45. Hns med talrika nischer. (Se bild 76.) 46. Inhägnad. 47. Liten rund byggnad. 48. Förfallen 
. . r---. . . 4> Litet hus. mi-iat i'tre ram. Med tlera nischer och fönster. Ligger otillgängligt. 50. Mur. 51. Hus med talrika nischer och fönster. 52. I vinkel byggt hus. 

; i-,.. ( , - argt torn -4 Liten byggnad, varifrån man antagligen har försvarat porten56. 55. Fästningsmur. 56. 57. Portar på fästningsmuren. 58. Tvärmur. 
--- rår fri:, fsstnirg-rirren fram tli! bergsbranten. 59.60. Portar på dessa murar. 61.62.63. Fästningsmur. 64. Rester av förfallna hus. 





















138 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Platsen, där man byggt Incallacta, har man tydligen 
valt av strategiska skäl. Flertalet av de större byggnaderna 
ligga, som nämnt, mellan tvenne bäckar med ganska branta 
stränder. Mot norr ligger ett högt, till stor del alldeles 
tvärbrant berg. Dessa naturliga försvarsverk har man 
ytterligare befästat. Uppe på berget ligger sålunda en 
stor fästning (bild 67). Den är en i vinklar byggd 4 ä 5 m. 
hög och I 1/2 m. tjock mur. På insidan har den haft en 
avsats för försvararna att stå på. Muren har haft tvenne 
portar. Den ena har varit skyddad av ett litet runt för- 
sva.rstorn. Från mitten av den långa muren löper en 
mindre tvärmur mot det branta berget, som bildar ett 
utmärkt naturligt försvarsverk. 

Denna fästning liknar den bekanta fästningen Sacsa- 
huaman vid Cuzco. Muren är likväl här byggd av ohuggen 
sten och ej av så väldiga block som fästningsverken intill 
incarikets huvudstad. Idén att bygga fästningsmuren i 
vinklar, så att angriparna även voro utsatta för att be¬ 
skjutas i flanken, har man antagligen fått av terräng- 
förhållandena. De indianska fästningarna voro i regel 
anlagda på bergstoppar, där det lätt föll sig så, att 
murarna måste byggas i vinklar. 

Incallactas fästning är, så när som på portarna och 
det lilla försvarstornet, fullständigt i behåll. Tiden har 
ingenting förmått mot dessa välbyggda murar. 

Omkring landtungan, på vilken palatset ligger, löper, 
följande bäckarnas höga stränderj en ringmur, som delvis 
är ersatt med en brant terrass. Ett stycke av denna 
ringmur är försett med nischer och fönster (bild 76). Vid 
spetsen av landtungan är en liten port. Genom den har 
man antagligen gått ned till bäcken för att hämta vatten. 

Några gravar kunde vi ej finna i Incallacta. På flera 
håll sökte jag efter sådana. Vi undersökte även flera 
av husen för att finna kulturlager. För detta ändamål 
gjorde vi flera skärningar. Andra sådana voro, som nämnt, 
redan gjorda av skattgrävare. Vi funno blott ett mycket 
tunt och alldeles ytligt kulturlager. Utbytet av våra 



INCALLACTA 


139 


grävningar här blev därför blott några få krukskärvor. 
De flesta krukskärvorna äro funna i huset 43. 

I detta hus finnas flera malstenar av en typ, som 
ännu brukas av quichuaindianerna. 

Det är så mycket mer att beklaga, att våra fynd 
i Incallacta voro så få och dåliga, som tidpunkten för 
denna fästnings uppförande ganska noga kan fastställas. 
Framdeles kommer man kanske att göra grävningar här 
i större skala och har dä turen att finna gravar. Dessa 
böra sökas i svårtillgängliga grottor i de omgivande 
bergen. 

De krukskärvor, vi här funno, synas likväl vara av 
kärltypef, som såväl av Uhle som Bandelier räknas som 
incaiska. 1 

Jag har redan berättat om vem som byggt Incahuasi. 
Samme författare, som jag där citerat, Sarmiento de 
Gamboa, ger oss även några upplysningar om incas 
erövringar av de trakter, där Incallacta ligger. Han 
säger sålunda, 2 att Pachacuti Inca Yupanqui besegrade 
indianerna från Paria, Tapacari, Cochabamba, Pocona 
och Charcas. Hans sonson Huayna-Capac föll in i Cooha- 
bambadalen, 3 som han befolkade med Mitimaes, quichua- 
kolonister, då infödingarna voro få och det fanns gott 
om utrymme i det fruktbara landet. Sedan begav b an 
sig till Pocona för att giva order rörande 
gränsförsvaret mot chiriguano och för att 
reparera en fästning, vilken blivit byggd av 
hans fader Tupac Inca. Detta bekräftas även av 
den utomordentligt tillförlitlige jesuiten Cobo. 4 

Huayna-Capac dog 1524, två år innan Pizarro land¬ 
steg i Peru. Sarmiento säger, att han regerade från 1464— 
1524. Enligt samme författare skulle hans far Tupac Inca 
Yupanqui ha regerat från 1397—1464. Dennes far skulle 
ha regerat från 1294—1397. Så gamla blevo säkerligen 

1 Se min uppsats om Incallacta i Ymer. Årg. 1915. H. 2. 

2 Sarmiento 1. c. sid. 83. 

3 Sarmiento 1. c. sid. 105. 

4 Cobo (se litteraturf.) sid. 181. 




140 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

icke dessa hövdingar. Troligt är, att var och en av dem 
regerat högst en tid av cirka 25 år. Indianerna bli ej 
vidare gamla, såsom vi se av de statistiska uppgifter, 
som äro anförda sid. 243. Man kan därför antaga, att 
Tnpac Inca Yupanqui regerat de sista decennierna av 
fjortonhundratalet. 


Bild 77. Ett stycke av ringmuren. Tncallacta. 

De övre gluggarna äro fönster, de nedre nischer. 

Incallacta ligger ej mer än 20 ä 30 km. från Pocona, 
och det är tydligt, att Incallacta är den fästning, som bygg¬ 
des av Inca Tupac Yupanqui och som Iluayna-Capac lät 
reparera. I samma trakt finnes ingen annan betydande 
ruin. Incallacta är sålunda byggd ungefär 
vid tiden för Amerikas upptäckt. Den har tyd¬ 
ligen varit bebodd mycket kort tid, ty det kulturlager, 
som hunnit bildas i och omkring husen, är, som jag fram¬ 
hållit, mycket obetydligt. För att Incallacta ej är mycket 
gammal talar även den omständigheten, att de sol¬ 
torkade teglen ännu ligga kvar på palatsets kortvägg. 









INCALLACTA 


141 


Vi se också av Sarmientos redogörelse, att Incallacta 
är byggd mot chiriguano, vilken högst krigiska stam, 
såsom vi erfarit, utkämpade hårda strider med fjäll- 
indianerna liksom sedermera även med spanjorerna. 

Incallacta kan även ha varit en gränsfästning mot • 
yuracåreindianerna, vilka icke alltid varit så tama, som 



Bild 78. Dörr och fönster på den nedfallna långväggen i palatset. Incallacta. 


de nu äro. I slutet av 1700-talet förstörde de sålunda byn 
Pocona nära Incallacta. 

Karaktäristiskt nog kallas Incallacta, vilket på quichua 
betyder Incabyn, av indianerna här även Macliacamarca, 
vilket på aymara betyder den nya byn. Ortnamnen liksom 
även den keramik, vi funnit i Mizquedalen ej långt från 
Incallacta, visar, som nämnt, att aymaraindianerna fordom 
här haft en betydligt östligare utbredning, än de nu hava. 
För dessa indianer, som bodde här före incas, var Incal¬ 
lacta den »nya byn». 











142 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

De första dagarna, vi äro i Incallacta, äro quichua- 
indianerna misstänksamma. Snart få de likväl mera för¬ 
troende för oss och hjälpa oss med våra arbeten. Till 
lägret komma de dagligen med ägg, höns, får, potatis och 
annat för att sälja. 

Av dem köpa vi ett flertal av deras onekligen vackra 
vävnader och stickade toppmössor. Kvinnorna väva 
ponchos, schalar och framför allt bälten. Denna hem¬ 
slöjd, om också påverkad av de vita, är ett minne från 
dessa indianers förspanska storhetstid. Märkligt är, att 
indianskorna här fortfarande väva lamafigurer, fastän 
de numera ej ha lamas. I de gamla avskrädeshögarna 
i Mizque finner man talrika ben av lamas, vilket an¬ 
tagligen visar, 1 att lamaaveln förr här haft en större 
utbredning än nu. 

Svårt är det som vanligt att få mat åt mulåsnorna. 
På den av solen förbrända marken finnes intet bete. 
Litet majshalm är allt, vi kunna få köpa av indianerna. 
Majs vilja de ej sälja åt oss. »Gud blir vred, om man 
giver djuren majs,» säga de. Det är en allmän före¬ 
ställning här, att majs blott får användas till människo- 
föda. 

Vi besöka flera av quichuaindianernas hyddor. Vi 
finna snart, att deras enda hemslöjd av betydelse är väv¬ 
ning. I hyddorna söka vi efter annat, som synes oss 
vara av etnografiskt intresse. Det bästa, vi finna, är två 
dansslungor, om vilka de säga, att de i flera generationer 
gått i arv inom familjerna. Under karnevalen dansa de 
med dessa och slunga med dem frukter på varandra. 
När de äro fulla, lära de slåss med de hårda slungorna. 
De tvenne olika »ayllus», d. v. s. klanerna, Cocha och 
Tarumayu, i vilka quichua här äro delade, kämpa vid 
San Juanfesten på lek med varandra. Detta är troligen 
ett minne från den tid, då de slogos på allvar. 

Klansystemet, som här är urgammalt, förekommer 

1 Man kan även tänka sig, att dessa härröra från djur, som mizque- 
boarna köpt för slakt från de högre fjälltrakterna. 



INCAI.LACTA 


143 



Bild 79. Vävande quichuamdianska. Ineallacta. 


ännu överallt bland quichua liksom bland de kulturellt 
närstående aymaraindianerna. 

Quichuaindianernas hyddor äro av sten. De äro 
rappade på samma sätt som ruinerna vid Ineallacta. Intill 
boningshusen ha de små, egendomliga lador, i vilka de 
förvara majs, vete m. m. Dessa ha ingen dörr utan 
blott en eller ett par gluggar i väggen, genom vilka man 
kryper in. 

Mot Pachamama använda de sedan länge tillbaka 
kristna quichua en amulett, »colquemilla». Åt henne offra 
de som vanligt även coca och brännvin. Kär djuren förses 
med egendomsmärken, gräves det, som klippes ur öronen, 
jämte brännvin, majsöl och cocablad ned i jorden. De 
tro på auquis samt på pujios. Dessa senare hålla till 









144 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

vid källorna, där det är farligt att sova, då de röva 
den sovandes själ. När ett barn blir sjukt, tro de, att det 
förlorat sin själ. De bränna då cocablad, kläder m. m. 
vid någon sten eller ute i marken, där de tro, att själen 
blivit bortrövad. Coquena, som vi lärde känna bos 
mestizerna längre söderut, synes vara okänd. Både 
medicinmän och medicinkvinnor förekomma. De kunna 
bota på avstånd utan att se den sjuke. Till botandet 
hör framför allt offer av coca och brännvin. Aftonen 
före Allhelgonadagen sätta de ut mat åt de döda. Ett 
slags stora flugor, som komma surrande kring maten, tro 
de vara de dödas själar. Naturligtvis ansågo de det 
farligt att gräva i ruinerna vid Incallacta. Flera läto 
likväl övertala sig medelst den sköna penningen, vilken 
quichuaindianerna sätta mycket värde på i motsats till 
flertalet andra indianer. Andarna straffade en av dessa 
snålvargar med en kraftig diarré. 

Längre fram i boken blir jag i tillfälle att tala närmare 
om quichuaindianerna. 

Det är med stor saknad, vi lämna Incallacta. Som 
vanligt är ,det svårigheten att föda mulåsnorna, som tvingar 
oss att söka upp trakter med bättre bete. Här ha de 
halvsvultit, och det går inte an. Själva ha vi mått alldeles 
förträffligt. 

»Jag skall alltid minnas Incallacta som det goda mat¬ 
stället,» säger Berg, och jag instämmer. Så hade det inte 
alltid varit hos mestizerna i Mizquedalen. De voro inte 
så välförsedda som de arbetsamma quichuaindianerna. 

Från Incallacta rida vi till det närbelägna Pocona. 
Hela slätten omkring Pocona skiftar i ljuslila av persike- 
blom. Därifrån fortsätta vi över Arani till Punata, en 
stad med nära 6,000 invånare, följande stora vägen till 
Cochabamba. Vi måste allvarligt tänka på att komma 
ned på slätten öster om Anderna, innan regntiden börjar, 
ty stigarna på Andernas östsluttningar äro under regntiden 
mycket svåra, och floderna äro ofta omöjliga att vada 



INCALLACTA 


145 


över. Då de därjämte ej äro segelbara, kunna de under 
regntiden fullständigt hindra samfärdseln. 

Vårt närmaste mål är mosetene-och chimaneindianer- 
nas land, ett område, liggande mellan de trakter, jag 
besökt under mina resor 1904—1905 och 1908—1909. 
Vi ämna följa en för forskare ny väg. 

Frestande skulle det vara att i stället fortsätta till 
trakten omkring staden Mizque, ett område, som lär vara 
ytterst intressant för en arkeolog. Bland annat lära där 
finnas jättelika gravurnor. Vi få likväl, som sagt, lov 
att tänka på den annalkande regntiden. Här är det alltid 
för mycket eller för litet vatten. Hittills har vår enda 
verkliga svårighet varit den av torkan förorsakade foder¬ 
bristen. 



Bild 80. Huset n:r 87- Incallacta. 
Se plankartan. 


10 . — Nordenskiöld. 







Bild 81. Chichakrog nära Cochabamba. 1 


NIONDE KAPITLET. 


Över Cochabamba till Covendo. 


B ran Punata fara vi med tag till Cocha¬ 
bamba. Dol är en liten smalspårig lokal¬ 
bana, som är byggd över en mycket lätt. be¬ 
bodd slätt. Bristen på trä till takbjälkar 
tvingar inbyggarna, som äro quichuaindianer 
och mestizer, att bygga runda adobehus med kupoltak, 
som se högst underliga ut. 

Tåget är fullpackat av människor, som dricka- chicha. 
vid varje station stannar man minst en halvtimme för 
att supa. Ju närmare vi komma Cochabamba, ju fullare 
bli medpassagerarna. På vagnens plattform ligger ett kött- 
berg och vaggar av och an. Det, är en gammal quichua- 
indianska, som passagerarna då och då knuffa på, för 
att hon ej skall somna och falla av. 

Värst supes det i Tarata, berömt för sitt kloster, sin 
chicha och sina hästtjuvar. Man undrar över att de mun¬ 
kar, som bott där sedan 1796, ingenting gjort för att höja 
befolkningen i moraliskt hänseende. Tarata borde i mot- 
1 Fotografierna 81—86 har jag erhållit genom fru J. Barber. 






ÖVER COCHABAMBA TILL COVENDO 147 

sats till andra byar, som ej ha något kloster med många 
munkar, vara bebott av en nykter, ärlig och högt upp¬ 
lyst befolkning. Kanske ha de gjort mycket för deras 
salighet i stället. 

Cochabamba, som anlades redan 1573 under namn 
av Villa de Oropesa, är en vacker stad, belägen på en stor, 
bördig slätt, 1 omgiven av höga berg, av vilka Tunaris 
snöfjäll äro de mest imponerande. 

De breda lagren i Cochabamba äro quichuaindianer. 
Som det är en arbetsam och sparsam ras, har den även 
satt sin prägel på medel- och överklassen, som till stor 
del består av mestizer. En och annan av de »vita» är rent 
av indian, och det bör han vara stolt över. Varför skulle 
det ej vara fint att vara quichua, ättling av ett folk, som 
haft en märklig kultur, som talar ett poetiskt, välklingande 
språk, som ser fint och trevligt ut och som ej är mycket 
mörkare till färgen än syd-européer? 

När man besöker >en stad i ett land med ett folk och 
en kultur olika ens eget länds, bör man alltid gå till salu¬ 
hallen. Där är stadens mage, där ser man många egen¬ 
domliga frukter och andra växter, där ser man intressanta 
människor. 

På salutorget i Cochabamba vimlar det av quichua- 
indianskor, klädda i schalar, vävda med egendomliga 
mönster, mestizflickor i kamkofta och »krinolin», bestå¬ 
ende av flera kjolar över varandra, månglerskor med dia¬ 
manter och äkta pärlor i öronen, bättre damer i svart man- 
tilj. På marken sitta indianskorna med högar av potatis, 
oka 2 , chuho 3 , majs, spansk peppar och annat framför sig 
(bild 82). Överallt dricker man nationaldrycken, chicha. 

Bland alla dessa människor gå vi och göra våra upp¬ 
köp. Där kommer en indiangumma från landet med en 

1 Departementet Cochabamba är 60,412 km. 2 och hade år 1900 328,163 
invånare. Coehabambadalen är Bolivias tätast befolkade del. Departementet 
Beni t. ex. är 264,46G km. 2 och hade år 1900 32,180 invånare. (Upp¬ 
gifterna äro ej mycket tillförlitliga.) 

2 Rotknölen av Oxalis tuberosa. 

3 Potatis, som först blivit frusen och sedan soltorkad. 




148 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

nött men vacker schal. Vänligt tar jag gumman i armen 
och bjuder henne sex pesos för hennes schal. Arg blir 
gumman, men jag är envis, och så får jag hennes schal för 
sju pesos. Det är en god affär, tycker hon, och en quichua- 
gumma tycker om att göra goda affärer. Ibland bliva vi 
snästa, när vi vilja köpa de indianska vävnader, som 
överallt ligga utbredda på marken. Isynnerhet äro de 
aymaraindianskor, som kommit hit från La Paz-trakten, 
ovilliga att sälja sina klädesplagg. Roligt har torgpubliken 


Bild 82. Från torget, Cochabamba. Observera, att matvarorna ligga på marken. 

åt oss, och det väcker stormande jubel, när någon skojar 
med oss, bjudande ut någon riktigt smutsig trasa för dyrt 
pris. Ännu mera jubel väcker det, när vi för de egendom¬ 
liga ornamentens skull köpa någon vävnad, som är gammal 
och trasig. 

På gatorna vimlar det av indianer, som komma med 
lastade åsnor och lamadjur. Särskilt egendomligt är att 
se alla de åsnor, som komma lastade med ved, d. v. s. 
pinnar. Cochabambadalen är så fattig på bränsle, att man 
får betala två bolivianer för en åsnebörda, och den består 
















ÖVER COCHABAMBA TILL COVENDO 149 

av tvenne knippen av pinnar. Detta är underligt att se, 
när på Andernas östsluttningar finnas oändliga skogar, där 
sällan eller aldrig en yxa fäller ett träd. Det är icke så 
långt härifrån till dessa skogar, men det finnes ingen körväg 
dit, och stigarna, som föra till urskogen, gå över höga fjäll. 

På gatorna ser man också talrika åsnor, lastade med 
klöver, som säljes till dem, som ha hästar eller mulåsnor 
i staden. Det blir mycket dyrt att här föda djuren. 



Bild 83. Brödförsäljerska. Torget, Cochabamba. 


Gatulivet i Cochabamba är likt det i andra städer i 
Bolivias bergstrakter. Där ser man flitiga indianskor i 
hemvävda kläder och sandaler, med sländan i hand och 
ungen på ryggen, mestizflickor i runda hattar, högklackiga, 
granna skor, broderad sidenschal, väldiga guldörhängen 
och näbbig min och fina damer, klädda efter näst sista 
parisermod. Där komma indianer i toppmössa, rund hatt 
och hemvävda, bastanta kläder, bara ben och sandaler, 
frodiga, orakade präster och eleganta doktorer i lackskor 
och granna halsdukar. 

På gatorna i Cochabamba hör man mera quichua än 
spanska talas. Indianerna äro här i majoritet och göra 







150 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

gatulivet intressant och pittoreskt. Cochabamba är likväl 
en modern stad och en stad med gamla anor från den 
spanska kolonialtiden, då Cochabambadalen liksom nu 
var dessa trakters kornbod. Till gruvorna i Potosi fördes 
redan under 15- och 1600-talet stora mängder av vete från 
Cochabamba. 

Staden har vackra parker, elektriskt ljus, elektriska 
spårvagnar, en välbyggd, rymlig teater, biograf, flera 
hotell, svensk telefon och stora välförsedda affärer. En 
av de förnämsta av dessa äges av tvenne bröder Barber, 
till vilka jag, som nämnt, står i stor tacksamhetsskuld för 
alla de tjänster, de gjort mig. Framför allt är det tyskarna, 
som behärska affärslivet. 

Cochabamba har ett universitet med juridisk, medi¬ 
cinsk och teologisk fakultet och har talrika skolor, däri¬ 
bland en fullt modern skola, som ledes av nordamerikaner. 
Man träffar i Cochabamba många bildade män. Flera av 
Bolivias mest framstående personligheter, såsom förre pre¬ 
sidenten doktor Villazon och andra, äro från Cochabamba. 

Denna stad räknar, som nämnt, över 300 år. Det vilar 
en gamraalspansk stämning över Cochabamba. Flera 
kyrkor och kloster finnas, rika på gamla konstverk från 
den spanska kolonialtiden. Av dessa tillskrives en tavla, 
föreställande San Francisco knäböjande inför påven In- 
nocencio III, ingen mindre än Murillo. I en klosterkyrka 
finnas fem tavlor, målade av Goya. 

Ibland om kvällarna spelar musiken på den vackra 
plazan såsom brukligt är i sydamerikanska städer. Då 
går societeten ut på promenad för att träffas och prata en 
stund om ditt och datt. Man ser många vackra, eleganta 
damer i lätta sidentoaletter och välklädda herrar. Här 
våga vi inte uppträda i khakikläder och stanleyhjelm. Det 
skulle väcka skandal. 

Tidningspojkar ropa ut tidningarna. Dessa äro lik¬ 
väl mycket innehållslösa. Telegrammen från Europa äro 
få och otillförlitliga. Pressen i Bolivia står ännu på en 




ÖVER COCHABAMBA .TILL CO VENDO 151 

mycket primitiv ståndpunkt. Blott i La Paz finnas ett par 
större tidningar. 

Det är verkligen i de bolivianska fjälltrakterna en 
underlig blandning av indiansk, gammalspansk och mo¬ 
dern kultur. 

Cochabamba är en stad med framtid. Den har ett 
utmärkt läge, ett ganska gott klimat, en sparsam och 
flitig befolkning. Snart blir järnvägen mellan Cochabamba 
och Oruro färdig. Cochabamba blir nog en gång en storstad. 


Bild 84. Gatubild. Cochabamba. Observera de lastade mulåsnorna. 

Den 8 oktober lämna vi Cochabamba för att över 
Tunaris fjäll rida mot urskogarna. Vi ämna oss, som 
nämnt, först till mosetene- och chimaneindianerna. När vi 
börja att klättra uppför Tunari, består vår expedition av 
min hustru, Berg, Toy, åtta mulåsnor, en häst, förf. och 
en full quichuaindian. Den sistnämnde skall bara följa 
oss över fjället. Trots de bästa relationer och regerings- 
rekommendationer ha vi i Cochabamba ej kunnat bringa 
upp en enda man, som vill följa oss till urskogen, som 
vill lämna de kära fjällen och trotsa malarian. Vore inte 
Berg så duktig och stark, skulle det aldrig gå. 








15 2 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»El cocfiabambino» älskar sin dal och sina fjäll. 
Sällan möter man honom, vare sig han är vit eller indian, 
i urskogarna och på pampas i öster. 

Första dagen komma vi blott ett stycke upp på berget. 
Andra natten slå vi läger på över 4,000 meters höjd. 
Tunari är 5,200 m. högt. Stormen viner isande kall här¬ 
uppe på fjället. Här växa inga träd, inga buskar. Stora 
lamahjordar beta de väldiga grässlätterna. Deras herdar 


Bild 85. rroccssion. Cochabamba. 

äro aymaraindianer, som bo här en tid av året för det 
rika betets skull. Dessa indianer bo i små, underliga, 
runda hus av sten och gräs. Ibland äro de byggda av bara 
gräs och likna då choroti- och mataeoindianernas hyddor 
i El Gran Chaco. Här och där på bergssluttningarna 
ser man fläckar av evig snö. 

Gäss och små vadarefåglar 1 flyga skrikande över fjäll¬ 
dalen. Vi passera här ostgränsen för aymara, som näst 
quichua är den viktigaste indianstammen i hela Syd¬ 
amerika. — Numera har man ej lamaavel öster om Tunari- 
bergen. 


Vanellus. 











ÖVER COCHABAMBA TILL COVENDO 


153 


När vi gå över det högsta passet, blir min hustru riktigt 
illamående. Hon får upprepade svimningsanfall på grund 
av bergssjukan. Trots att det är isande kallt och vi äro allt 
annat än vana vid kyla, våga vi inte bo i någon av aymara- 
indianernas hyddor, ty där blir man säkert full av kläd¬ 
löss. Andra natten, vi sova uppe på Tunari, fryser vattnet i 
gölarna. Någon större lägereld att värma oss vid kunna vi 
ej göra upp, ty det enda bränsle, vi finna, är torr spillning. 



Bild 86. Cochabamba. 


Jag avundas kondoren, som kretsar över Tunaris snö¬ 
klädda topp. Blickar den åt söder och väster, ser den ett 
hav av fjälltoppar och skoglösa dalar. Den ser Cocha- 
bambadalen med städer och byar, rutad i åkrar, bördig 
och rikt bebodd. Åt norr och öster ser den berg och dalar, 
klädda av omätliga skogar. Där bakom är den oändliga 
slätten. I skogen synas inga eller få människobostäder. 
Tunari står som en väldig vakt mellan skogen och hög¬ 
slätterna. 

När »el cochabambino» varit tvungen att lämna sitt 
kära Cochabamba och åter får syn på Tunaris vita topp, 
lyfter han på hatten och hälsar honom som en gammal 







154 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

vän. Tunari ligger mitt i Bolivia, och Bolivia är cocha- 
bambinons fosterland. Cochabambadalen, över vilken 
Tunari står vakt, är ännu mer, det är hans hem. 

På andra sidan Tunari bo quichuaindranerna. Dessa 
äro alla »colonos» åt familjen Ugarte. Colono kan bäst 
översättas med torpare. 

Familjen Ugarte har här en mycket stor egendom. 
Den sträcker sig från den eviga snön på Tunaris topp långt 
ned i den tropiska urskogen. Där kunna odlas alla jordens 
växter från potatis och oka till cacao och papaya. Det 
är likväl en mycket liten del av denna vidsträckta egen¬ 
dom, som är bebodd. Egentligen är det två egendomar, 
Cocapata och Choro. 

En tämligen äventyrlig herre hade lyckats köpa av en 
släkting till Ugarte en niondel av den ena egendomen 
och förklarade, att den niondelen, han ville ha, var den 
bebodda och odlade delen. Detta kunde naturligtvis fa¬ 
miljen Ugarte ej gå in på. Mannen samlade ikring sig 
en trupp av beväpnade äventyrare, och med dessa tog han 
Cocapata med våld. Myndigheterna skickade från Cocha- 
bamba soldater för att upprätthålla ordningen i Cocapata. 
Detta var en ryslig humbug. En natt roade sig herr P. 
att ta soldaterna till fånga och klå dem, och dessa vågade 
ingenting göra mot herr P. och hans anhang. En sym¬ 
patisk medlem av familjen Ugarte hade slagit sig ned 
i Choro — och nu förde de bägge estancieros krig med 
varandra. Cocapata och Choro ligga på var sin sida om 
en djup floddal. Man hade poster utsatta, och många 
skarpa skott avlossades från ömse sidor. 

Detta »krig» skulle ha varit en omöjlighet, om myndig¬ 
heterna i Cochabamba verkligen velat upprätthålla ord¬ 
ningen, d. v. s. låtit häkta herr P. Detta brydde de sig ej 
om, därför att en medlem av familjen Ugarte är en av 
oppositionens ledare i den bolivianska kongressen. Denna 
affär ger en sorglig inblick i boliviansk partipolitik. — 
Samtidigt med »kriget» pågick mellan L T garte och herr P. 
en process om niondelen av egendomen. Till Ugartes 



ÖVER COCHABAMBA TILL CO VENDO 155 

egendom höra även de berömda guldgruvorna vid Choque- 
camata. Dessa upptäcktes år 1740. Det säges, att man 
i dessa gruvor funnit guld för över 20 millioner pesos 
(fuertes) 1 . Under guldåldern bodde i Choquecamata 20,000 
personer. Nu bor där högst ett hundratal. Redan 1788 2 
voro dessa guldgruvor utan betydelse. Detta var den 
rikaste guldgruva, som blivit funnen i Bolivia. 

Det är mitt under »kriget» vi komma till Cocapata från 
Cochabamba. Då jag har rekommendationsbrev till Ugarte, 
taga vi in hos honom i Choro. Detta även därför, att P. 
och hans ökända banditer varje natt bruka supa sig fulla 
och skjuta skarpt. 

Gärna skulle vi lia vistats en tid i Choro för att stu¬ 
dera där boende quichuaindianer, vilka tack vare vänlig 
behandling från familjen Ugartes sida synas vara ovanligt 
tillgängliga. Indianerna här ha mycket av sina gamla före¬ 
ställningar i behåll. 

Man berättar mig t. ex., att i Choro finnas en trollkarl 
och en trollkvinna. Den förre 'är en yngling, den senare 
en gumma. När de vilja förhäxa någon, skaffa de bitar 
av dennes kläder, hår etc. Allt detta gräva de ned. På 
samma sätt som detta, ruttnar den sjuke. När en quichua 
dör, ställas kalebasser och lerkärl med chicha och mat 
vid dennes huvudgärd, och hans bästa hund dödas. 

Liksom i trakten omkring Cochabamba väva quichua- 
kvinnorna vackert ornamenterade vävnader. Av sådana 
göra vi här en liten samling. 

Då regntiden är i annalkande, måste vi påskynda 
vår marsch, ty när floderna svälla, äro de omöjliga att pas¬ 
sera. Vi skola mot norr, mot urskogar och värme. För 
denna färd behöva vi följeslagare, som vi söka bland 
quichuaindianerna. Det är, fastän vi bjuda en utmärkt 
lön, allt annat än lätt att få några män, som vilja följa oss. 
Fjällens indianer frukta urskogens andar, de frukta 

1 Peso fuerte = 5 pesetas. 

2 Viedma. (Se litteratur!) 



156 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

febrarna, de frukta jaguarerna, de frukta de brusande 
floderna, de frukta det okända. 

När vi efter många svårigheter lyckats få tre män 
med oss, lämna vi Choro, följda ett långt stycke på väg 
av gråtande kvinnor och barn. De jämra sig, som om de 
aldrig mera skulle få se sina män, söner och fäder, som 
om dessa ginge mot döden. Quichua och aymara, fjällens 
indianer, de vilja ej lämna sina kära berg. Därför är 
urskogen en gräns mellan fjällkulturen och småstammarna, 
skogens indianer. 

Pappa för våra följeslagare är Basilio. Innan han 
lämnar Choro, bränner han en växt, kallad »huirakoa», åt 
Pachamama, för att hon skall skaffa oss torrt väder, och 
lovar henne ett liknande offer, när han kommer tillbaka, 
om allt gått bra. Det är under Pachamamas beskydd, vi 
gä till urskogarna. 

Basilio är, ehuru fjällindian, en förträfflig kännare av 
urskogen. Han har nämligen varit »cascarillero», d. v. s. 
insamlare av kinabark. Ännu tillvaratages här något kina- 
bark men i försvinnande liten mängd mot förr. 

Utom annan proviant ha vi med oss för denna färd 
en stor påse (5 kilo) med c.ocablad. Utan coca kunna 
quichua ej leva, ännu mindre göra ansträngande marscher. 
Coca behöva vi till alla offer. Denna heliga växt spelar 
en oerhörd roll i fjällindianernas liv. Det är enligt 
Basilio ingen mindre än Guds moder, Maria santi- 
sima, som uppfunnit cocatuggningen. Hon fann cocan ute 
i skogen. Kristus lär däremot ej ha förstått sig på detta 
njutningsmedel. När Basilio säger, att jungfru Maria var 
den första, som tuggade coca, beror det säkerligen på 
en förväxling. Det var troligen Pachamama, som gjorde 
denna upptäckt, hon som ständigt förväxlas med Guds 
moder och som även kallas »la virgen». 

Efter två korta dagsmarscher äro vi nere i Cotacajes- 
dalen. Sedan följa vi denna. Stigen är alldeles igenvuxen, 
varför vi måste hugga upp en ny väg. Dagligen måste 



ÖVER COCHABAMBA TILL CO VEN DO 157 

vi flera, gånger vada över Rio Cotacajes. Tack vare Basilio 
lyckas vi ganska bra finna vadställena. Likväl kunna vi 
inte undvika, att mulåsnornas packningar flera gånger 
bliva doppade. När vi skola passera ett svårt vad, tar 
Basilio upp litet coca, mumlar någonting, viftar med. bladen 
åt alla håll och stoppar dem sedan i munnen. Ibland gör 
han även korstecknet, hållande en nypa cocablad mellan 
fingrarna. »Ibland brummar floden, då måste man akta 
sig att vada över,» säger Basilio. Det är åt auquis, de 
andar, som bo i floden, som han offrar. 

De första dagarna gå vi genom en icke hög, på blom¬ 
mor, särskilt orchidéer, rik skog. Stora träd äro säll¬ 
synta. Hela skogen är nedmossad. Det högre djurlivet 
är ytterst, fattigt. Intressant är, att hela skogen är full av 
odlingsterrasser, s. k. »andenes», och gamla husmurar. 
Tydligen har Cotacajesdalen en gång varit odlad och har 
haft en talrik befolkning. I ruinerna finna vi en nål av 
brons och några krukskärvor. Av en quichuaindian få vi 
en där funnen T-formig bronsyxa. 1 

Nu är Cotacajesdalen nästan obebodd. I San Jacinto, 
åtta leguas från Choro, bo några mestizer, tio leguas 
längre nedåt floden vid Sequerancho likaledes. Trettio 
leguas längre inåt urskogarna är Covendo missionsstation. 

Cotacajesdalen har ett utomordentligt dåligt rykte för 
sin malaria. Den anses höra till de allra osundaste trakter, 
som finnas här. Liksom i Mizquedalen har malarian 
troligen införts här i ganska sen tid och den är orsaken 
till att dessa trakter avfolkats. 2 I Sequerancho såg jag 
anophelesmyggor. Min hustru, Berg och jag sovo där 
som vanligt under myggnäten. Quichuabärarna försmådde 
däremot detta försiktighetsmått, fastän jag lånade dem nät. 
Det är därför möjligt,, att, en av dessa här fick malaria. 

Redan 1675 3 gjorde don Benito de Ilivera y Quiroga 

1 Dessa saker ha gått förlorade, då den quichuaindian,' som fick i upp¬ 
drag att lämna dem till Ugarte, aldrig gjort det. 

2 Armentia. Descripcion etc. sid 211 säger, att det är tradition, att 
dessa trakter avfolkats genom malarian. 

3 Armentia. Descripcion etc. sid. 207. 



158 - FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

en expedition från Cochabamba, följande Rio Cotacajes 
för att finna sagolandet El Gran Paititi. Han hade med sig 
sjuttiofem, man och mer än trettio negrer. Den första 
svårighet, som mötte dem, var en klippa, som de inte 
kunde komma förbi utan att göra väg med hackor. Mer 
än en månad arbetade de i denna labyrint, och de lyckades 
till slut komma förbi, men inte utan att där skedde ett 
underverk. Kvällen före San Pedro-dagen, då de redan 
voro förtvivlade över stenens hårdhet, funno de den så 
mjuk, att de på få timmar kunde hugga sönder, vad de 
inte förmått på många dagar. 

De gingo vidare och kommo till urskogarna, vilka de 
funno bebodda av talrika indianer, som hade mycket stora 
odlingar av ananas, bönor, sötpotatis, mandioca, majs 
m. m. Indianerna hade välgjorda mejslar, yxor, saxar 
(sic!), skedar m. m. av brons. Enligt analyser, gjorda i 
Potosi, bestod denna brons till tre delar av silver. Med 
dessa indianer kommo spanjorerna i strid. Sedan lycka¬ 
des de komma bättre överens med dem. De talade eller 
förstodo quichua. Ingen av expeditionsmedlemmarna synes 
ha sjuknat i malaria. 

Expeditionen bekostades av don Benitos farbror, don 
Antonio Löpez de Quiroga. Om denne, som hade stora 
silvergruvor i Potosi, berättas, att han var ofantligt rik. 
När tjänstefolket en gång städade ett av hans rum, funno de 
två millioner pesos, som han hade förlagt och glömt bort. 
Om don Antonio berättas även, att han blev så gammal, 
att han började dia på nytt. 1 

År 1800 2 följde padre Bernardo Jiménez Bejarano 
samma väg, som Quiroga gått etthundratjugufem år förut, 
tills han kom till moseteneindianerna. År 1802 gingo 
padre Hilario Cocha och padre José Boria åter samma 
väg. De tala om estancian San Jacinto, som även 
använts till förvisningsort, och om huru den avfolkats 
genom malarian. Sedan har man några gånger åter öppnat 

1 Anales de Potosi. Sid 477. 

2 Armentia. Descripcion etc. sid 211. 



ÖVER COCHABAMBA TILL COVENDO 159 

stigen längs med Rio Cotacajes för att återigen låta den 
förfalla och växa igen. Det är det vanliga i urskogarna 
här. Underhålles en väg ej i dessa trakter, är den snart 
förstörd. Regnskurarna spola bort den, där man anlagt 
den på bergssluttningarna, och skogen täpper till den. På 
tre månader växer en stig genom bambusnår igen. 

Den 20 oktober komma vi till mestizhyddorna vid 
Sequerancho. För att komma dit ha vi måst vada tjugu* 
sex gånger över Rio Cotacajes. Här börjar vegetationen 
bli yppigare, träden högre. I Sequerancho har man funnit 
gravar i form av fyrkantiga stenkistor. Skogarna äro fulla 
av gamla odlingsterrasser. 

Man berättar oss, att i Sequerancho förr har bott 
en moseteneindian, som brukade gnida in sig med fett 
av »uturunco». Han förvandlades på så sätt till en jaguar 
och gick ut på vildsvinsjakt. Han dödade många vild¬ 
svin med klorna. Uturuncos äro enligt quichuaindi- 
anerna jaguarer, som varit människor. Fett av uturunco 
användes allmänt av deras medicinmän som läkemedel. 

Sedan vi vilat ett par dagar i Sequerancho, fortsätta 
vi, alltjämt följande Rio Cotacajes floddal. Till Covendo 
ha vi ungefär 150 km. kvar. 

Allt besvärligare bliva vaden. Gång på gång doppas 
våra packlådor. Flera gånger ramla lastdjuren utför svåra 
branter. När karavanen en dag passerar längs med en 
svår brant, trampar hästen i ett getingbo, rusar i väg 
och rullar ned cirka 70 meter. Mulåsnorna bliva all¬ 
deles vilda över förlusten av sin »mamma», och en rusar 
efter utför branten. Berg och min hustru springa med 
de andra i full fart längs med branten förbi getingboet, 
undvikande på detta sätt en större olycka. Hästen slår 
ett stort hål i huvudet och dör följande dag. Mulåsnan, 
som följde den, kom ganska lindrigt undan. 

Basilio offrar ständigt coca. Han offrar, för att mul¬ 
åsnorna ej skola skadas, för att floden ej skall ta dem med 
sig i de djupa vaden. Han lär mig offra i lägereldarna åt 
»ninamaycos», de andar som bo där. 



1G0 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

En dag, när vi gå längs med en brant, söker min 
hustru rycka undan en stock, som spärrar stigen, slinter 
och blir hängande över branten med huvudet nedåt. 
Det är ett mycket otäckt tillbud. Mellan mulåsnorna 
försöker jag krypa fram för att nå henne, och det är i 
sista stund, jag får tag i hennes fot, som fastnat i en 
stubbe. Hon hänger på branten bland palo-santomyror 1 
och intill ett getingbo. Om hon hade ramlat ned, hade 
hon med all säkerhet brutit nacken av sig. 

När vi få se något jaktbyte och jag skall skjuta, 
mumlar Basilio något, skyndar sig att tugga coca och 
viftar med cocabladen åt alla håll. Likväl vill jaktlyckan 
ej följa mig. Aldrig har jag väl skjutit så fula bommar. 
När jaktbytet tryter, offrar han coca, för att Pachamama 
skall låta djuren visa sig, men då tryter det ännu mer. 

En gång kryper jag på flodstranden för att komma inom 
skotthåll för en liten hjort. Uppmärksamt följande hjortens 
rörelser märker jag inte en stor, giftig orm, som ligger 
mellan stenarna, förrän jag nästan lägger handen på den. 

För varje dag, som gar, blir vegetationen allt yppigare. 
Landet blir mindre kuperat. Odlingsterrasserna i skogen 
ha fullständigt upphört. På ett par ställen finna vi stora 
stenmortlar, vilka vittna om att även här har varit bebott. 

Vi vada för sista gången över Rio Cotacajes, som 
förenar sig med Rio Beni, här kallad Rio S:a Elena, 
vilkens vänstra flodstrand vi följa, tills vi äro mitt emot 
Covendo missionsstation, som ligger på den högra. 

Svårigheterna, som mött oss under denna urskogs- 
vandring, ha varit ganska betydande. Vi ha sålunda vadat 
över Rio Cotacajes ej mindre än 101 gånger. Flera gånger 
har vattnet varit så djupt, att djuren börjat simma. Ound¬ 
vikligt är, att vid dessa flodövergångar en hel del saker 
bliva våta. Mycket blir förstört. Viktigt är det därför att 
på en sådan färd ha allt väl inpackat. Alla matvaror böra 

1 Var och en, som berest Sydamerikas tropiska urskogar, har säkert 
gjort bekantskap med dessa myrors brännande sting. Myrorna (Myrmiea 
socvissima}. leva i symbios med ett litet träd eller buske (Triplaris cara- 
casana). 



OVER COCHABAMBA TILL COVENDO 


161 


vara inlödda. Själv är man våt hela dagen. Man måste 
ständigt vada. Det är vått i skogen. Blir man inte våt på 
annat sätt, så svettas man, tills man blir genomblöt. Tack 
vare värmen förkyler man sig ej, och man vänjer sig snart 
vid den ständiga blötan. På' kvällen, när man kryper 
till kojs, bör man dock plocka fram några torra kläder 
att ligga i. Dessa förvarar man bäst i gummisäckar av det 
slag, som i Bolivia allmänt tillverkas av gummiarbetarna-. 
Naturligtvis far allt, som man har med sig på dessa ur- 
skogsvandringar, mycket illa. Kläderna stinka av mögel. 

Livet i urskogen här på Andernas sluttningar är likväl 
trots alla sina besvärligheter härligt. Värmen är ej obe¬ 
hagligt tryckande såsom i de torra trakter, där vi varit 
och gjort arkeologiska grävningar. Man möter inga fulla 
människor, som i bebodda trakter. Det rika växtlivet 
kan icke undgå att göra intryck på var och en, som vandrar 
fram här. All denna tävlande grönska, som söker sig plats 
och kämpar om solstrålarna, är imponerande. Alla dessa 
växter, som klänga och hänga i brokigt virrvarr på stam¬ 
mar och grenar, väcker alltid dens intresse, som är van vid 
våra kala trädstammar. Det högre djurlivet kunde vara 
rikare; vi ha likväl under denna marsch sett ett, och annat, 
t. o. m. skogskungen, jaguaren och hans hona. Det var en 
dag, då vi skulle slå läger på en flodstrand. De kommo 
springande tvärs igenom karavanen. Den ena sprang fram¬ 
för, den andra bakom min hustrus mulåsna, Toy tyckte, 
det var stiliga kissemissar, och det var med svårighet, vi 
hindrade honom att rusa efter. Hela natten efter detta 
möte underhöllo quichuaindianerna en väldig eld. Basilio 
hade inte riktigt förtroende till sin »compadre» 1 , jaguaren. 

Dagen innan vi komma fram till Covendo, bryter regnet 
löst, ltio Cotacajes sväller till en väldig flod. Det blir 
ett oerhört svårt arbete för quichuaindianerna att komma 
tillbaka till sina fjäll. De ha rätt i att frukta urskogen. 
Vi ha det bättre, ty vi skola framåt och ej tillbaka. 

1 När en person stått fadder för en annan persons barn, bliva de bägge 
personerna corapadres. 


11. — Nordenskiöld. 



162 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Fjällen och urskogen äro de stora motsatserna här. 
Människorna äro där så olika som naturen. Det är ett 
vådligt företag för bergsbon att våga sig ned i de fukt¬ 
varma, malariafyllda skogarna liksom för urskogens 
halvnakna indianer att gå upp på de kalla fjällen. Det 
var kanske ej så underligt, att kvinnorna jämrade sig, 
när vi lämnade Choro, jämrade sig, som om deras män 
och söner hade gått mot döden, ty de gingo över en gräns, 
som ej ens deras förfäder under incarikets glansdagar var¬ 
aktigt förmått överskrida. 

Jag har här nämnt om Basilios alla cocaoffer till an¬ 
darna. Om aftonen vid lägerelden sökte jag att få honom 
att berätta för mig mera om dessa. Han var förbehållsam, 
men ett och annat fick jag likväl veta. 

Han sade, att överallt vimlar det av andeväsen. Av 
dessa äro auquis på bergspassen, i bergsbranterna och 
i floderna. At dessa andar gav Basilio ständigt coca. 
Vicunas och guanacos ha märken i öronen. Det är auquis, 
deras ägare, som märkt dem. Auquis motsvarar sålunda 
Coquena, som vi lärt känna på annat håll. Vid källorna 
finnas pujios, på bergspassen »achachiles», som svara, när 
man ropar. Såshra bo i klippstupen. Från dem komma 
ovädren. Pachamama betyder moder-jorden. Basilio talade 
ibland om en, ibland om flera Pachamamas. Vi se, att 
det delvis är samma andar, som vi redan gjort bekantskap 
med i Mizquedalen och vid Incallacta. 

Till skydd mot de onda andarna hade en av mina 
quichuaföljeslagare en fingerring av stål. 1 På strumporna 
hade han bundit röda tofsar, för att han ej skulle tappa 
dem. Troligen var det för att andarna ej skulle stjäla hans 
strumpor. Dessa tofsar kallade han »pucamillma». Lik¬ 
nande tofsar hänga de överallt i bergstrakterna som 
amuletter på lamadjuren och fåren och kalla dem »panti- 
ns i 11 ma». , : 

I fjälltrakterna hade jag alltid hoppats att få höra 
några sagor, minnen av quichuaindianernas svunna kultur. 

1 Detta måste vara ett spanskt bruk. 



ÖVER COCHABAMBA TILL COVENDO 163 

Jag hade tänkt mig, att dessa borde ha större litterärt 
värde än urskogsstammarnas sagor. Häri blev jag be¬ 
sviken. Flertalet av de sagor, de berätta, ha de lått från 
de vita, och de, som synas vara deras egna, äro på långt 
när ej så värdefulla som dem, vi samlat från mosetene. 
I följande kapitel har jag återgivit ett urval av de sagor, 
vi upptecknat i quichuaindianernas land. 



TIONDE KAPITLET. 


Sagor från fjälltrakterna. 

Räven och puman. 

Berättad av en quiehuaarriero 1 från Sucretrakten. 


även, »åtosli» 2 , träffade puman vid ett vatten- 
ställe. 1 j 

»Goddag, farbror,» sade räven. 

»Goddag, brorson. Jag är hungrig och 
vill' äta upp dig,» sade puman. 

»Gör inte det, utan låt oss vänta, om något djur, 
som vi kunna döda, kommer ned till vattenstället. Medan 
vi vänta, kan farbror sova. Jag skall passa på, om något 
djur kommer,» sade räven. 

Puman lade sig att sova. När han somnat, kittlade 
räven honom i näsan för att se, om han sov riktigt. 

»Vad gör du?» sade puman. »Ingenting, det är bara 
myggor,» sade räven. 

Efter en stund kom en gammal åsna, som var all¬ 
deles full av sår. Räven väckte puman, men denne ville ej 
äta den gamla åsnan utan lade sig att sova igen. 

Efter en stund kom ett sto med ett föl. Åter väckte 
räven puman, som sprang på stoet och dödade det. Räven 
sökte göra detsamma med fölet men fick en spark, så att 
den var nästan död. 

Puman började äta stoet. »Giv litet åt mig också,» 
sade räven, som var hungrig. »Vill du äta, får du döda 
själv,» sade puman. 

1 Muläsnedr ivare. 

2 Ant. Canis Azane. 






SAGOR FRÅN FJÄLLTRAKTERNA 


165 


Räven sökte reda på ull och spann tråd, och med 
tråden band den en kaktusstam vid pumans svans. 

»Akta dig, stoets ägare kommer,» sade räven. Pu¬ 
man började springa med kaktusen efter sig. Då denna 
skramlade mycket, trodde puman, att det var ägaren, som 
förföljde honom, och sprang allt fortare. Ständigt hörde 
den kaktusstammen, som slog mot stenar och stammar, 
och trodde sig förföljd. 

Till slut stannade puman alldeles uttröttad och såg 
nu kaktusstammen, som räven bundit vid hans svans. 

»Se, vad den skojaren räven har gjort,» sade puman. 

Räven och apan. 

Berättad av en quichnaarriero från Sueretrakten. 

Det var en gång en gammal gumma, som hade ett 
fikonträd. Hon hade också en dotter. Varje natt för- 
svunno de mogna fikona. 

»Du har en älskare, som stjäl mina fikon. I natt skall 
du vakta fikona, och om de ändå försvinna, får du stryk. 
Flickan vaktade fikona men somnade, så att på morgonen 
fanns det bara kart. 

Gumman satte upp i fikonträdet en docka av beck. 
När apan, som brukade stjäla fikona pä natten, såg dockan, 
sade den: »Bjud mig på fikon!» Dockan svarade inte. 
»Om du inte ger mig fikon, får du stryk,» sade apan, och 
så klättrade den upp och gav dockan ett knytnävsslag 
men fastnade med näven och kunde inte få den loss. »Det 
var inte så illa ment,» sade apan. Dockan svarade inte. 
Då gav apan dockan ännu ett slag och fastnade med andra 
handen. 

»Akta dig, min styrka ligger i svansen,» sade apan. 
»Släpper du inte, så slår jag dig med svansen.» Dockan 
svarade inte. Apan slog till den med svansen och fast¬ 
nade. 

På morgonen kom flickan och fann apan. »Jaså, det 
var du, som var min älskare,» sade hon. Gumman och 



16G FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

flickan förde hem apan och bundo den. Det var tid att gå 
i mässan, och gumman och flickan gingo i kyrkan. 

Apan var bunden utanför huset, när räven kom förbi. 
»Vad gör du här?» sade räven. »Jag skall gifta mig,» sade 
apan. »Hurudan är flickan?» sade räven. »Hon är ung, 
rik och vacker, men jag vill inte gifta mig med henne,» 
sade apan. »Det vore något för mig,» sade räven och 
lät binda sig i stället för apan, som den löste. 

När gumman och flickan kommo från mässan och 
fingo se räven, sade de: »Det var en skojare, som kan 
förvandla sig till räv,» och så slogo de hett vatten på 
räven. Nästan skållad lyckades den slita sig lös. 

Räven sökte efter apan för att döda den. Den mötte 
apan, som kom ut ur ett hus, med en smörklick i handen. 
»Nu skall jag döda dig,» sade räven. »Nej, gör inte det, 
utan smaka på vad för gott jag har fått tag i!» sade apan. 
Räven smakade på smöret och tyckte, det var mycket gott. 
»Var får du detta ifrån?» sade räven. »Från en kruka, 
■som står därinne,» sade apan. Räven gick in och stack 
huvudet i krukan och åt, så mycket den orkade. När 
den ätit, kunde den inte få ut huvudet igen. 

»Hjälp mig!» sade räven till apan. »Giv mig en sten 
att slå sönder krukan medl» Apan gav räven ett majs¬ 
korn. »Nej! Giv mig en större sten!» sade räven. »Här 
är en sten, som jag inte kan lyfta,» sade apan. »Försök 
att slå krukan mot den!» Räven lyfte upp huvudet och 
krukan och slog den, där apan sade, att stenen var. Men 
det var ingen sten utan huvudet på krukans ägare, som 
låg och sov. Räven slog till, och krukan gick sönder, så 
att blott krukhalsen satt kvar på räven. Ägaren rusade upp 
och slog till räven, som dock lyckades springa undan. 
Apan hade redan sprungit sin väg. 

Räven gav sig av för att döda apan. Den träffade 
apan, som höll på att äta ost. »Nu ska jag döda dig,» 
sade räven. »Nej, gör inte det, utan smaka på vad för 
gott jag fått tag i! Halva osten har jag lämnat kvar,» sade 
apan. Räven följde med apan till en sjö. Där visade 



SAGOR FRÅN FJÄLLTRAKTERNA 


167 


apan räven på månen, som speglade sig i vattnet. »Se, 
där är osten,» sade apan. »Hur fick du tag i den?» frågade 
räven. »Jo, jag band en sten om halsen, och så dök jag 
ned,» sade apan. »Så skall jag också göra,» sade räven. 
Apan band en sten om halsen på räven, som hoppade i 
sjön och som där ännu letar efter osten. 

Räven och ankan. 

Berättad av en quichuaindian från Choro. 

Räven frågade ankan: »Hur kommer det sig, att du 
har så gula ungar?» »Jag gräver en ugn, och så hettar 
jag upp den. Därefter lägger jag dit ungarna och täcker 
väl till. Följande dag tar jag ut dem, och då äro de gula.» 

När räven kom hem, grävde han en ugn 1 och sade 
åt ungarna att hämta ved. Sedan hettade han väl upp 
ugnen, lade dit ungarna och täckte väl till. Följande dag, 
när han öppnade ugnen, voro ungarna förkolnade. 

Förargad gick räven för att söka reda på ankan. Han 
fann henne i en sjö. Mitt ute i sjön sam ankan med sina 
ungar. Räven försökte dricka ut sjön, men kunde inte. 
När den var riktigt full, gick den och lade sig i gräset. 
Där stack gräset hål på magen på räven, så att den dog. 


Åsnan och rävarna. 

Berättad av föregående. 

Det var en gång en mulåsnedrivare, som hade lastat 
av sina bördor nära en bergskant. Själv hade han lagt sig 
i en grotta. Följande morgon, när han vaknade, voro alla 
bördorna kvar, men alla remmar att binda dem med voro 
försvunna. Hela dagen sökte han sina remmar men kunde 
ej finna dem. På kvällen frågade en av hans åsnor honom, 
varför han var så ledsen och vad det var, som han sökte. 
Han berättade då, att alla hans remmar voro försvunna. 

1 Vanligt är här, att man gräver ugnar till brödbakning i ett sand- 
eller jordstup. 



168 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»Jag skall skaffa dem tillbaka,» sade åsnan. Åsnan 
lade sig på bergskanten med alla benen utsträckta och 
låtsade vara död. Först kommo gamarna. De kallade 
på rävarna. »Jag undrar, om han är riktigt död,» sade en 
av gamarna. »Hugg honom i ögat!» sade en av rävarna. 
Gamen högg honom i ögat, men åsnan rörde sig inte. 
»Hugg honom i andra ögat!» sade räven. Gamen högg 
honom i andra ögat, men han rörde sig inte. 

»Vi ska hämta remmar och släpa bort honom, ty 
här på vägen kunna människorna komma,» sade rävarna. 
De hämtade alla de remmar, som de stulit, och så bundo 
de åsnan vid halsen och benen, och sedan bundo de sig och 
gamarna i andra ändan och började släpa åsnan. 

Då rusade denna upp och sprang till sin herre med 
både remmar och tjuvar. Husbonden gav åsnan en hel 
börda kornhalm att äta i belöning för att den varit så 
klok. 1 

Flickan, som kondoren tog. 

Berättad av en quichuaindian från Saipina. 

Det var en gång en flicka, som vaktade fåren. Då kom 
en kondor och förde henne till sin grotta. Där var hon 
i två år. En dag begav sig kondoren tillsammans med 
räven för att hämta kött åt sin hustru. Då hörde han en 
fågel, »pitchatanca», som ropade något. 

»Vad säger han?» sade kondoren åt räven. 

»Han säger, att du skall skynda dig med att hämta 
kött.» ' 

Detta var ej sant. Pitchatanca hade ropat: 

»De föra bort din kvinna.» 

Ännu en gång ropade pitchatanca: 

»De föra bort din kvinna.» 

Det var nämligen flickans pappa och mamma, som 
kommit för att hämta henne. 

»Vad säger han?» sade åter kondoren åt räven. 

1 Av intresse är, att den »sluge» räven i flertalet sagor blir lurad. Canis 
Azarfe är ett dumt, lättfångat djur. 



SAGOR FRÅN FJÄLLTRAKTERNA 


169 


»Du skall skynda dig att hämta hem köttet,» sade 
räven. 

Ännu en gång ropade pitchatanca: 

»De hålla på att röva bort din kvinna.» 

»Vad säger han?» sade kondoren. 

»Han säger, att de föra bort din kvinna,» sade räven. 

Kondoren skyndade efter dem. När de sågo kondoren 
komma, höljde de över flickan med ett lerkärl. Kondoren 
fick tag i en trasa, som den plockade sönder bit för bit, och 
så flög den långt bort. Pappan och mamman lyfte upp ler¬ 
kärlet men funno bara en hög med ben. Då började de 
att slåss, och så föllo de ned för en brant och slogo ihjäl 
sig bägge två. 

Detta är antagligen en äkta indiansaga. 

Hunden, som skulle hämta eld. 

Berättad-jav en qaichnaindian från Saipina. 

Hunden och räven bodde tillsammans. Räven sade åt 
hunden, att han skulle hämta eld, för att de skulle koka 
mat, och så visade räven hunden på en stjärna. Hunden 
sprang och sprang men kunde inte hinna fram till stjärnan 
utan vände tillbaka igen. Medan hunden var borta, slog 
räven eld med stål och flinta och kokade »piri» 1 och åt. 
Åter sade räven till hunden, att han skulle hämta eld, och 
så visade han hunden på solen. Medan hunden var borta, 
kokade räven piri och åt. Ännu en gång sade räven till 
hunden, att han skulle hämta eld, och så visade han 
honom på dimman på bergstoppen. 

»Där är rök,» sade räven. 

Den gången gick hunden inte långt utan spionerade 
på räven. När denne trodde, att hunden hade gått, slog 
han eld för att koka piri. Då smög sig hunden fram 
och dödade räven. 


1 Piri är en gröt av majsmjöl, salt och fett kokat i vatten. 



170 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Mannen, som sökte sin ko. 

Berättad av en quichuaindian från Peres i Mizquedalen. 

Det var en gång en herde, som icke kunde finna 
en av de kor, han skulle vakta. Hans husbonde var 
ursinnig och sade, att han stulit kon och sålt den. Han 
gick då åter ut att söka kon. När han sökt länge och 
icke kunde finna den, satte han sig förtvivlad ned och 
började gråta. Den vita kondoren kom då och frågade 
honom, varför han grät. Han berättade för kondoren, att 
han sökte en ko, som hans husbonde trodde, att han 
hade stulit. 

»Jag vet, var kon är,» sade den vita kondoren. »Du 
kan fråga den svarta kondoren; han vet det också. Om 
du ger oss en kalv att äta, för vi äro hungriga, ska 
vi föra dig till kon.» 

ilannen slaktade en kalv och gav åt fåglarna att 
äta. Först åt den svarta och sedan den vita kondoren. 
När de hade ätit, sade den vita kondoren åt honom, 
att han skulle fatta i den svarta kondorens stjärt med 
höger hand och i hans med vänster. Det gjorde han, och 
så flögo de i väg till den plats, där kon var. 

Den magiska flykten. 

Berättad av en quichuaindian från Lagunillas, Cocapata. 

Det var en gång två flickor, som skulle bära mat till 
sin far. I en backe fingo de se en vicuha. »Yarför går du 
och äter gräs och ej riktig mat som vi?» frågade de 
vicunan. Förargad kom vicunan och sparkade sönder ler¬ 
kärlen, i vilka flickorna buro mat. Förskräckta vågade 
flickorna ej gå hem till sin far utan gingo en annan väg. 
Den följde de i fyra dagar, tills de kommo till ett hus. I 
detta bodde en man, som hade en mängd får. Det var 
ingen riktig man utan ett troll. 

De stannade hos trollet. »I natt skall du sova ensam, 
och din yngre syster skall sova med mig,» sade trollet. 



SAGOR FRÅN FJÄLLTRAKTERNA 


171 


På natten åt trollet upp den yngre systern. På morgonen 
ville den äldre systern träffa sin syster. »Hon är sjuk. I 
kväll skall du få se lienne,» sade trollet. 

De gingo ut för att valla fåren. Ute i marken somnade 
trollet. Då. gick den äldre systern tillbaka till huset. Där 
fann hon blott en hög med ben efter sin syster. Dem 
samlade hon ihop i sin schal, »lliclla», och sprang sin 
väg. Tio gånger ramlade hon och tappade benen. Tionde 
gången blev systern levande igen. De skyndade i väg, för¬ 
följda av trollet. 

De kommo till solens mor, »intishmåma», som gav 
dem en tvål och en kam. När trollet höll på att hinna upp 
dem, kastade de tvålen, som förvandlades till branta berg¬ 
stup. Med svårighet lyckades trollet klättra förbi. De 
kastade då även kammen bakom sig. Denna förvandlades 
till täta, taggiga snår. Med stor svårighet lyckades trollet 
taga sig igenom. 

Till slut kommo de till den stege, som för till him¬ 
melen. Uppe pä stegen stod Jesus Kristus. De klättrade 
uppför stegen. Trollet sökte också komina upp, men då 
drog Jesus upp stegen, så att trollet föll ned och slog 
ihjäl sig. 

Flickorna äro nu i himmelen hos Jesus! 

En sådan magisk flykt förekommer i många sagor 
både i gamla och nya världen. Ehrenreich 1 , som jämfört 
de amerikanska sagorna med gamla världens, omtalar 
tvenne versioner från Sydamerika, en från mundurucu- 
och en från karayaindianerna. I mundurncusagan kasta 
de förföljda ben, salt och aska bakom sig. Dessa för¬ 
vandlas till rök, taggiga busksnår och en flod, som hindra 
förföljarna. I karayasagan kasta de förföljda aska, kol 
och salt, som. förvandlas till dimma, moln och eld och en 
flod, så att förföljarna måste återvända med oförrättat 
ärende. 

I häi 1 anförda version kasta flickorna tvål och en kam. 

1 Ehrenreich. Mythen etc. 1. c. 



172 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

I flertalet av de asiatiska och nordamerikanska sagorna 
kastas även en kam. 

Även cavinaindianerna, om vilka jag skall tala längre 
fram i denna bok, ha berättat mig om en liknande magisk 
flykt. Den av dem återgivna versionen synes mig icke 
vara äkta indiansk. De civiliserade indianerna berätta 
en mängd sagor med rent europeiska motiv, som t. ex. 
sagan om Blancaflor, om den giriga med guldhornen, om 
månen, som speglade sig i vattnet o. s. v. De ha även be¬ 
rättat mig om hästen, som gjorde pengar. Detta är ej 
underligt, ty sedan Amerikas upptäckt ha naturligtvis 
många sagor berättats av mestizer och vita för indianer, 
som berättat dem vidare för sina stamfränder. Indianerna 
ha sedan givit dem lokalfärg. 

Av dessa sagor återgiver jag här den, som handlar 
om den girige med guldhornen. Den har berättats för 
mig av en quichuaindian, vid namn Juan, från Peres i 
Mizquedalen. Äär han började berätta sagor, då tog det 
aldrig slut, åtminstone ej förrän åhörarna somnat. 

Den girige med guldhornen. 

Det var en gång två bröder. Den ene var rik och 
hade tre egendomar. Den andre var fattig och levde på att 
hugga ved. En dag, när han höll på med vedhuggning, 
fick han se en örn, som fångat en orm. Med en påk slog 
han till örnen, så att ormen blev fri. 

»Varför var jag så dum och räddade ett så fult och 
giftigt djur,» sade han. »Bäst är, att jag dödar det.» 

Så tog han en påk för att slå ihjäl ormen. Då sade 
ormen: 

»Döda mig ej, så skall jag belöna dig.» 

Mannen lät nu bli att slå ormen. 

»Du skall bära mig hem!» sade ormen. 

»Hur skulle jag vilja bära dig hem, du som är ett så 
giftigt djur, och så är du så hal.» 



SAGOR FRÅN FJÄLLTRAKTERNA 


173 


»Räck hit din hatt, skall jag lägga mig i den,» sade 
ormen. 

Mannen tog av sig sin stora hatt, och ormen rullade 
ihop sig i hatten. När mannen burit ormen ett stycke, 
kommo de till en stor flod, som han ej kunde vada över. 

»Om du sätter dig på min rygg, skall jag simma över,» 
sade ormen. 

Mannen satte sig på ormen, som sam över till en ö, 
där ormens moder bodde. Ormen berättade för modern, 
hur han blivit räddad. Modern frågade då mannen, om 
han önskade guld, silver eller deras trollkonst. 

»Ormarnas trollkonst,» sade mannen. 

Ormmamman gav honom då en önskering. När han 
har den, fick han allt, vad han önskade. Kommen till 
floden önskade han att floden skulle vara torr, och genast 
blev den torr, så att han kunde vada över. Så önskade 
han sig två hundra bolivianer, och genast hade han denna 
summa. Den forne vedhuggaren blev på detta sätt rik 
och köpte sig en gård. 

Detta förundrade storligen hans broder, som ständigt 
frågade honom, varifrån han fått sina pengar. 

»Genom att hugga ved,» svarade han. 

Till slut lyckades brodern likväl dricka honom full 
och på så sätt få honom att berätta om ormarna och 
önskeringen. 

Den rike brodern gick då även han till ormens håla. 
Han kom dit helt fattigt klädd och bad ormen, att han 
skulle hjälpa honom. Ormen gick in till sin mamma 
och sade, att det var en fattig man, som bad om hjälp. 
Modern kom ut och frågade, om han önskade guld, silver 
eller deras trollkonst. 

»Guld,» sade han. 

»Vill du ha det i fickan eller på huvudet,» sade orm¬ 
mamman. 

»Tar jag det i fickan, kan jag ej ta så mycket,» 
tänkte mannen, »mera kan jag ta på huvudet.» Han 
svarade därför: 



174 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»På huvudet.» 

Ormmamman satte något tungt på hans huvud. Han 
vandrade sedan hemåt, glad åt guldbördan. För varje 
steg, han gick, blev hans huvud allt tyngre. Till slut 
kunde han inte gå mera. Han sökte att släpa sig fram, 
men han blev liggande på vägen, nedtyngd av guld. 

Så fann honom hans tjänare. Väldiga horn av guld 
hade vuxit ut på hans huvud. Så tungt var guldet, att 
han icke kunde resa sig mera. Guldhornen bundo honom 
för alltid vid marken. 



ELFTE KAPITLET. 


Quichuaindianerna. 

är vi nu lämnat fjällen, skall jag söka att 
sammanfatta mina intryck av fjällindianerna, 
av de indianer, som tala quichua, det språk, 
som härskat i incariket, som talades i sol¬ 
templet i Cuzco. Redan under mina före¬ 
gående rosor liar jag under längre eller kortare tid varit 
med dem. 

Var och en, som lärt' närmare känira quichua¬ 
indianerna, undrar säkert över huru det är möjligt, att 
detta folk varit ett erövrarfolk, ty quichuaindianen är feg 
i motsats t. ex. till chiriguanoindianen. Han gör nästan 
aldrig uppror såsom aymara. Han är tvärtom ytterst 
undergiven. Han är ödmjuk mot sin husbonde, fastän han 
säkert grundligt hatar herrekasten. Hans mjukhet är ret¬ 
sam, ty den är lömsk. Det är knärackan, som viftar på 
svansen åt den starkare hunden, som den så gärna skulle 
vilja bita i hasorna. 

Quichua äro ej för stora brott. De bryta sig ej in 
i hus och mörda, de överfalla ej vägfarande. De stjäla och 
snatta däremot och det riktigt virtuosmässigt. Svåra äro 
de ofta som hästtjuvar. Quichuaindianen är lögnaktig, det 
vill säga de ljuga systematiskt för att ha fördel av lju¬ 
gandet. 

Det är underligt med ärlighetens geografi. Oärlighet 
är karaktäristisk för stammarna på Anderna, som på 
sätt och vis varit kulturfolk, ärligheten är lika 
karaktäristisk för stammarna i skogen och på pampas 









17fi FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

öster om Anderna. Jesus Kristus kan ej ha varit mera 
ärlig än en chimane- eller moseteneindian, och det är blott 
den stora skogen, som skiljer dem från quichua. En svart 
punkt på ärlighetens karta är huaristammen vid Rio Gua- 
poré. Annars har jag blott de utmärktaste erfarenheter 
från slättstammarna här. 

Hur ska man kunna förklara, att quichua varit ett 
slags kulturfolk och haft makten i en stor del av Syd¬ 
amerika ? 

Jo, de älska ägodelar. De söka i motsats till urskogens 
indianer att förbättra sin ställning, att bliva rikare, att 
samla på kistbotten. Urskogsindianen tycker, att det är 
bra, som det är, och lever för dagen. Quichuaindianen vill 
framåt. Det är problemets kärna. Dessutom ha quichua 
gynnats av de geografiska förhållandena, av att i bergs¬ 
trakterna, särskilt på högslätten, statsbildning var möjlig, 
då där levde talrika människor, som lätt kunde komma i 
förbindelse med varandra. 

Quicliuaindianerna älska penningen. De äro ej lätt¬ 
sinniga ekonomer, som t. ex. chiriguano. De supa ej 
upp allt, vad de äga eller förtjäna. De supa, men de försöka 
supa billigt. Ett undantag bildar quichua i provinsen 
Caupolican i norra Bolivia, där de bo i skogarna. De supa 
upp allt, så att de äro mycket fattiga. Det är tydligt, att 
människan blir lättsinnigare i den varma urskogen än på 
de kalla fjällen, där man måste arbeta för att leva, där 
jorden fordrar flitigt arbete för att ge skörd. Säkerligen 
har mången quichuaindian i Cochabambatrakten en spa¬ 
rad slant, och många ha åtskilligt med boskap och stora 
åkrar. Mången quichuaindian har kämpat sig fram så 
långt, att hans söner räknas till de vita. En eller annan 
har en betydande förmögenhet. Bakom denna ligger natur¬ 
ligtvis arbete, ty en indian kan knappast komma i tillfälle 
att göra sin förmögenhet genom skoj. 

Ibland hör man vita säga, att quichuaindianerna äro 
lata. Det äro de ej, när de arbeta åt sig själva, sköta sin 
åker och sin boskap. Kvinnorna äro utomordentligt flitiga 




Bild 87. Vävande quichuaindianska. Incallacta. 


12. — Nordenskiöld. 












Q.UICHUAIND1ANERNA 


179 


och i regel även männen. Som tjänare åt de vita äro de 
ofta lata, lymmelaktigt lata. Det har jag själv erfarit. 
De göra helt enkelt så litet som möjligt, de tillämpa det 

s. k. cacanny-systemet, som hör till syndikalismens tarv¬ 
ligaste uppfinningar. 

• De äro omtänksamma och göra gärna affärer. När 
man kommer till en quichuahydda, vägra de likväl ofta att 
sälja, såvida man ej kan deras språk. Har man varit med 
dem några dagar och har behandlat dem vänligt, går 
misstänksamheten bort, och man får köpa, vad man be¬ 
höver. I Incallacta hade vi dagligen talrika indianer i 
lägret, som kommo för att göra affärer. De förstodo, att 
vi inte ville göra dem något ont. 

Det är ej underligt, att de äro misstänksamma, isynner¬ 
het när de bo nära allfarvägarna, ty många vägfarande 
ha lurat dem på betalningen. Därtill kommer, att man bör 
känna deras egendomliga föreställningar. Säljer en indian 
något efter solens nedgång, tar maten slut, säljer han 

t. ex. ett får, så dö de andra fåren. Detta är här en mycket 
vittutbredd föreställning. 1 På morgonen är det däremot ej 
farligt att sälja. 

De quichuaindianer, vi hade med oss till Covendo, 
köpte cacaobönor. Var och en tog en börda av ungefär 
trettio kilo. Därjämte köpte de trädkalebasser. På detta 
hoppades de förtjäna några bolivianer. En urskogsindian 
skulle aldrig kunna tänka sig att frivilligt gå med en börda 
av 30 kilo på ryggen nära 50 leguas och det på en väg, 
som var svår, när vi gingo den, och ohygglig, när dessa 
quichuaindianer vände tillbaka. Etthundraen gånger hade 
vi, som nämnt, vadat över Rio Cotacajes, och sedan dess 
hade regntiden i denna trakt börjat på allvar. 

Quichuaindianen är religiös, så religiös, att han orkar 
med två religioner, sin gamla religion, eller rättare sin ur¬ 
gamla religion, ty soldyrkan är så gott som glömd, samt 
kristendomen. Det är både Pachamama och Jesus och onda 
andar, Maria santisima, helgon, cocaoffer, bikt, nattvard 
och kristna fyllor. 

1 Se sid. 60. 



180 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Quichuaindianen synes tungsint och dyster, när man 
ser honom vandra med cocabussen i käften. Det tror jag 
han är lika litet som hans kvinna. Han är ej trumpen 
längre, när han är fri från arbetet åt de vita. Ett gott skämt 
sätter han värde på. Det har jag flera gånger erfarit. 

Quichuaindianerna äro lortiga. De ha alltid löss. 
Lustigt nog ha kvinnorna alla sömmar på sina kläder 
vända utåt, för att lössen ej skola ha många krypin. De 
räkna med lössen som något, som hör till rasen. 

Quichuaindianernas last n: r 1 är cocatuggning. Det 
är njutning, och det är religion. Däremot äro de mycket 
sällan rökare. 1 Chicha av majs är quichuaindianernas 
älsklingsdryck. Vid vägarna nära Cochabamba ligga 
chichakrogarna i långa rader. Brännvin är också gott. 

När kvinnorna brygga chicha, lära de kalla på någon 
gammal gubbe, som hela natten berättar dem kärleks¬ 
historier. 2 De sjunga sentimentala visor om kärlek. Jag 
tror, att i stort sett äro quichua sedliga, åtminstone de, 
som leva på landsbygden. Om ungdomen tar sig några 
friheter före äktenskapet såsom hos flera andra indian¬ 
stammar, vet jag ej. De prostituerade i städerna äro mestiz- 
flickor och ej indianskor. 

Quichua älska sina berg, de hålla troget fast vid 
sitt vackra språk, som jämte aymara säkerligen kommer 
att. överleva flertalet av de små indianspråken öster om 
Anderna. 

Quichuaindianerna bilda kärnan i det bolivianska fol¬ 
ket, vars arbetsklass i nästan hela landet ännu är rent 
indiansk och länge kommer att så förbli. Quichua synas 
mig ha större utvecklingsmöjligheter än aymaraindianerna. 
De styrande klasserna i Bolivia äro mestizerade på dessa 
tvenne stammar — varför man i stort sett ännu kan be¬ 
trakta Bolivia som en indianstat — men en indianstat med 
framtid, som är på god väg att fullständigt europeiseras. 

1 En coeatuggare är sällan eller aldrig rökare. 

s Dessa ha tyvärr ej blivit upptecknade. 



TOLFTE KAPITLET. 


Covendo missionsstation. 

et var hällande regn hela sista dagen under 
vandringen från Choro till Covendo missions¬ 
station. När vi den 29 oktober komma dit, 
bryter solen fram och lyser på klostret och 
kyrkan, som ligga på en höjd vid Rio Beni, 
inbäddade i härlig grönska. Det är stämningsfullt att 
borta i urskogen se dessa ganska ståtliga byggnader, som 
fukten och tiden givit en vacker brungrön patina. 

Covendo anlades 1862 av franciskanermunkar. In¬ 
dianerna där äro mosetene. Denna mission är ett litet 
led i det oerhörda arbete, som de katolska missionärerna 
nedlagt i Sydamerika. 

När vi resa här, möta vi överallt spår av missionärer¬ 
nas verk. Mycket av detta har blivit till intet, det är sant 
— men så mycket är säkert, att betydelsen av deras ar¬ 
bete är oerhört stor! De ha nästan överallt varit 
pioniärerna, de första forskningsresandena och kolonisa¬ 
törerna, och de ha försökt att försvara indianerna mot 
utplundring. 

Hur många uppoffrande, storartade människor, hur 
många hjältar har det icke funnits bland alla dessa munkar, 
jesuiter, franciskaner och andra, som brutit väg i vild¬ 
marken. Vi kalla dem martyrer, som blivit mördade av 
indianerna, men vi kunna även kalla dem martyrer, 
som kämpat mot sjukdomar, umbäranden och årtiondens 
ensamhet. 





182 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Covendo är en idyllisk plats. Det ligger mitt uti 
skogen. Vill man komma dit landvägen, måste man hugga 
sig en stig genom täta snår, lianer och murar av Heliconia- 
blad, såsom vi gjort. Ingen enda riktig stig för till Co¬ 
vendo. När munkarna vilja ha kläder, verktyg o. d. från 
världen, som ligger utanför den stora skogen, då skicka 
de en flotte med moseteneindianer uppför Rio Bopi till 
Miguilla. Därifrån är en ridväg till La Paz. Från Co¬ 
vendo taga de med sig caeaobönor och annat gott. 

Ibland fara mosetene på sina flottar nedför Rio Beni 
ända till Rurenabaque. Därifrån återvända de helst till 
fots, ty det är ett mycket hårt arbete att staka och dra 
flottarna uppför den strida floden ända till Covendo. 

Man kan tycka, att det skulle vara frestande för mun¬ 
karna att öppna den väg vi kommit, för att på detta 
sätt komma nära Cochabamba. Så tänka likväl inte 
alla munkar. De veta, att då skulle många resande komma 
den vägen till Covendo, och munkarna skulle förlora väldet 
över indianerna. 

Några mil från Covendo ligger ett nybygge, Huachi, det 
enda inom ett ofantligt område. Munkarna ha inte ens 
öppnat någon stig dit, ty de veta, att från Huachi kommer 
brännvinet till missionen. 

Covendo är en »ö» i den stora, stora urskogen, som ' 
fyller Andernas dalar mot slättlandet. Blott en enda 
forskningsresande har, vad jag vet, hittat till denna undan¬ 
gömda plats. Det var Balzan, en ung, nobelt tänkande 
italiensk zoolog, som tyvärr dog, innan han fick tillfälle 
att återvända till sitt land igen. Balzan 1 kom till Co¬ 
vendo nedifrån Rio Benifloden och fortsatte uppför Rio 
Bopi till La Paz. d’Orbigny 2 träffade 1830, då han ut¬ 
forskade Rio Sécure, några få mosetene eller chimane. 
Dessa voro klädda i långa, violetta bomullsskjortor, 
kantade med rött. Deras ansikten voro målade med tre 
blåa linjer, av vilka en var bågformig och gick från 

1 Bnlletino della Societå geografica Italiana 1891—92. 

2 dOrbigny. Voyage dans 1’Amériqne méridionale sid. 183—186. Paris 
et Strassbourg T. 3. 1844. 



COVENDO MISSIONSSTATION 


183 


kinden till överläppen, den andra var målad under 
underläppen och den tredje på näsan. De hade fjäder¬ 
kronor av papegojfjädrar. Deras språk har upptecknats 
av padre Armentia, Benis apostel, han, som i åratal 
ensam vandrade genom väldiga urskogar, buren av sin 
tro, en värdig lärjunge till San Francisco. 

I Covendo tagas vi vänligt emot av padre Maximiliano, 
och så tillbringa vi här fjorton dagar, vilka jag huvud¬ 
sakligen använder till att uppteckna sagor och till att göra 
utdrag ur missionens kyrkböcker, det senare för att stu¬ 
dera befolkningsrörelsen här. Till detta skall jag åter¬ 
komma längre fram i samband med våra studier rörande 
chimaneindianerna, som äro mycket nära släkt med mo- 
setene. 

Det är skönt att i Covendo vila oss själva och mul¬ 
åsnorna efter den ansträngande marschen från Choro. De 
första dagarna* äro moseteneindianerna misstänksamma 
och märkvärdigt nog mycket litet nyfikna. Smått förargade 
äro de, att jag ej vill sälja något av mina bytesvaror utan 
blott vill giva dem mot föremål, som de själva tillverkat. 
Med små gåvor framför allt till barnen göra vi oss snart 
till vänner med några moseteneindianer. 

Padre Maximiliano säger, att mosetene äro mycket 
svartsjuka. Han vågar sålunda aldrig gå ensam in i en 
hydda, när där bara är kvinnor hemma. När jag gör besök 
i hyddorna, tar jag därför alltid min hustru med mig. 
Hon lyckas otvivelaktigt mycket bättre vinna kvinnorna 
än jag männen. De bjuda henne till åkern, där hon hjälper 
dem att gräva upp mandioca och hualusa 1 och blir bjuden 
på papaya, ananas och annat gott. Särskilt god vän blir 
hon med den femtonåriga Luisa Maito (bild 88) och hennes 
bägge småsystrar, Carmen och Teöfila. När hon badar i 
Covendoån, hålla de vakt, att ingen skall komma, d. v. s. 
Berg eller någon av munkarna. Indianmännen, tycka de, 
kunna gärna bada bredvid kvinnorna. 

När vi göra besök i hyddorna, bliva vi bjudna på 

1 Colocasia e>eulenta. 




184 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Bild 88. Mosetcneindianskan “Luisa”. Hon bär gräs till taktäckning. 

chicha, som vi måste dricka i botten, såsom bruket är 
hos alla indianer. Under dessa besök måste man akta 
håret. Mosetene bruka nämligen plocka löss ur sitt eget 
huvud och stoppa i håret på dem, som de vilja skämta 
med. Vilja de, att någon skall få puru-puru, vilken sjuk¬ 
dom de alla ha mer eller mindre, skrapa de av huden på 















COVENDO MLSSIONSSTATION 


185 


de ljusa fläckarna och smuggla i ehichan åt den, som de 
vilja åt. Detta är troligen bara magi. 

I hyddorna söka vi reda på, vad mosetene ha kvar av 
sin hemslöjd. 1 Till denna skall jag återkomma, när jag 
berättar om chimaneindianerna, som bättre än mosetene 
bevara sin ursprungliga, materiella kultur. 

De flesta av de sagor, vi här lyckas få reda på, 
berättas oss av en mosetenekvinna, Tomasa. 



— v 77 




Bild 89. Schematisk teckning av en mosetenekydda i en odling nära missionen. 
a pall, b eldstad, c malsten, d stege, e hylla att lägga upp förråden på, 
f häng hyl la att förvara matvaror i, g eäng, h bänk. 


Det är om aftonen, som min hustru och jag besöka 
henne. Det är stämning i hennes hydda. På lägerelden 
puttrar grytan, ofta innehållande kött av tapir, vildsvin 
eller annat gott från skogen eller fisk från floden. I 
taket hänga pilar och buntar av fjädrar jämte kläder av 
europeiskt tyg. På mattor, flätade av palmblad, sitta 

1 Vår samling från moseteneindianerna är ännu i Sydamerika, där 
den är deponerad hos ett tyskt handelshus. När vi fingo underrättelse om 
världskrigets utbrott, vågade jag ej sända hem de samlingar, jag hade där. 
Dessa äro utom från mosetene, från cavina och chämaindianerna. Såvida 
ingen olycka inträffar, är jag säker på att efter kriget återfå dessa samlingar. 




186 , FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Tomasa, hennes man, Martin, samt ungarna. Den minsta 
brukar ibland leka med en liten flotte, som pappa Martin 
snidat åt honom. Fjädrar äro passagerare och paddlare. 
Mot väggen står ett altare med en Kristusbild, som all¬ 
varligt blickar ut över gammalt och nytt. Bakom bilden 
av Kristus skymtar oljetryck av Maria santisima, helgon 
och änglar. Framför Kristus stå vissnade blommor; där 
brinner ett flämtande, av munkarna välsignat ljus. Där 
hänga radband och krucifix. 

Tomasa brukar, när hon berättar, ligga på palm- 
bladsmattan med ungen vid bröstet eller bredvid sig. 
Hon är en underbar skådespelerska. Hela tiden talar hon 
med spöklik, entonig röst. Hela hennes kropp talar med 
henne. Hennes armar uttrycka med mjuka, ormlika rörelser 
sagans alla växlingar. Hon liksom lever med i sagan, 
som hon berättar på sitt språk och som sedan hennes 
man tolkar för oss. 

Dessa sagor äro återgivna längre fram i ett särskilt 
kapitel. 

En annan sagoberättare är Tomas Huåsna. Han hade 
lärt sig av padre Tomas Hermoso att skriva och läsa. Tre 
sagor har han tecknat upp åt mig på mosetene. Underlig 
är ibland Tomas stavning av sitt eget språk, men den är 
märkvärdigt konsekvent, och likväl har han aldrig förut 
skrivit annat än spanska. 

Mycket undra mosetene över att vi inte gå i mässan. 
Där kommer en gringo 1 och, vad de aldrig sett förut, en 
gringa. De bliva högst vänligt mottagna av munkarna, 
och ändå gå de ej i mässan. Första söndagen, vi äro i 
Covendo, kommer munkarnas kock, Machanca, och väcker 
min hustru, ropande: »Stig upp, stig upp, genast, skynda 
dig, skynda dig! Om du inte går i mässan, ger fadern dig 
ris.» När Machanca sedan ser, att min hustru inte får 
stryk; fastän hon ej går i mässan, får han säkert något att 
tänka på och de andra indianerna något att tala om. 
Ännu fundersammare bliva de väl, när de märka, vilket 

1 Öknamn, som av mestizerna användes på européer. 



COVENDO MISSIONSSTATION 


187 


oerhört intresse dessa främlingar ha för deras egna gamla 
föreställningar. Roligt skulle det vara att veta, huru mun¬ 
karna lyckas förklara för indianerna skillnaden mellan den 
allena saliggörande kyrkans tro och det lutherska kätteriet. 
Viss är jag, att förr eller senare bliva de utfrågade om 
saken — ty var säker på att även indianer iakttaga och 
tänka. 

Även i Covendo söka vi efter gamla bo- och grav¬ 
platser och lyckas finna en sådan plats. Den har blottats 
av Rio Beni några kilometer nedanför Covendo. Kultur¬ 
lagret, som är ett par decimeter mäktigt, ligger ungefär 1 
meter djupt och följer floden cirka 300 meter. Under 
detta finna vi tre gravar. En av de döda har varit begravd 
liggande, utsträckt på rygg, en annan har likaledes legat 
på rygg men med knäna uppdragna till hakan. Den tredje 
har legat som den föregående men på sidan. I kultur¬ 
lagret och i gravarna finna vi samma keramik. Lerkärlen, 
vi finna här, ha en karaktäristisk form, flertalet stå på 
fyra fötter. 

Mycket möjligt är, att de saker, vi här funno, härröra 
från de indianer, Quiroga under sina expeditioner mötte i 
Cotacajesdalen. 

Mosetene säga, att man blir sjuk, om man tar i eller 
förvarar dessa gamla saker. En mosetene har sålunda i 
en urna funnit en T-formig yxa och en hacka av brons samt 
en bägare av lera. Allt utom yxan har hans huslru kastat 
i floden. Jag förvärvar av indianen yxan, som tydligen 
härrör från fjällkulturen. 

Del är överallt samma historia. Alla indianer frukta 
de döda och äro rädda att tillägna sig deras tillhörigheter. 



Bild 90. Cliimaneyngling, klädd i 
skjorta av hemvävt bomullstyg. 


TRETTONDE KAPITLET. 

Till chimaneindianernas land. 

i lämna mosetene, då vi anse, att vi ej längre 
kunna begagna oss av munkarnas gästfrihet. 
Berg går genom skogen till Huachi med mul¬ 
åsnorna, som i Covendo fått en välbehövlig 
vila. Där ha de fått äta så mycket ris, de 
par moseteneindianer följa Berg för att bana 
väg för djuren genom urskogen. 

Min hustru och jag inskeppa oss med trenne mosetene 
och vårt bagage på en flotte. Denna består egentligen av 
tvenne flottar, som man bundit ihop för att, säkrare kunna 
ta sig ned för forsarna. 



ville ha. Ett 



tlLL CHIMANE INDIANERNAS LAND 


189 


Ku äro vi med mosetene i deras rätta element. Rio 
Beni är här rik på mindre forsar, och det är en farlig färd 
för den, som ej är van att manövrera flotten och ta sig 
fram i det brusande vattnet. Har man mosetenebesättning, 
kan man vara alldeles lugn, då är det uteslutande roligt. 
Den är verkligen härlig denna »kälkbacksåkning» utför 
forsarna. Det går i ilande fart utför floden. I för och 
akter stå indianerna med sina forsstakar av pilgräsets 
starka och sega stammar. Blixtsnabbt styra de fram flotten 
mellan stenarna. En enda oförsiktighet, och vi skulle 
stjälpa. 

Trots den spännande färden undgår ingenting styr¬ 
männen. Då och då flyger en pil från flotten efter någon 
fisk, som man ser skymta till i vattenytan.’ På lugnare 
vatten stanna vi flotten, och indianerna springa ut i vatt¬ 
net för att fiska med pil och båge. Det är en härlig sport. 
Det behövs snabbhet och säkert öga. Det är de sydameri¬ 
kanska urskogsindianernas älsklingsnöje. Skjuta fisk i 
fors, det är bestämt finare än att meta lax. 

Man måste ha tålamod, när man reser med indianer. 
Där se de t. ex. apor i skogskanten. De stanna, göra fast 
flotten, och i ett nu äro de försvunna. Aporna ha fått 
se, att de äro förföljda, och så börjar en vild jakt. Indi¬ 
anerna ha framladdningsgevär, som inte gå långt, och så 
börjar ett fasligt skjutande utan vidare resultat, ty träden 
äro höga, och skotten gå sällan fram. Kommer man med 
ett långskjutande vapen, är det därför lätt att imponera. 
Föga imponerande är däremot den vite mannens förmåga 
att ta sig fram bland lianer och bråte, att springa med 
näsan i vädret, hålla öga på aporna och inte stå på 
huvudet i snåren, inte riva sönder sig på taggarna. Har 
man ej kompass med sig, är det riskabelt för en vit man 
att ensam gå långt in i urskogen på en sådan jakt, då 
man mycket lätt går vilse. För att hitta tillbaka samma 
väg, som man kommit, bör man därför överallt göra 
märken i träden med skogskniven, som är oumbärlig i ur¬ 
skogen. 



i 90 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR i SYDAMERIKA 

Huachi är en liten sockerplantage med brännvins- 
bränneri. Ägaren, senor M., är nykterist. Berg gör där¬ 
för den skarpa anmärkningen, att de två helnykterister, 
som vi mött i Bolivia, bägge ha brännvinsbränneri. 

Mot oss är herr M. utomordentligt förekommande och 
skaffar på en dag de tvenne vägvisare, vi behöva för 
att komma till chimaneindianerna. 

Bland M: s tjänare äro flera lecoindianer. Vi besöka 
några av deras hyddor. Dessa verka i motsats till mose- 
tenehyddorna mycket snygga. Även utanför hyddorna 
är det väl sopat. Av deras gamla kultur ser man ej mycket. 
Båge, pilar för fiske, slända av samma typ, som mosetene 
och chimane använda (bild 104), väskor, sittpallar och sitt- 
mattor är allt, vi se. Leco äro mycket fattigare än indi¬ 
anerna i Covendo, vilka ej exploateras som här, där 
brännvinet är betalningsmedel. Ägaren av Huachi är lik¬ 
väl mycket förbittrad på munkarna, vilka han säger vara 
affärsmän, som uteslutande komma hit för att förtjäna 
pengar. Det, tror jag, är en orättvis beskyllning mot 
munkarna i Covendo. Ha de förtjänat pengar, har det 
åtminstone ej varit på bekostnad av indianernas välstånd. 

Den 15 november lämna vi Huachi. Vår ene väg¬ 
visare och stigbanare är indian och heter Federico. Den 
andre är mestiz och heter Julio. Den förre skall längre 
fram få sitt eget kapitel. Hans liv är en roman. Julio 
har antagligen quichuablod. Det är en liten, spinkig, 
blek man. Han är religiös, gör korstecknet och läser 
bön om morgnarna, dricker icke sprit och anser sig natur¬ 
ligtvis därför bättre än andra människor. 

Julio lyder av princip inte genast utan först efter en 
stund. När man är nästan vit och anser sig vara alldeles 
vit, är det inte fint att lyda, inte ens, när man har betalt 
för att man skall göra det. Julio är liksom Federico 
mycket arbetsam och en förträfflig följeslagare i urskogen. 
Den oumbärliga skogskniven sköter han med mästarhand. 
Det behövs verkligen, ty vägen till chimaneindianernas 
land är en alldeles igenvuxen stig över slippriga laterit- 



191 


Til.l. CHIMAXEiNbl.AXERNAS LAND 

kullar och branta berg, där tvenne vana skogsmän icke 
kunna hugga upp mer än cirka 10 km. om dagen. 

Vägen följer ett stycke Rio Beni, sedan svänger den 
mot norr och gör en stor båge mot väster. Den går upp 
på bergskammen och sedan ned till Rio Inicua, så över 
Cerro Pelado ned till Rio Quérosen (fotogenfloden). Anda 
härifrån till långt ned i Argentina finner nian, som nämnt, 
längs med Anderna petroleumkällor, som numera äro före¬ 
mål för stor uppmärksamhet. 

Sedan bär det upp på bergskammen och så ned igen 
till en ganska betydande flod, som påstås vara Rio Qui- 
quivé och flyta till Rio Beni, men som snarare synes mig 
vara övre Rio Yacuma, en stor biflod till Rio Mamoré. 
Sedan bär det vidare över Chamaybergen till Rio Emé 
och så vidare genom skogarna till chimaneindianernas 
land. 

Vi gå genom ett område, som på kartorna brukar be¬ 
tecknas som outforskat. Delvis är det känt för några ny¬ 
byggare och skogsmän, till största delen icke ens för dem. 
Någon forskare har icke beträtt dessa obanade stigar, ännu 
mindre någon europeisk kvinna. Någon sådan lär ej ens 
ha besökt missionsstationen Covendo. 

Steg för steg måste vi arbeta oss fram genom taggiga 
snår, lianer, manshöga brännässlor och murar av tjocka 
bambustammar. Alldeles ofarligt är det inte, ty talrika 
giftiga ormar leva bland alla dessa växter och all denna 
bråte. Federico har här en gång blivit ormbiten och varit 
helt nära döden. Hans hund blev också ormbiten och 
dog inom en timme. 

Svårt är det för mulåsnorna att gå uppför de branta 
backarna. Redan helt nära Huachi rutscha två av last¬ 
mulåsnorna ned i en bäck, så att en del av vår packning 
blir genomblöt och åtskilliga filmsrullar förstörda. Detta 
är orsaken till att vi ha så få fotografier från mosetene- 
indianerna. 

Det är underliga skogar här. Fastän det regnar hela 
dagen, kunna vi ej alla dagar finna något vatten. Särskilt 



192 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

svårt är det. att få tag i tillräckligt med vatten åt djuren, 
ty vi måste ofta slå läger uppe på höjderna. Trots vegeta¬ 
tionens överdådiga yppighet riskera vi, att våra mul¬ 
åsnor svälta ihjäl. På marken finnes ingenting för dem att 
äta. Det enda, vi ha att ge dem, är palmblad, och det 
är säkert dåligt bete. När vi slå läger, fälla vi palmer, 
och på så sätt skaffa vi mulåsnorna åtminstone buk¬ 
fylla. 

Jag är likväl glad, att vi ha djuren med oss. Det 
går långsamt men säkert framåt. Vi kunna ta med oss 
allt, vad vi behöva, och äro ej beroende av bärare. 
På många ställen är det likväl ytterst svårt att få fram 
mulåsnorna. Det ser rysligt ut, när de i de höga, branta, 
slippriga lateritbackama slå över och rulla ned med pack¬ 
lådorna. De riva och slå stora hål i huvudet och på benen. 
Ibland orka de ej ta sig upp med packningen. Då måste 
de lastas av, och lådorna få lov att bäras eller släpas upp¬ 
för höjderna. Det är väl, att Berg är så stark och så villig. 
Min hustru tar också hårda tag, släpande på bördorna i 
den slippriga leran. Hon ser ut som en pojke, en riktigt 
smutsig pojke, våt, svettig, trasig och sönderriven. Mul¬ 
åsnorna lukta as och jodoform. De ha stora, djupa sår 
på ryggarna, som vi ha svårt att hålla fria från mask. 
Ett par äro alldeles nedbrutna och orka efter ett par 
dagar inte mera bära några bördor. 

Det regnar nästan ständigt. Vi äro aldrig torra. 
Regnar det inte, blir man likväl i den fuktvarma luften 
alldeles våt av svett. Federico säger, att det regnar, därför 
att främmande personer gå upp på dessa berg. Om nät¬ 
terna kunna vi under vårt tält skydda oss mot regnet. 
Vår bädd är den hårda marken. Till Huachi hade min 
hustru en fältsäng med sig. Den lämnade hon kvar där 
såsom varande onödig lyx, och nu måste hon såsom vi 
andra sova på en på marken utbredd presenning. 

Mat ha vi icke tagit med oss för mer än högst tio 
dagar, så att vi måste komplettera våra förråd med ap- 
kött och med att ta in ett par hål på svångremmarna. 




Xordcnskinld. 








TILL CHIMANEINDIANEKNAS LAND 


195 


Apa är inte dåligt fastän något oaptitligt. Man måste 
skära köttet i små bitar, så att man inte ser, vad man äter. 
Indianerna anse allmänt, att aphänder och apfötter äro 
stora läckerheter. Särskilt välsmakande skall hjärnan 
vara. Dessa delikatesser har jag likväl aldrig vågat mig 
på. Av de många olika aparterna anses spindelaporna 
vara de mest välsmakande. Halstrade över elden, likna 
de betänkligt små negerungar. 

Uppe på höjderna är det en utomordentligt vacker 
vegetation av palmer, dels finbladiga, dels med breda 
flikar. Ytterst rikt är det på ormbunkar av alla slag. Sär¬ 
skilt imponera trädormbunkarna på främlingen. Trädstam¬ 
marna äro övervuxna av mossa, bromeliacéer, enstaka 
orchidéer och andra växter. Blommor se vi ytterst få. 
Allt är grönska, grönt i otaliga nyanser. Överallt möta 
vi bambusnår, svåra att slå oss igenom, härliga genom 
sin fina grönska. Det ligger sagostämning över dessa 
skogar. Det behövdes en konstnärs pensel för att måla 
den. Omöjligt är det att här taga några begripliga foto¬ 
grafier, ty kameran ser blott de närmaste bladen och 
kvistarna och ej det underbara, djupt in mellan träd¬ 
stammar, behängda med mossa och ormbunkar, mellan 
bamburören, som med sina långa fina grenar slingra sig 
fram över träd och buskar. På marken samlas allt, som 
stupat och ruttnat ned av denna yppiga vegetation, bil¬ 
dande en mjuk, djup matta. 

Bland alla dessa blad, i all denna bråte finnas otaliga 
gömslen för dem, som krypa, kräla, hoppa och springa. 
Snäckor se vi ej många i dessa skogar. En eller annan 
bulimid kryper bland mossa och löv. Tusenfotingar från 
de minsta till dem, som äro riktiga jättar, över 1 dm. 
långa, kravla överallt bland bråten. Där vi slå läger, 
samla sig hundratals svarta bin. De stinga ej, men de 
äro likväl en riktig plåga. De krypa i svetten i ansiktet, 
in i öron och ögon. Vi hitta dem i maten, i matför¬ 
råden, överallt. Myror finnas här av alla storlekar, från 
de stora svarta, som stinga som bålgetingar', till de 

1 Megalojponera sp. 



196 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

minsta små. Där finnes bland dem ett slags bruna, som 
kallas »sepes» 1 , vilka likna våra vanliga stackmyror. 
De äro bladskärare och bita ut stora stycken ur kläder och 
filtar. Blott några få av dessa myror ha namn på spanska. 
Indianen känner dem alla. För honom äro de inte bara 
myror. Ilan ger alla de olika arterna namn på sitt språk. 
Om aftonen samla sig nattfjärilarna i oändlighet i lägret. 
De släcka ljuset, de ramla i soppan, de klättra på mygg¬ 
nätens väggar. Mot ljuset komma de, alla, som flyga, hoppa 
och springa. Eldflugor, små och stora, fara surrande 
och lysande genom lägret. Federico säger, att om en sådan 
faller i grytan, dör man, om man äter av maten. 2 På 
myggnätets vita väggar klättra små och stora, som ej 
få komma in för att pina och störa de vilande vandrarna. 
Här härskar den oändliga grönskan i sin vildaste vppig- 
het och insekterna, som ha millioner kryphål. 

Vad vi sakna i urskogen är gläntan, ängen, gräs¬ 
mattan, där vi kunna vräka oss, röka och må gott. Här 
måste vi alltid sätta oss med största försiktighet. Det 
finnes så mycket, som bits. Pä löv och blad krypa fästin¬ 
gar, från de största till de minsta. Dagligen plocka vi 
tjogtals av dem på våra kroppar. För vår hund Toy är 
denna urskogsvandring en lidandets väg. Dagligen plockar 
min hustru ur honom stora fluglarver, Dermatomya, små 
fluglarver och sandloppor. Toy är ett riktigt vandrande 
maskbo. 

Det högre djurlivet är fattigt. Sällan se vi spår av 
vildsvin eller tapir. Apflockarna äro däremot icke så få, 
och apa är, som nämnt, vårt dagliga bröd. Där finnas vrål- 
apor 3 , spindelapor *, vissel apor 5 och de sällsynta natt¬ 
aporna 6 . Fågellivet är fattigt. Det är ingen fågelsång i 
urskogen. Där sjunga blott cicadorna. Någon gång höra 

1 Atta ap. 

2 Samma föreställning ha även quichuaindiunerna. 

3 Myeetes (kallas här »manetche»). 

4 Ateles (kallas här »marimono»). 

5 En Cebusart. 

G Nyctipitheeus. 



TILL CHIMANEJNDIAXEKNAS LAXD 


197 , 



Bild 92. Chimancindianer med sin kanot. 

Det var i den kanoten, vi gjorde vår första färd på Rio Maniqui. 


vi en »utchi» 1 , fågeln som har så många läten, biler se 
vi en rödgrann »tunqui» 2 . Ibland skrämma vi upp en 
flock »pavas» 3 eller höra vi en »pauchi» 4 spela hou, hou, 
hou. Någon gång tro vi oss höra göken. Det lär vara en 
duva, som härmar honom. En eller annan tinamid 5 kilar 

1 _Cyanocorax chrvsops. 

2 Rupicola. 

s Penelope (flera arter flnnas här). 

4 Crax alector (kallas även mutum). 

° Dessa fåglar påminna om rapphöns. 









198 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

i snåren. En gång ha vi funnit de vackert blågröna 
äggen av »coloman», den läckraste bland urskogens fåglar. 1 
Mosetene bruka hänga dem, utblåsta, jämte palmblad och 
ljus framför helgonbilderna, när de pryda åt dem till fest¬ 
dagarna. 

Skogarna här äro så gott som fullständigt obebodda. 
Några få indianer, vilka rymt från missionerna, äro de 
enda människor, som leva i dessa väldiga skogar, och 
det område, de bebo och genomströva, är jämförelsevis 
litet. De ha numera ingen förbindelse med de vita. 

När man kommer ett stycke från floderna inåt 
skogarna, är det svårt att livnära sig här. I den stora 
skogen är det mycket arbetsamt att med dåliga verktyg 
röja för odling. I småbäckarna är det ont om fisk, och 
utan fisk är det svårt att leva för indianen, ty jakten är 
inte mycket att lita på. Skulle man gå vilse i denna skog 
och vore man ej i tillfälle att samla upp regnvatten, skulle 
man riskera att törsta ihjäl. Tänk Eder så underligt, djur 
och människor kunna i denna stora, fuktvarma urskog 
dö av törst och svält. 

Under kinabarkens dagar var det livligt här i sko¬ 
garna. Stigarna voro bättre och cascarilleros hade överallt 
sina lägerplatser. När kinabarken tack vare odlingarna i 
Indien blev billigare, lämnades urskogen åter åt vrål- 
aporna, visselaporna, spindelaporna och alla andra djur, 
som bryta tystnaden i den stora, stora skogen. Män¬ 
niskan hade här icke fattat fast fot. Det gick så, som det 
nu håller på att gå i gummiskogarna. De få röjningarna 
växa igen, och det växer fort här. Hyddorna multna. Ur¬ 
skogen är alltid färdig att täppa igen hålen efter män¬ 
niskornas yxor och spadar. 

Där lever ännu en gammal forskningsresande, som 
jämte några andra gripit djupt in i dessa trakters öde. 
Det är sir Clemens Markham. Han var en av dem, som 
förde frön av kinaträdet till Asien, till Indien, varifrån det 
mesta kininet nu kommer. När kinaträden där växte 


Antajrlisren en tinamid. 



TILL CHIMÅNEINDIANERNAS LAND 


199 


stora, då måste människan åter lämna urskogarna här. 
Då högg ingen mer av lianerna, som slingrade sig över 
stigarna, då fingo trädstammarna, när de fallit ned över 
vägarna, ligga kvar, tills de multnade bort. Då reparerade 
ingen efter störtregnet, när det sköljt bort, vad människan' 
grävt för att lättare komma fram och lättare förtjäna 
pengar. 

»Det var under kinabarkens tid,» säga gubbarna här. 
»Det var under guldåldern, då här i dalarna, i skogarna på 
Andernas östsluttningar var liv och här fanns pengar.» 
»Det var under gummitappningens tid ... då här var liv 
och här fanns pengar, då man drack champagne, öl och 
absint lådvis,» komma de unga att säga om urskogarna i 
andra trakter. 

1 sexton dagar vandra vi genom urskogen över de 
skogsklädda bergstopparna. Blott på en av topparna, El 
Cerro Pelado, har skogen inte orkat upp. Därifrån ha vi 
en underbar utsikt. Vi se bergen, där Rio Quiquivé 
rinner upp, där rymlingar från missionerna lära bo. Vi 
se långt bort som tunna skuggor fjällen bortåt La Paz, 
aymaraindianernas fjäll. Vi se bergen, som mot norr 
rama in Rio lnicua och Rio Quiquivé, oerhörda skogar, 
där inga människor bo och röja. Mot nordväst löpa här 
alla bergskedjorna, Andernas yttersta vågor mot Mojos 
och Benis slätter. Det är ett väldigt land, där människan 
en gång, när goda vägar och ej farliga stigar gå fram här, 
kommer att ha ett rikt verksamhetsområde. 

I nordost bakom bergskammarna flyter Rio Maniqui 
genom chimaneindianernas land. Vi äro ej så långt från 
denna, flod, då vi möta några moseteneindianer, som 
återvända landvägen från Rurenabaque vid Rio Beni, 
dit de färdats på flottar. De äro gamla bekanta från 
Co vendo. De säga, att chirnaneindianerna, ursinniga på de 
vita, ha bränt sina hyddor och ha begivit sig till de otill¬ 
gängliga skogarna vid övre Rio Apére. Den omedelbara 
anledningen till detta var, säga de, att en chimane sänt lök 
att sälja i en by, San Borga. Den vite, som haft försälj- 



200 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


ningen om hand, hade stulit löken, d. v. s. sålt den för 
egen räkning. 

Denna underrättelse göra oss mycket förstämda. 
Tänk, om vi förgäves gått denna urusla stig genom tio^ 
milaskogen mellan Rio Beni och Mojos slätter. 





FJORTONDE KAPITLET. 

Federico Araona. 

år ene följeslagare på marschen genom ur¬ 
skogarna till chimaneindianernas land är en 
ovanligt hurtig och sympatisk man. Jag vill 
söka att med några ord teckna hans karaktär. 
Det blir också ett bidrag till förståelsen av 

Araona blev rövad som barn frän den stam, 
vars stamnamn han bär som släktnamn. Sedan uppfostra¬ 
des han en tid i La Paz, där han lärde sig skriva och läsa. 

Återkommen till skogarna blev han gummiarbetare 
och fick pröva på alla de svårigheter, som äro förenade 
med en sådan arbetares liv. Där blev han gift med en 
mycket vacker flicka. De levde lyckliga, tills hon blev för¬ 
förd av en munk, som för detta äventyr lär ha blivit ut¬ 
stött ur franciskanerorden. 





202 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

När munken tröttnat, övertogs Federicos hustru, som 
nu förskjutits av sin man, av en peruan. 

På Rio Benis strand hade peruanen slagit läger. På 
andra sidan var Federico, och han var drucken. Någon 
sade till honom: »Vet du, att din hustru ligger hos peru¬ 
anen därborta? Han har det bra, han.» 

Det var för mycket för Federico. Han tog sin win- 
chesterkarbin och sköt peruanen en kula mitt emellan 
ögonen. Sedan rymde han till chimaneindianernas land. 
Där var han i flera år, och ännu känner han sig icke rik¬ 
tigt säker, ty peruanen har inflytelserika släktingar, som 
söka att få dråpajen bestraffad. 

Federico var drucken, när han dödade peruanen. Spri¬ 
ten gav honom handlingskraft. Den kom hatet, som han 
närde i sitt hjärta, att ta form av en handling. 

Federico är annars mycket godmodig. Han är aldrig 
häftig. Det är icke indianskt att brusa upp, som vi svenskar 
så lätt göra -— för att en stund senare vara goda igen. 
Jag hörde honom aldrig byta ett ont ord med vår andre 
infödde följeslagare, Julio. Indianen surnar så små¬ 
ningom. Han blir lömsk. När han sedan super sig full, 
kommer det fram, vad han gått och gömt på. Då blir 
han häftig, då skäller han, då kan det även komma till 
slagsmål. 

Säkert sikte hade Federico, då han gav peruanen kulan 
mellan ögonen. Han är ovärderlig som jägare. Inte ens 
nattapan \ som rör sig i skymningen som en skugga bland 
skogens täta lövverk, undgår hans säkra skott. Han är helt 
enkelt en mästerskytt. 

Det är ett stort nöje att gå i urskogen med Federico. 
Han ser, där ingen annan ser. Han hör, där ingen annan 
hör. Han känner djurens läten, och han härmar dem alla. 

Federico kan gå långt och uthålligt och kan föra 
skogskniven genom snår och skog, men han orkar inte 
lyfta våra packlådor, som Berg däremot hanterar med 
största lätthet. 


Nyctipithecus. 



FEDERICO ARAONA 


203 


Han super, det göra de alla. Hemma dricka de majsöl, 
ocli när de komma åt och lärt sig, supa de sprit. 

Federico har dumt nog gift sig med tillhjälp av den 
katolska kyrkan och kan därför ej gifta om sig. Äkten¬ 
skapet är ett sakrament, och det upplöses ej för en fattig 
indian, inte ens om en Herrans tjänare lockat hans hustru 
till hor. 

Federico tycker om min hustrus väninna, mosetene- 
indianskan Luisa, som är en duktig och ganska nätt 
flicka; och en vacker dag rymmer han väl med henne 
och slår sig på samvetsäktenskap. »Det är sorgligt att 
inte ha någon att arbeta för,» säger Federico. Indianen 
är alltid fästad vid hem och barn och tycker inte om ung¬ 
karlslivet. 

Federico har såsom indianer i allmänhet mycket lätt 
för språk. Han kan aymara, tacana, mosetene, spanska 
och portugisiska. Vore han en längre tid med oss, lärde 
han sig väl även svenska, börjande med »djävla mul¬ 
åsna». Jag försökte att övertala Federico att komma med 
mig som tolk och bjöd honom en efter hans förhållanden 
mycket stor lön. Han ville inte följa med, dels därför att 
det skulle bli stor fest i Covendo, dels därför att han 
skulle hem och så. Antagligen sådde han ingenting det 
året. Federico har ju ingen att så för. Liksom de allra 
flesta skogsindianer tänker han ej på att samla på hög. 
Han skulle inte stå ut med att arbeta några månader i 
sträck utan att tvingas därtill av skulder. Att samla på 
hög för att på så sätt förbättra sin ställning, det förstår 
Federico ej. I detta är han en riktig indian. 

Skulle indianen förstå att ligga i och arbeta flitigt, 
knoga och spara, villigt gripa de tillfällen, som erbjuda 
sig till arbetsförtjänst, då skulle skuldslaveriet icke vara 
så utbrett, som det är i gummitrakterna. Indianen måste 
tvingas till arbete; när han har skulder, tvingas han av 
dessa. Är han skuldfri, bryr han sig ej om att arbeta mer 
än litet grand i åkern och på floden och i skogen med 
fiske och jakt, d. v. s. tillräckligt för att äta och skaffa mat 



204 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

åt de sina. Är han gift, och det äro nästan alla manbara 
indianer, får hustrun knoga med det tyngsta och mesta, 
och då har han det bra. 

I Federicos karaktär finnes ett pessimistiskt drag, 
som är karaktäristiskt för många indianer. De se ofta 
allt i svart. De tro, att jakten skall slå fel, att det eller 
det inte skall gå bra. Pessimismen och fatalismen äro 
tvillingar. Indianen tar motgång och medgång med en 
viss likgiltighet. 

Federico är lättrogen. Det är flertalet urskogsindianer. 
lian har flera gånger fört boskap långa vägar åt infödda 
patroner utan alt få någon som helst ersättning. Han 
har hellre arbetat åt en infödd för löftet om god betal¬ 
ning än för en säker och riklig ersättning åt en utlänning. 

En av Federicos största förtjänster är, att han är 
absolut ärlig. Det är, som nämnt, i allmänhet alla indi¬ 
aner i skogstrakterna i motsats till quichua i bergen. 

Ett stort fel är, att han ej är riktigt pålitlig. En 
indian förstår ej, att en man bör stå vid sitt ord. En 
nordamerikan hade i dessa trakter sökt petroleum. Som 
följeslagare hade han Federico och några chimaneindi- 
aner. Trött på deras tröghet kommenderade han dem 
litet skarpt med den påföljd, att hela sällskapet, även Fede¬ 
rico, rymde sin väg. 

Indianen har mycket svårt att gå från sina vanor. 
Det hör ej till mina vanor att dagligen äta apa, men jag 
finner mig däri. Det gör även min hustru, och det gör 
även Berg. Indianen vill på vandring långt borta i ur¬ 
skogen ha det som hemma. Han skall ha bananer och 
för övrigt så, som han är van att ha det. Federico för¬ 
svarade sin rymning från nordamerikanen därmed, att 
»mjölet var slut». Fastän man är betald i förskott, kan 
man rymma, när maten inte är så, som den bör vara enligt 
indianska begrepp. 

Orsaken till rymningen är, att man efter några dagar 
inte tycker det är roligt längre — och då ger man tappt och 
sviker, vad man lovat. 



FEDERICO ARAONA 


205 


Lustigt nog är Federico rädd för regn, här, där det 
regnar nattligen och dagligen. Han tycker, att om det 
regnar på morgonen, bör man ligga still, tills det klarnar, 
detta även om man riskerar, »att mjölet tar slut». 

Federico har ett gott hjärta. Han är alltid snäll mot 
Toy och tycker, att han bör ha ordentligt med mat. Det 
har han vä] lärt av chimane- och moseteneindianerna, 
vilka oindianskt nog giva rikligt med mat åt sina hundar. 

Federico är uppfostrad delvis hos de vita men inte 
så grundligt och inte så länge, att han ej förblivit indian. 



Bild 95. Eldflakt, flätad av ett palmblad. Chimane. 



Bild 96. A chimanekanot. B yuracårekanot. 
Chimanekanoten fästes med stång, som stickes genom ett hål i 
kanoten ned i sandbottnen. 


FEMTONDE KAPITLET. 

I kanot genom chimaneindianernas land. 

å eftermiddagen den 30 november komma 
n fram till Rio Maniqui. I sällskap med 
Federico begiver jag mig nedåt floden, 
vadande i vattnet i flera timmar för att 
träffa människor och få litet proviant. På 
vägen gå vi nära flodstranden förbi en källa med mycket 
salt vatten. Ur denna och en annan mera betydande 
saltkälla få chimaneindianerna salt. Ur vattnet och den 
salthaltiga, jorden koka de ut salt i stora lerkärl. Federico 
berättar mig, hur cliimane först fingo reda på denna salt¬ 
källa. 

Chimane hade en tam visselapa 1 . En dag kom den 
hem med salt på fingrarna. Indianerna undrade, varifrån 
den fått salt. Följande dag gick apan bort och kom 
igen, nersölad med salt. Den ville ej tala om, var den 
hämtade saltet. På så sätt gick apan bort många dagar. 
När indianerna gingo efter den, vände den om, ty den 
ville ej visa, var källan var. 

En dag smög en gosse efter apan. När han kom 
fram till flodstranden, hoppade apan ned ur en lian och 
visade på så sätt, var källan var. 

1 En cebusart. Kallas här »mono silvador». 








1 KANOT GENOM CHIMANEINDIANEKNAS LAND 


207 


Federico är naturligtvis väl hemmastadd i denna trakt. 
Han för mig först till ett par platser, där han tror, att 
chimaneindianerna bo. När vi komma dit, finna vi 
hyddorna nedbrända. Skulle det vara sant, vad mosetene- 
indianerna påstått? 

Vi fortsätta längre nedför floden till det enda nybygge, 
som finnes här. Det bebos av ett par bolivianare och en 
argentinare, som här ha några kor och en odling av 
sockerrör. När vi komma fram, finna vi herrarna mycket 
druckna. De bjuda oss på brännvin men däremot ej på 
mat. Federico får lov att säga ifrån, att vi inte ätit 
ordentligt på flera dagar. Vi få då kött åt oss och åt 
de våra, som vi lämnat i skogen. 

Federico lyckas, fastän det är alldeles mörkt, förmå 
ett par chimane, som äro på besök, att paddla oss uppför 
floden. Vi inskeppa oss i deras ranka, otäta lilla kanot. 
Uttröttad som jag är, lägger jag mig raklång ned i vattnet 
på kanotbottnen, och så somnar jag och sover gott, fastän 
jag är alldeles genomblöt. Sent på natten vaknar jag 
av att vi äro framme vid lägret, där min hustru, Berg 
och Julio hungriga vänta oss. Chimaneindianerna få av 
mig var sin kniv och äro mycket belåtna. 

I deras kanot fara min hustru och jag följande dag 
till Cosincho, som nybygget kallas, under det att mul¬ 
åsnorna föras vadande och simmande nedför floden. 
Ombord i den ranka kanoten har jag alla mina fotografier 
och anteckningsböcker, så jag tycker, att det är ruskigt, 
när vi måste fara utför en strid fors med det dyrbara 
bagaget. Det går likväl bra, ty chimaneindianerna äro 
utomordentligt skickliga i att manövrera kanoten bland 
stenarna. 

Deras kanoter äro såsom hos de flesta indianer 
urholkade trädstammar, som de staka och paddla fram 
(bild 96 A). Utom kanoter ha de flottar, liknande dem, vi 
lärt känna hos moseteneindianerna. Vi ha här sydgränsen 
i Sydamerika för användning av flottar av trä (bild 97). 

Argentinaren i Cosincho ser minst sagt lustig ut. Han 



208 


FORSKNINGAR ÖCtt ÄVENTYR 1 SYDAMÉRIKÄ 


uppträder i en ytterst trasig skjorta. Ena benet är in¬ 
stucket i ett byxben, och det andra är naket. Orsaken 
till denna garderobbrist är den, att korna och oxarna 
på gården ha ätit upp hans kläder. Hänger man här 
ut en skjorta till torkning och ej passar på, kan man 
vara säker på att få se den försvinna i en ox- eller 
komage. Djuren äro otroligt begivna på detta underliga 
slag av läckerheter, vilket jag tror beror på salthtmger, 
ty trots saltkällorna längre upp vid floden finnes här 
intet salt. 

Medan vi äro i Cosincho, komma några chimane- och 
även några yuracåreindianer dit. När man ser dem till¬ 
sammans, blir man frapperad av de förras sävlighet och 
tröghet och de senares livlighet och arbetsfart. Mycket 
olika se de ut. Chimane äro klädda i gråa, smutsiga, 
fotsida hemvävda skjortor och försmå alla prydnader. 
Yuracåre ha fina bastskjortor och äro grant målade samt 
bära talrika halsband av frön och glaspärlor. 

I sina gömmor ha yuracåreindianerna medfört ett par 
grant målade festdräkter, som jag lyckas förvärva. Dessa 
äro här avbildade (bild 99). Ornamenten på dessa fest¬ 
dräkter äro ofta anbragta med trästämplar. 

Det är inte lätt att få reda på varför chimaneindi- 
anerna ha bränt sina hyddor. Några säga, att det beror 
på att en medlem av familjen har dött. Vid sådana till¬ 
fällen bruka de liksom många andra indianer övergiva 
boplatsen och söka sig en annan, där de ej behöva frukta 
den dödes ande. Sedan får jag reda på att det har varit 
något uppträde mellan chimaneindianerna och nybyggarna 
och att en av de senare blivit slagen. Orsaken till detta 
har varit de vitas upprepade övergrepp och stölder. 
Indianerna ha nu tröttnat och lämnat Rio Mäniqui och 
begivit sig till övre Rio Apére, där inga vita bo. Där få 
de vara i fred åtminstone en tid. Lyckligtvis för mig 
ha inte alla chimane utan blott några familjer lämnat 
dessa trakter. 

Chimane, som tala en med mosetenespråket mycket 




Bild 97. Chimanefamilj på resa. 


U. — Nordenskiöld. 








I KANOT GENOM CHIMANEINDIANERNAS LAND 


211 


närbesläktad dialekt, bo vid de två nämnda floderna, som 
delvis ännu äro outforskade. De höra till Rio Mamorés 
vattensystem. Rio Maniqui lär flyta ut i en sjö. »I den 



Bild 98. Yuracåreindian från Rio Cliapåre i målad 
barkskjorta. ”Dagen efter.” 


sjön finnes en stor orm, som lägger sig omkring kanoten 
och slukar både farkost och besättning. Där lär även 
vimla av väldiga alligatorer, som söka att stjälpa kanoten.» 
Rio Maniqui är segelbar långt ovanför Cosincho för flottar 
















Bild 99. Festdräkter fö 



“än Vnracäre. 


» 


I KANOT GENOM CH1MANEINDIANERNAS LAND 


213 



och små kanoter. Rio Apére är troligen även den segel¬ 
bar för helt små farkoster. 

Chimane höra liksom sina stamfränder mosetene och 
liksom yuracåre till skogsstammarna. De bo ej vid sina 
floder längre ned, än till där den stora slätten börjar. Där 
taga andra stammar med andra språk, maropa och mojo, 
vid. Det är skogen, som har skyddat dem från att gå 


Bild 100. Yuraeäreflicka, från Rio Chapåre. 

På huvudet har hon det breda bandet till bärnätet, som hänger tomt 
på ryggen. Bandet är av barktyg. 












214 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

under, att »civiliseras» som dessa. I skogen ha de och 
ha de haft sina gömslen, dit de dragit sig undan, när 
de vita ha behandlat dem illa. 

Chimaneindianernas grannar äro utom mosetene, 
yuracåre mojo (San Ignacianos) och maropa (Borganos), 
vilka alla lära förhäxa. Från quichuaindianernas fjäll 
skiljes chimaneindianernas land av väldiga skogar, som 
ingen människa bebor eller besöker. De ha ej någon som 
helst förbindelse med incakulturens ättlingar. Chimane¬ 
indianernas kultur är oavsett missionärernas inflytande 
densamma som moseteneindianernas. Med yuracåre, som 
tala ett alldeles olika språk, ha de föga gemensamt. Jag 
har redan sagt, att i dräkt och uppträdande äro de mycket 
olika. 

Vi besluta oss för att min hustru, jag och bagaget 
skola fara med ett pär chimane nedför Maniquifloden, 
under det att Berg, Toy och en chimane följa flodstranden 
med mulåsnorna. Vi ämna göra besök i de talrika chimane- 
hyddor, som ligga nära floden häremellan och San 
Borga. I ; 

Den 4 december lämna vi Cosincho, sedan vi tagit 
avsked av Federico och Julio. Den förre hade varit en 
man för mig. Ku återvänder han till sin Luisa. Chimane 
föra oss först till en plats, kallad Chichira. Vi fara i 
en yuracårekanot (bild 96 B), som är rymlig och säker, så 
att färden är synnerligen angenäm. Inga indianer äro så 
utmärkta kanotbyggare som yuracåre. I Chichira ha vi 
stämt möte med Berg. 

När vi komma dit, slå vi upp våra två tält på flod¬ 
stranden bland pilgräsen. I skogskanten ha sexton chi- 
manefamiljer sina hyddor. Dessa ligga ej i en klunga 
utan en eller par tillsammans över ett större område. 
Där ha de även sina odlingar. 

Förbi vårt läger flyter Eio Maniqui. Den är full 
av stockar och bråte, som fastnat i sanden. På dagen 
är det brännande hett på sandstranden, framemot aftonen 



I KANOT GENOM CHIMANEINDIANERNAS LAND 


215 


är det härligt. På natten sprider månen sitt melankoliska 
sken över flod, tält, hyddor och urskog. 

Chimaneindianerna liksom moseteneindianerna äro ej 
påträngande. Det är tydligen inte fint att vara nyfiken. 
Naturligtvis äro de mycket misstänksamma. De undra, 
vad vi vilja här, varför vi byta oss till deras trasiga, 
lappade skjortor mot hela, vad vi ämna göra med alla 
dessa saker. Därtill kommer, att de vita i Cosincho talat 
illa om oss. De ha varnat indianerna för oss, påstående, 
att vi ämna stjäla allt, vad de ha. På samma sätt hade 
de förtalat en nordamerikansk gruvletare, som varit i 
dessa trakter. De frukta konkurrensen med andra vita, 
som betala indianerna ordentligt. 

Vi göra visiter i hyddorna för att byta oss till en 
karaktäristisk samling av indianernas tillhörigheter. 
Chimane synas likväl ej vara mycket angelägna om besök. 
De se besvärade ut. Så småningom börja de likväl att 
göra återvisiter. Till och med ensamma kvinnor komma 
till lägret, vilket de aldrig skulle göra, om inte min hustru 
vore med. När kvinnorna kunna, vända de sig alltid till 
henne. Ingen enda går tomhänt ifrån oss. Vi ge dem alle¬ 
handa småpresenter. Barnen få socker. Även indianbarn 
tycka rysligt mycket om sött. Av våra bytesvaror gilla de 
framför allt knivar och yxor samt grova stoppnålar. Där¬ 
emot bry de sig ej alls om glaspärlor och granna tyger. 
De senare anse de ej nog hållbara till klädedräkt. När 
vi fråga dem, vad för tyg de önska, känna och peka de 
på tältduken. Den tycka de är bastant nog. Det är dem 
alldeles likgiltigt, om ett tyg är rött, blått eller vitt, 
bara det är starkt. 

Det är underliga indianer, som inte ha det minsta 
intresse för att smycka sig. Aldrig se vi, att någon målat 
eller tatuerat sig. Kvinnorna ha några enkla halsband 
av frön och glaspärlor. Barnen bära några halsband av 
frön och tänder. De äldre männen synas försmå allt sådant. 
Barnen ha även fjädrar och små skinnstycken på sina 
vaggor och skjortor. Dessa äro med säkerhet anbragta 



216 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

som amuletter och ej till prydnad. I deras gömmor finnas 
ej heller några fjäderprydnader. De samla visserligen 
en del granna fjädrar, men dessa ämna de ej själva 
använda, utan de sälja dem till borganos och mestizerna 
och möjligen till yuracåre. 

Kvinnorna och barnen gå liksom männen i långa, 
fotsida skjortor. De äldres kläder äro av tjockt, hemvävt 
bomullstyg. Barnens äro dels av samma material, dels 
av barktyg. Detta tillverkas av bastlagret under barken 
från bibositrädet b Det bultas med refflade träklubbor. 
Dylikt tyg användes, som bekant, av en mängd indian¬ 
stammar i Sydamerika. Håret bära kvinnorna långt ned 
på axlarna eller hopvirat i tvenne flätor, männen ha det 
rundskuret (bild 90). De ha inga huvudbonader och ingen 
fotbeklädnad. Armlederna äro hårt ombundna med breda, 
ofta i trevliga mönster vävda band. Dessa äfo säkerligen 
ej prydnader utan amuletter. Jag har hört uppgivas, att 
de skydda mot sjukdomar. 

Chimaneindianerna. se gråa och smutsiga ut. Det är 
ett folk, som ständigt badar men som ändå är smutsigt. 
Deras kläder äro otäckt snaskiga och detta, fastän de 
ibland tvätta och ständigt stoppa dem (bild 11.4). Föga 
aktsamma som de äro, bli deras kläder snart nedsmut¬ 
sade. 

Chimanemännen se ganska vanliga ut. Däremot är 
det någonting egendomligt imponerande över kvinnorna. 
De äro ovanligt grovt byggda och ha något tryggt 
och värdigt över sig, som påminner om svenska dal¬ 
kullor. Alltid se vi dem sysselsatta med något arbete. 
En ocb annan av de medelålders kvinnorna äro ganska 
korpulenta. 

Från vårt läger se vi livet på flodstranden. Där 
komma och gå indianer och indianskor. Framför allt, 
när solen ej skiner för varm, äro de ute. Barn, kvinnor 
och män bada tillsammans intill flodstranden. De våga 


Fieus sp. 




Bild 101—102. Visar konstruktionen av två lägerhyddor. Chimane. 
Detta anser jag vara dessa indianers ursprungliga hustyp. De stänger, som 
ej ha klykor, äro av pilgräs. 


sig ej ut mitt i floden för alligatorn, som där håller sig 
gömd bland stockar och annan bråte. 

Då och då se vi ensamma män eller familjer 
komma hem från eller gå till jakten och åkern. Kvin¬ 
norna bära över pannan, männen över axlarna. Någon 
gång kommer en flotte nedför eller uppför floden. Det 
är en chimanefamilj på vandring. I fören står hustrun eller 
en av hustrurna, i aktern står mannen. Lasten är hela 












218 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

husgerådet, majs, bananer, bågar och pilar samt ungarna, 
några höns och hundar och för övrigt allt, vad en resande 
chimanefamilj kan behöva. När någon chimanefamilj 
kommer förbi på floden, går en eller annan dem tillmötes. 
Det är ingen rusning, ingen nyfikenhet. Det är, som sagt, 
ej fint att vara nyfiken. 

Vi se ej barnen samla sig i skaror för att leka. 
Ibland se vi ett par barn hoppa och springa till¬ 
sammans i flodkanten. De äro i regel från samma hydda 
eller hyddgrupp. Ej heller se vi indianerna samlas i 
stora sällskap. Varje familj går för sig själv. Det är 
alldeles olika mot förhållandet t. ex. i Chaco, där barn, 
ungdom och gamla ständigt samlas i stora sällskap för att 
leka, dansa, prata och supa. Indianerna av skilda stammar 
äro mycket olika i många avseenden. 

En del chimane äro ej fullt bofasta, d. v. s. de ha 
odlingar och hyddor på flera ställen, mellan vilka de 
flytta för skörd och sådd. Det roar chimaneindianerna 
att »promenera» upp- och nedför floden. Detta sätt att 
leva är säkerligen det ursprungliga här, och det är först, 
när de fått järnverktyg, som de blivit mera bofasta. Tack 
vare dessa ha de kunnat röja större odlingar än iörut. 

Indianerna bo i små, öppna, fyrkantiga hyddor med 
tak av pilgräs eller palmblad. Dessa hyddor ha säker¬ 
ligen utvecklats under inflytande av de vita. Troligt är, 
att de mycket enkla hyddor, de bygga under sina 
vandringar (bild 101, 102), likna den ursprungliga hydd- 
typen här. Till hyddan hör i regel ett kokskjul och ett 
tätt byggt, koniskt hönshus. 

Trots att det inte är mycket väggar i chimane- 
indianernas hyddor, luktar det illa där. Det luktar rutten 
fisk, ruttet kött, urin och snusk. Vore ej hyddan så luftig, 
vore det outhärdligt att vara där. Flertalet av deras 
tillhörigheter ligga på marken. Där är en faslig oreda. 
Där ligga kläder, trasor, matrester, liggmattor, kalebasser 
och annat, allt utan någon synbar ordning. Om man 
undantar pilarna, som äro aktsamt förvarade, finnes 



I KANOT GENOM CHIMANEINDIANERNAS LAND 


219 


det ingenting, som är fint i deras hyddor. Allt hålles 
så trasigt. Deras väskor (bild 113), som de sitta och fläta 
i vackra ornament, äro, sedan de haft dem en tid, 
så smutsiga, att man ej kan se ornamenten. Chimane 
äro stora barn, som snart tröttna. 

Hängmattan är här okänd. Bädden i hyddan består 
av flätade palmbladsmattor, barkstycken och bitar av 
barktyg. Numera ser man ett eller annat myggnät. 
Enligt Federico får en chimaneindian arbeta ett helt år 
åt de vita för ett sådant. Att de måste arbeta minst ett 
halvt år, är säkert. Deras täcke är skjortan. De ha aldrig 
mer än en. Äro myggorna för svåra och ha de ej något 
myggnät, gräva de ned sig i den fina sanden på flod¬ 
stranden, på så sätt skyddande sig mot de besvärliga 
insekterna. De ha inga pallar att sitta på utan använda 
uteslutande sittmattor av palmblad. Till de späda barnen 
ha de vaggor av barktyg (bild 106), som de hänga i 
hyddtaket. 

Eld uppgöres som alltid hos indianerna på marken. 
Över elden bygges ett fyrkantigt rostställ, på vilket man 
rostar bytet från jakten och fisket. Husgerådet är mycket 
enkelt. Det består av några oornamenterade lerkärl, 
några träskålar, träskedar, musselskal och skålar av 
bladskaften av en palm. De känna ej morteln utan 
mala med en sten på en stor träskiva. Sina eldfläktar 
fläta de av palmblad (bild 95 och 107). 

Man ser ej 'mycket korgarbeten. De viktigaste -korgarna 
äro fyrkantiga och försedda med lock. De användas av 
männen att förvara styrfjädrar, amuletter och smärre 
verktyg i. De ha vackert ornamenterade siktar (bild 94). 
Kvinnorna bära i bärnät och i enkla korgar av palmblad. 
t De senare använda även männen, när de bära hem jakt¬ 
bytet från skogen. 

Det är inte alltid så lätt att byta sig till, vad man 
önskar här. Chimaneindianerna ha ej mera, än de själva 
behöva. De ha inga förråd av något annat än möjligen 
av pilar och bågar och av material till dylika. Man be- 



220 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

höver grytan att koka i, och man har ej alltid två. Varje 
kvinna har sin bärväska, som hon ej kan undvara. Chimane 
tillverka en sak, när. de- behöva den, ej förr. Svårt är 
det att få saker, som tillhöra de små barnen. De tro, 
att om de giva bort t. ex. sitt barns vagga, kommer 
barnet att dö. En del amuletter vägra de bestämt att 



Bild 103. Chimanekvinna spinner tråd. Denna är alltid av bomull. Jämför bild 
119. Itomamakvinnan använder i stället för foten en liten ställning i 
vilken sländspetsen vilar. 

byta bort. En dag kom en kvinna och tog tillbaka en 
amulett på en vagga, som hon bytt bort. Någon hade 
antagligen sagt henne, att det ej var bra, att vi hade 
amuletten. 

Barnens leksaker kunna vi däremot förvärva. Flickorna 
ha trädockor. De äro kanske något väl realistiska enligt 
våra begrepp (bild 112). För övrigt ha de brummande 
snurror och små flottar och kanoter. 



I KANOT GENOM CHIMANEINDIANERNAS LAND 


221 


Dessa indianers förnämsta industri är vävning av tyg 
och band. Originellt är deras sätt att spinna tråd. Spetsen 
av sländan är instucken mellan stortån och nästa tå, under 
det den andra ändan ligger på en träkubbe (bild 103). 
Skivan på sländan är ej såsom hos flertalet indianer 
rund utan fyrkantig (bild 104). Dessa indianer få numera 
alla sina verktyg från de vita. 

Jag måste erkänna, att vårt huvudintresse i Chichira 
är mat. Hos chimane äta vi riktigt bra. De ha ägg, 



Bild 104. Va- Visar formen av sländan, som chimanekvinnorna använda. 
Såväl sl and pinnen som sländskivan äro av trä. 


fisk, vilt och många produkter från sina åkrar. Vi må 
förträffligt. I Cosincho hos de vita var maten däremot 
tarvlig, och det verkade fattigt. Dessa vita, som aldrig 
arbeta, tala ständigt om indianernas lättja. Det är den 
evigt unga historien om grandet och bjälken. 

»Hade ni inte chimane, skulle ni svälta ihjäl,» sade 
jag dem, och de erkände, att det är sant. Det är dessa 
halvvilda skogsbor, som odla den mat, som mestizerna 
i San Borga leva ,av. Från sina skogar komma de dit på 
flottar och i kanoter med bananer, mandioca, lök, kaffe, 
chokolad, ägg, höns och mycket annat. Allt detta sälja 
de för otroligt billigt pris till parasiterna. 



222 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Chimaneindianerna bliva verkligen grundligt lurade 
av de vita. För en yxa t. ex. måste de arbeta tre månader. 
En yxa är här värd ungefär nio kronor. Det blir en 
månadslön av tre kronor. För en stor säck ris få de en 
aln uselt bomullstyg. Ibland plundrar mestizerna helt 
enkelt deras odlingar utan att betala någonting. Mycket 
vanligt är att låta dem arbeta för att avbetala uppdiktade 
skulder. 

Ju mera beroende chimaneindianerna äro av de vita, 
ju fattigare är det i deras hyddor. En stor del av chimane 
ha därför, som vi veta, dragit sig tillbaka till Rio Apére, 
där de äro i fred. Det värsta är, att de ha svårt att 
göra sig oberoende av de vita, ty de ha lärt känna 
järnet och kunna ej undvara det. Endera måste de få det 
direkt från de vita eller indirekt från stamfränder, som 
leva i beröring med dessa. Ingen vit man har varit i deras 
hyddor vid Rio Apére. De vilja ej visa någon sina stigar 
dit. Det vore fosterlandsförräderi. 

Lyckligtvis finnes här i skogarna ringa möjlighet till 
boskapsskötsel och intet gummi. Sedan det ej mera lönar 
sig att samla kinabark, finnes ingenting, som för när¬ 
varande kan locka de vita att bosätta sig här i större antal. 
Petroleum kan man ej med framgång exportera härifrån, 
och ännu vet man ej, om det förekommer i stora kvanti¬ 
teter. Salt skulle man möjligen kunna hämta i chimane- 
indianernas land. Där finnas, som nämnt, källor med salt- 
haltigt vatten. Vi skola hoppas, att det inte kommer att 
löna sig. 

Chimane är en indianstam, som arbetar. Man be¬ 
höver blott vandra i deras odlingar för att få respekt för 
dem. Jag skulle en gång gå till några chimanehyddor 
och kom vilse, ty hela skogen var full av stigar, som 
förde mellan stora odlingar, som lågo långt ifrån hyddorna, 
där de också hade odlat. Samma chimanefamilj har od¬ 
lingar, som ligga flera mil från varandra. De odla bananer, 
mandioca, majs, ris, kaffe, cacao, hualusa 1 , ananas, 

1 Colocasia esculenta. 



I KANOT GENOM CHIMANEINDIANERNAS LAND 


223 


papaya, bomull, sockerrör, sötpotatis, spansk peppar, jord¬ 
nötter, pumpor, vattenmeloner, lök, urucu 1 , tobak och 
ärter. Man odlar de gamla amerikanska kulturväxterna 
och även de nya, som man lärt känna genom de vita. 
Det kaffe, chimane odla, är utmärkt gott. Chimane äro 
liksom många indianer i denna del av Sydamerika ej 
rökare. De använda tobaken som läkemedel mot boros 
(Dermatomya). 

Sällan saknas fisk eller skogens villebråd på chimane- 
indianernas matsedel. Hos chimane liksom även hos 
mosetene är jakten en verklig näringskälla och ej blott 
ett nöje, som hos många indianstammar. Kommer man 
in i deras hyddor, ser man nästan alltid något djur, som 
rostas över elden. Ofta är det ett vildsvin. Ibland är 
det en myrslok, en apa, en tapir, en capybara, en läcker 
näsbjörn eller något annat gott. Mera sällan ser man 
fågel. De äro kanske alltför svåra att träffa med pil 
och båge, chimaneindianernas enda vapen. Till fågelskytte 
användas som vanligt pilar med klumpspets. Dessa fastna 
ej i trädens grenar såsom de spetsiga pilarna och döda 
smärre fåglar lika bra som dessa. Styrfjädrarna på 
chimaneindianernas pilar sitta såsom på yuracårepilarna 
ett bra stycke från piländan. En del pilar äro mycket 
långa. 

Tittar man upp i taket i chimanehyddan, hänga där 
stora korgar, fulla med ben. Det är benen av de djur, 
de dödat och ätit. De gömmas, för att jaktbytet ej skall 
gå långt bort. Dessa korgar med avgnagda ben bidraga 
kraftigt till stanken i hyddorna. Efter en tid samla de 
ihop dem, föra dem till skogen och bränna dem. 

Chimaneindianen är jägare, passionerad sådan. Han 
är säkert en god skytt. För att bliva en riktigt duktig 
sådan, åderlåter han sig i den högra armen, som spänner 
bågen, med örnens skarpa klor. För att se djuren långt 
borta i den täta urskogen gnider han sig omkring ögonen 
med örnens ögon, som han torkat och pulveriserat. I 

1 Bixa orellana. 



224 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

stor utsträckning använda dessa indianer liksom mosetene 
giller och snaror. 1 

Fisket är här av ännu större betydelse än jakten, 
framför allt under torrtiden. I främsta rummet skjuter 
man fisk med pil och båge. Även stora fiskfällor byggas. 



Fiske med gift förekommer även. Gossar och kvinnor 
fånga småfisk med håvar. Krokfiske är allmänt. Detta 
ha de antagligen lärt av de vita. De krokar, vi med¬ 
föra, äro mycket eftersökta. 



Bild 106. 1 / 12 - Vagga av barktyg, med amulett av fjädrar. Chimane. 

Chimane ha inga andra husdjur än hundar, höns 
och kattor. Mosetene ha även svin och marsvin. De ha 
en mängd höns. Hundarna föda de huvudsakligen med 
bananer och behandla dem väl. De få ej gnaga av benen 
av de djur, indianerna dödat, ty dessa bevaras, som 
nämnt, mycket omsorgsfullt. 

1 Dessa ämnar jag avbilda och beskriva i en särskild uppsats. 




I KANOT GENOM CH1MANE1NDIANERNAS LAND 225 

Chirrianeindianernas liksom moseteneindianernas land 
är säkert ett gott land att leva i. Jag tror knappast, att 
människorna där behöva svälta. Ibland äro de tvungna 
att vara vegetarianer, ty jakten 
och fisket slår även här någon 
gång fel under regntiden. 

I hyddorna bliva vi ej 
bjudna på mat. Den få vi lyck¬ 
ligtvis själva laga till. Däremot 
undgå vi ej den oundvikliga 
chichan. , Sådan beredes här 
av majs, av mandioca och av 
bananer. Mandiocachichan är 
äcklig. Chichan av bananer är 
ej dålig. Den har en söt men 
ej äcklig smak. När man blir 
bjuden, måste man dricka det 
första och det sista i kale¬ 
bassen, som vandrar från mun 
till mun. Så är bruket hos 
nästan alla indianer. Kläde¬ 
dräkt, vapen, husgeråd äro olika hos skilda stammar. 
Dryckessederna äro nästar alltid desamma. Bottenfock 
skall det alltid vara. När chimane dricka, dansa och 
sjunga de. Någon av deras fester ha vi ej sett. 

Chimane begära aldrig en cigarrett. De höra, som 
nämnt, till de stammar, som odla tobak till läkemedel 
men som ej äro rökare. Några chimane odla tobak till 
avsalu. Det är ej ovanligt, att även de vita och mestizerna 
i Bolivias myggrika urskogstrakter ej äro rökare. Ur¬ 
sinniga rökare, som t. ex. författaren, äro sällsynta. 

Det är inte riktigt behagligt att dricka chicha hos 
chimane, ty flera av männen ha en otäck sjukdom i 
ansiktet. Den angriper näsan, läpparna och svalget, som 
svullna och bli röda och se ruttna ut. De vita kalla 
denna sjukdom espundia. Detta är likväl här ett gemen- 



Bild 107. Eldfläkt flätad av 
ett palmblad. Chimane. 


15. — Nordenskiöld. 



226 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


samt namn för alla sjukdomar, som yttra sig i form av 
stora, öppna frätsår. Märkligt nog lära kvinnor aldrig 
få denna sjukdom. Enligt moseteneindianerna är den onde 
anden Chaumboy orsaken till espundian. 

Barnen ha mycket elakartade sårnader. Tyvärr är jag 
ej kompetent att bedöma, av vad slag dessa äro. De få 
antagligen dessa sår genom att riva myggbett o. d. med 
smutsiga naglar. Mycket allmänt har man purupuru, vilket 
jag redan omnämnt i det föregående, då jag talade om 
denna sjukdoms geografiska utbredning. 

Chimane liksom andra indianer ha säkert mycket in- 
älvsmask, särskilt spolmask. Dessa få de av att äta rå 
fisk. Federico trodde mig icke, när jag sade honom, att 
jag ej hade mask i magen. Han var alldeles övertygad 
om att alla människor ha mask, på samma sätt som alla 
människor ha lever, hjärta och njurar. 

Från Chichira fortsätta vi nedför floden, besökande 
flera chimanefamiljer. Min hustru och jag fara i kanot 
med indianerna. Berg går landvägen med mulåsnorna. 

När man reser med dessa indianer, måste man liksom 
med deras släktingar mosetene ha ett storartat tålamod. 
Svårt är det att komma i väg. De paddla ej mer än som 
är nödvändigt för att kunna styra. De driva helt enkelt 
med strömmen. Går det fort, så går det fort, går det 
långsamt, så går det långsamt. Ibland står det alldeles 
stilla, men det är inte så fjäskigt. Vilja indianerna fiska, 
måste man vänta, medan de fiska. När de vilja stanna, 
måste man stanna. När de fått för sig, att man bör skynda, 
måste man skynda. Chimane tycka nog, att vi äro ofantligt 
medgörliga. Vi protestera aldrig, ty vi ha allt annat än 
bråttom. Vi äro lyckliga att kunna vara lata -— ty 
lättjan är vårt arbete. Detta liv passar en forsknings¬ 
resande, som är med indianerna för att studera dem. 
För en annan person, som reser med handelsvaror eller 
dylikt, är detta sätt att färdas naturligtvis odrägligt. Det 
är därför lätt att förstå, om han blir arg. Detta gör han 
likväl dumt i, ty då rymma hans indianska följeslagare, 



I KANOT GENOM CHIMAXEINDIANERNAS LAND 227 

lämnande honom ensam på flodslranden, ocli där är lian 
inte alls duktig utan indianerna. 

Ett par dagar stanna vi vid ett nybygge, kallat 
Podyuya. Det tillhör en Cochabambino, som sällan är 
där. Chimane kalla honom »cuya malu», d. v. s. el coya 
malo. 1 Coya, slättbons öknamn på bergsbon, ha de lärt 
av någon av de förra. Denne Cochabambino är en hän¬ 
synslös herre, som vet att lura indianerna. 

I Podyuya har jag oturen att stjälpa med en flotte, 
på vilken färdas en hel chimanefamilj. Den består av 
mannen, hans hustru, ett två års och ett några timmar 
gammalt barn. Fastän kvinnan nyss har fött, äro de på 
resa, och hon går uppe, som om ingenting hänt. Hon är 
lite blek om nosen, det är allt. Den nyfödde fiskas upp av 
mamman. Denna första bekantskap med det element, i 
vilket chimane äro så hemmastadda, tyckes ej alls be¬ 
komma ungen illa. Tvååringen klarar sig upp på flotten 
så fort, att jag inte får tid att se efter, huru det går till. 
Så mycket ser jag, att hon gör det ensam och att hon 
inte tycker, att det är något att lipa för. 

Även här i Podyuya, som blott tidvis är bebott, få 
chimane betyget att vara utomordentligt ärliga. När man 
reser bort, lämnas alla verktyg framme i olåsta hyddor, 
och chimaneindianerna stjäla aldrig dessa dyrbarheter. 

I Podyuya arbetar en chimaneindian sex månader 
för ett myggnät. Det består av 30 alnar tunt tyg, som 
kostar ungefär 70 centavos alnen. Det blir 3 bol. 50 cent. 
i månaden. 

Man kan göra sig en föreställning om vilken plåga 
moskiterna här äro, när en indian arbetar sex månader 
för ett myggnät. 

Bland de chimane, som äro i Podyuya för att förtjäna 
sig ett myggnät, äro några män från Rio Apére. Med 
tvenne av dessa göra vi upp, att de skola paddla min 
hustru och mig till byn San Borga, två dagsresor från 
Podyuya. Var och en skall få en yxa i betalning, d. v. s. 

1 Den elaka coyan (bergsbon). 



228 


FORSKXIXGAR OCH AvEXTYR I SYDAMERIKA 


på några få dagar förtjäna tre månaders lön. Berg går 
Landvägen. 

Innan vi skiljas, äta vi en finare festmiddag. Det 
vankas stekta ägg, stekta bananer, lök och färsk ananas. 
Vi överbetala den till chimanekvinnornas förtjusning med 
22 stoppnålar. 

Det blev en oförglömmelig färd! 

Tänk er att fara i en liten urholkad trästam utför 
en urskogsflod ensam med er hustru och tvenne indianer, 
höra papegojorna flyga skrikande från strand till strand, 
se apflockarna skymta i träden, se, huru de härligt vita 
aigrettefåglarna flyga skrämda upp, när farkosten glider 
fram längs med de urskogs- och pilgräsklädda stränderna. 

Varje ljud, varje rörelse i den täta skogens lövverk, 
varje plaskande i vattnet observeras av våra chimane- 
följeslagare. Det är deras land, deras skog, deras djur 
och deras flod. 

När aftonen kommer, söka vi ut en lämplig lägerplats. 
Indianerna samla ved, göra eld och spänna upp vårt 
myggnät. Sedan hjälpa de min hustru att laga mat, 
och de förstå varandra riktigt bra, fastän hon ej kan 
mer än några få chimaneord och de ej kunna ett ord 
spanska. 

Vår madrass är den mjuka sanden på flodstranden. 

Chimanien är ett gott land att leva i. Odlingarna 
ge utan mycket arbete stora skördar, floderna äro rika 
på fisk och skogen på villebråd. Jag kommer att minnas 
chimaneindianernas land som landet, där vi hade mycket 
och god mat. Vi kommo till chimane från de vita, där 
vi ätit dåligt, och vi gå från dem till andra vita, som ha 
det ännu sämre. 

Chimanien är ett härligt land, bebott av ett folk, 
som vore värt ett bättre öde än att bliva försupna tjänare 
åt de vita. Även här kommer brännvinet att segra och 
förnedra. 

Chimaneindianerna föra oss till en estancia, kallad 
Cuba, nära San Borga. Här bo dels mestizer, dels några 



I KANOT GENOM CHIMANEINDTANERNAS LAND 


229 


fä tacanatalande borganosindianer. Flertalet av dessa leva 
som parasiter på chimaneindianerna. Utan dem skulle 
de vara tvungna att arbeta eller svälta ihjäl. Borganos 
ha mycket litet kvar av sin ursprungliga materiella kultur. 
Deras religiösa föreställningar var jag ej i tillfälle att taga 
närmare reda på. Federico sade, att det finnes borganos, 



Bild 108. Flätstol, som vi bytt oss till av tacanaindianska från Tnmupasa. 

som kunna förvandla sig till jaguarer. Borganos tugga 
coca, vilket bruk även börjar få insteg bland chimane. 

1 San Borga lära sig tyvärr de chimane, som komma 
dit, att dricka brännvin. Ännu stå likväl flertalet av dem på^ 
det mera primitiva stadiet att föredra socker framför sprit. 

I San Borga ha jesuiterna haft en mission, kallad 
San Francisco de Borga. Den anlades där år 1693. Den 



230 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

hade mer än 1,200 själar. Det var det sämsta folket bland 
alla indianerna i dessa trakter, säger fader Altamirano, 1 som 
skrivit om dessa missioners historia. Chimaneindianerna 
däremot synas jesuiterna aldrig ha haft under sitt välde. 

I Cuba lyckas jag förvärva av en där boende tacana- 
indianska från Tumupasa den här avbildade egendomliga 
flätstolen (bild 108). Samma teknik känner jag från föl¬ 
jande stammar i Bolivia, chimane, mosetene och leco. I 
de samlingar, löjtnant Liljevvalch skänkt till Göteborgs 
museum, finnes även en liknande flätstol från karaiberna 
i British Guiana. Iios chimane sökte jag förvärva en 
dylik men förgäves. Det var absolut omöjligt att få dem 
att avyttra ett halvfärdigt arbete. 

Cirka fyra kilometer från Cuba besöker jag en skogs¬ 
dunge. Denna har varit bebodd. Såväl skogsdungen som 
framför allt hela slätten omkring denna är full av vall- 
formigt byggda vägar samt av diken och breda gravar. 
Dessa har man tydligen grävt för'att kunna odla den 
sumpiga slätten. Ibland löpa talrika parallella diken ut 
från en bred grav (bild 109). Gravarna äro ända till 4 in. 
breda, dikena 1 å 2 m. eller mindre. Liknande »terra- 
plenes», som’de bär kallas, ha i dessa trakter en utomor¬ 
dentligt stor utbredning, isynnerhet mellan San Borga och 
San Ignacio. 

Numera bryr man sig ej om att odla dessa slätter, 
dels därför, att det är för arbetsamt, dels därför, att det 
bleve alltför dyrbart att inhägna odlingarna och skydda 
dem mot boskapen. Dessutom behöver man ej numera 
stora odlingar, ty dessa trakters befolkning har, sedan de 
vita kommo hit, ofantligt minskats i antal. 

När vi komma till San Borga, ha vi ännu sex mul¬ 
åsnor kvar, och dessa äro i ganska gott skick. Så länge 
vi äro beridna, kunna vi alltid reda oss med få följeslagare. 
Så snart vi börja uteslutande använda floderna, äro vi 
tvungna att ha paddlare, och sådana är det alltid mycket 
svårt att få. Min plan är därför att ännu en tid göra 

1 Se litteraturf. 



I KANOT GENOM CHIMANEINDIANERNAS LAND 


231 


marscher över land och, först när det blir nödvändigt, 
befara floderna. Från hästryggen ser man mycket mer 
än från kanoten. 

Jag sänder därför Berg över S: a Ana till Trinidad för 
att hämta post, films och ammunition, samt för att lämna 
ett brev till huset Zeller och Villinger med begäran, att 
de skola sända mitt där deponerade bagage vidare med 
flodångare till Riberalta vid Rio Beni. Denna del av 
min utrustning hade jag i början av resan sänt genom 
nämnda handelshus från Yacuiba till Trinidad. I S: a Rosa 
vid Rio Yacuma stämma vi möte med Berg. Därifrån ämna 
vi gemensamt fortsätta till Rio Beni, antagligen först till 
Cavinas. Intresserad är jag även av att komma till chäma- 
indianerna vid Rio Madidi, som efter en lång, förbittrad 
strid för cirka två år sedan äntligen slutit fred med de vita. 

Berg åtföljes av en viss Zavala, son till en katolsk 
kyrkoherde, och ett par man. Dessa skola bl. a. föra 
skatten till S: a Ana, och vi ha all anledning att tro, att 
de äro pålitligt folk. De ha även mina samlingar från 
chimane med sig. S: a Ana ligger 35 leguas från San 
Borga. Till S:a Rosa är från sistnämnda plats 24 leguas. 

Natten till den 20 december lämnar Berg oss. När 
han tar avsked, säger min hustru, som har onda aningar, 
till mig: »Måtte det gå väl för honom!» 

I de tvenne följande kapitlen skall jag söka att skildra 
mosetene- och chimaneindianernas religiösa föreställ¬ 
ningar och samhällsliv samt återgiva deras sagor. Så när¬ 
besläktade, som dessa stammar äro, har jag velat skildra 
dem i ett sammanhang. Ett och annat har jag redan 
berättat om dem, när jag skildrat färden genom deras land. 


Bild 109. Egendomliga diken på slätten 
vid San. Borga. 




Bild 110. Chimaneimlianska. 


SEXTONDE KAPITLET. 


Mosetene- och chimaneindianernas 
samhälle. 

osetene 1 kallades under äldre tider rache 
eller fumacana och hade då en vidsträckt 
utbredning. De voro talrika och gjorde över¬ 
fall i dalarna uppåt La Paz. Under ett av 
sina krigståg togo de till fånga dottern till 
en guvernör. Hon hette Magdalena. Därför kallades de 
mosetene, vilkas ättlingar nu leva i Covendo, för magda- 
lenos. Det berättas, att indianerna behandlade henne 
mycket hänsynsfullt och försökte att skaffa henne allt, 
vad hon kunde behöva. Hon gjorde likväl ingenting annat 
än grät, tills hon dog av sorg. 

Andra berätta, att hon hade många barn med en 
moseteneindian och att ättlingar av dessa ännu leva vid 

1 Armentia: Descripcion 1. e. sid. 108. 






MOSETENE- OCH CHIMANEIND1ANERNAS SAMHÄLLE 233 

Rio Chaquiti, en liten biflod till Rio Bopi, som i sin 
tur är en biflod till Rio Beni. Dessa ha ingen förbindelse 
med de vita. Däremot komma de i hemlighet till Covendo 
för att där få verktyg av järn från sina stamfränder. Säkert 
är, att det ännu finnes moseteneindianer, sorn på detta 
sätt leva oberoende och som i hemlighet besöka Covendo. 
Föga troligt är, att de härstamma från Magdalena, som 
naturligtvis var underbart skön. 

Redan i mitten av 17: de århundradet anlades en 
franciskanermission bland moselene. Denna existerade 
blott en kort tid. Mellan 1780—1790 gjorde missionärerna 
ett nytt försök bland dessa indianer. År 1804 anlades en 
ny mission, San Miguel de Muchanes, 1815 anlades S: a 
Ana och 1842 Covendo, vilka två sistnämnda missioner 
ännu äro i behåll, d. v. s. Covendo flyttades 1802 till den 
plats, där det nu ligger. 

Även bland chimaneindianerna ha missionärer verkat. 
På 1680-talet hade dominikanermunkar missioner vid Rio 
Maniqui. Dessa nedbrändes av indianerna. År 1840 anlade 
franciskanermunkar bland dessa indianer två missioner, 
som de på grund av koppornas härjningar kort därefter 
förenade till en. 1862 mördades den där boende missio¬ 
nären. 

En. gammal chimane förklarade detta martyrium 
sålunda, när han blev tillfrågad om orsaken till mordet 
på gudsmannen. 

»Var munken elak?» 

»Nej,» svarade indianen. 

. . »Varför slogo ni då ihjäl honom?» 

»Stänga in flickor klostret. Flicka havande. Munken 
söka gosse. Gifta flicka. En månad föda flicka. Annan 
flicka havande. Munken söka gosse. Gifta flicka. Två 
månader föda» o. s. v. 

Munken, som var en fransman, dödades efter mässan, 
en martyr för sin nations svaghet för kvinnor- Kanske 
blir han kanoniserad. 

Chimane leva dels vid övre Rio Maniqui eller Rio 



234 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Chimane, dels vid övre Rio Apére. Rio Maniqui är troligen 
samma flod som Rio Rapulo, vilken nära S: a Ana förenar 
sig med Rio Yacuma. Man har likväl aldrig lyckats fast¬ 
ställa förbindelsen mellan Rio Maniqui och Rio Rapulo. 
Man vet, att Rio Maniqui rinner ut i en stor insjö, rik på 
alligatorer och full av delfiner 1 . 

Rio Quiquivé betrakta chimane som gränsflod mot 
mosetene. När en chimane går över denna flod, säger 
han: »Jag undrar, när jag kommer tillbaka till mitt land 
igen.» 

Man beräknar chimane till 2 ä 3,000 individer. Så 
som de bo i små grupper över ett stort område, med 
förkärlek sökande sig till undangömda platser, är det ej 
lätt att räkna dem. 

Chimaneindianerna äro, såsom vi erfarit, ej fullt bo¬ 
fasta. Detta gäller åtminstone de ursprungligaste av dem. 
En del chimane äro numera tack vare förbindelsen med' 
de vita bofasta. Detta hindrar ej, att de flytta ofta och 
älska att långa tider leva nomadliv. Orsaken till vandrin¬ 
garna är naturligtvis i främsta rummet fisket och jakten. 
Jaktbytet tryter efter en tid, om de bo länge på samma 
plats, fisken vandrar även den, och indianerna följa den. 

På samma sätt som chimane levde även mosetene, 
innan de flyttade till missionerna vid Rio Beni. Förr 
levde de familjevis vid alla de små bifloderna. Urskogen 
har vunnit terräng, sedan de vita kommit, ty de indianska 
odlingarna, som lågo som små öppna platser här och 
där vid flodstränderna, ha försvunnit, eller ha de flyttats 
till huvudfloden vid Rio Beni. Mycket färre ha de blivit. 

Den enda stam, som ännu lever äkta indianliv, som 
har förbindelse med chimane, är yuracåre. Vänskapen 
är likväl mycket kylig. Förr kommo de senare till 
missionen i Covendo. Sedan de vid sista besöket togo 
kocken Machancas hustru, Luisa, med sig, är det slut med 
vänskapen. 

Mosetene, som leva i missioner, äro ej tillräckligt 

1 Inia boliviensis. 



MOSETENE- OCH CH1MANEINDIANERNAS SAMHÄLLE 235 

fria för att kunna gå på krigståg. Chimane föra inte 
heller några krig. 

‘ Mosetenesamhället är missionen. Principen i detta 
är tre dagar åt indianernas egna arbeten, tre dagar åt 
missionen och den sjunde åt Gud, chicha, jakt och någon 
gång brännvin. Det sistnämnda hör ej till programmet. 
Missionen styres av en eller två munkar. Under dem 
stå hövdingen och andra ämbetsmän, såsom skolläraren 
och klockaren, vilka alla äro indianer. 

Covendo gjorde på mig i allmänhet ett gott intryck. 
Mosetene äro välmående. Detta, därför att munkarna 
skydda dem för utplundring. Det förstå indianerna själva. 
Federico sade sålunda, att fastän mosetene ännu bibe¬ 
hålla sina gamla föreställningar, vilja de ha munkarna 
kvar, då dessa skydda dem för att bliva skuldslavar 
åt vita patroner. Mosetene ha mycket kläder, verktyg, 
gevär, ja, t. o. m. symaskiner. De göra därför ett egendom¬ 
ligt intryck, deras hyddor, i vilka man ser talrika äkta 
indianska saker, bågar, pilar, korgarbeten, intressanta 
amuletter o. s. v. och mitt uppe i allt detta en symaskin. 
Krucifix och helgonbilder stå där på ett altare, och mot 
detta lutar sig ännu bågar och grävspadar av chonta 1 . 
Det är en underlig blandning av gammalt och nytt. 

Otvivelaktigt ha munkarna lyckats att öka mosetene- 
indianernas arbetsintensitet; detta tack vare att de hjälpa 
dem att sälja produkterna från deras odlingar och att 
de ej bedraga dem vid dessa affärer. 

Det är ej alltid så lätt för munkarna att ha affärer 
tillsammans med indianerna. När vi voro i Covendo, sände, 
munkarna en mängd ris för att säljas nedåt Rio Beni. 
Detta fördes på flottar av moseteneindianer, vilka därför 
hade fullt betalt som paddlare. Likväl ansågo de, att 
de hade rätt att taga med sig massor av ris för att sälja 
för egen räkning, d. v. s. fraktfritt. De tyckte, att det var 
orättvist och obegripligt, att de skulle behöva betala frakt 
för det ris, de själva förde med sig. Munkarna kunde 

1 En palm. Ctuilielma insignis. 



236 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


naturligtvis ej betala dem för paddlingen ocli blott få 
lasta en del av flottarna. 

»Den döda handen» kallas ibland den katolska kyrkan. 
Det ligger mycket sanning i detta. De katolska missionä¬ 
rernas verk blir i längden till intet. När munkarna 
civilisera indianerna, komma de snart till en död punkt, 
som de ej komma utöver. Sä har utvecklingen även 
varit i Covendo. 

Så mycket är likväl säkert, att skulle munkarna lämna 
Covendo, då vore det slut. med välståndet där. Då kom 
beroendet av andra vita herrar och med dessa mycket 
brännvin och fattigdom. 

Chimaneindiarierna äro även delvis beroende av de 
vita, då de arbeta åt dom för att få verktyg o. d. Fastän 
det är mycket långt borta, gå de även någon gång till 
missionerna, där de bli väl behandlade och ärligt betalta 
för sitt arbete. 

Ett egendomligt slag av civilisationens pioniärer, som 
översvämma det inre av Sydamerika och som tyvärr även 
chimane fått göra bekantskap med, äro »turcos». Dessa, 
som äro syrier, komma från berget Libanon och leva 
här, drivande handel med allt möjligt småkram. De ha 
med rätta rykte om sig att ej vara vidare hederliga. 
Av dem få chimane knivar, glaspärlor, ringar o. d. mot 
ris, majs, kaffe m. m. Bland annat byta turcos till 
sig av chimane papegojfjädrar, som de sedan sälja till 
aymaraindianerna, som använda dem till sina dans- 
prydnader. 

För oss var det alltid ytterst viktigt att förklara för 
indianerna, att vi ej tillhörde detta utvalda folk, som 
driver handel på civilisationens gränsmarker, där man 
lätt kan småskoja. 

Trots de vita leva likväl chimane äkta indianliv. 
Många äro ännu fullt oberoende. Det gäller särskilt de, 
som leva vid Rio Apére. i 

Chimane leva familjevis eller några få familjer till¬ 
sammans. Ingen är där hövding. Ingen fullvuxen befaller 






Bild 111. Kvinnor ocli barn. Chimane. 









MOSETENE- OCH CHIMANEINDiANERNAS SAMHÄLLE 


239 


Över en annan fullvuxen. Samhället existerar ej hos 
chimane. Där kan man som hos så många andra in¬ 
dianer blott tala om familjen. Likhet i seder och bruk 
och framför allt språket är likväl ett sammanhållande 
band. En gemensam aktion vore en omöjlighet. Var och 
en går alltför mycket sin egen väg. Därför kunna chimane 
ej göra uppror. Deras bästa vapen är att fly djupt in 
i skogarna, lämnande de lata vita utan hjälp. En vit, 
som de följa som bärare eller vägvisare och som behandlar 
dem illa, slå de ej ihjäl, de lämna honom. När han 
minst anar det, äro hans följeslagare försvunna, och han 
får ta sig fram själv, så gott han kan, och det kan vara 
svårt nog. Detta hände en syrier på vägen mellan 
Huachi och Cosincho. Han hade slagit en chimane. I 
flera dagar var syriern ensam utan vatten i urskogen. 

När vi voro i Covendo, funnos där 172 indianer. 
Munkarna voro så utomordentligt vänliga, att de lånade 
mig missionens journaler över dop, giftermål och be¬ 
gravningar. Med tillhjälp av detta material och frågor, 
som jag ställt till indianerna, har jag gjort upp statistiska 
tabeller, som visa oss med tydliga siffror orsakerna till 
missionens tillbakagång. Vi få även upplysningar om för¬ 
hållandet mellan antalet kvinnor och män, fruktsamhet, 
barndödlighet, vanligaste dödsorsaken o. s. v.; allt så¬ 
dant är mycket litet studerat bland Sydamerikas indi¬ 
aner. Ett material liknande detta finnes naturligtvis på 
flera håll i Sydamerika i missionerna och borde be¬ 
varas åt eftervärlden, innan det blir förstört genom elds¬ 
vådor eller slarv. 1 

Covendo ligger synnerligen gynnsamt till för studier 
över befolkningsrörelsen inom ett litet indiansamhälle. 
Det är så pass isolerat, att så länge munkarna inte bryta 
sitt celibatlöfte, förblir stammen oblandad eller så gott 
som oblandad. I Covendo såg jag ingen mosetene, som 
syntes vara mestiz. 

1 I Buenavista t. ex., nära S:a Cruz de la Sierra, ha kyrkans gamla 
papper använts till förladdningar, 



24Ö FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 

Av allmänt antropologiskt intresse böra dessa sta¬ 
tistiska uppgifter varah Här användas ej några preventiva 
medel. Ilär finnes ingen prostitution. Ingen har, vad man 
vet, någon könssjukdom. Inga manbara personer förbli 
ogifta, såvida det ej finnes flera fullvuxna kvinnor än 
män eller tvärtom. Ingen sentimentalitet hindrar en 
yngre person att gifta sig med en äldre. Dock äro 
sådana giftermål sällsynta. Inget övergrepp göres av 
hövdingar o. d., som vilja taga sig mer än en kvinna. 
Inga ekonomiska intressen spela in vid giftermålens in¬ 
gående. Alla äktenskap äro ståndsmässiga. Naturen får 
arbeta, utan att samhället reglerar naturen med sina lagar 
och fördomar. 

Det enda ingrepp, som möjligen göres på naturen, 
är att kvinnorna bli gifta för tidigt, d. v. s. vid 13 ä 14 
års ålder. Gossarna äro, när de gifta sig, ett par år äldre 
än flickorna. 

Chimaneindianerna ha någon gång två hustrur. 

Ingen enda kvinna i Covendo är ofruktsam. Hos 
chimaneindianerna har jag däremot sett en äldre kvinna, 
som inte hade något barn. I allmänhet har en mosetene- 
eller chimanekvinna, som ej dör ung, minst 8 barn¬ 
sängar. 

Jag har sagt, att i Covendo äro alla gifta, som äro 
giftasvuxna, som kunna få en man eller en hustru. Man 
är inte alltid så noga med könsurvalet. Padre Maximiliano 
berättade mig sålunda, att en dag kom en man till honom 
och sade, att han ville gifta sig med en gammal, ful änka, 
den enda för tillfället lediga kvinnan. »Huru kan du vilja 
ha en så gammal kvinna?» sade prästen. »Det är så fattigt 
i mitt hus, när jag ej har någon hustru,» sade mannen. 
Han tänkte sig i främsta rummet hustrun som en arbets¬ 
kamrat. Utan henne hade han ingen cliicha, tänk ingen 
chicha! 

1 Dessa statistiska uppgifter kommer jag utförligare att publicera i en 
facktidskrift. 



MOSETENE- OCH CHIMAN EINDI AN ERNAS SAMHÄLLE 241 

År 1890 voro 52,87 o/ 0 av indianerna i Covendo 
gifta eller ha varit gifta. År 1909 var motsvarande siffra 
41,6 o/o. 

Åren 1890—1913 föddes i Covendo 240 barn, därav 
122 flickor och 118 gossar. Under åren 1897—1912, då 
ingen epidemi härjade missionen, föddes årligen 83 ,& barn 
pro mille, vilket är en oerhört hög siffra jämförd med 
europeiska förhållanden. I Ryssland t. ex., där för¬ 
hållandena ännu äro primitiva, var 1896—1900 mot¬ 
svarande siffra 48,r, i Sverige 26,9. 

På 252 mosetenebarn, födda i Covendo, voro fyra 
tvillingar, två gossar och två flickor. I Covendo har 
jag sett en man, som var född vanskapt. Han hade ena 
benet för kort och armarna förkrympta. Bland chimane- 
indianerna såg jag ett barn, som var idiot. Det hade 
förkrympt panna. Det var ett ä två år gammalt. Högst 
oindianskt var det, att det fått leva. Ingen blind såg 
jag där. 

Varken bland mosetene eller chimane iakttog jag 
någon dövstum. 

Endast en kvinna hade under de sista sju åren dött i 
barnsäng. Barnet lever. För tidig födsel förekommer, där¬ 
emot är det okänt, att barnet lägger sig på tvären, är för 
stort eller dylikt. Mosetenekvinnorna föda lätt och återgå 
snart till sitt arbete. Couvade, d. v. s. det för indianerna 
egendomliga bruket, att mannen ligger i barnsäng, syntes 
ej mer förekomma här. 

I Covendo dogo från och med 1890—1913 249 per¬ 
soner, därav 77 barn, som ej fyllt ett år. 1 

Trots den oerhörda barndödligheten skulle mosetene 
likväl ökats i antal, om missionen ej hemsökts av epidemier. 
År 1860 härjade en svår epidemi bland småbarnen. Såväl 
de, som dogo, som de, vilka tillfrisknade, fingo stora 

1 Mortaliteten l:sta året skulle sålunda bär vara 320,8 pro mille. I 
Sverige dogo 1760—1800 203,6 pro mille av barnen under första levnadsåret, 
1896—1900 var motsvarande siffra 100,6 (Sundberg). 


16. — Nordenskiöld. 



242 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

bölder i öronen och på halsen. År 1880 härjade en 
epidemi, som liknade kikhosta. Då dogo många barn 
upp till 7 ä 8 års ålder. 

När vi voro i Covendo, hemsöktes missionen åter 
av en kikhostepidemi. Den syntes vara mycket lindrigare 
än den första. När vi lämnade missionen, hade ännu 
ingen dött av sjukdomen, som redan syntes vara på retur. 
Är det möjligt, att sjukdomen ej var lika farlig andra 
gången, därför att föräldrarna till de barn, som nu voro 
sjuka, förut haft kikhosta? 

År 1886 härjade en fruktansvärd koppepidemi i Co¬ 
vendo. »Här fanns blott en frisk indian, som kunde gräva 
gravar åt de döda. Ingen skördade. Det var det ohygg¬ 
ligaste elände.» Före detta olycksår levde i Covendo om¬ 
kring 300 moseteneindianer. Från den knäck, mosetene- 
stammen då fick, har den ännu icke hämtat sig. 

Åren 1894—95 kom nästa liemsökelse. Det var åter 
kopporna. Alla dessa epidemier ha kommit till Covendo 
från aymaraindianerna, till vilka mosetene, som nämnt, 
bruka fara för att sälja cacaobönor m. m. och köpa 
diverse varor. 1 

Mosetene äro ej vaccinerade! 

Mosetene i Covendo ha från och med 1890, då de 
voro 170, till och med 1912 minskats med nio individer. 
År 1913 ha de åter ökats till 172, så ökningen i antal 
på 24 år har varit 2 individer. Skulle koppepidemien 
1894—95 ej ha varit, hade mosetene betydligt ökats i 
antal sedan 1890. Under åren 1897—1912, då inga större 
farsoter härjade missionen, föddes årligen 8,35 barn på 
hundra individer och under samma tid dogo årligen 5,7 
personer på hundra individer. Det är sålunda tydligt, 
att skulle epidemierna, i främsta rummet kopporna, und¬ 
vikas genom vaccinering, skulle mosetene ökas i antal 
och Covendo utvecklas till ett blomstrande samhälle. 

1 Kopporna uppträda årligen på den bolivianska högslätten. Dödsfallen 
i koppor t. ex. i La Paz 1900—1909 voro 57, 130, 98, 294, 65, 79, 291, 
140, 78, 293 = 1,625. 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS SAMHÄLLE 243 

Vi se, att ett mycket stort antal av de barn, som 
födas här, dö under första levnadsåret. 

Mycket viktigt vore här liksom för övrigt över allt i 
Bolivia, att barnhygienen höjdes genom anställande av 
examinerade barnmorskor i alla större orter. Covendo 
mission skulle mycket väl ha råd till denna utgift, som 
skulle betala sig genom att dödligheten skulle minskas 



Bild 112. Dockor av trä. Chimane. 


och sålunda arbetskrafterna ökas. Att märka är, att ett 
stort antal av de barn, som dö, avlida under de första 
dagarna efter födseln, och det är mycket troligt, att här 
liksom på andra håll i östra Bolivia naveltetanus är vanligt. 

Mosetene bliva ej mycket gamla. Man överskattar 
i allmänhet indianernas ålder, när man ej har exakta 
siffror att tillgå. Indianerna äro ej så gamla, som de se 
ut att vara efter europeiska begrepp. Den äldste bland 
, mosetenemännen i Covendo är hövdingen Luis Nate. Han 






244 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 

är född 1857. Han var sålunda, när vi besökte missionen, 
56 år gammal. Nate har något gråsprängt hår. Näst 
honom i ålder kom Pablo Tahé, som är född 1863. 
Denne är redan fullständigt gråhårig. Den äldsta bland 
kvinnorna är hans syster Antonina Tahé. Hon gifte sig 
1859 och bör vara född cirka 1844. Näst efter henne 
i ålder kommer Rosa Chairique, gift 1860, född cirka 
1845. 

Luis Nate har varit gift tre gånger. Han har haft 
12 barn och 8 barnbarn. Av barnen leva 6, av barn¬ 
barnen också 6. Fem av hans barn äro yngre än hans 
äldsta barnbarn, som redan är giftasvuxet. Luis Nate 
var far först vid 23 år, farfar var han vid 41. Detta 
är ovanligt sent. De flesta indianer och indianskor ha 
barnbarn vid 33 ä 34 års älder. 

Vi se sålunda av denna lilla statistik, att i mosetene- 
samhället födas många barn, att en stor del av dessa 
dö tidigt, att alla könsmogna individer bli tidigt gifta 
och att få individer bli gamla. Uenerationens livslängd 
är kort. 

I det ursprungliga samhället här fanns ingen höv¬ 
ding. Enheten är familjen. I denna har kvinnan en god 
ställning och ett mycket stort inflytande. I mången 
hydda är det tydligen hustrun, som bestämmer. 

Arbetsfördelningen mellan könen är följande hos 


chimane: 

Män, 

Kvinnor. 

Jakt . 

. + 

— 

Fiske . 

. + 

(+) 

Odling . 

. + 

+ 

Träarbete .... 

. + 

— 

Flätning . 

. + 

— 

Vävning . 

.— 

+ 

Spinning . 

.— 

+ 

Sömnad . 

. + 

+ 

Lerkärlst. 

. . 

+ 












MOSETENE- OCH CHIMANEIND1ANERNAS SAMHÄLLE 


245 


Män. 


Kokning . — 

Röstning - av födan .. + 
Tillv. av basttyg .... —- 
Paddling . + 


Vedbärning . 

Vattenbärning . 

Heinbärning från od¬ 
lingen . 


Kvinnor. 


(-*-) 

+ 

+ (kvinnan står i fören 
med staken, mannen i 
aktern med paddeln). 

+ 

+ 

+ 


1 missionen är arbetsfördelningen nästan densamma 
som hos chimane. På längre resor sköta mosetenernännen 
ensamma farkosterna. 









Bild 113. Väska, s. k. ”måri”, flätad av bomullstråd. 
Jämför bild 108. 


SJUTTONDE KAPITLET. 

Mosetene- och chimaneindianernas 
världsåskådning och moralbegrepp. 

nligt den gamle chimaneindianen Mariano 
har jorden formen av en flotte. »Dohitt» 1 
gjorde en helt liten flotte, stor som en hand. 
När han satte den i vattnet, blev den stor. 
I varje hörn av flotten håller en ande, för 
att den ej skall stjälpa. Förr brukade himmelen ramla 
ned. Den var då helt låg. Det var blott en manshöjd 
mellan himmelen och jorden. Den stora ormen »Nyoko» 
har därför gjort om himmelen och har lindat sig fyra 

1 Skulle egentligen skrivas »Dohft». Moseteneorden iiro anförda första 
gången de förekomma i texten inom citationstecken. J)e äro stavade efter 
spanskt uttal. 




MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 247 


varv omkring himmelen och jorden. Sedan dess ramlar 
himmelen ej mera ned. 

Om Dohitt och Nyoko berättade mig moseteneindian- 
skan Tomasa tvenne märkliga myter. Den senare känna 
även chimane till och troligen även den förra. 


Dohitt. 

Dohitt hade kommit till jorden, »håc» 1 , och där gjorde 
han dockor av lera, och dem förvandlade han till män¬ 
niskor. Sedan klättrade han på en stege upp till him¬ 
melen, »måyendye». När han kom upp, stängde han väl 
till himmelen. Där stannade han en lång tid. 

En dag ville Dohitt besöka jorden. Han sade då 
till sin kamrat, den vita kondoren, »Kéri» 3 : »Hur ska vi 
komma ned, när jag stängt så väl?» 

Sedan började Dohitt att röja och rensa ett stycke 
av marken i himmelen, och så började de att gräva ett 
runt hål. De grävde länge genom jord, till slut kommo 
de till sten. Dohitt satte sig att gråta, så svårt var det 
att gräva. Till slut lyckades de dock gräva så djupt, 
att de sågo jorden genom ett hål. 

»Hur ska vi nu komma ned?» tänkte Dohitt. Så 
tog han litet halvtorrt slem ur näsan och rullade det 
mellan fingrarna och hängde det sedan genom hålet ned 
till jorden. Det räckte ända ned. På detta klättrade 
Dohitt ned till jorden. Efter honom klättrade Kéri. När 
Kéri var ett bra stycke från marken, brast slemmet, och 
Kéri föll ned och slog sig i stycken. 

På jorden höllo människorna på att fiska med 
chapapa 3 och fingo mycket fisk. Dohitt kastade Kéris 
huvud i vattnet. Detta hoppade i vattenytan och förvand¬ 
lades till en fisk, kallad »kihuihuitdye». 

Dohitt var hungrig. Han gick till människorna och 

1 Jorden, världen. 

8 Se sid. 275. 

3 Ett slags stor fiskfälla. 



248 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

bad om mat. De hade mycket fisk, men de ville inte 
ge honom någonting. På några ställen tyckte männen, 
att de skulle ge Dohitt mat, men kvinnorna ville ej. 
Dohitt gick vida omkring, men ingenstädes fick han mat. 
Han förvandlade då alla dessa människor till gamar, 
»kayéy», och till myror och andra djur. 

Sedan vandrade Dohitt vidare. Först kom han till 
»éri», de röda apornas 1 hus. De höllo på att måla röda 
tipoy 2 . »Vad gör ni?» frågade Dohitt. »Vi måla tipoy,» 
sade aporna. Dohitt sade då: »Jag går.» »Bra,» sade 
aporna. När Dohitt gått ett stycke, frågade han: »Vad 
gör ni?» »Vi måla tipoy,» sade de, förargade. Åter gick 
Dohitt, åter frågade han: »Vad gör ni?» »Har du inte 
hört, att vi måla tipoy,» sade aporna förargade. 

Dohitt förvandlade dem alla till röda apor. Med sin 
båge och pil dödade Dohitt en apa och åt. Han skrapade 
av håren på apan, och alla dessa förvandlades till apor, 
som sprungo och klättrade åt alla håll. 

Vidare vandrade Dohitt. Så kom han till spindel¬ 
apornas, »ödo» 3 , hus. De höllo på att måla tipoy svarta. 
»Vad gör ni?» sade Dohitt. »Vi måla tipoy,» sade spindel¬ 
aporna. Dohitt gick. När han gått ett stycke, vände han 
tillbaka och frågade: »Vad gör ni?» »Vi måla tipoy,» 
sade spindelaporna förargade. Åter gick Dohitt, åter 
frågade han: »Vad gör ni?» »Har du inte hört, att vi 
måla tipoy,» sade spindelaporna. Dohitt förvandlade dem 
alla till spindelapor. Sedan sköt han en och åt upp den. 

Sedan gick han vidare och kom till pavas 4 , »émä», 
hus. »Vad gör ni?» frågade Dohitt. »Vi måla tipoy svarta 
och röda.» Dohitt gick. När han hade gått ett stycke, 
frågade han igen: »Vad gör ni?» »Vi måla tipoy,» sade 
pavas förargade. Dohitt gick åter igen. Så frågade han: 
»Vad gör ni?» »Har du inte hört, att vi måla tipoy,» sade 

1 Dessa voro människor. Mycetes. 

2 Se sid. 24. 

8 Dessa voro människor. Ateles. 

4 Penelope (flera arter finnas). Detta släkte av hönsfåglar förekommer 
mycket allmänt här. Pavafåglarna voro människor. 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 


249 


de. Han förvandlade dem alla till pavas (sådana med röd 
hals), och så dödade han en och åt upp den. 

Vidare vandrade Dohitt för att söka andra män¬ 
niskor. På så sätt kom han till visselaporna 1 . Dessa 
höllo på att äta motacu 3 , som do knackade sönder med 
stenar. Dohitt bad dem, att de skulle bjuda honom 
motacu, men de ville inte ge honom någonting. Dohitt 
låtsade då vara död. När han vaknade, voro alla förvand¬ 
lade till apor, »unö». 

Vidare vandrade Dohitt för att söka upp andra män¬ 
niskor, och så träffade han en ekorre, »baka» 3 . Denna 
sade, att han ville döda Dohitt. Denne sade åt båka att 
skjuta på ett tjockt träd. Båka sköt, och pilen gick rätt 
igenom trädet. Dohitt blev litet rädd. Ilan bad honom 
skjuta en pil till. Denna fastnade uppe i trädet. Båka 
gick fram och klättrade upp för att ta loss pilen. Upp¬ 
kommen i trädet förvandlades han till en ekorre. 

Vidare vandrade Dohitt, skjutande som en lekande 
gosse pilar hit och dit i träden. En pil fastnade i ett träd. 
Dohitt kunde inte få ned den. Han förvandlade den till 
en nattapa, »itz» 4 . 

Så vandrade han vidare, alltjämt skjutande pilar upp 
i träden. Han hade gjort sig pilar med klumpspets, för 
att de ej skulle fastna i träden. En pil fastnade likväl 
högt uppe i ett träd. Dohitt kunde ej få ned den. Han 
förvandlade den då till en pava 5 , »töhui». 

Vidare vandrade han och träffade några fåglar, »kéna». 
Han ville flyga som dessa. Var och en av fåglarna lånade 
Dohitt en fjäder, som han satte fast på axlarna. Dohitt 
kunde likväl ej flyga. Var och en lånade Dohitt en fjäder 
till, och nu kunde han flyga. Han flög högt upp till¬ 
sammans med kéna 6 . De kommo nära en stor by. Då 

1 En Cebusart. Aven de vnro människor. 

2 Frukterna av Attalea prineeps. 

3 Ekorren var då en människa. 

4 Nyetipithecus. Var också människa. 

5 En annan Penelopeart än den nyssnämnda. Var också människa. 

6 Jag vet ej, vad detta är för en fågel. 



250 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

plockade fåglarna bort de fjädrar, Dohitt lånat. Denne 
ramlade ned i chimaträdet l . Detta började att växa och 
växte så högt, att Dohitt inte kunde komma ned igen. 
Han gjorde sig då helt liten och kröp upp på ryggen av 
en mätarelarv, »ödonchi». Denne förde honom ned för 
trädet. Ett stycke från marken kastade mätarelarven av 
Dohitt. Han föll ned på marken och fastnade i en 
»bönye»-tagg 2 . 

Dohitt kallade på jaguaren, »Itsiki», för att denne skulle 
ta honom loss. Jaguaren kunde inte utan skar sönder tungan. 
Dohitt kallade på den stora vildkatten 3 , »nyétota». Denna 
kunde inte heller få loss honom. Dohitt kallade på den 
lilla vildkatten, »tåra-tåra», som skaf honom lös. 

Dohitt vandrade vidare och kom till en by med mycket 
folk i. Där bodde en trollkarl, »kökotze». Denne höll på att 
leka med en brummande snurra, »förorodya» 4 . Trollkarlen 
satt på en orm. Ett tag steg trollkarlen upp och gick om¬ 
kring för att söka något. Då gick Dohitt och satte sig på 
ormen. 

Trollkarlen föreslog Dohitt, att de skulle skämta, och 
så slog han en spik (bör vara käpp) genom Dohitts huvud 
och kropp, så att han fastnade vid marken. Dohitt för¬ 
sökte att röra på sig, och jorden darrade och höll på att 
stjälpa. Trollkarlen slog ännu en spik i Dohitts huvud. 
Nu kunde han inte mera röra på sig. Sedan dess är det 
inga jordbävningar. 

Dohitt gav trollkarlen en helt liten korg med vatten. 
Detta växte och växte, tills det blev många bördor. Troll¬ 
karlen och alla människorna i byn buro vatten och 
vandrade till de trakter, där floderna nu börja. På den 
tiden voro de nämligen torra vägar. 

På vägen tröttnade alla människorna och förvandlades 
till stora stenar. Trollkarlen kom ensam fram. Av vattnet, 

’ Se sid. 260. 

8 Troligen ett slags bambn. 

3 Här förekomma flera små kattarter. 

4 Detta slag av leksaker användes ännu av chimane och mosetene. 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 251 

han hade med sig, slog han ut litet åt ett håll, och det 
blev Rio Mamoré, »öhoni». Sedan slog han litet vatten åt 
ett annat håll, och det blev Rio S: a Elena', »hueni». 

När det åskar här nere, är det Dohitt, som säger åt 
trollkarlen, att han skall slå ut mera vatten. Då svarar 
trollkarlen där uppe. 

Federico berättade, att chimane säga, att »Sonyö» för¬ 
följde Dohitt. På det första stället, Sonyö kom. till, frågade 
han efter Dohitt. Denne hade sått majs och sedan givit 
sig i väg. Majsen var redan mogen. På nästa ställe, Sonyö 
kom till, frågade han efter Dohitt. Denne hade planterat 
mandioca och sedan begivit sig vidare. Mandiocan var 
redan färdig att skördas. På samma sätt fortsätter det med 
de andra kulturväxterna. Federico berättade också myten 
så, att han bytt ut Dohitt mot Jesus Kristus och Sonyö 
mot judarna. 

Den stora masken Nyoko. 

Det var en gång en man och en kvinna, som ville ha 
något djur att föda upp. De gingo ut i skogen, men de 
funno ingenting. Till slut kommo de till en grässlätt, 
och där funno de i ett grässtrå en mask, Nyoko. »Den 
ska vi ta hem och föda upp,» sade de. De togo hem 
masken, och så gjorde de en helt liten tallrik av lera, och 
på den lade de masken. 

De skulle nu giva masken att äta. De försökte med 
bananer, men den ville inte äta. Masken hade växt, så 
de måste göra en litet större lertallrik åt den att ligga på. 
De försökte med allt möjligt, men intet ville masken 
äta. Då dödade mannen en dag en fågel. Ingenting av 
fågeln ville den äta. Då gav mannen masken hjärtat av 
fågeln, och det åt den. 

Nu visste de, vad masken åt. Mannen dödade varje 
dag fåglar och gav deras hjärtan åt masken. Den växte 
så, att ^de fingo göra en ännu större tallrik att lägga den 


1 Rio Beni, 



252 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

på. Mannen dödade alla möjliga djur: fåglar, vildsvin, 
lapirer. Masken åt bara deras hjärtan. Den växte så 
stor, att de fingo göra ett stort fat att lägga den på. 
Mannen dödade dagligen alla möjliga djur, och masken, 
som var stor som en orm, åt bara hjärtan. Den hade 
växt och blivit sä stor, att den inte mer kunde ligga på 
fatet. De lade den på marken utanför hyddan. 

Nyoko åt och växte och växte. Mannen jagade, men 
till slut togo alla djuren slut. Mannen började döda män¬ 
niskorna och gav masken deras hjärtan. Han dödade 
dem med en pil, som var så tjock som så. 1 Till slut hade 
han dödat alla människor, som bodde i trakten. Han 
fick lov att gå längre bort till en stor by, och där dödade 
han många människor och gav Nyoko deras hjärtan. Män¬ 
niskorna undrade, vem som dödade dem. Det kunde 
inte vara en jaguar. 

En dag kom mannen som vanligt in i byn för att 
döda människor. Utanför en hydda satt en flicka. Den 
dödade han med sin pil och tog ut hjärtat. Det såg 
brodern, som var inne i huset och höll på att göra pilar. 
Han sprang ut ur huset, ryckte ifrän mördaren pilen och 
dödade honom. De andra människorna kommo alla och 
förde honom mitt ut på den öppna platsen i byn och sköto 
honom alldeles full med pilar. 

När efter några dagar mannen ej kom hem, började 
hans hustru bli orolig. Nyoko var hungrig. Hon undrade, 
vad som hänt mannen, och så sade hon åt masken att 
söka sin far. Först rörde sig ej Nyoko. Till slut reste den 
på sig. Den lyfte på huvudet, och så reste den sig upp 
mot himmelen. När huvudet nådde till himmelen, då var 
stjärten kvar vid marken. När solen gick upp, började 
den att resa på sig, och precis mitt på dagen kom den ned 
igen. Nyoko tittade sig omkring, och då såg han mannen 
mitt på den öppna platsen i byn full av pilar. Den begav 
sig i väg till byn. Där förvandlade den sig först till 
många ormar av olika färger. När en orm kom in i husen, 

1 Uttrycktes med en gest av berättarinnan. 



MOSETENE- OCH CHIMA.NEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 253 


dödade människorna den. Genast kom en annan av annan 
färg. Till slut lade sig Nyoko omkring byn, så att ingen 
kunde komma ut. Människorna sköto på ormen med sina 
pilar, så att den var alldeles full av pilar. Nyoko växte 
och växte, så att den till slut växte över hela byn 
och dödade alla människor. Sedan förvandlade den sig 
till en man och väckte den andre mannen, som hade 
fött upp honom. De åto upp alla människornas hjärtan. 

De gingo sedan hem igen. Så gingo de för att fiska. 
Nyoko lade sig över floden för att dämma upp den. Den 
lade sig tvärs över floden. Vattnet rann likväl över. Den 
lade sig i två varv, men vattnet rann fortfarande över. 
Till slut lade den sig i så många varv, att den dämde 
upp floden. Nedanför Nyoko blev floden alldeles torr, så 
att människorna fingo massor av fisk. 

Därefter begav sig masken upp på himmelen, och när 
det åskar, är det Nyoko, som är ute. 

Vintergatan är Nyoko, och stjärnorna i Vintergatan äro 
pilarna, som människorna i byn sköto i Nyokos kropp, när 
den låg runt byn. 


Om ormen »Chöhua . 

Det var en gång en man, som blivit uppäten av en 
stor orm, Chohua. Han hade flera barn, alla flickor. 
Hans hustru hade i magen en liten gosse. Hon gifte om sig 
med en örn, »Böni». Denne brukade döda och äta ormar. 

Den lille gossen, »Mämani», växte upp, och snart gick 
han omkring i odlingen och dödade råttor med sin pil 
och båge. I åkern brukade hans systrar hämta spansk 
peppar, aji, åt styvfadern. Denne åt nämligen orm med 
aji. De hämtade all möjlig peppar, rund, lång, smal, 
små och stora. 

En dag, när systrarna komrno, kröp gossen upp på en 
chapapa 1 och lyssnade på vad de sade. »Jag tycker,» 

1 Har en ställning, på vilken saker läggas upp till torkning. 



254 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

sade den yngsta, »att vår bror gjorde bättre i att döda 
ormen, som dödat vår far, än att döda råttor.» 

Detta hörde gossen och kröp ned från chapapan. I 
odlingen bredvid husen hann han upp systrarna. »Vad 
sade ni ?» frågade han. »Ingenting,» sade de. Han frågade 
igen. Då sade den yngsta: »Jag tycker, du gjorde bättre 
i att döda ormen, som dödat vår far, än att döda råttor. 
När solen står riktigt högt och det är riktigt varmt, kommer 
han ut ur sin håla.» 

När det var riktigt varmt, gingo de till ormens håla. 
Han hade inte kommit ut ännu. »Kom ut, skola vi löska 
dig,» sade flickorna. Ormen kom ut litet grand, och de 
löskade honom. Ännu ett stycke kom ormen ut, och de 
fortsatte att löska honom. Ännu ett stycke kom ormen ut, 
och de fortsatte att löska honom. Till slut var ormen all¬ 
deles ute. 

Gossen, som nu förvandlades till en örn, flög och 
hämtade en sten, stor som en kulle. Sedan flög han och 
hämtade en sten till, stor som en kulle. Ännu en gång 
flög han och hämtade en tredje sten, stor som en kulle. 
Sedan hämtade han en fjärde stor sten, och den lade han 
som ett bord på de tre stenarna. 

Därefter flög han och slog sina klor i ormens nacke, 
och med styvfaderns hjälp tog han ormen och lade honom 
på stenbordet. Där åto de upp ormen. Där kom också 
jaguaren, »itsiki», för att äta. Från ett träd hoppade näs¬ 
björnen, »chau», ned för att äta. Där kommo också alla 
möjliga andra djur. Den tiden voro alla djur ännu män¬ 
niskor. 

Av ormens blod, som sipprade ned på marken, ha alla 
djur som stingas, ormar, getingar, palosantomyror 1 , 
»ayösha», uppkommit. De droppar, som föllo i vattnet, för¬ 
vandlades till fiskar, »cöti» 2 . Dessa bitas. 

1 Se sid. 160. 

2 Jag vet ej, vad detta är för en fisk. 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANEKNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 255 

Om regnbågen, »Öpito». 

Det var en gång en flicka, som hade gått till floden, 
och där försvann hon. Efter ett år kom hon tillbaka 
och berättade, att hon i vattnet träffat en man och hade 
stannat hos honom. Hon hämtade mandioca och begav 
sig till floden igen. Efter två ä tre år kom hon. tillbaka. 
Nu hade hon en liten gosse. Hon hämtade mandioca för 
att göra chicha. Så begav hon sig tillbaka till floden 
igen. En dag kom hon åter med gossen och lämnade 
denne hos sin mor och begav sig sedan bort igen. Hon 
sade till modern, att hon skulle se till, att gossen ej 
grät. Gossen växte upp hos mormodern. 

En dag grät gossen, och då började det regna. Gossen 
blev röd, gul, grön, blå, alldeles som regnbågen, och så 
drev han bort vattnet. 

Åter kom modern och hämtade gossen. Efter en tid 
kom hon igen för att hämta mandioca, och. så lämnade 
hon gossen hos mormodern. Hon sade, att hon skulle 
se till, att gossen ej började gråta. En dag grät han 
likväl. Det regnade, och han fick regnbågens, »Opito», alla 
färger. Gossen drev bort vattnet. Han stannade fort¬ 
farande hos mormodern. 

En dag kom hans far och hämtade honom och förde 
honom till en bäck. Där stannade han, och där är han 
ännu. Han hade redan vuxit stor. 

När regnbågen synes på himmelen, då är det gossen, 
som stiger upp ur vattnet och driver bort regnet. 

Varför boaormarna ej äta människor. 

Det var en gång en stor orm, som åt upp mycket 
människor. När barnen gingo till floden, åt den upp 
dem. ' . [ < I 1 ' 

Där var en man, som tänkte döda ormen. Han tog på 
sig sin måri K I den hade han en liten kniv och rostad 


1 Se bild 113. 



256 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

majs J . Sedan tog han sin flöjt och gick spelande ut ur 
byn. Då kom ormen och slukade honom. 

I ormens mage ordnade han åt sig riktigt trevligt 
som i ett riktigt hus. När han var hungrig, åt han av 
ormens kött. Ormen fick förskräckliga magplågor. När 
den mötte de andra ormarna, sade den åt dem, att de 
aldrig skulle äta människa, ty då fingo de ont i magen. 

När mannen varit en tid i ormens mage, skar han 
av dess hjärta, så att ormen dog, och så skar han sig 
ett runt hål genom ormens kropp och kröp ut. Sedan 
dess äta ormarna inte människor. 

När han kom ut ur ormens kropp, hade han intet 
hår på kroppen och var alldeles vit. Han målade sig svart 
med »tii» 2 , och håret växte åter på hans kropp. 

Sagor om stulna barn. 

Barnrov, liksom även kvinnorov, spela en stor roll i 
de vilda indianernas liv. De små stammarna kämpa i 
regel ej för att vinna nytt land utan de kriga för att 
röva och plundra. I de vitas kamp mot indianerna ha 
alltid barnrov förekommit. Stulna barn ser man ännu 
ofta på estancior och gummibaracker. Såsom jag om¬ 
talat i min bok, Indianer och vita, finnes det personer, 
som haft barnstöld från »vildar» till sitt levebröd. Barnen 
ha varit en handelsvara. En gång lärde jag känna en 
syrier, som köpt en stulen gosse från Rio Madidi för 
några liter sprit. Nu var denne hans slav, en slav, som 
fick stryk, om han vågade rymma. 

Det är därför ej så underligt, om barnrov spelar en 
stor roll i indianernas sagor. Kanske ha dessa sagor be¬ 
tydelse som avskräckande exempel. De skrämma barnen, 
så att de ej ensamma våga sig långt från hemmet, långt 
från de äldre. 

1 Rostad majs motsvarar lios oss hårt bröd. Vanlig matsäck, när 
man går på jakt i dessa ti akter. 

s Fruktsaften av Genipa. 



MOSETENE- OCH CHIMAXEIND1ANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 257 

Flickan, som blev bortrövad av jaguaren. 

Det var en gång en kvinna, som hade gått till åkern 
för att gräva upp mandioca. När hon kom dit, hängde 
hon upp bärväskan med sin flicka i, och så gick hon för 
att söka mandioca. Efter en stund korn hon tillbaka men 
fann inte ungen. Hon sökte överallt men kunde inte finna 
henne. Hon tänkte då, att dennas broder hade burit hem 
flickan. Så gick hon hem. 

När hon kom hem, frågade hon efter barnet, men 
ingen hade sett det. Bröderna hade inte ens varit ute 
ur hyddan. Hon gick tillbaka till åkern och sökte igen 
men kunde ej finna flickan. När hon kom hem igen, sade 
hennes man åt henne, att det kanske var jaguaren, som 
hade burit bort flickan. 

Så gingo några år. En dag, när modern var i åkern 
för att gräva upp mandioca, kom flickan, som nu var 
stor, och berättade, att hon blivit bortförd av en jaguar. 
Denne hade gått på en trädstam, som låg över bäcken, 
och därför hade de inte sett några spår. Hon hade en 
liten gosse med jaguaren. Modern frågade henne, var hon 
bodde, och hon sade, att hon bodde helt nära. Så gick hon 
tillbaka till skogen. När modern kom hem, berättade hon 
för sin man, att dottern var hos jaguaren. »Var det inte 
det, jag sade,» sade mannen. »Vi ska låta henne vara 
där ännu en tid,» tilläde han. 

En annan dag, när modern var i åkern för att gräva 
upp mandioca, kom åter dottern. Hon bad modern följa 
henne hem, ty hennes man var på jakt. Modern följde 
henne till vad hon kallade sin hydda. Det var under trä¬ 
den i skogen, och taket var ett virrvarr av lianer. När 
modern varit där en stund, hörde de jaguaren ryta. »Det 
är min man, som kommer hem,» sade dottern. Modern 
blev förskräckt. Jaguaren kom allt närmare. Modern gömde 
sig under några hjortskinn. De hade nämligen hudar på 
marken till mattor. 


17. —i Nordenskiöld. 



258 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

När jaguaren kom hem, hade den med sig fyra vild¬ 
svin. Tre bar den på ryggen, och ett höll den fast mellan 
tänderna. Jaguaren började vädra. Han kände lukten av 
jordnötter, sade han. »Har du hämtat jordnötter?» frågade 
jaguaren. »Nej,» sade dottern. Jaguaren började åter att 
vädra. Då tyckte hans hustru, att det var bäst att berätla 
allt, och så sade hon, att hennes mor var där och att hon 
gömt sig under hjortskinnen. »Jag skall gå och be henne 
komma fram,» sade jaguaren. »Det är bäst, att jag gör 
det,» sade hon och gick fram dit, där modern var gömd. 
Darrande kom denna fram. Jaguaren hade börjat stycka 
vildsvinen. 

Modern satte sig bredvid jaguaren, och så blåste hon 
jaguaren i ögonen. Han fick då människoögon. Hon blåste 
sedan på olika delar av hans kropp, så att han förvandla¬ 
des till en människa. Jaguaren ville nu inte äta rått kött 
utan bara kokt kött. Ej heller ville den äta rå mandioca. 
Jaguaren skänkte sin svärmor ett vildsvin. Hon gick så hem. 

Där berättade hon för sin man, vad som hänt henne. 
Denne sade, att det var bäst att tills vidare låta dottern 
vara, där hon var. 

En annan dag gick modern ut i odlingen för att gräva 
upp mandioca, och där träffade hon dottern. Hon följde 
henne hem. Jaguaren var ute för att jaga. När han kom 
hem, hade han med sig mycket jaktbyte. Han skänkte 
henne fjädrar av pauchi 1 , för att hon skulle lämna dem 
till hans svärfar att göra styrfjädrar till sina pilar. När 
hon kom hem, berättade hon för sin man, vad som hänt 
henne. Han sade, att det var bäst, att ännu en tid lämna 
dottern, där hon var. 

Flera gånger besökte modern sin dotter. Denna kom 
också till byn, medtagande sin minsta dotter. Hon hade 
nu flera söner. Hon berättade, att hennes man och söner 
ämnade överfalla och döda människorna i byn. Hennes 
mor gav henne då en frukt 2 och sade, att hon skulle giva 

1 Crax alector. 

2 »Baysho.» 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 


259 


därav åt sin man och sina söner. Dottern tog ett knyte av 
frukten och gick hem. När hon kom hem, gav hon av 
dessa frukter åt sin man och åt sina söner. Dessa åto 
av frukterna och tyckte, att de voro mycket goda. De 
frågade henne, var hon plockat dem. Hon berättade, att 
hon fått dem av sin mor. De bådo henne fråga modern, 
var det var, som dessa frukter växte. Modern sade, att 
det var vid »påyshanda» (Rio Colorado, biflod till Rio 
Beni). i 1 ; ; 

Männen i byn hade nu gjort massor av pilar. Var och 
en hade en stor bunt. Därefter hade de gått till trädet, 
som hade dessa frukter, och där hade de gjort fyra stora 
hål i marken, i vilka de hade gömt sig riktigt väl. Jorden, 
som de hade grävt upp, hade de kastat långt bort, och alla 
spår hade de utplånat. Sedan hade de gömt sig i gro¬ 
parna. 

Modern kom med sin dotter och jaguaren och hans 
söner för att visa dem, var trädet var. När de kommo 
dit, gick jaguaren och vädrade. »Här har varit människor,» 
sade han. »Solen står högt, klättra upp och ta ned 
frukterna!» sade svärmodern. Han klättrade upp ett litet 
stycke men hoppade genast ned igen. Sedan gick han 
omkring och vädrade. Sönerna gingo omkring och sökte 
de frukter, som fallit ned på marken. »Klättra upp, solen 
håller på att gå ned,» sade svärmodern. Jaguaren klätt¬ 
rade upp ett stycke men hoppade ned igen och gick 
omkring och vädrade men kunde ingenting finna. Med 
ett språng hoppade den sedan högt upp i trädet, klätt¬ 
rade upp på en gren och började skaka ned frukt. Sönerna 
plockade upp den. 

Då kommo plötsligt tvenne pilar susande. Den ena 
träffade jaguaren i bröstet på den vänstra sidan och den 
andra på den högra. Ett tag blev jaguaren hängande i 
armarna. Då kom en massa pilar, och alldeles genom¬ 
borrad föll jaguaren ned. Människorna dödade även 
sönerna med sina pilar. De tvenne minsta barnen tog 



260 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

modern och dödade själv genom att slå dem i nacken med 
handen. 

När människorna hade dödat jaguaren och alla hans 
barn, dödade de också kvinnan, som varit gift med jagu¬ 
aren. Liken av de döda lämnade de kvar åt gamarna. 
Sedan återvände de till byn. 

Från den tiden fanns där inga jaguarer, som dödade 
människor. 

Så slutade den sagan, äkta indiansk i sin oresonlig¬ 
het och grymhet. 

Chimaträdet , 1 

Det var en gång tre bröder, som voro ute i skogen för 
att samla chirria. Två av dem klättrade upp i var sitt träd. 
Den tredje stannade på marken för att binda en krok att 
ta ned frukterna med. Han band en krok, men den gick 
genast sönder. Han band en till, men den gick också 
sönder. Han band en till, men den gick också sönder. 

Då sprang en ödla över fotterna på honom. »Skynda 
dig, jaguaren kommer,» sade bröderna. Han band ännu 
en krok, men den gick genast sönder. Då sprang en 
ekorre mellan benen på honom. »Skynda dig!» sade brö¬ 
derna. »Jaguaren kommer.» Han band en krok igen, men 
den gick genast sönder. Då kom jaguaren och dödade 
honom. När han hade dödat honom, gick han omkring 
och vädrade de andra. Åter gick han till den döde och 
släpade honom ett litet stycke. Åter gick han och luktade 
på trädstammarna efter de andra människorna. »Om ja¬ 
guaren finner oss, klättrar han upp och dödar oss,» sade 
bröderna. Åter släpade jaguaren liket ett stycke. Åter 
gick han omkring och vädrade. 

När jaguaren till slut hade släpat den döde ett långt 
stycke bort, hoppade bröderna ned och rusade till floden. 
Efter dem sprang jaguaren. Där fingo de tag i var sin 
stock och simmade på rygg utför floden. När de kommo 
till en sandstrand, var jaguaren efter dem. De kastade 

1 Ett träd med stora taggiga frukter. Kallas av moseteue »Liuoyi». 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS. VÄRLDSÅSKÅDNING 2C 1 

sig åter i vattnet. Nästa sandstrand var jaguaren efter 
dem igen. De kastade sig åter i vattnet. Nästa sandstrand 
var jaguaren efter dem igen. Åter kastade de sig i vattnet. 
Nästa sandstrand var jaguaren efter dem igen. 

På detta sätt kommo de till byn. Där berättade de 
för fadern, vad som hade hänt dem. Han sade, att denna 
jaguar icke var en riktig jaguar utan en chima. På natten 
kom jaguaren och vädrade dem i byn, men han kunde 
inte nå dem, där de sovo. 

Följande morgon gingo många av männen till skogen, 
där de hade hämtat chima. Där funno de blott händerna 
och fotterna av den döde brodern. 

Förr kunde chima förvandla sig till jaguarer. Därför 
äta mosetene aldrig annat än välmogna chimafrukter. 

Det var, vad Tomasa berättade för oss. Kväll efter 
kväll hade vi suttit hos henne och lyssnat. 

Jag minnes sista kvällen. Tysta gledo vi ur hennes 
hydda. Månen lyste på kyrkan, som i denna belysning 
såg helt ståtlig ut. Uppe hos munkarna brann ännu ljus. 
Man drog en spader. 

Följande dag kallade åter klockorna en kristen indian¬ 
stam till mässan. Nvoko och de otaliga pilarna i hans 
kropp lyste över missionen, över urskogarna, över Rio 
Beni, som flöt tätt förbi och som ilade från Andernas fjäll 
mot gummiskogarna. Vid horisonten mullrade åskan. Det 
var Dohitt, som ropade åt trollkarlen, att han skulle slå 
ut mera vatten i floderna. 

Rio Beni förde stockar och bråte. Det regnade på 
Anderna, där floderna börja och där trollkarlen bor. 

Mosetene berättade mig aldrig någon världsunder- 
gångssaga. Fragment av en sådan hörde jag däremot av 
en chimaneindian. »Där var en skäggig man, som hade 
onanerat i floden. En kvinna kom dit och badade. Hon 
blev havande och födde en gosse med håret hängande 
långt ned på ryggen. Fadern kom och frågade efter gossen, 



262 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

som han bad, att de skulle lämna åt honom. De ville inte, 
utan förde gossen långt bort och gömde honom. Mannen 
blev då vred och lät floden stiga, så att människorna 
drunknade. Några få räddade sig upp på ett berg. Detta, 
som är smalt, högt och brant, är beläget vid övre Rio 
Chimane. Från dessa människor härstamma chimane- 
indianerna.» 

Mosetene äro, som vi veta, kristna. De ha bikt, natt¬ 
vardsgång, kyrklig vigsel o. s. v. De döda begravas på 
kyrkogården. Man bränner ljus vid deras likmatta, man 
sveper dem i vitt tyg, läser själamässor för dem o. s. v. 
Tron på livet efter detta är inte rätt kristen däremot. 

Fruktan för de döda, denna mara, som förföljer alla 
primitiva folk, är kvar, trots att missionärerna verkat 
här i över hundra år. 

Inför döden prövas tron. När vi voro i Covendo, dog 
moseteneindiahen José. Indianerna trodde, att han strök 
omkring byn i skepnad av en hund. När hundarna skällde, 
sade de: »Josés själ har inte gått ännu.» 

Vi ha läst i sagorna, att alla djur ha varit människor. 
Fortfarande tro de, att de döda taga skepnaden av apor, 
hundar, mulåsnor och andra djur men ej av jaguarer. 
När José dött, ville min hustru samma kväll köpa fisk av 
en indian. Han sade, att han inte hade någon fisk kvar. 
»Den har hunden fått,» sade han. »Min hund'?» frågade 
hon. »Nej, José,» sade indianen. De dödas själar, »seniti», 
äro bara fruktade en tid efter döden. Man glömmer dem 
väl så småningom. 

Mosetene bliva, som sagt, begravda på kyrkogården i 
vigd jord. Chimane gräva ned de döda nära boplatsen. 
Hyddorna brännas, och boplatserna övergivas. 

Bland chimane finnas trollkarlar, som kunna locka 
fram och förgöra andras själar. Federico var en natt till¬ 
sammans med flera chimaneindianer, kvinnor och män, 
och drack chicha hos en trollkarl. 

Pä natten lockade denne fram en borganos, Nicolas, 
själ. Federico kunde tydligt se den. Själen såg ut som 



MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDXIKG 


263 


en »liten ängel», där den satt klädd på en chapapa 1 . 'troll¬ 
karlen gick fram till själen och sade åt denna: »Som jag 
nu låter dig försvinna, skall Nicolas dö.» Så försvann 
själen mellan trollkarlens fingrar. 

Efter ett par dagar gick Federico till San Borga. 
Några dagar senare dog Nicolas. Denne var en gammal 
man. Han hade en gång vägrat att sälja en höna åt 
trollkarlen, därför hämnades denne. 

Vi måste här ha att göra med ett fall av suggestion, 
efter som flera personer tydligen sågo själen. 

Bland mosetene lär numera ej finnas någon trollkarl. 
Den siste var Nicolas Verna. Han lär ha förgjort alla kor, 
som munkarna hade i missionen. Trollkarlarna äro även 
här som på annat håll de ivrigaste motståndarna till 
missionen. En trollkarl från äldre tider påstod sålunda, att 
mässan skrämde bort aporna. Denne trollkarl lär nu vara i 
helvetet, om man får tro, vad som står i kyrkboken om 
honom. 

Mycket mer än de dödas själar frukta mosetene och 
chimane de onda andar, som de kalla »kinacdyé». De se 
ut som människor. Få mosetene se en sådan ande, tro 
de, att de skola dö. 

Federico sade, att han förr inte hade trott, att det 
fanns kinacdyé, men nu var han övertygad om att sådana 
funnos. En gång hade han slagit läger med några chimane 
vid El Cerro Pelado mellan Huachi och Cosincho. De fingo 
först höra liksom prasslandet av en råtta. Sedan hörde 
de liksom flåsandet av en tapir. Federico sköt flera skott, 
men flåsandet kom likväl igen gång på gång. Chimane- 
indianerna höllo eld hela natten. Federico försökte sova, 
men de väckte honom ständigt, ropande: »Nu kommer 
han. Där är han!» Mestizen Julio, som hörde Federico 
berätta detta och som är litet frälst, sade, att kinacdyé 
visa sig för chimane, därför att dessa äro odöpta. Dopet 
skyddar mot onda andar. 

Bland de onda andarna finnas två, som jag känner 

1 Här i betydelsen brits. 



264 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

till, som ha särskilda namn och egenskaper. Den ena 
är »Opö». Han har en så lång manslem, att han kan linda 
den flera varv om livet. Om Opö finnes en mosetene- 
saga. Den skildrar hur han våldför och dödar en kvinna, 
som tagit honom till sig i sängen i skepnad av ett litet 
gråtande barn. Chimane känna också till Opö, och i var¬ 
enda chimanehydda finnas ben av denna onda ande. 
Dessa ben användas som läkemedel mot magsmärtor. 
Benen malas och tas in. Även användas malda ben av 
Opö i sår och mot svullnader. Små nyfödda barn med 
kramp gnidas även med Opö. Intressant nog äro Opö- 
benen av Toxodon 1 och andra utdöda djur. 

Den andre onde anden är »Chåumboy», son till Opö. 
Denne, som kastade sig utför en brant, krossades i otaliga 
små bitar, som fastnade på bladen i skogen. Vidrör man 
ett sådant blad, får man espundia, en ryslig sjukdom, 
vilken, som nämnt, förekommer i regnskogarna på Anderna. 
Den börjar som en liten böld, som växer till ett hemskt 
frätsår, vilket ofta är ytterst svårt att få läkt. Värst är det 
att få espundia i ansiktet. Det finnes vissa trakter, såsom 
t. ex. mellan Tumupasa och Apolo, som anses mycket 
farliga, då espundia allmänt förekommer där. Otvivelaktigt 
kallar man här elakartade sårnader av annat slag även 
för espundia. 

En stor roll i indianernas liv spelar jaktmagin. Om 
denna hos chimane har jag redan nämnt i det föregående. 
När mosetene dödat ett vildsvin 2 , taga de ut levern, veckla 
in den i blad och lägga den kvar, där de dödat vildsvinet. 
Levern förvandlas åter till vildsvin. På detta sätt ta vild¬ 
svinen aldrig slut. 

På de små barnen hänga mosetene torkade andfötter, 
»kåamu», för att de skola bli goda simmare. Chimane 
hänga på barnen en mängd amuletter, vilka de, som 
nämnt, mycket ogärna byta bort. 

Den katolska kyrkan passar utomordentligt bra för 

1 Efter museumsinspektör H. Winges bestämning. 

2 Enligt Padre Sebastian Ur ra. 



MOSETENE- OCH CHIMANEIND1ANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 265 


»hedningar», mycket bättre än protestantismen. När chi- 
mane fördrevo kinacdyé, underhöllo de eld hela natten. 
När någon dött, ställer man hos de kristna mosetene 
vigda ljus vid hans dödsbädd. Elden bidrager säkert 
att fördriva den dödes ande, som man fruktar. Krucifix, 
helgonbilder, radband o. d. äro naturligtvis förträffliga 
amuletter mot onda andar. Munkarna med sina kåpor, 
tonsurer, bönrabbel och »kyskhetslöfte» göra sig naturligt¬ 
vis mycket bättre som medicinmän än protestantiska mis¬ 
sionärer. Såsom sådana uppfatta indianerna dem. De anse 
till och med, att de förhäxa. Padre Maximiliano vågade 
t. ex. inte använda febertermometer på en sjuk indian, allra 
minst placera den, där en sådan brukar placeras, ty skulle 
patienten ha dött, hade indianerna säkert sagt, att han hade 
blivit förhäxad av munken. Mystiken i en katolsk kyrka 
måste tilltala en primitiv människa, för vilken kampen 
med de onda andarna spelar en så oerhört stor roll. 

Bekant är, att missionärerna påstå, att »hedningarna» 
ha en dunkel aning eller rättare ett dunkelt minne av en 
stor, allsmäktig Gud. De missionärer, som verkade bland 
mosetene, kallade därför Gud eller Kristus för Dohitt. 
Något betänksamma blevo de likväl, när jag berättade dem 
om Dohitts äventyrliga nedfärd till jorden och om huru 
han skapade djur av människor. 

På tal om indianernas religiösa föreställningar kan 
det vara lämpligt att framhålla, att primitiv religion och 
primitiv moral ha mycket litet med varandra att göra. 
Sagorna lära aldrig någon moral. Fruktan för andarna 
liksom ännu mindre för trollkarlarna har ej något med 
moral att göra. Trollkarlarna syssla med det enligt pri¬ 
mitiv uppfattning otäckaste av alla brott, förhäxning. Goda 
andar hör man aldrig talas om. 

När jag skildrar dessa människor med varm sympati, 
skall läsaren ej medlidsamt le åt mig och tänka, att 
författaren är en indiantok, ty han skall i denna bok finna 
skildringar av andra indianer, som visst icke äro så 
sympatiska som chimane och mosetene. 



266 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


1 fem år hade, som nämnt, den här ofta citerade Féde- 
rico Araona levat som en flykting hos chimane. Federico 
sade, att under denna tid hade han aldrig sett ett 
slagsmål. Inget enda mord har förekommit. Han hörde 
aldrig talas om en stöld. 

Vi funno såväl mosetene som chimane utomordentligt 
ärliga. En gång lämnade jag kvar mina bytesvaror i 
en hydda, och så gick jag till en annan. Man tittade 
på dyrbarheterna, en massa småsaker, men man snattade 
ej något. Det skulle ha varit hos quichua eller hos me- 
stizerna! De stjäla av princip, för att det är roligt att stjäla. 
Dessa stackars urskogsindianer äro så dumma, ja, så 
dumma, att de äro ärliga. Så äro ej alla indianer. Längre 
fram i denna bok skola vi även träffa mycket tjuvaktiga 
vildar. Indianer av skilda stammar äro i mycket så olika. 
Mosetene äro lika ärliga som chimane. Fader Maximiliano 
sade, att om han tappade en näsduk i skogen, fick han den 
tillbaka, om en indian hittade den. Min hustru hade vid 
badstället kastat bort en tofs. \är hon kom in i en hydda, 
kom en kvinna med den och sade: »Här liar du, den är 
din.» Aldrig lära de stjäla sinsemellan. 

Mosetene och chimane ha som alla indianer stora 
anlag för alkoholismen. Erkännas måste, att munkarna 
kraftigt motarbeta denna. Trots prästernas förbud ha de 
börjat dricka mycket brännvin, som de hämta från Huachi. 
Även kvinnorna berusa sig. Den chicha, som de bereda 
av mandioca och majs, syntes mig vara ovanligt stark och 
rusande. Även chimane börja* tycka om brännvin. Fler¬ 
talet tycka ännu mer om sirap. En gång frågade jag 
José Apo, en halvciviliserad chimane, vad han tyckte om 
de vita. Han sade om en av dem, don Miguel Nogales: 
»Bra patron, han ger oss brännvin.» 

Det är inte så lätt att få reda på den sexuella moralen 
hos en indianstam. Att en utomstående inte bör ha något 
fuffens med stammens småflickor, det visade chimane, när 
de slogo ihjäl sin galante missionär, och mosetene, när 



t 

MOSETENE- OCH CHIMANEINDIANERNAS VÄRLDSÅSKÅDNING 267 

den allvarlige hövdingen Luis Nate slog en annan munk 
i ansiktet för ett liknande snedsprång. 

Någon gång kan väl även här den äktenskapliga tro¬ 
heten svika. Bland chimane träffade jag sålunda en 
kvinna, som förlupit sin man och levde med en annan 
indian. 

Till moralen hör även de goda gärningarna. En viss 
egoism karaktäriserar alla naturfolk fastän kanske mindre, 
än man i allmänhet tror. Fader- och moderlösa barn tar 
man alltid hand om och behandlar dem vänligt. Det 
har jag sett på så många håll. Bland chimane t. ex. träf¬ 
fade jag en kvinna, som fött upp tre moderlösa barn. 
Dessa barn voro av olika föräldrar. Kvinnorna slå ej 
barnen, ty de tro, att om de slå dem, kunna dessa dö. 
Barnen slåss aldrig sinsemellan. Liksom alla primitiva 
folk älska indianerna här varmt sina barn. Från sina 
långa resor taga de alltid hem små gåvor åt barnen. 



Bild 114. Liten, många gånger stoppad gosskjorta. Chimane. 
Fjäderprydnaden, som hänger i halsöppningen, är en amulett. 


ADERTONDE KAPITLET. 


Julen 1913. 

n dag senare än Berg, lämna min hustru 
och jag Cuba i sällskap med en indian och 
två indianpojkar. Vårt bagage ha vi lastat 
på en oxvagn, som vi hyrt av Cubas ägare, 
sehor Vasquez. 

Efter tvenne korta dagsmarscher komma vi till 
’ maropaindianen Chataris hydda. Hos honom ha vi räknat 
ut, att vi skola tillbringa julafton. Vi hoppas i indian¬ 
hyddan få en fridfull jul. 

På hans gård, utanför hyddan slå vi upp vårt tält. 
Det är julafton. En julafton utan fest. Vi skola först 
fira vår riktiga jul, när vi få brev från hemmet. På sex 
månader ha vi ej haft något sådant, och därför äro vi ej 
i julstämning. 

Sparsamt upplyses indianhyddan av ett talgljus, som 
kommer en att dunkelt se taket av bambu och palmblad 
och stolparna och väggarna av palmstammar. På golvet 
sitta Chataris döttrar och träda halsband av glaspärlor, 
som de fått av min hustru. Chatari ligger och drar sig 
i hängmattan, omsorgsfullt stoppande in cocabussen i mun. 
Då och då växlar han ett par ord med gumman sin, som 
sitter hopkrupen i en dunkel vrå. I kokskjulet utanför 
Chataris hydda lagar min hustru julmaten, beundrad av 
en av husets fullvuxna döttrar. 

Utanför hyddan är det en väldig grodkonsert. Där 
grymta svinen, råma korna och skrika mulåsnorna. Chataris 





JULF.N 19 13 


269 


hydda ligger på den stora slätten. Dunkelt ser man där- 
' ifrån Andernas sista utlöpare mot Benis och Mojos slätter, 
dessa berg, som kostat oss sexton mödosamma dagar, 
när vi steg för steg höggo oss igenom snåren och urskogen 
och klättrade utför de vildaste branter. Här och där 
avbrytes den oändliga grässlätten av skogsdungar, där 
man finner otaliga gamla boplatser från en tid, då dessa 
trakter hade en mycket talrik indiansk befolkning. 

I förrgår afton kvittrade skallerormarna oss i sömn. 
I går brände solen stekhett över slätten, och nästan alla 
vattendrag voro uttorkade. I natt kom det efterlängtade 
regnet. 1 Det kom ej som ett vanligt regn utan över¬ 
väldigande, oresonligt som allt i tropikerna. På en kort 
stund var marken översvämmad, och skyndsamt måste 
vi rädda oss in i Chataris hydda, plockande vid ljuset från 
blixtarna ihop våra simmande sängkläder. Med regnet har 
också allt plötsligt förvandlats. Det är, som om den 
sovande djurvärlden vaknat, när åskan ropade åt den: 
»Regnet kommer, och regnet är liv.» Med ett allmänt 
råman de hälsade Chataris tvåhundra kor regnet. Nu be¬ 
hövde de ej mera vandra långa vägar för att dricka det 
sparsamma, brungröna vattnet i någon göl. Där det i 
går var torrt, har det i dag bildats stora sjöar. 

Hela pampan surrar, väser, kväker. I träsken, som 
bildats under natten, där marken i går var söndersprucken 
av torkan, där ropa i alla tonarter grodorna efter sina 
kärestor, som de ej sett, sedan torrtiden började. D^är 
kräla alligatorerna. Otaliga sötvattenskrabbor komma 
fram ur sina gömslen. Man hör ej mera de olika djurens 
läten i denna jättekonsert, där vattnet hälsas av pam¬ 
pans alla djur. Ormarna krypa ur sina gömslen. Det 
var skallerormarna, som först hälsade det annalkande 
regnet med sitt underliga läte, som endast kanske liknar 
en syrsas. Tätt inpå Chataris hydda ha de sina nästen. 
Ibland våga de sig in i själva hyddan. En dag dödade de 

1 Under det att regntiden är 1913 började i regnskogarna på Anderna 
redan i oktober, började den, som vi se, här på pampas först yid jultiden. 



270 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

en av Chataris hästar, som stod bunden vid stolpen ett 
par steg från dörren. På natten blev han biten, ocli på 
morgonen var han redan kall. 

Min hustru kommer med julmaten. Det är bananer 
med stekta ägg samt färsk mjölk. Förut har hon i dag 
bjudit på riktig julgröt, så fint ha vi det. Vi tända tvenne 
ljusstumpar, så att det börjar bli riktigt upplyst i Chataris 
hydda. 

Chatari är en märklig indian. Han är visst ingen 
vilde från urskogen utan tvärtom en indian, som förstått 
att i mycket anpassa sig efter de vita, och trots alla de 
nästan överväldigande svårigheter, som här möta en in¬ 
dian, som söker att arbeta sig fram till något eget, till 
något annat än att vara tjänare eller slav, är Chatari en 
välbärgad man. Han har talrika kor, hästar och får och 
stora odlingar, och i hans hydda ser man, att Chatari haft 
åtskilliga slantar att köpa för. 

Trots allt vilar det en indiansk stämning över denna 
hydda. Chatari har förblivit indian, och hans hustru 
och döttrar äro ännu rena indianskor. Vi trivas här, 
lika bra som vi ofta vantrivts hos de vita, tyvärr även 
hos dem, som varit utomordentligt vänliga mot oss. 
Varför kan jag knappast förklara. Kanske beror det på 
att det krusas så oerhört hos de vita och att vänligheten 
verkar oärlig, även när den är uppriktigt menad. 

Chatari är en melankolisk, bitter man. Han har ar¬ 
betat sig fram till en ställning, som här är ovanlig. För 
hans släkt blir detta till intet. När han gått bort, då kom¬ 
mer allt att skingras. Inget av hans barn kommer att 
sköta hans ställe, och själv har han ej förstått sig på lag¬ 
fart och dylikt, så att någon dag mister han den rätt till 
jorden, som han tror sig äga. Tvenne av Chataris söner 
ha blivit sålda till Benis gummiskogar, därifrån han 
aldrig hört något från dem, och tvenne döttrar äro på 
slarven. Mången gång har Chatari blivit bedragen av 
de vita. De ha stulit hans hästar och kor. Underligt är 
det ej heller, att han grundligt hatar dem. 



JULEN 19 13' 


271 


»Gud straffar dem nog. Snart ligger jag under jor¬ 
den,» säger Chatari, när han talar om sina många sorger. 
Han är fast i sin tro,, att Gud en gång skall skapa rätt¬ 
visa. Bara inte de »kristna» lurat honom även däruti. 

Tryckt är vår stämning i Chataris hydda. Annat skall 
det bliva —- hoppas jag — när breven komma från hem 
och barn, från dem, som i yrande glädje leka kring 
julgranen där hemma på det gamla Dalbyö. 1 En tyst, 
varm hälsning är allt, vad vi härifrån indianhyddan 
kunna sända till dem, som vi inte ens våga tala om, för 
att ej allt, som rör sig på djupet, skall komma fram. 

Så gå vi mycket tidigt på julaftonen till vila under 
myggnäten. Syrsor och grodor spela oss till vila. Fläder¬ 
mössen fladdra som dystra tankar över bädden. 

1 Fädernegården hemma i Sverige. 



NITTONDE KAPITLET. 


Maropa-indianerna. 

e civiliserade maropa eller reyesanos, som 
de mera allmänt kallas, beräknas till cirka 
1,500 1 individer. De leva dels i byn Reyes, 
dels spridda på estanciorna över en stor 
del av nordöstra Bolivia, där de tjänstgöra 
som herdar, gummiarbetare o. d. De tala en tacanadialekt. 

Deras materiella kultur erbjuder ej mycket av in¬ 
tresse. En museiman liar nästan ingenting att hämta i 
deras hyddor. Kända äro de som goda boskapsherdar. 
Reyesanskorna äro ofta duktiga ryttarinnor och skickliga 
i att sköta lasson. 

Jesuiterna anlade på 1600-talet en mission bland dessa 
indianer. När de förra 1767 förvisades, överlämnades 
denna i kyrkoherdarnas vård. Reyesanos äro sålunda 
döpta och kristna. 

För närvarande ha de ingen präst i Reyes,' ty den 
sista måste de köra bort, därför att hans liv var så 
sedeslöst, att det till och med väckte skandal här. Han 
bodde som många kyrkoherdar i Bolivia ihop med sina 
älskarinnor. Han klådde dem offentligt på torget i Reyes. 
Som flickskaffare använde han klockaren. När han en 
gång hade gift ett ungt indianskt par, frågade brudens 
far, vad han var skyldig. »Låt mig få ligga hos din yngsta 
dotter i natt,» var prästens fräcka svar. När indianen ej 

1 Detta är naturligtvis en osäker uppgilt. 




MAROPA-INDIANERNA 


273 


gick in på detta, lär Herrans tjänare senare på natten ha 
våldfört flickan. 

Någon verklig undervisning i den kristna religionens 
moral och historia är naturligtvis okänd här. Ett och annat 
ha indianerna likväl uppsnappat, och så ha de sin speci¬ 
ella religion, i vilken de onda andarna och de undergörande 
helgonbilderna spela huvudrollen. 

En god inblick i vad dessa indianer känna av kristen¬ 
domen ger oss följande framställning av Kristi historia, 
berättad av en reyesano, indianen Puli från S: a Rosa. 

»Förr i världen, när människorna dogo, blevo de 
levande igen efter sex dagar, ty det fanns varken himmel 
eller helvete att gå till. För att råda bot för detta beslöt 
Gud Fader och kungarna, att Maria skulle gifta sig. 

Hon hade många friare, och bland dem voro fina herrar 
och kungar. Även den gamle San José, som var impotent, 
var bland friarna. På ett snöre hängde man upp en ring 
av guld. Var och en av friarna skulle rida i full fart under 
ringen och söka fånga den på svärdspetsen. Först sökte 
de fina herrarna och kungarna fånga ringen, men ingen 
lyckades. Sist kom den gamle San José på en mager men 
snabb häst. Han fångade ringen. 

Sju gånger upprepade de denna lek, och alla sju 
gångerna var San José den ende, som fångade den. 

ilaria gifte sig nu med San José. 

När denne höll på att snickra, kom en man och sade 
till honom: Ser du inte, att Maria äx havande och snart 
skall föd och ä: lock ha ni inte varit gifta mer än i 
fyra dagar. Nu förstår du, varför hon har eift sig med dig, 
fastän du är gamm.il o t. h impotent.' 

Ersinnig slipade San J<-é sin kniv för att döda Maria. 
Medan han höll på därmed, kom deras tjänarinna och sade, 
att han skulle komma och äta. Han lät hälsa ilaria, att 
han inte ville ha någon mat. Flera gånger kallade Maria 
på honom, men han kom inte. Till slut gick hon själv. 

San José sade henne, att hon bedragit honom och att 
han skulle döda henne. Hon försäkrade, att hon inte var 
18 . — Nordenskiöld. 



274 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

havande och blottade sin mage, för att han skulle se, 
om där var något foster. San José skar upp Marias 
mage, och där fanns ingenting. Magen växte genast ihop 
igen. 

Efter några dagar var Maria likväl färdig att föda, och 
då hela hennes släkt föraktade henne, bad hon San Josc, 
att han skulle föra henne långt bort. Där födde hon Jesus 
Kristus. Förut hade det inte funnits någon morgonstjärna, 
Venus. Denna syntes nu på himmelen. 

Jesus Kristus växte mycket fort. På några dagar var 
han stor. Marias släktingar kommo för att se honom, men 
de trodde inte, att han var Kristus. 

'Om du är Jesus Kristus, så läs i denna bok!’ sade 
de till gossen, och han läste hela boken på lika kort tid, 
som de behövde för att spotta. 

Jesus växte och blev stor och gjorde många under¬ 
verk. Marias släktingar sökte ständigt att döda honom. 

En dag, när de förföljde honom, kommo de till en 
åker med mogen majs, moget ris och mogna bananer. 
'Har Jesus varit här?" frågade de. 'Han sådde allt detta, 
och sä gick han,’ sade de. De trodde därför, att det var 
ett år, sedan Jesus gått förbi, men det var bara en liten 
stund, ty det, som Jesus sår, sätter genast mogen frukt. På 
samma sätt kommo de till flera åkrar, och överallt var 
frukten redan mogen, fastän Jesus alldeles nyss hade pas¬ 
serat. 

Till slut fångade de Jesus och gåvo honom ett kors att 
bära. De spikade honom på korset. Där hängde han och 
levde ännu, då en blind, Rufino, kom förbi. 'Slå ned den 
där papayanl’ sade de och gåvo Rufino en lans. Han högg, 
där papayan skulle vara, och träffade Jesus’ huvud och 
dödade honom. Kristi blod stänkte honom i ögonen, så att 
han fick sin syn igen.» 

Mera känner jag ej av den reyesanska versionen av 
Kristi historia. Jag antar, att den alltjämt går i samma 
stil. Vi se, att det är en blandning av en gammal riddarlek, 
bibelns berättelse och legenden om Rufinus. Kristus upp- 



MAROPA-INDIANERNA 


275 


träder även som en typisk kulturhero, när han sår en hel 
del växter, som genast, sätta mogen frukt. 1 

Pulis missförstådda framställning av Kristi historia 
är intressant därför, att den visar oss, huru ett högre 
folks berättelser och sagor lätt omvandlas, när de läras 
av ett lägre folk. På samma sätt är det möjligt, att sagorna 
om Dohitt och Nyoko ursprungligen äro från arowakiska 
stammar i Mojos och att de berättats oss halvt missför¬ 
stådda av moseteneindianerna. Dohitts kamrat på färden 
från himmelen. till jorden hette sålunda Kéri. Detta ord, 
som betyder måne på flera arowakspråk, 2 är även namnet 
på en av bakalriindianernas kullurherocr. BakaTri, som äro 
karaiber, ha säkerligen lånat detta ord från arowakerna. 3 

För reyesanos liksom för de flesta »civiliserade» in¬ 
dianer här äro festerna det viktigaste av hela den kristna 
religionen. En by kallas t. ex. San Juan, och då firas 
San Juans dag med stor fest, mässa, dans, fylla, otukt 
och slagsmål. Reyesanos fira de tre konungarnas dag. 
Klädda i grannlåt av alla slag komma tre indianer 
ridande med sitt följe in på torget och stiga av framför 
kyrkan. Del är de tre konungarna, som komma för att 
tillbedja Kristusbarnet. 

Egentligen hör till en sådan kristen fest icke fylla, 
men docx är fyllan det viktigaste av alltihop. Ej heller 
dai.^erna höra dit. Affär är likväl affär, och prästerna 
veta väl, att med bara religion utan dans och brännvin 
cä aEarerna ualigt. Katolska kyrkan är här en stor 
affär och må.._.i av dess tjänare goda affärsmän. In¬ 
dianerna äro lättroana, bli snart fanatiska, och så får 
prästen makt och pengar. 

Flera präster särskilt bland de utländska missio¬ 
närerna finnas här, som äro varmt religiösa och som 
allvarligt arbeta för sitt kall. Många präster i Bolivia 
ockra likväl ogenerat på indianernas okunnighet. En så- 

1 Jämför sagorna från Tumupasa längre fram i denna bok. 

2 Mycket troligt är, att Dohitt ursprungligen är solen och Kcri månen. 

3 K. v. d. Steinen. (Se litteraturf.) 



27 G FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

dan präst var t. ex. den, som delade kyrkogården i C. 
i två delar. *Den ena kallade han himmelen, den andra 
helvetet. 

Kär en indian kom och skulle begrava sin mor, frå¬ 
gade gudsmannen: »Vill du, hon skall ligga i himmelen 
eller i helvetet?» 

»1 himmelen, käre fader,» sade naturligtvis indianen. 

»Det är mycket dyrt,» sade prästen, och så fick indi¬ 
anen betala sina fattiga slantar för att få sin mor begraven 
i himmelen. 

De onda andarna kalla reyesanos »ishånhua». De gå 
omkring på vägarna. Särskilt hör man dem före påsken. 
Man hör knarret. av hjulen från oxvagnar, men de komma 
inte fram. Kär någon håller på att dö, hör man, huru de 
draga i hudarna, som ligga på golvet, huru de mala på 
malskivan. 

Bland reyesanos finnas även förliäxare. Åt en vit 
gosse sade en gång en reyesano, att han inte skulle göra 
sitt tarv, så att någon såg det. Någon illasinnad person 
kunde få tag i, vad han gjort, och förhäxa honom. Ben 
och tänder av den här pä pampas ganska allmänna 
manvargen 1 använda de som skydd mot onda andar. 

* 

Huruvida dessa indianer ännu bevara många av sin 
stams gamla sagor, vet jag ej. Den enda saga, jag känner 
från dem, är den här nedan återgivna. Kanske skildrar 
den en maropaindians förbindelse med en kvinna, till¬ 
hörande en främmande, föraktad stam. Den har berättats 
mig av en tumupasaindian, Salvador, som är gift med 
en reyesanska. Denne samme Salvador har även berättat 
mig många sagor från sin egen stam, vilka jag skall åter¬ 
giva längre fram i denna bok. Hans bekantskap komma 
vi att göra först i juli 1914. 

1 Canis jubatus. 



MAROPA-INDIANERNA 


277 


Mannen, som gifte sig med en hind. 

Det var en gång en man och en kvinna, som bodde 
tillsammans med sin son. De hade mycket boskap och 
även hästar. Sonen var redan man, men hans far och mor 
ville ej, att han skulle gifta sig. När han bad dem skaffa 
honom en hustru, grälade de på honom. 

En dag sade fadern åt sonen, att han skulle driva in 
boskapen i inhägnaden. Han sadlade sin häst och red ut 
på pampan och drev hem boskapen. När han kom hem, 
frågade fadern, om han hittat alla korna. 

»Där fattas fem,» sade sonen. »Jag skall rida ut igen.» 
Så red han ut på pampan. När han kom till en skogs¬ 
dunge, steg han av hästen och satte sig i skogskanten. 
Han funderade på att han, gamla karlen, ännu inte hade 
någon hustru. Så sade han högt för sig själv: 

»Tänk, att jag ännu ej har någon kvinna!» 

»Vill du inte ha mig till kvinna?» hörde han en 
röst säga. 

Han vände sig om men kunde ingenting se. Så 
satt han återigen och pratade för sig själv. »Min far och 
mor vill inte, att jag ska gifta mig,» sade han. Då hörde 
han åter: 

»Vill du inte gifta dig med mig?» Han vände sig om 
och såg en hind. Denna frågade honom åter, om han inte 
ville ta henne till kvinna. 

»Hur ska jag kunna gifta mig med dig, som är ett 
djur?» sade mannen. 

»Jag är en kvinna,» sade hinden och förvandlade sig 
till en mycket vacker flicka. 

»Vill du icke ha mig till hustru?» sade hon åter. 

»Förvandlas du inte åter till en hind?» sade han. 

»Nej, inte om jag följer dig,» svarade hinden. 

Han tvekade ännu, fastän flickan var mycket vacker. 
Så sade han: »Jag ska gå hem. Vill min far och mor 
fortfarande ej, att jag ska gifta mig, kommer jag tillbaka, 



278 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

och så rymmer jag med dig. Vänta mig här i skogsbrynet!» 
Han red hem, steg av sin häst och gick in i hyddan. 

»Varför ser du så fundersam ut?» frågade fadern 
och modern. 

»Jag har funnit en flicka, som jag vill ta till 
kvinna,» sade han. 

De blevo helt förargade, och så stängde de in honom 
i hyddan. På natten skar han sig ut genom väggen och 
begav sig till skogsdungen. Där stod flickan och väntade 
pä honom. 

»Nu följer jag dig,» sade mannen, och de drevo i tre 
dagar omkring på pampan och i skogen. Den tredje dagen 
sov han med henne. Redan den femte var hon havande. 

»Vi skola nu gifta oss riktigt. Är det säkert, att du 
aldrig åter förvandlas till ett djur?» sade mannen. 

»Nej, aldrig,» sade hon. 

De gingo till en by, och där sökte han upp kyrkoherden. 

»Fader kyrkoherde, jag har funnit en kvinna, med 
vilken jag vill gifta mig,» sade han. 

»Det är bra, min son,» sade kyrkoherden, och så gifte 
han dem. 

Kort därefter födde kvinnan en son, men denne var 
ingen människa utan en liten hjort 1 . Mannen var mycket 
ledsen och arg. Han ville förskjuta sin hustru. Då sade 
hon : »Vi låta honom gå.» 

»Kommer du då aldrig att åter förvandlas till ett 
djur?» sade han. 

»Nej, aldrig,» sade hon. 

Den lilla hjorten växte fort. Efter några dagar var 
han stor och hade stora horn. Han ville ej äta sådan 
mat som människorna utan bara gräs. En dag försvann 
han. Han hade begivit sig ut på pampan. 

En dag träffade kvinnan en hjort. Denne famnade 
henne, och hon förvandlades nu åter till en hind. 

När mannen kom hem, fann han sin hustru förvandlad 
till en hind. Han blev mycket ond och ville först döda 

1 Sumphjort, Cariacus palustris. 



MAROPA-INDIANERNA 


279 


henne, sedan drev han bort henne. Hon sprang ut på 
pampan. Där träffade hon hjorten, vilken hon älskat. 
Så drevo de utåt pampan och omkring i skogarna. Där 
träffade hon sin son. Denne gjorde sällskap med dem. 

Från dessa tre härstamma alla hjortar. 

Mannen återvände hem till sin far och mor och be¬ 
rättade för dem, vad som hänt honom. 

»Vi skola söka dig en hustru,» sade de, och följande 
dag gingo de till en gård i närheten, och där begärde 
de dottern till hustru åt sin son. Mannen gifte sig med 
denna flicka. 



TJUGONDE KAPITLET. 


Över översvämmade pampas. 
Mordet på Berg. 

i lämna Chatari och fortsätta över pampan. 
Detta enda och första regn liar alldeles för¬ 
ändrat landskapet. Där man utan svårig¬ 
het förut kunde komma fram med oxvagnen, 
får man lov att ta stora omvägar, undvikande 
de vattenfyllda sänkorna. Över cn å måste oxarna simma, 
dragande oxvagnen efter sig som en båt. Överallt se vi 
på pampan och i kanten av skogsdungarna de röda sump- 
hjortarna, som äro så karaktäristiska för detta landskap. 
Ibland ser man stora hjordar av boskap från någon av de 
få estancias, som finnas här. Flertalet av dem tillhöra 
vita, syrier eller mestizer, någon enda är ännu i hän¬ 
derna på Chataris stamfränder. 

Efter ett par dagar komma vi fram till Rio Yacuma, 
känd för sin oerhörda rikedom på alligatorer. En stor 
best ligger och vaktar vid vadstället. Den har kanske 
smakat människokött, ty det har ett par gånger hänt, att 
personer, som sökt att simma över här, ha blivit uppätna 
av alligatorer. Särskilt är det farligt för hundarna. 
Tvingas man simma över en flod, där man vet, att det 
finnes alligatorer, bör man, om man är beriden, göra det 
samtidigt med hästen eller hästarna, som skrämma dem. 

Vid övre Rio Yacuma, som är outforskad, finnas vilda 
indianer. Detta påstod bl. a. Chatari. Han hade sett 




ÖVER ÖVERSVÄMMADE PAMPAS. MORDET PÅ BERG 


281 


röken från deras eldar. Dessa indianer äro möjligen 
maropa. 

I S : a Rosa hos en syrier avlämna Vasquez’ tjänare oss 
och vårt bagage. Här ämna vi invänta Berg. I trakten 
hoppas jag kunna göra några arkeologiska undersökningar. 
Nödvändigt är det likväl att först vila mulåsnorna. De 
äro så pass tröttkörda, att vi praktiskt taget befinna oss 
till fots. Vi ha ingen tjänare, och det ser mycket mörkt ut 
att kunna få någon. Jag söker att få tiden att gå medelst 
skrivarbete och jakt. På så sätt gå. några veckor, och vi 
vänta redan, att Berg skall komma, så att vi skola kunna 
lämna detta högst otrevliga ställe. 

Jag ångrar redan, att jag sänt Berg. Kanske kan han 
inte reda sig med mulåsnorna i träsken? Vad skall jag 
göra? Ensam kan jag ej rida honom till mötes, ty min 
hustru skulle jag aldrig vilja lämna här, där vi nu befinna 
oss. Kanske skulle jag möta honom på vägen, och då har 
jag ansträngt mulåsnorna förgäves, och deras krafter be¬ 
höva så väl sparas. Kanske skulle vi rida förbi varandra. 
Dag går efter dag. Maten, vi få här, är uteslutande mög¬ 
ligt, stinkande, torkat kött och unket ris, och det fä vi 
nästan tigga oss till — ty här finnes ingenting att köpa. 
Hela dagarna sitter jag och väntar med blicken fästad på 
tre palmer, som stå på pampan, där stigen passerar, på 
vilken Berg skall komma. Ibland tycker jag, att något 
rör sig därborta vid horisonten. Jag hoppas, att det är 
Berg, och vandrar utåt pampan. Det är endast några 
betande kor. Dag gar efter dag, och Berg kommer inte. 

I stället kommer ett rykte, att en gringo 1 blivit mördad 
nära S: a Ana. Först tror jag inte, att det kan vara Berg. 
Man säger, att man funnit ett lik, på vilket gamarna redan 
hackat. Detta synes mig vara uppkok på en gammal 
historia om en columbian, som blivit mördad i denna 
trakt. Mord äro mycket vanliga i denna del av Bolivia, 
vanligare än någon annanstans här. I S: a Bosa talar man 
mest om mord. När man kommer in till corregidoren 2 i 

1 Som nämnt mestizernas öknamn på utlännningar. 

2 Byfogden. 



282 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

S:a Rosa, kommer en herre i fotbojor och skakar gemytligt 
hand med den besökande. Det är en mördare, som corregi- 
doren skall sända till S: a Ana. Som mördaren är 
snickare till yrket, passar corregidoren på att få några 
möbler gjorda, innan han sänder honom vidare. Det är 
inte alla dagar, man har tillgång på en billig och bra 
hantverkare. 

Bolivianska regeringen (det var visst, när Pando var 
president) har till och med ställt provinsen S: a Ana under 
militärdiktatur. Dit sändes den järnhårde Cusicanqui från 
La Paz. Han rensade bort det värsta ogräset. Det var han, 
som satte Montenegro i sträckbänk, smidde honom i järn 
och sedan »tappade» honom i Rio Mamoré. Montenegro 
hade över tjugu mord på sitt samvete. Sitt eget lilla barn 
lär han ha slagit i väggen för att få det tyst, och när 
hjärnan rann ut, blev det tyst. Att tala om Cusicanqui i 
S : a Ana det är som att nämna om onda andar för chimane- 
indianerna. Cusicanqui behöver komma hit ännu en gång. 

Ryktena om mordet på gringon bliva mera bestämda, 
och ingen Berg kommer. Då besluta vi oss för att rida 
och möta honom. Ännu ha vi hopp, att han lever. .Vi hyra 
en oxvagn för bagaget, och så lyckas jag få tag i en 
tjänare. Det är en portugispojke, som heter Domingo. 
Jag betalar hans skulder, d. v. s. köper honom fri från 
syriern, som lurat honom hit från Manaos i Brasilien. 
Min värd anser säkert, att jag illa lönar hans gästfrihet, 
när jag ger en av hans skuldslavar tillfälle att köpa sig 
fri. — Oförskämdheten har sin grund i att jag nödvändigt 
behöver en tjänare. Någon fri tjänare, som ej är skuld¬ 
satt, finnes ej att få i S: a Rosa. 

Innan jag lämnar S: a Rosa, vill jag ännu säga några 
ord om »turcos». De ha redan förut blivit presenterade för 
läsaren. Det var hos chimaneindianerna, som de grundligt 
lurade. Här i S: a Rosa äro de en verklig plåga. Sluga, 
som de äro, skoja de till sig boskap och jord av indianer 
och fattiga änkor. Deras affärsmetod är mycket enkel. 
Den består i att låta folk skuldsätta sig och att sedan kräva 



ÖVER ÖVERSVÄMMADE PAMPAS. MORDET PÅ BERG 


283 


betalning för skulderna. Detta är i och för sig icke orätt 
— det beror bara på, huru det göres. De avsky kropps¬ 
arbete. Deras stora passion är spel. 

I hela landet mellan S: a Rosa och S: a Ana lever 
man på boskapsskötsel. Man hör likväl ej lägga alltför stor 
tonvikt på ordet skötsel. För ännu ett fåtal år sedan funnos 
i dessa trakter massor av vild boskap, som förvildats efter 
jesuiternas utdrivande. Denna har man till största delen 
utrotat och det på ett mycket planlöst och oekonomiskt 
sätt. Numera har man huvudsakligen tam boskap. Syriern 
i S: a Rosa t. ex. har cirka 2,000 djur. Liksom de andra 
estancieros här uppföder han dessa, dels för att sälja 
levande djur, dels torkat kött till gummiskogarna. Man 
har naturligtvis inga ladugårdar, och djuren få ej någon 
annan föda än den, de själva kunna finna ute på pampan. 
Då och då drivas djuren in i stora inhägnader, och en del 
kor mjölkas. Man är nöjd, om man får några få hinkar 
mjölk om dagen från denna stora djurbesättning. Kalvarna 
låter man alltid leva. Jag kan ej erinra mig ha ätit 
kalvkött under mina resor i dessa boskapsrika trakter. 
M.jölken användes till ostberedning. 

Alla estancieros äro här mycket intresserade av vår 
ritt från Cocliabamba, och man talar vitt och brett om att 
anlägga en väg dit och föra boskapen till fjälltrakterna, 
där den betalas bra. Femhundra kilometer skulle man 
då få driva boskapen genom skogarna och över fjällen. 
Man är inte rädd för avstånd här. 

En mycket stor svårighet för dem, som här idka bo¬ 
skapsskötsel, är, att nästan varje år under regntiden en 
svår pest uppträder bland hästarna. Denna kallas »peste 
de cadera» och börjar få en allt större utbredning i det 
tropiska Sydamerika. Boskapsägarna måste därför årligen 
köpa nya hästar frän Argentina. Dessa få springa över 
2,000 km. för att komma hit. Utan denna hästtillförsel 
kunna de ej reda sig. Självklart är, att det är omöjligt 
att sköta boskapen på dessa väldiga vidder utan att ha 



284 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

tillgång på talrika goda hästar. Något motståndskraftigare 
mot pesten än hästarna äro mulåsnorna. 

I skogsdungarna, där slätten ej översvämmas under 
regntiden, är jorden mycket bördig. En av orsakerna till 
att åkerbruket likväl spelar en så obetydlig roll här är 
svårigheten att inhägna odlingarna och skydda dem för 
boskapen. Staket av rör eller bambu multna alltför fort 
ned, och ståltrådsstaket bli mycket dyrbara. Bristen på 
arbetskrafter är här mycket stor. ilan har drivit rovdrift 
med indianerna, och det hämnar sig. 

S:a Rosa och dessa trakter i allmänhet skulle verk¬ 
ligen behöva komma i förbindelse med fjälltrakterna ge¬ 
nom en god väg. På så sätt skulle livet där bli något 
billigare. Salt t. ex. kostar i S:a Rosa 1 bol. 50 cent. 
ä 2 bol. 50 cent. kg. 1 I San Borcra gar det ibland upp 
till 5 bol. kg. En del av detta salt kommer från San 
Luis, nära Chiméo, där vi redo förbi i början av resan. 
Detta är bergsalt och kostar där 3 å 5 centavos kg. 
Från saltlagren vid San Luis och en annan plats nära 
San Luis förses en stor del av bolivianska slättlandets 
befolkning med salt. 

När ett saltstvcke skall resa från San Luis till S: a 
Rosa, fraktas det på åsnor och mulåsnor över Lagunillas 
till S:a Cruz. I Lagunillas kostar det ungefär 7 centavos 
per kg. Sedan far det med oxvagn till Quatro Ojos vid 
Rio Piray och så på ångbåt till S:a Ana och därifrån 
med oxvagn till S: a Rosa. 

Från trakten av La Paz kommer också mycket salt till 
det övriga Bolivia. Där får man det ur salthaltigt vatten, 
som man låter avdunsta. I La Paz kostar salt 4 ä 5 cen¬ 
tavos kg. Numera kommer även salt från Brasilien med 
järnvägen Madeira—Mamoré, vilken import väl så små¬ 
ningom kommer att göra saltet billigare i nordöstra 
Bolivia. Av intresse är att se, att avståndet fågelvägen 
mellan La Paz och S: a Rosa de Yacuma blott är 50 leguas. 

1 Här säljer man efter skålpund och arrobas = 25 skålpund. 



ÖVER ÖVERSVÄMMADE PAMPAS. MORDET PÅ BERG 2 85 

På detta korta avstånd stiger priset från 4 ä 5 centavos 
kg. till 1 bol. 50 cent. ä 2 bol. 20 cent. kg. Bröd är här 
orimligt dyrt. Ett litet dåligt bröd betalas sålunda med 
10 ä 20 centavos. Vetemjölet är importerat från Nord¬ 
amerika. Av detta kunna vi förstå, vilket hinder för 
samfärdseln Andernas urskogsklädda sluttningar äro, när 
floderna där ej äro segelbara. 

I S: a Rosa hade man som tjänare dels maropa- ■ 
indianer, dels sannnanlurat folk från olika trakter. Alla 
dessa äro bundna vid sina husbönder genom skulder, vilka 
kunna uppgå ända till 4,000 bolivianer och mer. Dessa 
skulder äro ofta till stor del uppdiktade. Tjänarna äro 
fullkomligt rättslösa. 

Jag vill nämna några exempel på huru sådana skulder 
kunna uppkomma. Husbonden befaller t. ex. en tjänare att 
under regntiden fara med ett oxspann en väg, där oxarna 
tvingas att simma längre, än de orka. Oxarna drunkna, 
och indianen måste betala dem. De uppföras på hans räk¬ 
ning som skuld. Mest betalas tjänarna med sprit och 
ingenting annat. Här såg jag även en för mig ny typ av 
skuldslaveri. En indian får varor och brännvin på kredit, 
mot att han skall arbeta. Indianen är ägare till ett par 
hundra kor. Han vill betala sin skuld med kor. Detta får 
han ej göra. Han måste betala med arbete. Så heter det en 
gång. En annan gång händer det, att husbonden får lust 
till hans kor och tar dem ifrån honom som betalning 
för skulder. Själv bestämmer han då priset på korna, 
och ni kan vara övertygad om att han ej sätter det alltför 
högt. 

Naturligtvis delades här ut en hel del med stryk till 
folket. Isynnerhet bestraffades alla rymningsförsök med 
piskan. När en indian fått så många piskslag, att sätet 
hänger i trasor, da rista de ett kors, ett Jesu Kristi kors 
på hans ryggslut, och så strö de salt i såret. Det är för 
att den pryglade ej ska fä stelkramp. Fin magi! Kristi 
tjänare ha inte alltid hans milda sinnelag. Kyrkoherde 
Z. i S: a Borga gav sälunda en gång en indian 300 pisk- 



286 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

rapp, och så lade han honom i en myrstack. Fromt, eller 
hur? Den kyrkoherden var ingen vanlig präst! Han kunde 
fånga vilda tjurar med lasso och rida otämda hästar och 
trodde, att celibat betydde polygami. 

Skuldslaveriet är inte bara till skada för indianerna 
utan även för deras arbetsgivare. Är en arbetare oduglig, 
kan han inte avskedas, ty han representerar ett visst 
kapital. 

Många arbetsgivare försöka att motarbeta superiet 
bland indianerna, inte av nykterhetsintresse utan därför, 
att när de äro fulla, arbeta de inte. De bolivianska myndig¬ 
heterna söka även att minska superiet i byarna på så 
sätt, att de förbjuda försäljandet av brännvin under var¬ 
dagarna. Detta förbud ser man likväl sällan tillämpat. 
Äro indianerna förfallna till superi, kunna de alltid få 
brännvin, även om husbonden vägrar att giva dem något. 
En estanciero sade sålunda till mig: »Ger jag dem icke 
brännvin, så sälja de sina kläder för brännvin. De gå 
hellre nakna, än de låta bli att supa.» 


Den 22 januari 1914 lämna vi S:a Rosa. Det är 
ingen angenäm ritt till S: a Ana, 35 leguas genom träsk, 
där mulåsnorna arbeta sig dödströtta. När det är för 
svårt, följa vi oxvagnen för att kunna klättra upp på den, 
när mulåsnorna inte bottna längre. Nar det blir för djupt, 
simma oxarna, dragande vagnen efter sig. Av en väldig 
oxhud göra vi en båt, i vilken sakerna äro skyddade för 
väta. 

Vägen går över stora pampas mellan skogsöarna. 
På dessa pampas ser man ganska mycket boskap. Här och 
där komma vi till en estancia. Överallt tar man emot 
oss med allra största gästvänlighet. 

Gästfriheten är här storartad. Vart man kommer, 
bjuds man på mat och husrum. Gästfriheten gäller alla, 
och ingenstädes tar man någon betalning. På ett par 
ställen skicka de, när vi draga vidare, t. o. m. matsäck 



ÖVER ÖVERSVÄMMADE PAMPAS. MORDET PÅ BERG 


•287 


med oss, och likväl äro vi för dem alldeles ober....ua 
människor, vilkas enda rekommendation är, att de äro 
väl beridna och ha en så fin hund. 

Ni ska inte tro, att gästen på en sådan estancia blir 
bjuden att bo i gästrummet och får ligga i en säng med 
vita lakan. Han får ofta nöja sig med korridoren eller ett 
hörn av familjens gemensamma sovrum, där han spänner 
upp sin hängmatta eller bäddar på det hårt tilltrampade 
jordgolvet, såsom vi brukade göra. I samma rum sova 
flera personer av bägge könen. Man bör inte göra sig 
alltför bred. Myggnätet skyddar en för nyfikna blickar, 
för svinen, hönsen, hundarna och för myggorna och andra 
insekter. 

Vi måste naturligtvis prata för maten och hus¬ 
rummet, berätta, vad för nytt vi hört i granngårdarna 
och från världen utanför, tjänstgöra som tidning. Själv¬ 
klart är, att jag söker att leda in konversationen på sådant, 
som intresserar mig. Hela tiden kan jag likväl inte plåga 
mitt värdfolk med indianer, gravurnor o. d., utan dessa 
saker måste komma som mellanrätt till skvaller, politik 
och gummipriser. Bra mycket elakheter hör man sägas 
om grannarna. Däremot berättas aldrig en rolig historia, 
inte ens en oanständig sådan. Mestizerna och de vita här 
satoia varje spår av känsla för humor. 

Ar det en stor och rik estancia, träffar man ibland alla 
möjlkr typer där, en motsvarighet till kavaljererna i 
Gö=lu Berlings »aga. Där finnas släktingar, som inte kunna 
eller vilja ari a, och andra människor, som hamnat där 
av en eller annan orsak. Ibland möter man de underligaste 
européer. På en estancia träffade jag t. ex. en f. d. sångare 
från en av Madrids stora teatrar, luggsliten och lite avsig¬ 
kommen men alltid pomaderad och med en oklanderlig 
nackbena. Herrn på stället hade skaffat sig en ny gram¬ 
mofon, som spelade någonting ur Figaros bröllop. Den 
gamle sångaren sjöng tårögd med. Det var en av hans 
glansroller. Han var nu en av gårdens kavaljerer. 

Det är ej så underligt, att man här borta träffar en 



288 


FÖRSKXTXGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


eller annan egendomlig europé. Här finns gott om plats 
för dem, som vilja gömma sig. Ibland skulle man vilja, 
att de människor, man liär mötte, berättade något ur sitt 
livs historia. Den har säkert för mången varit romantisk 
nog. Vem skulle ej vilja känna mr B: s roman? I fyra 
år levde han ensam i skogarna nära llio Beni. Till slut 
kom hans bror, som är bankman, för att hämta honom. 
Han hade ridit på usla stigar över Andernas fjäll för att 
träffa sin bror. I stället för den engelske gentlemannen 
från förr träffade han en barfota indian, som över allt 
annat älskade ensamheten, vars vänner voro djuren och 
träden i urskogen. Efter myckel lång övertalning fick han 
honom med till närmaste by. Där köple han ett par 
skor åt honom. Beskedligt tog denne skorna på sig. En 
halvtimme härdade han ut. Sedan korn han med skorna 
i handen; på fotterna ville han ej ha dem och förklarade, 
att han aldrig ville lämna sina kära skogar. Ett arv, 
som tillfallit honom i England, gjorde han sig aldrig be¬ 
svär att lyfta. Han tänkte säkert som en annan engelsman, 
som levde ensam med Shakespeare och Heine, vilken, 
när jag frågade honom, om han ej kände sig ensam, 
svarade: »Jag var mera ensam i England.» 

En annan sådan egendomlig engelsman är mr P. 
Han bor i en liten by nära Rio Beni, där de flesta in¬ 
vånarna äro indianer. Mr P. har blott ett intresse i livet, 
och det är att läsa Bibeln, och han lever, som den lär. 
Ingen går från P:s dörr utan hjälp. Han frågar ingen, 
vem han är, varifrån han kommer och vart. han går. 
Han hjälper alla. Ett stort handelshus bad honom en 
gång kräva en fordran. Kort därefter fingo de pengarna. 
Av en. tillfällighet fingo de vela, att P. själv betalat skulden. 
Det var likväl en betydande del av sitt lilla kapital, 
som han på delta sätt offrade. 

Många bolivianer föreställa sig dumt nog, att de flesta 
européer, som söka sig till vildmarkerna, äro f. d. för¬ 
brytare. Däri misstaga de sig mycket, ty flertalet av de 
verkliga förbrytarna, som rymt från Europa, stanna bland 



ÖVER ÖVERSVÄMMADE PAMPAS. MORDET PÅ RERG 


289 


storstädernas slödder. De äro för lata och för lastbara 
för vildmarkslivet. Naturligtvis möter man här i Bolivia 
en eller annan, som trampat ner sig en smula i dyn. 
Möter man dem här, är det en likväl alldeles likgiltigt, 
om de gjort någonting hemma i Europa. En av mina 
vänner i Sydamerika lär ha varit stråtrövare i Californien. 
Vad angår det mig? Jag känner honom blott som en 
fulländad gentleman. 

Vi äro nu i slutet av januari. Regntiden börjar här 
i november eller december, sedan fortsätter det att regna 
till april eller maj. Jag har redan berättat, att pampas 
då översvämmas. Gårdarna bliva under flera månader 
nästan isolerade från varandra och från yttervärlden. 
Trafiken på vägarna avstannar så gott som fullständigt. 
Ingen vill i onödan tröttrida sina djur i träsken. Är man 
ej alldeles tvungen, gör man ej någon resa i oxvagn. 
Att färdas i en sådan är en fullkomlig tortyr, ty bromsar, 
stickflugor och dagmyggor samlas i oändlighet omkring 
vagnen, som ytterst långsamt rullar fram genom träskon. 
För alt spara mulåsnor och hästar bruka invånarna 
under denna tid rida på oxar, vilka tack vare sina stora 
fötter och sin styrka med större lätthet än hästdjuren 
arbeta sig fram genom träsken. 

En god sida har pampan. Där finnes ingen malaria. 
Den sjukdom, man fruktar mest, är stelkramp. Här på 
p .... .n hör man ständigt talas om fall av denna sjukdom. 
I fjällen och i urskogsdalarna symes däremot stelkramp 
vara s„..synt. 

Hur en människa vill bo på denna slätt, är ofattligt. 
Fnder regntiden är det på en del platser så mycket 
myggor, att även på dagen invånarna sitta under mygg¬ 
näten. Inne i dessa sitta kvinnorna och sy. För djuren 
är det ett helvete. Hela natten gå Toy och mulåsnorna 
förtvivlade av och an. Pä dagarna är det inte bättre 
för dem. Då bli de alldeles svarta av stickflugor. 

Människan bor här. därför att hon förtjänat pengar, 
t. o. m. mycket pengar. När gummit stod högt i pris, 
19 . — Nordenskiöld. 



290 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

sålde man härifrån särskilt till gummibarackerna vid Rio 
Acre massor av boskap. Då blevo flera boskapsägare 
plötsligt rika. Därför ser man ibland i gårdarna en så 
underlig blandning av fattigdom och rikedom. Man bor 
ofta kvar i samma hydda, som man hade, när man var 
fattig. Där finnas ännu bara ett par stycken stolar och 
ofta äro dessa trasiga eller ersatta med tomlårar. Frun har 
diamantarmband och herrn en stor solitär på lillfingret. 
I grammofonen sjunger Caruso dagen i ända. 

När gummit under de senaste åren sjunkit i pris, 
har det varit svårt för estancieros. De kunna ej mera 
sälja någon boskap. Årligen måste man köpa nya hästar 
från Argentina, och till det behövs det kontanter. Var 
skall man få pengar till att köpa hästar, när man ej får 
sälja boskap? För den ekonomiska utvecklingen av dessa 
trakter är det därför av oerhörd betydelse att bekämpa 
hästpesten. 

I alla gårdar fråga vi efter Berg, och vi börja redan 
tro, att ryktet om mordet inte talat sanning, ty flera 
personer, som komma från S: a Ana, ha ej hört talas 
om att någon utlänning blivit mördad. 

När vi kommo fram till S: a Ana, få vi likväl be¬ 
kräftelse på att en utlänning blivit mördad några få 
leguas från byn — och att denne utlänning är vår trogne 
följeslagare Johan Berg. Samlingarna ha däremot kommit 
ordentligt fram. 

Nära S: a Ana hade Berg blivit misshandlad och 
plundrad. Man hade tagit ifrån honom allt, pengar, vapen 
och kläder, lämnande honom på vägen i bara skjortan. 
Berg hade släpat sig fram till en indianhydda. Åt indianen 
hade han sagt, att han blivit slagen av oxdrivare, som han 
inte ville giva pengar. Indianen skänkte Berg ett par 
byxor och gav honom litet mat. Berg hade då sagt: »Jag 
kan inte betala dig, men Gud skall betala dig.» Då han 
sedan blev mycket dålig, blev han förd till S: a Ana på 
en oxvagn. Där dog han hos en vänlig tysk. 

Antagligen var det oxdrivare, som misshandlade 



ÖVER ÖVERSVÄMMADE PAMPAS. MORDET PÅ BERG 


291 


Berg. Detta är visserligen inte bevisat, men alla indicier 
och indianens vittnesmål peka åt det hållet. 

Berg var en präktig kamrat, skötsam i sitt arbete, 
glad och trevlig. Han var synnerligen tillgiven sitt rege¬ 
mente, Svea Artilleri. Skämtsamt brukade han säga: »På 
den yttersta domen kommer först Gud Fader och sedan 
Svea Artilleri.» 

Utlänningarna i S : a Ana, en tysk, en fransk greve, en 
spanjor och en syrier, buro honom till graven. Jordfäst¬ 
ningen förrättades av en nobelt tänkande katolsk kyrko¬ 
herde. När jag träffade denne, sade jag åt honom: »Kanske 
visste ni inte, att Berg var protestant?» Då log han och 
svarade: »Jag gjorde bara min plikt.» 

S: a Ana är en betydande by med över tusen in¬ 
vånare. Jesuiterna hade där en mission bland movima- 
indianerna, av vilka några hundra ännu leva i och om¬ 
kring S:a Ana. Movima äro märkliga genom sin kropps¬ 
storlek. Särskilt högväxta och grovlemmade äro kvin¬ 
norna. Enligt d’Orbigny, som såg dem, innan de ännu 
voro mycket mestizerade, är movimakvinnornas medel¬ 
längd 1,62 meter. Movimamännens medellängd är 1,69 
meter. 

Av sin materiella kultur bevara de movima, som bo 
i och omkring S: a Ana, ej mycket. Det är likväl möjligt, 
att där finnas oberoende indianer, tillhörande denna stam, 
vid Rio Rapulo. 



TJUGUFÖRSTA KAPITLET. 


Från S:a Ana till La Loma. Malaria. 
Motgångar. 

rån S:a Ana fortsätta vi med en liten flod¬ 
ångare uppför Rio Mamoré till Trinidad. 
Denna kommer från Gttayamerin. Det är en 
liten trevlig ångare med tysk kapten ocli 
tysk maskinist. Inte är det precis någon 
lyxångare. Där finnas inga hytter för passagerarna, inga 
kojer, utan var och en får söka ut åt sig en plats på däck, 
där han kan bädda åt sig. Att passagerarna själva med¬ 
föra hängmatta och sängkläder, är självklart. 

I Trinidad ämnar jag tala med prefekten för departe¬ 
mentet Beni om mordet pä Berg. Där väntar oss post 
ocli den del av vår utrustning, som vi sänt från Argentina 
över S:a Cruz de la Sierra. 

För att förstå en flod här, måste man ha sett den 
både under regntiden och under torrtiden. Under regn¬ 
tiden är Rio Mamoré en väldig flod, som i vilt raseri 
bryter sig fram. Den river ned skogarna. Den förvandlar 
pampas till sjöar och träsk. Flodens vatten är en brun 
välling, som för med sig bråte av allt möjligt slag. 
Där kommer ibland en hel liten ö av vattenväxter från 
någon svartvattensflod, där dansa i det virvlande vattnet 
pilgräs, bambustammar, stockar och pinnar, i bukterna 
tornas stam på stam till väldiga vedupplag. Fågellivet är 
fattigt. Man ser knappast några andra fåglar än små tärnor. 
De andra fåglarna äro på pampas och i träskmarkerna. 




från s:a ana till la loma. malaria, motgångar 


293 


Under torrtiden har floden inte mer samma yrande 
vildhet. Väldiga sandbankar äro blottade, där stora och 
små alligatorer sola sig, där sköldpaddorna lägga ägg, 
där alla pampas fåglar samlats för att fiska, sedan träsken 
torkat.ut. Där vandra stora, vita storkar med svarta 
huvuden gravitetiskt av och an, där äro små och stora 
aigrettefäglar, skära skedstorkar, flockar av änder och 
gäss, skränande vadarefåglar, isabellfärgade, bruna och 
blägrä hägrar, en eller annan caranclio 1 , svarta, otäcka 
gamar och många, många andra fåglar. Överallt äro 
strandade trädstammar, på vilka alligatorer och sköld¬ 
paddor ligga och smälta maten, där skarvar sitta i långa 
rader med utspända vingar och ensamma gråa hägrar 
hålla utkik. 

Det vore orätt att säga, att badning här i floden är 
någon stor njutning. Badar man på dagen, pinas man av 
knott, badar man på natten, stinga moskiterna. Är det 
obehagligt pä land, är det farligt i vattnet. Alla bada 
också intill stranden. Ingen simmar i onödan långt ut på 
floden. Där finnas alligatorer, palometas 2 och elektriska 
ålar samt en helt liten smal, tunn, högst obehaglig »fisk». 
Den kryper in i änus eller i vulva, och därifrån är det 
nästan omöjligt att få ut den igen, då den spänner ut 
de kraftiga bröstfenorna. 8 Farligast är att bada i stilla¬ 
stående vatten; i starkt forsande vatten kan man vara 
mera säker. I hamnarna samla sig särskilt palometa- 
fiskarna. De leva där av utkastat avskräde. 

Trinidad, som varit jesuitmission, har cirka 2,500 
invånare och är huvudstad i ett departement, som är 
större än halva Sverige men som ej har mer än 30 ä 40 
tusen invånare. Denna stora håla, som ligger på en slätt, 
som under regntiden förvandlas till ett träsk, har inte 
ett uns av den charme, som otvivelaktigt finnes hos de 
gammalspanska städerna i de bolivianska fjällen. En eller 

1 Polyborus (liknar sekreterarefågeln). 

2 Serrosalmo. 

3 Detta enligt uppgift av många indianer och mestizer. 



294 . FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

annan indianska i grann tipoy verkar som en glad färg¬ 
klick i all dysterhet. De indianer, vilka bo här jämte 
talrika mestizer och vita, äro mojo, vilka äro besläktade 
med chané, vilka indianer vi gjorde bekantskap med i 
början av resan. 

Till Trinidad hade jag låtit sända en evinrudemotor, 
till vilken jag här köper en yuracårekanot, som kan lasta 
ungefär 1 '4 ton. Sedan jag kommit underfund med att 
torrbatterierna i den fuktmättade tropikluften urladda sig 
på några få dagar, och därför ofta måste förnyas, visar 
den sig vara lätt att sköta. Vi ämna under den närmaste 
tiden huvudsakligen befara floderna. Efter Bergs död inse 
vi, att vi inte kunna få till stånd en ny mulåsnekaravan. 
Det är omöjligt att här få en arriero, som vi kunna lita på. 

I Trinidad söker jag upp prefekten, som är mycket 
artig och lovar att göra allt för att ta reda på Bergs 
mördare — vilket han sedan inte gjort. 

I Trinidad är det svårt att få nå<rra följeslagare. 
Jag hyr till slut en indian av en herr C. Den kostar 
mig 90 bolivianer i månaden. Ägaren ger indianen 20 
bolivianer, resten går i hans enen ficka. Det är en trini- 
tario, en mojoindian. I hans sällskap ämna vi besöka en 
nygrundad mission bland dem av dessa indianer, som på 
1880-talet på grund av sina husbönders grymheter drogo 
sig tillbaka till urskogarnas frihet. Tyvärr komma vi 
aldrig så långt. På vägen insjuknar först jag och sedan 
min hustru i svår malaria, och vi måste vända till La 
Loma, nära Trinidad, där vi gästa fru Roca, en ytterst 
vänlig dam. 

Min hustru är svårt sjuk. En dag, när hon reser sig 
upp i hängmattan, förskräckt stirrande på något hemskt, 
som hon ser i feberyrseln, och då hon inte mer känner 
igen mig, förstår jag, att jag är nära att mista henne. 
Vad jag i henne skulle förlora som vän, det blir min 
ensak, vad jag skulle förlora som reskamrat, det säger jag 
gärna åt Eder. 

Här i La Loma erbjuder jag henne, att vi nu, när 



från s:a ana till la loma. malaria, motgångar 


295 


vi äro svårt sjuka och ha förlorat våra bägge svenska 
följeslagare, skola resa hem. Inte ett ögonblick vill hon 
höra på det örat. Tvärtom uppmuntrar hon mig, som 
febern gör modlös, till att ta nya tag, att fortsätta mot 
nya äventyr. De, som sett henne i städerna och i byarna 
ofta blek och sjuk, de undra nog, huru hon burit sig åt i 
urskogen. De, som sett henne på urskogsstigen, vid 
lägerelden eller vadande genom stinkande träsk — de 
glömma inte den lilla ljusa, energiska kvinnan från Norden. 

I La Loma träffa vi en ung man, don Clemente 
Suarez, tillhörande en av Bolivias rikaste familjer. Han 
har uppfostrats i England och talar spanska med stark 
engelsk brytning. Han kläder sig till hälften som en 
engelsk sportsman, till hälften som en indian. Han tycker 
ej om européer och är starkt chauvinistisk. Detta är 
mycket vanligt bland de bolivianare, som vistats en längre 
tid i Europa utanför Paris. Detta beror därpå, att de i 
Europa ej alltid behandlats väl och visst icke mött den 
gästfrihet, som är vanlig i deras eget land. Jag går ej 
för långt, om jag säger, att den antieuropeiska rörelse, 
som otvivelaktigt finnes i Bolivia liksom i flera andra 
sydamerikanska republiker, har sin rot i — Europa. Det 
är ett förträffligt ställe att lära sig rashat. Att de alla 
älska Paris, beror nog icke bara på demimonden utan 
därpå, att där tittar man ej med förstoringsglas på hud¬ 
färgen. 

I La Loma är det karneval, och tjänarna, indianer 
av flera stammar, mojo, chiquitano, guarayu, cayubaba 
och mestizer, ha orgie med supning, dans och insmörj- 
ning av varandra med anilinfärger. Det är ett rysligt 
svineri. Alla äro fulla, man ligger med varandras hustrur. 
Männen slåss, och kvinnorna skälla, man gråter, skrattar 
sällan och påstår, att man har ofantligt roligt. 

När de äro fulla, slå männen sina hustrur. Det finna 
de sig i. Det går så långt, att en mojokvinna sade om 
sin man: »Han älskar mig icke, han slår mig aldrig.» 

Redan i min bok, Indianer och Vita, har jag talat om 



296 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

La Loma, där indianmördaren och mångmillionären don 
Romulo bodde, tills han själv blev mördad. Han förvarade 
sina älskarinnor fängslade och smidda i järn. Detta var 
för några få. år sedan, två leguas från Trinidad, departe¬ 
mentet Benis huvudstad. Se! Penningen! 

Don Romulos ståtliga tvåvåningshus ligger på en av 
människohand uppbyggd stor kulle, en s. k. mound, som 
är full av krukskärvor. Jag gör här en liten grävning, 
blottande ett mindre gravfält och undersökande gamla 
avskrädeshögar. 

Naturligtvis tror man, att jag söker skatter. Det är 
inte utan, att det börjar bli ledsamt att alltid bli tagen 
för skattsökare, men det är nu en gång arkeologernas lott 
i det spanska Amerika. Vem tror väl, att en person kan 
komma hit från Europa och göra av med en massa pengar 
bara för att plocka hop mer eller mindre söndriga indi¬ 
anska lerkärl o. d. Så dum är man inte, att man låter 
lura sig. Gringon söker naturligtvis jesuiternas ner¬ 
grävda skatter. Han har väl kommit över någon gammal 
gulnad karta, som anger, var skatterna äro. Han är inte 
den första, som varit här i dylikt ärende. Till och med 
jesuitorden lär ha skickat hit någon av de sina för att söka 
efter dyrbarheterna. 

Allmänt är man här övertygad om att när jesuiterna 
blevo utvisade härifrån, grävde de ned kyrkornas silver 
och guld i hopp att en dag kunna komma tillbaka för 
att hämta rikedomarna. Så skedde säkert ej. När jesu¬ 
iterna lämnade östra Bolivia, drogo de bort utan att taga 
något med sig och utan att gömma något. Allt, vad 
kyrkorna hade, lämnades kvar i dessa, och ännu vittna 
massor av dyrbara silverarbeten, som pryda templen, om 
missionstidens rikedom. Trots all plundring, allt sedan 
munkarna lämnade dessa trakter, äro de gamla indian¬ 
kyrkorna mycket rika. I San Pedros lilla indiankyrka 
fanns 1767 ungefär 1,000 kg. silver. 1 I jorden finnes nog 
ingenting gömt, och finnes det något, är det ej gömt av 
jesuiterna utan under senare revolutionstider. 

1 d’Orbigny. Voyage 1. o. T, III sid. 132. 



FRÅN S:A ANA TILL LA LOMA. MALARIA. MOTGÅNGAR 


297 


Detta hindrar ej, att man ständigt hör talas om 
jesuiternas skatter och att man söker efter dem. Litet 
var har sett eldslågor flamma om natten, där någon skatt 
är gömd. Bland dem, som här i trakten sökte sin lycka 
på en sådan plats, där det lyst i mörkningen, voro även 
tvenne bröder. 

Det var under några träd på en kulle, de sett lågan. 
På natten smögo de sig dit och började gräva. Det var 
litet kusligt, men guldet lockade. För varje spadtag hörde 
de, hur det prasslade i buskarna. De grävde allt djupare 
och djupare. Då trampade någon på stigen, de hörde 
en kvist brytas av. Allt djupare och djupare grävde de. 
Det tisslade och tasslade bland löv och kvistar. Gropen 
var redan så djup, att den ene måste stå på kanten, 
under det att den andre langade honom korgar med jord. 
De hörde tydliga steg på vägen. Nu voro de bägge nere 
i gropen, de hade stött på en stor urna. I den måste 
skatten ligga. 

Sakta sökte de att lyfta urnan, men den var dem för 
tung. Så tittade de bägge upp mot kanten av gropen. 
Där' stod en munk och såg på dem så allvarligt, så 
hemskt. Den ene brodern hoppade upp ur gropen och 
sprang framåt stigen, allt vad mörkret tillät. Han ramlade, 
reste sig igen, ramlade och sprang, och på så sätt kom 
han hem. 

Hela natten väntade han på den andre brodern, men 
denne kom ej. På morgonen vågade han sig ut för att 
söka honom. Han fann honom sittande på en stam vid 
gropen, stirrande och stirrande. När han tilltalade honom, 
svarade han ej, han bara pekade mot gropen. För alltid 
hade han blivit en stackars fåne. Munken hade tagit 
hans själ. 

Det var ett gammalt indianskt gravfält, som bröderna 
hade blottat. Skulle de ha siasit sönder urnan, hade de 
varken funnit guld eller silver utan bara förmultnade 
benknotor. 

Där i kullen finnes ännu jesuiternas stora skatt. 



298 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Men ingen vågar söka efter den, för munken vakar över 
den. Han, som försökte, lever ännu som en stackars dåre. 

Denna och liknande historier berättar man mig stän¬ 
digt här. Varenda mestiz är absolut övertygad om att 
där det lyser om natten en fladdrande låga finnes en 
skatt nedgrävd. Få äro väl de mestizer här, som inte 
någon gång försökt sig på skattsökeri. Det berättas t. o. m. 
om flera personer, att de funnit skatter och blivit rika. 
Den passionen ha de inte från sina indianska mödrar, 
som frukta allt, som tillhört de döda, utan från sina spanska 
fäder, sökarna efter El Dorado och El Gran Paititi. 

En del folk tror, att jag söker don Romulus ned¬ 
grävda guldmynt, ty det äro alla övertygade om, att 
gubben, som var mycket girig, gömde en del av sina 
skatter i jorden. Det är därför rent av genant att gräva här. 

Från La Loma fara vi i den kanot, i vilken vi fästat 
evinrudemotorn, nedför Rio Mamoré. Vi äro min hustru, 
jag, Domingo och Toy. Mojoindianen, som jag hyrt, sänder 
jag tillbaka till hans ägare. Han brukade sitta hela dagen 
och putsa sig framför en liten spegel, förtjust över sin 
skönhet och lat som få — så den passade mig ej.' 

Vi ämna oss nu till Rio Guaporé och det på en 
underlig gammal indianväg. Allt mer och mer har jag 
blivit övertygad om att där är mycket av intresse för 
en etnograf — att där skulle kunna göras samlingar, 
som ta sig bra ut på ett museum, att vi där kunna besöka 
de riktiga vildar, utan vilka en etnografisk forskningsresa 
inte gör sig. 

Vi behöva nödvändigt några följeslagare. Ständigt 
sakna vi Berg. Det ser verkligen mörkt ut för oss att 
kunna uträtta något mera på denna resa. Min hustru 
är, som nämnt, sjuk. Själv har jag också malaria. Ensam 
måste jag styra kanoten utför Rio Mamoré, vilket vore en 
barnsak för en indian men inte är så lätt för den, som 
hittills rest mest som passagerare vid dylika tillfällen. 

Det går likväl riktigt bra, fastän det är svårt att 
klara motorn för all den bråte, som Rio Mamoré för 



FRÅN s:a ana till la loma. malaria, motgångar 


299 


med sig. Ibland är hela vattenytan täckt med grenar 
och pilgräs, ibland kommer en hel liten grön ö av vatten¬ 
växter farande utför floden. Någon gång flyter ett bibosi- 
träd förbi. Det är en av urskogens jättar. Det kommer 
sällan utan passagerare, alltid är det några skarvar, 
som passat på att få sig en gratisresa på den ståtliga 
farkosten. De se så viktiga ut, som om de hade biljett 
till Atlanten. 

Gärna skulle vi göra en resa uppför Rio Apére till 
en plats, där denna flod sköljt ut gravurnor ur flodbanken, 
men det går nu ej för sig, ty den, som berättat om dem, 
har i sista stund ej velat komma med som vägvisare. 
Han har ej tid, han skall supa. Sådant får man finna sig 
i härute. 

På en gård, kallad Victoria, vid Rio Mamoré lyckas 
vi likväl få följeslagare. Dessa äro en äldre man, don 
Ramon Barba, hans hustru, son och lilla flicka samt en 
ung man, don Aquino. Dessa äro villiga att göra oss 
sällskap till byn San Ramon och det mot en ringa er¬ 
sättning. 

Vi besluta oss för en ytterst intressant väg, som don 
Ramon, som är från San Ramon, känner till. Av don 
Ramons hustru, som är indianska, hoppas jag få höra 
sagor under vägen. Därpå blir jag likväl lurad. Hon har 
nämligen litet vitt blod i ådrorna eller tror sig ha det 
och är högfärdig. 

»Jag är visst ingen indianska. Vill han höra om 
sådant där, får han vända sig till en indiankäring och 
inte till en senora,» säger hon till mig. 

När vi lämna Victoria, äro vi till en början med 
mycket folk, varför vet jag ej, och alla äro fulla utom 
min hustru, jag, portugispojken och barnen. För att söka 
reda på en kanot till, göra vi en avstickare uppför Rio 
Tijamuchi. Det är en svartvattensflod, d. v. s. den kommer 
ej från bergen utan från pampan, och vattnet är icke 
uppblandat med lera och sand som t. ex. Rio Mamoré, 
som kommer från Anderna. 



300 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Följande dag under färden uppför Rio Mamoré rusa 
vi med full fart på en stock och slå motorn i stycken. 
Den hade funktionerat mycket bra men synes mig vara 
gjord av klent material. Bra var, att vi inte stjälpte. 
Livsfarligt hade det väl knappast varit, fastän det hade 
varit ruskigt nog att simma i Rio Mamoré, där det vimlar 
av alligatorer. 

Vi måste nu bekväma oss att paddla. I en canichana- 
hydda lämna vi motorn. Canichana voro fordom en mäktig 
indianstam och ansågos vara kannibaler. I början av 
1800-talet gjorde de tillsammans med andra indianer ett 
stort uppror och dödade guvernören i Trinidad. Upproret 
kuvades av general Aguilera, som med sina trupper gjorde 
en märklig marsch genom Guarayos skogar och över 
Mojos slätter för att komma 'hit. Numera finns det väl 
högst ett hundratal av dessa indianer, och dessa ha för¬ 
lorat det mesta av sin ursprungliga materiella kultur. 
De tala ännu sitt eget språk, som ej är besläktat med 
något annat känt indianspråk. 



Bild 115. 1 /ä. Docka av bränd lera, funnen i en 
”motind” vid Torno Largo. ltio Mamord. 




Bild 116. Ett stycke av kanalen, som förbinder Rio Mamoré med Rio 
Macbupos källdod Rio Ipurupuru. 










TJUGUANDRA KAPITLET. 


Regntidsvägar. 


rån Rio Mamoré fara vi in i en liten grävd 
kanal. Den förbinder nämnda flod med Rio 
ry — 1 Machupos källflod, Rio Ipurupuru, och är 
( P * under regntiden en utmärkt genväg från 

L^!!_a. l Trinidad till byarna San Ramon och San 

Joachim. Kanalen är ungefär 2,000 meter lång och 6 ä 
7 meter bred. Det är en väg, som blott kan användas under 
regntiden. Under torrtiden för denna kanal liksom övre 
delen av Rio Ipurupuru intet vatten. 

Det är underliga vägar, vi nu komma in på. Dag 
efter dag fara vi genom översvämmade skogar. Med skogs- 
knivarna hugga vi oss väg genom trädtopparna. Skulle 
vi kommit hit under torrtiden, hade vi kanske ej funnit 
en droppe vatten att dricka och hade naturligtvis ej 
kunnat fara i kanot. Bland träden leka små delfiner 1 i 


stora skaror. De stoja omkring oss. Ibland komma de 
och skrubba sig mot kanotbottnen. Fågellivet är utomor¬ 
dentligt rikt. Här ha många fåglar, särskilt de arga, 
skräniga zigenarfåglarna 2 sina häckplatser, och rikedomen 
på fågelbon är utomordentligt stor. Vi plundra en del 
bon och förbättra på så vis vår matsäck med de ganska 
välsmakande äggen. 

Allt mer och mer övergår den översvämmade skogen 
till en riktig flod. Där är det ibland utomordentligt svårt 


1 Inia sp. 

2 Opisthocomus hoatzin. 



304 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

att komma fram, då ytan är täckt av en tjock massa av 
vattenväxter. Där dessa ännu äro gröna, går det väl an, 
men där de ruttnat ned, kunna vi vara glada, om vi 
gå fram en kilometer på dagen. Roddarna stiga ut på 
den gungande massan. Med paddlarna gräva de sedan en 
fåra för kanoten, som de skjuta fram meter för meter. De 
ruttnande växterna, stinka, och tusen och åter tusen myggor 
plåga de vägfarande. Där vi kunna, söka vi oss in i 
den översvämmade skogen för att undvika träskväxterna. 
Vi hugga oss fram genom bambusnåren, vi draga fram 
kanoten mellan trädstammarna. Ibland råka vi ut för 
en »palo santo», trädet, som försvaras av giftiga myror. 
Både paddlare och passagerare få smaka på deras brän¬ 
nande sting. Ibland stöta vi mot ett bo, bebott av stora, 
svarta, illaluktande myror, och hela kanoten krälar av 
dessa. 

Man skulle tycka, att dessa stinkande sumptrakter 
borde vara feberrika. Nej! Här finnes ingen feber, ty 
här finnas inga febermyggor. Vi ha malaria, men den 
ha vi med oss från annat håll. Där marken höjer sig över 
vattnet, söka vi ut åt oss en lägerplats, som likväl ej är 
alldeles ofarlig, ty på de få höjderna ha djuren, inte 
minst ormarna samlat sig. Dagligen öser regnet ner. 

Småningom upphöra träskväxterna, och floden blir 
lätt att befara. Den har vidgat ut sig betydligt, sedan 
den förenat sig med flera andra mindre eller större 
floder, överallt är skogen och slätten översvämmad. Vi 
kunna ej mer finna fast mark. Natt och dag måste vi 
tillbringa i den trånga kanoten. Längst fram i fören 
brinner på en lerbädd lägerelden. 

Det är särskilt under nätterna underbart vackert. 
Månen lyser på palmtopparna, på urskogsvirrvarret, som 
sticker upp ur regntidshavet. Ljud av alla slag höras 
från skogen. Det surrar och hväser i alla tonarter. Del- 
finerna hosta och snörvla. 

När månen täckes av moln, då lyser oss lägerelden i 
fören på kanoten. Ännu mer fantastisk tar sig då den 




Bild 117. Vi fara från Rio Mamorc in i kanalen, som förbinder nämnda 
Uod med Rio Maehupos källflod Rio Ipurupuru. 












Bild 118. Från Rio Machupo. 


20. — Nordenskiöld. 











regntidsvägar 


307 


mörka urskogen ut, när lågorna flamma upp från denna 
vandrande eld. 

Stundom ha alla paddlare somnat, och kanoten driver 
utan att styras sakta utför floden, tills de sovande väckas 
av att farkosten sökt hamn bland grenar och kvistar. 
Där påminna dem tusen och åter tusen moskiter om att 
kanoten ej mer glider ute i strömmen. 

Floden gör här väldiga bukter. Den ena stunden far 
man rätt i norr, den andra rätt i söder, så att man nästan 
kommer tillbaka till samma plats, där man varit för en 
lång stund sedan. På två ställen har man grävt kanaler 
för att göra vägen kortare. Pä ett par ställen se vi i 
bukterna de väldiga bladen av Victoria regia flyta på 
vattnet. De höra riktigt till landskapet. 

Från någon avlägsen skog, som ej är översvämmad, 
höra vi en tjurs bölande eller en kos råmande. Det 
är vild boskap, förvildad allt sedan jesuiternas tid. Förr 
vimlade det här av denna vilda boskap. Numera är den 
nästan utrotad. I spåren av boskapen följa jaguarerna. 
Det är deras jaktbyte. Vi ha haft oturen att ej möta 
någon av skogskungarna, vilka i dessa trakter äro all¬ 
männa. , 

Vi närma oss San Ramon, där vi skola stanna några 
dagar för att ta reda på vad som finnes kvar av itonama- 
indianernas gamla föreställningar. Min hustru behöver 
hämta krafter. Febern har alldeles utmattat henne. 

Landet börjar åter bli högre. På bägge sidorna av 
floden se vi på många ställen fast mark. En alligator 
vaktar nedanför en hög strand sina ägg eller ungar. Från 
skogen ropar en fågel »tju, t ju, tju, u, u, u». Det be¬ 
tyder: »Här finnes gummi, här finnes gummi.» Den be¬ 
rättar oss, att vi kommit till gummitrakter. 

Tio dagar ha vi berest dessa regntidsvägar. Vi ha 
verkligen fått nog av vatten, ty utom de sista dagarna 
har det ideligen regnat, så att kläderna stinka av fukt och 
mögel. ' 

En halv dag följde oss på denna färd trenne del- 



308 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


finer. De koramo i rad, så döko de ned, och så döko 
de upp igen med de långa näsorna i vädret, så lekte 
de som muntra pojkar i badet, plaskade och hostade och 
hade väldigt trevligt — tre glada delfiner på urskogs- 
floden. 

Den kanal, vi farit igenom, är en del av ett vidsträckt 
kanalsystem, som numera är till största delen förfallet. 
Kanalen från Mamoré till Ipurupuru hålles likväl öppen 
av canichanaindianerna, av vilka en familj bor vid 
själva kanalen. Tack vare dessa kanaler kunde man 
förr under regntiden fara över land från Rio Mamoré 
till Rio Blanco, sålunda över ett betydande område. 

Vill man fortsätta från Rio Machupo, vilket ej är 
möjligt utan att rensa kanalerna, far man uppför Rio 
Huatchananoca till Niealapo. Där är en kanal, som för¬ 
binder denna flod med Rio C Inman o. Den är ungefär 15 
km. lång och en famn bred. Rio Chunano följer man till 
Abuca. Där tar man en annan kanal till Rio San Juan. 
Den är cirka 5 km. lång och 2 meter bred. Från denna 
gär en kanal till Rio Itonama. Den är 50 meter lång och 
5 meter bred. Det är en halv dag från byn Magdalena. 
Därifrån fortsätter man uppför floden till Huacaraje. Ovan¬ 
för denna plats far man in i en kanal, som för till Rio 
Blanco. Därifrån går en kanal direkt till Baures. 1 

Av jesuiternas berättelser 2 framgår, att dessa kanaler 
äro indianernas verk och härstamma från en tid, då man 
här byggde kullar, »mounds», och bankformiga vägar för 
att under regntiden med lätthet kunna ta sig fram över de 
översvämmade slätterna. Mycket troligt är, att en del av 
kanalerna sedan underhöllos och till och med utvidgades 
av jesuiterna. 

Den 16 mars 1914 komma vi till San Ramon. 

1 Enligt uppgift av min följeslagare, don Ramon Barba. 

2 Altamirano 1. c. sid. 107. 



TJUGOTREDJE KAPITLET. 


”Chokihua.” 

San Ramon försökte min hustru att åter¬ 
hämta sina krafter, medan jag bekantade 
mig med itonamaindianerna, som bo här och 
i Magdalena vid Rio Itonama. I San Ramon 
kalla sig dessa indianer »machoto», vilket 
I San Ramon och i trakten däromkring leva 
c: a 300 av dessa indianer. Ar 1830 voro de i San Ramon 
enligt d’Orbigny 1,984, i Magdalena 2,831. Orsaken till 
utdöendet har utom sjukdomar varit resor till de för sina 
febrar fruktade Madeirafallen. Så sent som ännu för ett 
par år sedan ha många indianer i San Ramon med våld 
tvingats av lokalmyndigheterna att fara till Rio Madeira 
för att släpa gummi utför floden. Dessa upprörande över¬ 
grepp ha först upphört, sedan järnvägen Madeira— 
Mamoré 1912 blev öppnad för trafik. 

San Ramon är en typisk gammal missionsby, fastän 
den är anlagd först efter jesuiternas förvisning. Den har 
en stor, förfallen kyrka, ganska rik pa prydnadsföremål 
av silver. Där finnes bland annat en förtjusande bönpall. 

I kyrkan äro även några väldiga panflöjter 1 (bild 

120 ). ’ “ 

Itonama är en stam, som varit kristen i över två¬ 
hundra år och som räknas till de civiliserade indianerna. 
Utom sitt eget språk tala de flesta itonama spanska. 

1 En av dessa har San Ramons municipalitet på min uppmaning skänkt 
till Göteborgs museum. 



betyder vän. 




310 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Av sin materiella kultur bevara de ej mycket mer än 
korgflätnings- och vävnadsindustrien. Deras trådspinning 
är egendomlig (bild 119). 

De bevara mycket av sina gamla föreställningar och 
äro sålunda högst intressanta att tala med. 



Bild 119. Itonamakvinna spinner tråd. Jämför bild 103. 


I itonamaindianernas liksom i andra indianers före¬ 
ställningsvärld spela de avlidnas andar en mycket stor 
roll. Mer än andra indianer tro de, att de döda göra 
anspråk på allt, som de ägt här på jorden. 

Dör en itonama, stannar hans själ, »miböla», nära den 
plats, där han levat, och blir chokihua. Hans åker över- 
gives, ingenting skördas där, ty allt tillhör den döde. 
Detta gäller blott de vuxna. Barnen äro ej föremål för 
fruktan. Från kristendomen har man hämtat den före¬ 
ställningen, att de bliva änglar. Dessa chokihua bo ute 


CHOKIHUA 


311 


i skogarna. Varje plats, varje gammal åker, varje träd 
liar sin ägare, sin chokihua. Vad man företager sig, 
riskerar man att stöta på dem. 

Efter döden äro människorna fortfarande ägare till 
allt, de haft här pä jorden. I byn San Ramon våga indi¬ 
anerna icke odla, ty alla övergivna gamla trädgårdar ha 
sina ägare, sina chokihua. Nästan var man röjer, finnas 
chokihua, som kunna vara farliga. För att undvika dem 
måste man bryta mark, där ingen odlat förut. En vit 
ville t. ex. i San Ramon hugga ned ett par apelsinträd. 
En indian sade, att han ej skulle göra det, ty de tillhörde 
hans farfar, som var död. 

Även träden i skogen, särskilt de stora, ofta fan¬ 
tastiskt vuxna bibositräden, ha sina ägare, varför indi¬ 
anerna äro rädda att hugga ned dem. 

En itonama rör ej en nedgrävd skatt, aldrig lerkärl 
o. d. från gamla bo- och gravplatser, ty allt detta tillhör 
chokihua. Gräver man på ett sådant ställe, så dör man. 
En ung itonama sade, att man inte ens med stryk skulle 
få en äldre itonama att gräva. 

En mestizfru i San Ramon hade några i jorden funna 
lerkärl. När hon en gång var bortrest, kastade tjänarna 
bort dem, för att de ej skulle bringa olycka. 

Hennes man dog i San Ramon. Hon frågade en troll¬ 
kvinna om orsaken. Denna, som hade förbindelse med 
chokihua, sade, att han dött, därför att han grävt upp 
en skatt. Ägaren till denna, som dött långt förut, hade 
hämnats. 

»Pietetslöshet» mot de döda kan icke förekomma här. 
Flera itonamaänkor t. ex. ville ej sälja sina korgar och 
vävnadsredskap. Detta, sade de, var därför, att de ej 
kunde få nya. Säkert fruktade de, att deras män skulle 
hämnas, om de voro otacksamma mot dem. En itonama 
kan likväl ha kvar de saker, som tillhört hans döde far 
eller mor. Vill han använda dessa, ber han först om 
tillåtelse. Är det t. ex. en yxa, säger han: »Jag skall 
strax lämna den tillbaka.» 



312 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Flera djur äro choldhua. De ha förr varit män¬ 
niskor. Till dessa höra kolibrifåglarna. Det var sålunda 
en gång en itonamakvinna, som fått bud, att hennes 
dotter, som var i byn, blivit sjuk. Hon begav sig likväl 
ej till byn. Hon fick åter ett bud, men hon brydde 
sig ej om att gå. Då kom en kolibri in i rummet och 
efter en stund även en duva. Några dagar senare var 
dottern död. Några indianer sutto i en hydda. En kolibri 
kom inflygande och föll ned död. »Någon kommer att 
dö i dag i byn,» sade en gammal indian. Mycket riktigt 
blev samma dag en person i San Ramon mördad. 

Bland de djur, som varit människor, är även boa- 
ormen. Den kallas av itonamaindianerna »uyula». En sjuk 
hade frågat en trollkarl om råd. Denne sade, att hans 
själ var omslingrad av en uyula, så att den ej kunde 
komma loss. »Han hade blivit sjuk, därför att han röjt 
mark, som hade ägare,» hade trollkarlen sagt. Man får 
ej döda uyula, ty då dör man. Det var sålunda en 
mestiz, som hade dödat en boaorm. Indianerna strödde 
spansk peppar i ormens ögon, för att denne ej skulle se, 
vem som dödat honom. 

»Låpo-låpo» är en vacker, svart dagfjäril. När den 
flyger in i hyddan, kommer någon att dö. »Oshi» är en 
uggla. När den skriker, bådar det olycka. Det finnes 
en svart fågel, »ucala». Flyger denna över huset, stiga 
itonamaindianerna upp och skaka sina hängmattor. De 
säga, att denna fågel rövar deras själar, så att de dö. 
En kvinna låg i ytterst svår barnsäng. På kvällen hörde 
man denna fågel, och under natten dog kvinnan. Alla 
dessa djur äro choklhua. 

Liksom hos alla andra indianer finnas bland itonama¬ 
indianerna personer, som ha förbindelse med andarne. 
De kunna förhäxa, utröna sjukdomarnas orsak och bota 
dem, söka reda på förlorade saker, spå i framtiden o. s. v. 
Dessa, som dels äro kvinnor, dels män, äro ständigt 
anlitade av hjälpsökande. Bland dessa märkas icke blott 
indianer utan även mestizer och vita. 



CHOKIHUA 


313 


En bekant itonamatrollkvinna är gumman Natividad 
Mayupa. En annan är gubben Santiago Huayatöua. Varje 
trollkarl eller trollkvinna bar sin kamrat, sin speciella 
chokihua. till vilken han eller hon vänder sig. En troll¬ 
kvinna har en manlig, en trollkarl en kvinnlig chokihua. 
Natividads kamrat i andevärlden heter »Huaskaråre» och 
»Huakrio». Han har två namn. 

Jag försökte taga reda på om denna Huaskaråre levat 
för kort tid sedan, om det var en historisk personlighet. 
På denna fråga fick jag tyvärr aldrig något tillfredsstäl¬ 
lande svar. 

Är nagon sjuk, frågar trollkarlen eller trollkvinnan sin 
kamrat, om den sjuke skall bliva frisk eller dö och varför 
han sjuknat. Släktingarna betala med brännvin, pengar 
m. m. - De samla sig sedan i ett alldeles mörkt rum. 
Anden knackar på dörren .. 1 Trollkarlen eller trollkvinnan, 
vem det nu är, som förstår sig på buktaleri, tilltalar denne 
ined låg röst, och denne svarar med en annan. Säger 
chokihuan, att den sjuke skall dö, låta de honom utan 
vidare behandling dö. Säger denne, att han skall bliva 
frisk, botar trollkarlen honom på vanligt sätt genom att 
suga ur honom en benbit eller dylikt. Anden påminner 
t. ex. om att den sjuke slagits med den eller den döde, 
rr un nu efter döden, sedan han blivit chokihua, tagit 
hämnd. 

Det var en itonama, som fått ont i halsen. Han vände 
sig till trollkarlen Santiago Iluayatöna. Denne tillkallade 
sin chokihua. som berättade, att en annan chokihua bundit 
fast hans själ vid halsen borta i åkern. Huayatönas choki¬ 
hua gick nu och löste den fastbundna själen, så att denna 
kunde återvända. Chokihuan sade, att han blivit sjuk, 
d. v. s. av med sin själ, därför att ha'n huggit ned träd, 
som hade ägare. 

En kvinna hade fått ett svårt utslag på foten. Hon 
frågade gumman Natividad, varför hon ej blev frisk. Den- 

1 Itonamahusen i San Ramon äro av soltorkat tegel, adobe. Dörrarna 
äro av träplankor. Taken äro täckta med tegelpannor. 



314 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

nas kamrat svarade, att en orm hade gått över hennes 
fot, och därför blev hon ej bra. 

När någon dött, frågar man en trollkarl eller 
trollkvinna om orsaken. Man ber dem även spå i fram¬ 
tiden. Några itonamaindianer skulle fara till de fruktade 
Madeirafallen. De samlade sig hos gumman Natividad. 
Man drack chicha och bjöd även gummans kamrat i 
andevärlden på chicha 1 för att fråga honom, om alla 
skulle komma tillbaka levande från dessa ytterst osunda 
trakter. Chokiliuan svarade, att de alla skulle komma 
tillbaka. Indianerna blevo säkerligen stärkta i sin tro på 
chokihua, när de alla kommo hem väibehållna. En 
indian, som sänts för att göra sin militärtjänst i Trinidad, 
hade blivit spådd, att han skulle dö där. Han hade ännu 
ej kommit tillbaka, och man fruktade, att han var död. 

I San Ramon rådde man mig upprepade gånger att 
genom Natividad fråga hennes chokihua, om min hustru 
skulle dö under resan till Rio Guaporé. Gumman Nati¬ 
vidad, som inte ansåg, att jag var tillräckligt troende, 
ville ej gärna kalla på sin chokihua. Då jag ibland 
fruktade det värsta, vågade jag ej muta henne och skämta 
med andarna. Skulle Nat.ividads chokihua ha sagt, att 
min hustru skulle dö vid denna för sin malaria och sin 
dysenteri illa beryktade flod, hade det trots all min skepsis 
icke undgått att göra intryck på mig. 

Trollkarlarna och trollkvinnorna kunna även söka 
reda på förlorade saker. En inan hade blivit bestulen 
på sina pengar. En trollkarl berusade sig med opium, 
»floripondio» 2 . Under ruset såg han, att pengarna voro ned¬ 
grävda under ett apelsinträd, där man mycket riktigt fann 
dem. På liknande sätt berusa sig dessa trollkvinnor och 
trollkarlar ofta. Opiumväxten är naturligtvis här införd 
av de vita. Andra växter med liknande egenskaper äro 
på flera håll i Sydamerika kända för indianerna, varför 
det är troligt, att opium numera användes i stället för 
någon amerikansk växt. 

1 Av majs. 

2 Spanskt ord. 



CHOKIHUA 


315 


Under ett sådant opiumrus kan trollkvinnans eller 
trollkarlens själ besöka avlägsna platser, alldeles såsom 
själen gör, när man drömmer. När de vakna, berätta de, 
var de varit och vad de sett. 

Trollkarlarna och trollkvinnorna kunna bota sjuka 
utan att besöka dem. En trollkarl botade, fastän han 
var i san Ramon, en sjuk i Matehua vid Rio Guaporé, 
mänga d;._srodder därifrån. Den sjuke blev frisk. Vi 
se, att trollkarlarna och trollkvinnorna alltid lyckas i sina 
kurer. Detta beror naturligtvis på att man blott berättat 
för mig om de kurer, som lyckats. 

Förr(V) kunde trollkarlarna förvandla sig till jaguarer 
och i denna skepnad döda personer, med vilka de voro 
fiender. Detta är här en mycket vittutbredd föreställning, 
som vi t. ex. möta i något modifierad form bland mosetene- 
indianerna. Man berättade mig även om en itonama- 
kvinna, som fött en jaguarunge. Denna var dödfödd. 

Det är farligt att vara fiende med en trollkarl eller 
trollkvinna. Ramon Barba vägrade en trollkarl att ta 
hans hustru med sig på sin oxvagn. Trollkarlen sade 
då, att ett par av hans oxar skulle dö på vägen. De 
drunknade mycket riktigt i ett träsk. 

Att anlita en trollkarl eller trollkvinna är dyrt. Det 
kostar ända till tjugufem bolivianer. Skall denne berusa 
sig med floripondio, kostar det dubbelt så mycket, ty 
då går, som nämnt, hans själ på vandring. 

Förhäxning spelar naturligtvis även i dessas liksom 
i andra indianers liv en mycket stor roll. När itonama- 
indianerna vilja förhäxa en person, mala de mandioca, 
som de torka i solen. Mjölet blanda de sedan med vatten 
i en liten kruka och gå därefter till kyrkogården. Där 
stänka de ut mandiocan på en grav. Hoppa den dödes 
ben upp på marken, dör den, de vilja åt. Förhäxaren 
tar hem några av benen och mal sönder dem. Ett annat 
sätt att förhäxa är att döda en svart kyckling och gräva 
ned denne tillsammans med ormben etc. under en väg, 
där den, man vill förhäxa, brukar gå fram. 



310 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


En vit man i San Ramon hade sjuknat och magrade 
starkL Man visste ej, vilken sjukdom han hade. En 
dag fann en av tjänarinnorna, en itonamaindianska, en 
liten dödskalle (av vad för djur, vet jag ej) i en av hans 
fickor. Hon förstod, att han blivit förhäxad, vilket hon 
meddelade sin matmor. Denna frågade gumman Natividad 
om råd. Hon rådde henne att gå med sin man och 
bada. Medan de badade, skulle hon rulla in dödskallen 
i lera och kasta lerklumpen utåt floden. Om mannen 
frågade, vad hon gjorde, skulle hon säga, att hon lekte. 
Hon gjorde, som trollkvinnan sagt, och mannen blev frisk 
och fetmade åter. 

Ännu en förhäxning skall jag omtala. En itonama- 
indian ville gifta sig med en flicka, men fadern ville 
ej giva sitt samtycke. Flickan blev då förhäxad, så att 
hennes lemmar blevo förvridna. Man sökte en kring¬ 
vandrande läkare, doktor T. Denne lär ha sagt, att han 
ingenting kunde göra, ty flickan var förhäxad. Man vände 
sig till gumman Natividad. Hon rakade av håret på 
flickans huvud. Sedan fick hon dricka soppa, kokt på 
sitt eget har och på en rot. Tre gånger om dagen fick 
hon ett varmt bad. 

Då flickan antaelicen hade reumatism, var gummans 
ordination om de varma baden säkert helt förståndig. 
Flickan blev frisk, och gumman Natividad fick ännu mer 
stadgat anseende. 

Trollkarlarna och trollkvinnorna känna även en del 
medicinalväxter. Ramon Barba berättade mig sålunda, 
att han blivit botad för en bubon av en trollkarl. Denne 
lade på bubonen en kompress av något slags blad samt 
våtvärmande omslag.. Barba blev på mycket kort tid 
frisk. 

Den dag, då. tron på chokihua upphör, är säkert av¬ 
lägsen. Två unga indianer ha nyligen i San Ramon 
lärt till trollkarlar. Huru detta gått till, lyckades jag 
tyvärr ej reda på. Tron på chokihua är frisk och kraftig 
bland de kristna itonamaindianerna. A ven den halvvita 



CHOK1HUA 


317 


befolkningen håller på att alltmer börja anlita troll¬ 
kvinnor och trollkarlar. Detta gäller åtminstone byn San 
Ramon. Kyrkan är, som nämnt, förfallen. Av kristendomen 
finnes ej mycket mer kvar än supningen under de religiösa 
festdagarna och brännandet av ljus framför de numera 
skamfilade helgonbilderna. Vad äro för resten helgonen 
för indianerna annat än chokihua? 

Den rikaste frun i San Ramon är dona Maria Jesus. 
Hon är en äldre dam med diamanter och rubiner på 
alla fingrarna, kofta av spetsar och kjol av styvt, brokigt 
siden, ägarinna till tusen kor, flera egendomar, arbetat 
silver och nedgrävda guldmynt. Även hon har mången 
gång vänt sig till trollkäringen Natividad. Det var i 
hennes sjuke mans ficka, tjänarna hittade dödskallen, 
om vilken jag berättat. När hon ger fest för sitt folk, 
då vankas det mat och chic-ha, ej blott för de levande 
utan även för andarna. 

En annan egendomlig föreställning, som itonama ha, 
är den, att varje djur har sin växt, sin »huaböa», till 
vilken den står i ett intimt förhållande. Tre av dessa 
huaböa äro farliga. Det är jaguarens, giftormarnas och 
alligatorns. Vidrör man t. ex. alligatorns huaböa, blir 
man förföljd av alligatorer. Bladen av denna, som är 
en slingerväxt, ha formen av alligatorshuvuden. På 
samma sätt ha bladen av giftormarnas huaböa formen av 
ormhuvuden. Giftormarnas huaböa liksom jaguarens äro 
slingerväxter och på samma sätt som alligatorns huaböa 
farli.a att vidröra. Har någon vidrört någon av dessa 
växter, måste han hålla diet i nio dagar. Han får ej 
äta saltad mat. På den tionde dagen får han äta allt 
möjligt gott. Dessa växter bundo indianerna förr^?) om¬ 
kring sina åkrar. De visste då, att om någon gått in 
i åkern för att stjäla, var det en mestiz eller vit och 
ej en av deras egna. 

1 Vi skola ej lägga för stor tonvikt på ordet förr. Det betyder blott, 
att berättaren, fastän han tror på chokihua och huaböa, är generad för att 
erkänna detta för den vite mannen. 



318 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Alla djur ha sin huaboa. Sumphjorten har t. ex. sin. 
Den är ej farlig att vidröra. När sumphjorten ätit av sin 
huaboa, blir hans kött illaluktande. Svinens 1 kött kan 
man äta, om man tar bort »naveln». Svinens huaboa 
ger annars dålig smak åt köttet. När en hund betar gräs, 
äter den sin huaboa. Vi människor ha flera slag av 
huaboa. Det är alla medicinalväxterna. 

Denna föreställning, att varje djur har sin speciella 
växt, till vilken den står i ett mystiskt förhållande, känner 
jag ej från andra stammar i Bolivia. Möjligt är, att vi här 
ha ursprunget till användningen av växter till läkemedel. 

Rester av totemismen finna vi även hos itonama. 
De äta sålunda ej kött av vrålapa och vildsvin, ty 
dessa djur ha varit itonamaindianer. En moderniserad 
förklaring till detta bruk har jag hört av en ung itonama- 
indian. Det var en person, som gick förbi en skola med 
stojande pojkar . 2 »Vilka äro därinne?» frågade han. 
»Det är bara vrålapor,» fick han till svar. Han förvandlade 
dem alla till dylika djur. Denne man kom även förbi en 
snickarverkstad . 3 »Vilka äro äro därinne?» frågade han. 
»Det är bara vildsvin,» fick han till svar. Han förvandlade 
alla snickare till vildsvin. Då svinet och vrålaporna 
varit människor, vilja itonama ej äta deras kött. En 
mestiz sköt en gång en vrålapa. En gammal itonama- 
indian, som såg detta, blev högst förbittrad. 

Historien om vrålaporna och vildsvinen är naturligt¬ 
vis ett moderniserat fragment av en gammal kulturmyt. 
Förgäves sökte jag få reda på andra itonamasagor. 

Även om en del andra egendomliga föreställningar 
erfor jag ett och annat i San Ramon och under mina 
båtfärder med itonama. När t. ex. en itonamakvinna 
fött ett barn, binder hon ihop benen på barnet med en 
tråd, för att detta ej skall följa fadern. Denne får ej de 
första dagarna efter barnets födelse gå ut på djupt vatten, 

1 Dicotyles torquatus och Dicolyles labiatus. 

2 I San Ramon finnes skola både för gossar och flickor. 

3 Redan jesuiterna lärde indianerna snickra möbler o. d. 



CHOKIHUA 


319 


när lian badar, ty då kan barnet drunkna. Han lår blott 
tvätta sig vid strandkanten. Vi ha sålunda här den bland 
indianerna vitt utbredda föreställningen, att barnets själ 
under de första dagarna av livet följer fadern (couvade). 
Navelsträngen på det nyfödda barnet torkas och gömmes. 
När ett annat barn fatt magvärk, lägges strängen i vatten, 
och barnet får dricka vattnet. 

I litteraturen finna vi ej mycket om itonamaindi- 
anerna. Den enda, som berättar något litet om deras 
föreställningar, är den store fransmannen d Orbigny . 1 Han 
säger, att när en itonamaindian är sjuk, beger han sig, 
om det också är mycket långt, till det hus, där han är 
född, för att där låta sköta sig. Om släktingarna tro, att 
sjukdomen är dödlig, försöka de att stänga väl till den 
sjukes mun, näsa och ögon, för att inte döden skall gå 
över till en annan kropp. På så vis händer det, att de helt 
enkelt kväva den sjuke. 

Av min lilla studie över choklhua och huaböa fram¬ 
går, att även de »civiliserade» och kristna indianernas 
religiösa föreställningar äro värda att närmare studeras. 
Mycket av sina gamla föreställningar ha de ännu i behåll. 

I min plan ingick även att i trakten av San Ramon 
göra arkeologiska rekognosceringsarbeten för att se, om 
den för Mojos karaktäristiska moundkulturen utbredde sig 
även åt detta håll. 

Ramon Barba hade berättat oss, att han bott nära 
en gärd, kallad Montevideo, och att han i skogarna där¬ 
omkring funnit mycket krukskärvor, samt att breda diken 
i alla riktningar korsa dessa skogar. Vi beslöto att i 
hans sällskap uppsöka denna plats. 

Mycket frestande hade det varit att med San Ramon 
som utgångspunkt besöka Rio Cocharcas övre lopp. Där 
bo sirionoindianer. Dessa indianer representera ett mycket 
ursprungligt kulturskikt och ha en betydande utbredning. 
De ha ännu ej besökts av någon forskare. Då siriono- 
indianerna från Cocharca på ett av sina strövtåg kort 

1 L’homme américain, T. 2, sid. 211. 



320 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

förut på en estancia dödat en kvinna, ansåg jag det 
hopplöst att försöka komma i fredlig beröring med dem. 
Följeslagare till en sådan färd hade jag aldrig kunnat 
få i San Ramon. 



Bild 120. Panflöjt från kyrkan i San Ramon. 
Flöjtens höjd är 1 m. 75 em. 



Bild 121. 


o. Lerkärl, funnet vid Montevidco. 
Rio Macbupo. 


TJ1TGUFJÅRDE KAPITLET. 


Till övre Rio Guaporé. 



en 26 mars lämna vi Sati Ramon. Min 
hustru känner sig något bättre. Utom Ramon 
Barba och hans son ha vi med oss en ito- 
namaindian Juan. Han är anställd för att 
paddla och för att berätta om andarna i 
skogen, isynnerhet det senare. Såvitt det är möjligt, 
söker jag alltid att få någon indian med bland följe¬ 
slagarna, som under marscherna och båtfärderna och om 
aftonen vid lägerelden kan berätta mig sagor o. d. 

De första dagarna är Juan riktigt underhållande, sedan 
blir han av någon anledning viktig och säger, att han 
inte har reda på någonting. »Det är bara indianer, som Lro 
på andar,» säger han. Det är så, när högfärden far i 
folk. 

\ i paddla nedför Rio Machupo och stanna vid Monte- 
video. Där har, som nämnt, don Ramon bott och vet, 
var det finnes krukskärvor. Landskapet är här typiskt 
för Mojos med skogsdungar, s. k. »islas», och pampas. Det 
synes till största delen ej översvämmas under regntiden. 
Marken består av myrmalm, »cascajo», och över denna 
ett mer eller mindre tunt jordlager. 

Överallt har här varit bebott. Redan när jag om¬ 
nämnde mina arkeologiska arbeten i bergstrakterna, fram- 
21. — Nordenskiöld. 





322 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

höll jag, huru tät befolkning dessa trakter en gång måste 
ha haft. Saipinadalen t. ex. är en enda stor boplats, och 
detsamma gäller om hela området mellan Totora och 
Holguin, som jag där undersökt. 1 Överallt, där det finnes 
tillgång på vatten, har man bott. Liknande förhållanden 
möter oss även här i Mojos. I varje skogsdunge finner 
man krukskärvor. Var man gör en röjning, finner man, 
att där varit bebott. Här nedan skola vi se, att varje 
höjd längs med Rio Guaporé har varit omgiven av en 
vallgrav. Innanför denna finner man alltid stora mängder 
av krukskärvor. Frågar man de estancieros, som bebo 
området mellan Rio Mamoré och Rio Reni, ha alla den 
erfarenheten, att var man gräver, finner man kruk¬ 
skärvor. Överallt från Rio Reni till övre Rio Guaporé 
finner man rester av jordarbeten, väganläggningar, kanaler, 
kullar, vallgravar o. s. v. 

Allt detta visar oss, att denna del av Amerika en 
gång har haft en tät befolkning. Blott så kan man förklara, 
att de utfört stora arbeten. De mäktiga kulturlagren kan 
man även förklara så, att dessa trakter varit mycket 
länge bebodda. Detta är även troligt. När de första 
jesuiterna kommo hit, funno de talrika, folkrika stammar. 

Förutsättningen för en tät befolkning är naturligtvis 
rik tillgång på mat, d. v. s. i dessa trakter ett utvecklat 
åkerbruk. Boskap har man ej haft, förrän de vita kommo 
hit. Jakten kan ej ha varit av stor betydelse för en talrik 
indianbefolkning, då den i dessa trakter är knapp redan 
för små kringströvande stammar. Fisket har säkert varit 
viktigare, da floderna otvivelaktigt äro fiskrika. Detta har 
likväl varit utan större betydelse under hela regntiden. 
Att åkerbruket i Mojos spelat en stor roll, framgår av att 
man sökt att tillgodogöra sig genom utdikning och mound- 
bildning under regntiden översvämmat land. Jag erinrar 
om de parallella mounds, vi sågo i trakten av San Borga, 
och avloppsdikena i skogsdungarna här vid Montevideo. 

Med de indianska metoderna att odla, d. v. s. att ej 

1 Se sjätte kapitlet. 



TILL ÖVRE RIO GUAPORÉ 


323 


gödsla utan ständigt röja nya åkrar, måste likväl till¬ 
gången på odlingsbart land ha varit begränsad. Detta 
gäller särskilt vissa områden här, där större delen av 
landet under regntiden är översvämmat. Man måste näm¬ 
ligen komma ihåg, att jorden här i tropikerna ej är så 
utomordentligt fruktbar, som man skulle kunna tro. Efter 
några år måste en odling, som ej gödslas, övergivas. 
Alldeles orimligt är det likväl ej, att man förr här liksom 
i fjälltrakterna förstått sig på att gödsla. 

För min del är jag övertygad om att när i en fram¬ 
tid Mojos åter blir odlat i stor utsträckning och här 
kunna utföras planmässiga arkeologiska detaljarbeten, man 
skall komma till det resultatet, att detta land varit mycket 
tätt befolkat och att hela landet, där det ej tidtals varit 
översvämmat, har varit odlad bygd. Det är överbefolk¬ 
ning, som tvingat människorna i Mojos att bebo tidtals 
översvämmade trakter och bygga mounds. Nu skulle det 
inte falla någon människa in, varken indian eller vit, att 
göra sådana arbeten. 

Orsaken till avfolkningen, sedan de vita kommit hit, 
är ej svår att förstå. Epidemier, såsom koppor, mässling 
o. d., ha härjat fruktansvärt. Vad som hänt här förut, 
kunna vi inte veta någonting om. 

Nära Montevideo slå vi läger i Don Ramons gamla 
hydda. Han har övergivit sitt lilla trevliga ställe och 
sina odlingar för malarians skull. 

■ Den skulle väl aldrig ha bidragit till att avfolka 
landet här? Den skulle väl inte även här ha införts i 
jämförelsevis sen tid? 

Det slår mig nu en sak — som jag aldrig tänkt på 
förut. Med undantag av en plats, det var i Peru hos 
yamiacaindianerna, har jag under alla mina resor icke 
varit hos oberoende indianer, som bo i verkligt malaria¬ 
farliga trakter. Hos chimane finnes ingen malaria, hos 
yuracåre finnes ingen malaria, hos chacobo inte heller, 
i missionerna i Guarayos finnes ingen elakartad malaria. 
Indianerna bo inte, där det finnes malaria. Där det nu 



324 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


är malaria och man finner rester av boplatser, är det 
troligt, att malarian är införd i jämförelsevis sen tid och 
att den bidragit till avfolkningen, vare sig stammen dött 
ut eller avflyttat. Immuna mot malaria äro indianerna 
ej. Massor av dem, av alla möjliga stammar, ha dött, 
när de fört gummi utför den ytterst osunda Madeiraflöden, 
och många ha kommit hem därifrån med denna sjukdom. 

I don Rarnons hydda inrätta vi oss för ett par dagar 
riktigt hemtrevligt. Om kvällarna vid lägerelden berättar 
.Tuan ett och annat om chokilma och huaböa, komplet¬ 
terande och bekräftande, vad vi hört i San Rarnon. 

Bland annat berättar Juan om ett egendomligt bruk 
från byn San Joachim, en liten by några leguas från San 
Rarnon. Där boende indianer äro baure. När en av 
dessa byggt sig ett nytt hus och har fått det färdigt, 
ställer han till en fest. Först dansa de inbjudna inne i 
huset. Sedan ställer han en kruka med majsöl mitt på 
golvet och stänker av detta i taket och pä hyddans väggar. 
Några dagar senare flyttar han in i sin nya boning. Majs¬ 
ölet offras naturligtvis åt andarna. 

Vi undersöka här en vidsträckt boplats och finna, 
att man gjort utdikningsarbeten, antagligen för att skydda 
odlingarna under regntiden. När vi återkomma till Monte- 
video, undersöka vi även där en gammal boplats och 
fortsätta sedan nedför floden. Vi ha här turen att bli 
tagna på släp av en liten flodångare. Med den göra vi 
den långa resan uppför Rio Guaporé. 

Under regntiden översvämmar Rio Guaporé (lténes) 
sina stränder, så att. träden längs med floden stå till 
midjan i vatten. På långa sträckor är det svårt att finna 
torr mark, där man kan slå läger och koka mat. De få 
större höjderna intill floden äro i allmänhet bebodda; 
där ligger en gummibarack, en negerhydda eller något 
annat nybygge. Undersöker man dessa höjder, skall man 
nästan överallt finna massor av krukskärvor och grav¬ 
urnor. Vid nedre Rio Guaporé äro höjderna i regel om¬ 
givna av vidsträckta vallgravar. De ha tydligen fordom 




TILL O YRE RIO GU APOR K 


Bild 122 . Gravurna, Rio Mequens. 

Gvri-n på bilden är vår följeslagare Domingo. 

viiriI befä-ta. Det är frän den tiden, när talrika indianer 
levde längs med floden. 

Ku kan man befara Rio Guaporé utan att se annat 
än civiliserade indianer. Blott nära Matto Grosso och 
mellan Rio Mamoré oeli Rio Itonama riskerar man att 
bliva överfallen av vilda indianer. Vid själva floden ser 







326 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

man inga indianhyddor. Likväl finnes det vid denna 
flod ofantligt mycket arbete för etnologen. Här kan han 
om också med svårighet studera ett flertal indianstam¬ 
mar, som fullständigt eller nästan fullständigt bevara sin 
ursprungliga kultur, som leva fullt oberoende av den vite 
mannen —• som ännu leva i stenålder. Alla dessa indianer 
bo vid Rio Guaporés bifloder, framför allt på den 
brasilianska sidan och i regel så långt från huvudfloden, 
att de äro tämligen eller alldeles i fred för gummi¬ 
arbetarna. 



Bild 123. >/!. Liten skål av bränd lera, funnen 
i en urngrav vid Kio Mequens. 


En sådan fullt oberoende indianstam är huaristam- 
men. Denna stam är fullständigt okänd för etnograferna. 
Ej så långt från huariindianerna bo rester av en fordom 
mäktig indianstam, pauserna. Det är indianer, som snart 
komma att försvinna. Sedan flera år stå de i livlig för¬ 
bindelse med negrer och vita. Andra mycket litet kända 
indianer äro huanyam. 

Dessa stammar ämna vi besöka framför allt för att 
där göra vackra etnografiska samlingar. Vi ha visserligen 
hittills från nu levande indianer funnit mycket av veten¬ 
skapligt intresse men ej mycket, som tar sig bra ut på 
ett museum. Vårt intresse kommer sålunda den när¬ 
maste tiden att mera röra sig om granna fjäderpryd¬ 
nader, skaftade stenyxor o. d. än om sagor och andar. 

Vid Matehua stannar flodångaren några dagar, vilka 
vi begagna till att samla krukskärvor och till att delvis 
kartlägga en där befintlig gammal vallgrav. Flodångaren 


TILL ÖVRE RIO GUAPORÉ 


327 


lör oss sedan till Rio Mequens. Marken är där översållad 
av krukskärvor. Man har där begravt de döda i stora 
urnor (bild 122). Keramiken, som vi finna här, har en 
egendomlig likhet med den keramik, vi funno i början av 
resan på de gamla boplatserna inom chiriguanoindianer- 
nas område. Vid Las Piedras och vid Rio Mequens bo 
några fä civiliserade palmelaindianer (bild 124). Dessa, 
som äro karaiber, lära ha vilda stamfränder, som bo 
inåt urskogarna i' små grupper på en eller två familjer. 

År 1909 träffade några gummiarbetare på några indian¬ 
hyddor vid Rio Curumbiara. Där voro två kvinnor ocli 
en man. Av dessa voro tvenne gamlingar. Gummiarbe¬ 
tarna blevo väl mottagna och gåvo indianerna några gåvor. 
Dessa indianer voro klädda i långa bastskjortor. De voro 
sysselsatta med att göra lerkärl. I hyddorna, vilkas övriga 
invånare för tillfället voro borta, funnos talrika tama 
skogsfåglar. Det är troligt, att dessa indianer äro palmela. 

Roligt skulle det vara att besöka dem, men man kan 
ej hinna med allt. 

Vi stanna även vid en gummi barack, kallad Cafetal. 
Innanför denna ligger det beryktade berget San Simon, 
där man fordom haft guldgruvor och där ständigt nya 
guldgrävare söka sin lycka. På andra sidan detta berg bor 
en liten indianstam, som aldrig besökts av någon forskare. 
Gummiarbetare, som varit hos dem och som där blivit väl 
mottagna, berätta, att de ha betydande odlingar. De äldre 
männen av denna stam ha alla böljande skägg, något som 
inte riktigt passar i stil med våra begrepp om indianer. 
Skäggiga indianer synas likväl ej vara så ovanliga i 
denna del av Sydamerika. d’Orbigny berättar om guarayo- 
indianernas patriarkaliska skägg, och guatöindianerna, 
som särskilt äro bekanta genom Max Schmidts forsk¬ 
ningar, äro även skäggiga. 

Skall man besöka dessa indianer, måste man komma 
från andra sidan av berget, ty Cafetalboarna ha en gång 
bränt ned deras by och ha sålunda ingen fredlig för¬ 
bindelse med dem. 



328 



FORSKNINGAR OC1I ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Bild 124. Palmelaindian. Rio Mequens. 

Ej långt från Cafetal i Narangeira på den brasilianska 
sidan av floden bor Bolivias mest bekanta forsknings¬ 
resande, don Christian Suarez Arana. Hans namn är 
berömt bland amerikanisterna på grund av hans märkliga 
resa genom norra Chacos alldeles okända, vattenfattiga 
trakter. Under otroliga svårigheter tog han sig fram där. 
En gång måste han låta bära vatten 15 svenska mil. 
Nu lever han bland illaluktande negrer, mycket otacksamt 
behandlad av sina landsmän. 











329 


TI [.T. ÖVRE RIO GTArORK 

Ovanför Rio Paragua, en biflod till Rio Guaporé 
från den bolivianska sidan, lämna vi ångbåten för att 
genom de översvämmade skogarna söka oss in till p.ui- 
sernaindianerna. Vårt lilla sällskap har nn ökats med en 
mulatt, don Maximiliano, som skall tjänstgöra som väg¬ 
visare och tolk. 

Befälhavaren pa ångbåten, en tysk, herr Mavser, 
lovar att underrätta oss, om gummiarbetarna i Pimen- 
teira, dit vi sedan ämna oss, anse det möjligt att gä 
genom de översvämmade skogarna till de vilda indianer, 
som leva där. Vi komma överens om att han skall på 

en viss punkt vid floden lämna- kvar ett brev, som vi 

skola hämta, när vi komma tillbaka från pauserna- 
indianerna. 

Det är på den brasilianska sidan av floden, vi lämna 
flodångaren. I två dagar fara vi i kanot genom urskog. 

Det är en dyster skog. De trädarter, som tåla vid 

att halva året stå i vatten, äro få, varför här råder en 

svårmodig enformighet. Här finnes ej en enda palm. 
Det är tyst i denna skog. Man ser inga fåglar. Till och 
ined på dagen fladdra flädermössen mellan de mörka 
stammarna, där sällan en solstråle hittar in för att, 
skrämma dem. En och annan knippa gula orchidéer lysa 
i den mörka grönskan. Någon gång hör man en fisk plaska. 
Svårt är det att komma fram med kanoten mellan träden. 
Med skogsknivarna måste vi bana oss väg. Otaliga myror 
uch spindlar, som räddat sig upp bland kvistar och blad, 
ramla ned i kanoten, då grenarna stryka emot palm- 
bladskajutans tak. Snart krälar hela farkosten av dessa 
mindre välkomna insekter. 

Någon gang komma vi ut i en liten sjö. Där ser 
man en eller annan fågel. En isabellfärgad häger låter 
fånga sig levande, ty utmagrad av hunger orkar den ej 
flyga. Den har som så många andra djur under regn¬ 
tiden lidit svår brist. Det är då, som vän och fiende inom 
djurriket mången gång måste flykta till samma lilla höjd, 
flyende för det allt behärskande vattnet. 



330 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Vi komma till slut ut på en litet större sjö, en ut¬ 
vidgning av en å. Där fara vi förbi Orikoripe, pauserna- 
indianernas boplats, då de ropa an oss. De se, att vi ha 
en mulatt med oss, som är vän med dem och som de 
artigt nog kalla »mörosihua», den vite, vilket säkert inte 
litet smickrar honom. Det är inte underligt, att vi foro 
förbi, ty ingången till pausernas hamn är väl gömd under 
träden. Med svårighet få vi in vår kanot, som ser ut 
som en oceanångare bredvid pausernaindianernas små, 
dåliga farkoster. 

Vi bliva väl mottagna av hövdingen Fortunato och 
hans familj. Jag lämnar Fortunato högtidligt en yxa, var¬ 
efter kvinnorna komma och stapla upp högar av bananer 
framför oss. Sedan installera vi oss i Fortunatos hydda, 
där vi tillbringa några synnerligen angenäma dagar. 



ltild 125. Eldfiäkt, flätad av ett palmblad. Pauserna. 




liild 126. Halsband för gosse av vildsvinständer. Pauserna. 


TJUGUFEMTE KAPITLET. 

Hos pauserna- eller guarayuindianerna, 

ausernaindianerna kalla sig själva guarayu 
och äro nära besläktade med en betydande 
stam med detta namn, som lever i blomst¬ 
rande missioner mellan övre Rio Blanco och 
övre Rio Itonama och som jag besökte år 
1909. 1 Med dessa sina stamfränder ha de sedan århundra¬ 
den ingen förbindelse. De tala guarani och äro även 
besläktade med cliiriguanoindianerna, som vi gjort bekant¬ 
skap med i södra Bolivia. 

Det är därför inte märkvärdigt, att den keramik, vi 
funnit vid vära grävningar inom chiriguanoindianernas 
område, liknar den, vi funnit här vid Rio Guaporé i 
Brasilien, ty den förra är troligen från chiriguanoindi¬ 
anernas och den senare antagligen från pausernaindi- 
anernas förfäder. Härav framgår, att våra arkeologiska 
fynd kunna bidraga till kännedomen om guaranifolkens 
vandringar i Sydamerika. 



1 Se min bok Indianer och Hvita. 




332 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Pauserna äro magra och småväxta. De ha smalt, 
snipigt ansikte, stor spetsig näsa och låg, sluttande panna. 
Hudfärgen är grågulbrun. Håret är mörkbrunt, på flera 
individer starkt vågigt eller lockigt. De små barnen ha 
ljusbrunt hår. Pauserna synas vara mycket godmodiga 
men misstänksamma. De bli både förvånade och glada, 
när man visar dem en smula vänlighet. Det är inte så 
underligt, ty de ha just inte rönt vänlighet från de vitas 
och de svartas sida. 

År 1741 1 gjorde guldgrävare en expedition från 
Matto Grosso. De träffade på de krigiska »guaraiu-tå», 
som antagligen voro pausernaindianer, vilka, som nämnt, 
kalla sig guarayu. Guldgrävarna förde hem prov på guld, 
som de funno. Ar 1743 gjorde de en ny expedition, 
träffade pa amiöindianerna, som de fullständigt besegrade. 
När guldgrävarna fortsatte vidare, blevo de tvingade av 
de talrika guazaitéindianerna att återvända samma väg, 
som de kommit. 

Ännu pa slutet av 1870-talet var pauserna en ganska 
betydande stam, som hade flera boplatser och mycket 
betydande odlingar. 2 

På 1890-talet förde en herr Franco ett stort antal 
pauserna bundna till S: a Cruz de la Sierra. Dessa hade 
han fångat på det skoningslösaste vis och ämnade sälja 
dem till slavar. Myndigheterna lära likväl ha förhindrat 
försäljningen. De skänkte i stället bort dem. Så mycket 
är visst, att de aldrig kommo hem igen. Fm brasilianare 
lär även ha sålt en hel del pauserna till Rio Beni. 
Svåra epidemier ha härjat bland detta olyckliga folk. 

År 1893 besöktes de av don Cristian Suarez Arana, 
som har berättat för mig, att då härjade bland dem en 
mycket svår epidemisk bröstsjukdom. På kort tid hade 27 
personer dött. Medan Suarez Arana var där, dog en 
kvinna av blodstörtning. 

Nu äro pauserna helt få. Vid Orikoripe bo åtta 

1 Jose Gonsalves da Fonseca Navega<;äo etc. sid. 131. 

2 Severiano da Fonseca. Viagem etc. Vol. ‘ 2 , sid. 167. 




Bild 127. PaOsernaindianska krossar majs i morteln. 









HOS PAUSERNA- ELLER GUARAYUINDIANERNA 


335 


familjer. För övrigt finnas ungefär femton familjer kvar. 
Av dessa bo flertalet vid Campo Grande på den bolivi- 



Bild 128. IBild 129. Bild 130. 


'128. Stickes genom Örat. Användes förr av pausernamännen. 

129. Trumpet, längd 75 cm. Pauserna. 130. Bandvävstol. Pauserna. 


Så liten denna stam är, så är den likväl ej enig. 
Det är så äkta indianskt. För kort tid sedan hade 
de pauserna, som bo vid Campo Grande, rövat en 
kvinna i Orikoripe. Fortunato, den »store hövdingen», 
utrustade en »krigshär», överföll släktingarna på den 



336 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


bolivianska sidan och tog tillbaka kvinnan. I egen hög 
person dödade Fortunato Carnpo Grandeindianernas höv¬ 
ding. Han var inte måttligt stolt över denna bragd. Med 
ingen annan indianstam ha pauserna vänskapliga för¬ 
bindelser. De hysa stor fruktan för sina grannar, vilka 
de kalla huari, som, det har jag sedan erfarit, även 
frukta pauserna. Dessa indianstammar ha säkerligen 
icke varit, vänner på ofantligt lång tid, ty deras kultur 
är fullkomligt grundolika och detta, fastän de ej bo längre 
från varandra än avståndet mellan Stockholm och Söder¬ 
tälje. Ett musikinstrument (bild 129) och ett slags hals¬ 
band av frön är så gott som allt, vad de ha gemen¬ 
samt i sin materiella kultur. Vi se sålunda, att två helt 
olika kulturtyper kunna existera inom ett litet område 
utan att gä upp i varandra. 

Orikoripe är kusingiftenas land. Där finnas åtta män 
och nio kvinnor. Av dessa är en kvinna änka. På de 
övriga åtta äktenskapen ha vi fyra kusingiften. Barn är 
det ont om i de flesta indiansamhällen. Dessa nio 
kvinnor ha blott åtta barn. De ha utom dessa haft, tjugu- 
två barn, som äro döda. 1 Fyra kvinnor äro barnlösa. 
Änkan, som ännu deltager i dansen om kvällarna, har 
ett barn, nio har hon i graven. För övrigt bo i Naran- 
geira 2 familjer, i Cafetal 5 familjer, i Campo-Grande 8 
familjer. 


1 Samhället Orikoripe. 

Män. 


Hustrur. 


Levande 

barn. 


Döda 

barn. 


Familjen 1). 1 1 0 3 

» 2 ) . 0 119 

» 3). 1 1 1 2 

» 4). 1 . 1 2 1 

» 5). 1 1 1 0 

» 6 ). 1 1 0 1 

» D. 1 1 3 6 

» 8). 1 1 0 0 (nygifla, kvinnan havande). 

» 9). 1 1 0 0 (ofruktsamt äktenskap). 

» 10). 0 0 1 0 (föräldrarna döda). 


8 9 9 22 


Jag sade, att Orikoripe är kusingiftenas land. Det kan kanske vara av in¬ 
tresse att se, huru medlemmarna i denna lilla stat äro släkt med varandra. 
På följande sida meddelar jag deras stamträd. 













HOS PAUSERNA- EI.I.ER GUARAYUIXDIAXERNA 


337 


Pauserna äro sålunda dömda till snar undergång. 
Nu äro de väl fria frän de vitas grymheter. Sjukdom 
hotar ännu och så barnfattigdomen. 

Samhället i Orikoripe. som räknar 26 personer, be¬ 
står egentligen av en familj, av vilken flertalet medlemmar 
äro syskon eller kusiner. Tre av de nio äktenskapen äro 
barnlösa. Barnamord lära blott förekomma, när tvillingar 
födas, sa de kunna ej vara orsaken till de få barnen. 
Fortunato kallas av gummiarbetarna hövding. Indianerna 
själva kalla honom påpa. Före honom var hans farbror 
Gregorio påpa och före denne Fortunatos far, Mat.éo. Efter 
Fortunato blir hans äldste bror påpa, d. v. s. pappa för den 
lilla familjen i Orikoripe. 

Mig kallade pauserna även för påpa. Min hustru 
kallade de för måma. Till mulatten sade en av indianerna: 
»När ni rest, skola vi resa en minnespåle över påpa och 
måma. När våra släktingar komma och fråga, varför vi 
rest pålen, skola vi berätta för dem, huru de gåvo oss 
yxor och knivar och mycket annat.» 

En pausernaflicka förlovas redan som barn. Hon 
flyttar till sin blivande man. Han lär likväl respektera 
henne, tills hon fått sin första reglering. Mannen arbetar 
åt svärföräldrarna, åt vilka han även ger gåvor. Barnen få 
liksom hos flertalet indianer aldrig stryk. En liten flicka 
i Orikoripe brukade ibland ilskna till och slå sin pappa. 


Matéo f. Gregorio (bortflyttad). Vincente. 
Barn: Barn: 


Fortunato —■ gift med (Joséfa). 

Joaohin — » (Adriana). 

Manuela — gift i Xarangeira. 

Miguel — gift med Maria, från Campo 
Grande. 

Gertrude — änka. 

Francisca — gift med (Feliciano). 
Saturnino — bortflyttad. 

Halvsystrar till dessa: 

Catarina — gift med (Martin). 

Jacinto — » Isabel. 

Ej släkt: 
Felipe gift med 


Feliciano — gift med (Francisca). 


Martin — » 

(Catarina). 

Isabel — » 

Benedito. 

Joséfa — » 

(Fortunato). 

Adriana — » 

(J oachin). 

Maria. 



22 . — Nordenskiöld. 



338 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Han sprang bara undan. När barnen äro för svåra, motar 
man ut dem ur hyddan. Kvinnorna behandlas väl. 

I Orikoripe finnas fem hyddor. Tre familjer ha, då 
boplatsen är ny, ej ännu byggt sig någon hydda. Dessa 
hyddor äro fyrkantiga, tätt byggda av smala, upprätt- 
stående stolpar och täckta med palmblad. Änkan Gertrude 
bor hos sin bror Fortunato, som lär ha övertagit mannens 
plikter i »alla avseenden». Dörren på hyddan består av 
tätt ställda, smala stolpar, som. omsorgsfullt stängas, för 
att de uthungrade hundarna ej skola komma in. Av uthus 
finnas hönshus och svinstia. De viktigaste möblerna i 
hyddan äro tunga hängmattor av bomull. Husgerådet och 
vapnen förvaras upphängda på väggarna och på hyllor i 
taket. Det är ganska snyggt och rent. Förr byggde man 
stora hyddor, i vilka flera familjer levde tillsammans. 

Pauserna leva av odling, fiske och jakt. En stor 
läckerhet för dem är alligatorkött. Alligatorerna fånga 
de i grova snaror. Dessa indianers vapen äro pil och båge 
(bild 139) samt dåliga framladdningsgevär, som de byta 
sig till för gummi. Bland pilarna märkas ett slags bred- 
spetsiga pilar, som användas att skjuta pansarsiluroider 
med. De ha även fågelpilar med klumpspets. 1 bäckarna 
bygga de fiskfällor. De fiska även med gift. Pauserna 
odla bananer (i flera varieteter), mandioca, majs, socker¬ 
rör, urucu, bomull, hualusa, tobak, tomater, ris, spansk 
peppar, cara', caripo 2 , sötpotatis, kalebassfrukter och 
papava. Deras odlingar äro mycket vidsträckta och ligga 
delvis långt från bostäderna. Odlingarna skötas av bägge 
könen tillsammans. Kvinnorna bära hem produkterna från 
odlingen. 

Ett osympatiskt drag hos pauserna är, att de behandla 
sina hundar så ohyggligt illa. De få ingen annan mat än 
den, de kunna stjäla. Om man för ett ögonblick går 
ifrån något matnyttigt, äro de genast framme. När man 
gör sitt tarv, vänta ett par dussin hundar längtansfullt,, 

1 Dioscorea. 

2 Dioscorea? 













HOS PAUSERNA- ELLER GUARAYUINDIANERNA 


341 



för att sedan kämpa en förtvivlans kamp om bytet. Det 
måste ligga någon särskild föreställning till grund för 
denna behandling av hundarna. Fastän människorna ha 
gott om mat, få hundarna dö av svält. Halvdöda hundar, 
som inte orka resa sig av utmattning, dödas ej. Trots 
att hundarna äro en förskräcklig plåga, få de fritt för¬ 
öka sig. 

Deras andra husdjur, höns, ankor, grisar och kattor, 
behandlas något bättre eller förstå de bättre att föda sig 


Bild 132. Pausernaindianska som sitter yid lägerelden. 

själva. Utmärkt väl behandlas de vilda djur, som hållas 
tama. I Orikoripe hade de framför allt apor. Dessa äro 
småflickornas dockor. Flickorna, liksom de äldre kvin¬ 
norna, bära aporna på huvudet, där de tjänstgöra som 
lusfångare. Jag tog en gång en sådan apa på huvudet, 
där den genast började att söka efter löss, och när den 
inga fann, luggade den mig i förargelsen riktigt grundligt. 

Pausernamännen gå klädda som vanliga gummi¬ 
arbetare. i byxor och skjorta. De bära inga prydnader. For- 
tunato hai likväl en korg full med allehanda intressanta 
saker, som åtminstone delvis ej användas mera. Där finnas 









Bilfl 133. Gördel, öeliängd med valnötter, som användes vid dansen av pauscrnamännen. 


342 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 



pannband av fjädrar (bild 136), 
öronpinnar (bild 128) med fjädrar, 
en dansgördel, behängd med val¬ 
nötter (bild 133) in. m. Efter åt¬ 
skillig övertalning visar Fortunato 
mig, huru alla dessa dyrbarheter 
skola användas (bild 136). Öron- 
pinnarna kan han likväl ej sätta 
på sig, då hålen i hans öron grott 
igen. Av stort intresse äro pann- 
banden på grund av den egendom¬ 
liga tekniken. Med olikfärgade 
fjädrar har man lyckats att fram¬ 
ställa ett ansikte, vilket antagligen 
haft samma betydelse som en dans- 
mask. Korgen (bild 1 Hö), i vilken 
fjäderprydnaderna ligga, är mycket 
väl gjord, ocli samtliga prydnader 
äro inlindade i blad. 

Efter mycket parlamenterande 
lyckas jag av Fortunato förvärva 
hela hans »kassaskrin» med alla 
de gamla dyrbarheterna. Det är 
med suckande hjärta, Fortunato 
lämnar bort, alla de gamla minnena 
mot yxor och knivar av järn, mot 
verktyg, som han hoppas skola 
underlätta för honom kampen för 
födan. Jag tror, att han aldrig gör 
sig några nya fjäderprydnader, åt¬ 
minstone inga väl gjorda sådana. 
De, som ligga i korgen, tillhöra 
tydligen en förgången tid. 

Kvinnorna använda dels tipoy, 
dels sin ursprungliga dräkt, be- 
■ stående av en kort, hemvävd kjol. 

Ä Någon gång måla de sig med 



HOS PAUSERNA- ELLER GUARAYUINDIANERXA 


343 



genipa och urucu. De ha tjocka halsband av genom¬ 
borrade härda frön. På tillverkningen av dessa har man 
lagt ned en oerhörd möda, och det påstås, att de äro 
generationers arbete. En kvinna kan bära över 100,000 


c. D. 

Bild 134. */ 4 . Ornamenterade kalebasskålar från pausernaindianerna. 


frön. Håret skära kvinnorna halvlångt, ungefär lika långt 
runt hela huvudet, sa att det ser ut som en mössa (bild 132). 

Gossarna gå klädda som männen. På ryggen under 
kläderna äro de målade med genipa och med samma orna¬ 
ment, som vi se pa de ovan återgivna kalebasserna. 



344 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

De kunna naturligtvis ej själva se de figurer, som äro må¬ 
lade på deras ryggar och ryggslut. Dessa ha säkert någon 
magisk betydelse; kanske äro de anbragta till skydd mot 
onda andar. I så fall skulle ornamenten på kalebasserna 
även ha en liknande betydelse. 1 

Flickorna gå klädda som kvinnorna. De små barnen 
springa omkring nakna, klädda i talrika halsband av glas¬ 
pärlor, frön och vildsvinständer (bild 126). 

Guarayu ha mycket lerkärl (bild 137) och massor med 
kalebasser och enkla korgar, flätade av palmblad. Kale¬ 
basserna äro i regel ornamenterade (bild 134). Dessa 



Bild 135. Fortunatos ”kassaskrin”. 1 korgen förvarade han sina fjäder¬ 
prydnader. Korgens längd 53 cm. 


anbringas så, att man skrapar bort epidermis utom på 
de ställen, som man ej ämnar färga. Därefter färgar man 
hela kalebassen röd med urucu, varefter resten av epi¬ 
dermis också skrapas bort. På så sätt bliva ornamenten 
ofärgade. All ornamentik utföres här av kvinnorna. De 
måla kalebasserna, tillverka lerkärlen och sländtrissorna 
och måla gossarna. Det är även kvinnorna, som väva. 
En bandvävstol (bild 130), den enda, jag såg i Orikoripe, 
är här avbildad. När pausernakvinnan spinner, håller 
hon sländan vertikalt, låtande sländspetsen snurra mot 
ett musselskal. Kvinnorna sköta även matlagningen och 
chichaberedningen. Majsölet kokas i stora grytor, i vilka 
man rör med små träspadar. Allt arbete i trä utföres av 

1 Idén till denna förklaring har jag fått av R. Karsten. 








Bild 130. Pauscrnahövdingcn Fortunato iklädd sina gamla prydnader. 









HOS PAUSERNA- EL1.ER GUARAYUINDIANERNA 


345 


männen. Till eldfläktar använder man hopflätade palm¬ 
blad (bild 140). 

Under de få dagar, vi voro i Orikoripe, kunde vi 
naturligtvis ej taga reda på något om pausernas religiösa 
föreställningar. De begrava ej numera de döda i urnor 
utan direkt i jorden. Över graven bygges en liten miniatyr- 
hydda. Gravplatsen är ej i själva hyddan såsom hos chiri- 
guanoindianerna utan ett stycke ifrån boplatsen. När 
någon äldre person dör, flyttar man till en annan plats. 



■ Bild 137. Bild 138. 

137. Ve. Vattenkruka av bränd lera. 138. SlKnd». 

Pinnen är av palmträ, kulan av bränd lera. Pauserna. 


Pauserna äro ej kristna, fastän de ha kristna namn, 
som de antagligen blott bruka i umgänget med vita och 
negrer. De onda andarna i skogen kalla de »muö». 

Någon gång komma gummiarbetarna till pauserna- 
indianerna för att byta sig till produkterna från deras 
odlingar. För att få redskap, verktyg o. d. från de vita 
tappa pauserna gummi åt några negrer och mulatter, som 
inte misshandla dem men som låta dem betala oskäligt 
mycket för vad de få. 

En pausernaindian i Orikoripe är sålunda skyldig för 
en framladdningsbössa till den mulatt, som åtföljer oss. 






HOS PAUSERNA- EI.l.ER GUARAYUIXDIANERNA 


347 


Han har avbetalt 70 kg. gummi på bössan. Mulatten säger 
honom uppmuntrande, att om han flitigt tappar gummi ett 
år till, är geväret betalt. Trettio ä fyrtio kg. gummi hade 
varit fullt tillräckligt för den usla bössan. 

Det är därför inte underligt, att pauserna äro glada 
ät allt, vad vi giva dem. Mulatten, som är vår vägvisare, 
ser, att vi fullständigt förstöra marknaden för honom, och 
vägrar därför att följa oss till de pauserna, som bo vid 
Cainpo Grande, och detta, fastän vi för övrigt komma 
mycket bra överens med honom. Det är inte enda gången, 
vi förstört marknaden för de vita eller för negrerna. 



Bild 140. Eldfläkt, flätad av ett palmblad. Pauserna. 


De vita och de negrer, pauserna lära känna, giva de 
namn. »Kusepucu», den långa kvinnan, kallade de min 
hustru. »Kuimåuyo», den tjocke eller rättare grove karlen, 
kallade de mig. Inte är mitt pausernanamn vidare smick¬ 
rande för mig, men jag tycker om dem ändå. Andra namn, 
som de givit åt negrer här, äro t. ex. »Mapérehua», lian 
med tjocka läppar, och »Kamushua», hon med hängbröst. 
Ramon Barba fick namnet »Ihuömu» = biet, Domingo 
kallade de »Tatii» = bältan o. s. v. 

När vi varit ett par dagar hos pausernaindianerna, 
försöka de på ett vänligt sätt låta oss förstå — att vi 
höra giva oss i väg. 1 hamnen framför vår kanot stapla 
de upp en väldig hög med bananer. Varje dag fråga de 
allt. ivrigare, orn vi inte snart tänka resa. Då vi blott ämnat 
göra ett kort besök hos dem, lämna vi dem och återvända 
genom den översvämmade skogen till Rio Guaporé. 




348 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Nära floden är en liten höjd, som inte översvämmas. 
Platsen kalla pauserna »Mapésirupa», där alligatorn tog 
slut. Detta namn liar den fått från en jaktutflykt. De, 
som kommo först fram dit, åto upp en alligator så full¬ 
ständigt, att de, som kommo efter, ej fingo någonting. 
När vi första gången voro i »Mapésirupa», fann jag där en 
sönderbruten pil. Jag lyfte upp den och tittade på den 
men förstod ej då, att det var ett brev till de pauserna, 


Bild 141. Pausernaindian. 

som bo vid Narangeira. På så sätt meddela pauserna 
sig med varandra. De berätta, vart de gått, vad de 
skjutit o. d. 

Vi söka efter, om vi ha brev från Pimenteira. Vi 
paddla fram till platsen, där vi lämnat ångbåten. Där 
hänger i en buske en flagga — det är en trasig skjorta 
—- och ett brev. 

Det är från herr Mayser, som säger, att gummi¬ 
arbetarna anse, att det är mycket svårt men ej omöjligt 





HOS PAUSERNA- ELLER GUARAYU1NDIANERNA 


349 


att ta sig fram genom de översvämmade skogarna till 
huariindianerna. 

Vi besluta oss för att paddla till Pimenteira. Mu- 
latten återvänder i sin lilla kanot till Narangeira, så att 
vi ej ha någon vägvisare. Detta är förargligt, ty floden 
delar sig oupphörligt i flera annar, och det är inte alltid 
så lätt att gissa sig till den kortaste vägen. Då flod¬ 
stränderna till stor del äro översvämmade, riskerar man, 
att på aftonen ej finna någon lämplig lägerplats utan vara 
tvungen att sova i kanoten. 

Efter några dagar äro vi i Pimenteira. 



T»ild 142. 1 i. Yisselpipa från huariindianerna. 


TJUGUSJÄTTE KAPITLET 


Till människoätare. 


Pimenteira lämna oss don. Ramon, lians 
\<å »1 fPy pojke och Juan. De våga inte gå med till 
►—-j H i »vilda» indianer. Redan hos de tama, stu- 
kade pauserna voro de hjär(.ängsliga, att 
något skulle hända. Första natten, vi voro 
där, kom Ramon till mig med mitt gevär, som jag ställt i 
ett hörn av en indianhydda långt ifrån min bädd, och 
sade mycket betänksamt: »Det gar inte an att ha för 
mycket förtroende.» 

Domingo tycker däremot, att det är livat att komma 
till vilda indianer. 

Arbetarna på Pimenteira gummibarack äro uteslu¬ 
tande chiquitanoindianer. Flertalet, av dessa ha kvinnor 
med sig. De moraliska förhållandena på en sådan gummi¬ 
barack äro allt annat än goda. 


Liksom hos choroti 1 i Chaco ta kvinnorna initiativet, 
i kärleksäventyren. De sätta sålunda en ära i att förföra 
gossar och tävla om att vara den första. En herr Y r . 
berättade mig, huru han hört tvenne av dessa kvinnor 
gräla om vem som förfört en viss pojke. Båda skr ölo av 
att ha varit pojkens första lärarinna. 

När chiquitanoindianerna äro fulla, blir det lätt upp¬ 
träden och slagsmål. Orsaken till dessa äro små sned¬ 
språng, som deras kvinnor gjort. 

1906 lyckades ägaren av en gummibarack, P. Flores, 2 


1 Se Indianliv. 

8 Ar 1741 och år 1743 besökte guldgrävare dessa trakter. De synas 
ej ha kommit i fredlig förbindelse med indianerna. 




TILL MÄNNISKOÄTARE 


351 


att göra ett besök hos vilda indianer, som bodde några 
mil från Pimenteira. Ilan hade funnit en av deras stigar, 
som han följde, och kom till några hyddor. Indianerna 
blevo förskräckta. Da han gav dem yxor och knivar, som 
han hade tagit med sig, och visade, huru de skulle an¬ 
vändas, togo de väl emot honom. Flores stannade blott 
några timmar i indianbyn, och så vände han tillbaka igen. 
År 1908 gjorde en förman med några gummiarbetare ett 
liknande kort besök hos dem. De bjödo indianerna att 
komma till Pimenteira. Där skulle de få mera knivar och 
yxor, sade de. Indianerna gjorde sedan ett par besök 
på baracken i Pimenteira. Där voro de ganska besvärliga 
tack vare sitt tiggeri och sin tjuvaktighet. 

En förman, som tyckte, att de gärna kunde göra litet 
nytta, sade åt dem, att de skulle sopa den öppna platsen 
framför husen. Till och med hövdingen gav han befallning 
att sopa. De sopade, togo avsked — och kommo ej mera 
tillbaka. »Det är kvinnoarbete att sopa. Sådant göra 
passar ej fria män.» 

Redan 1909 tänkte jag besöka dessa indianer. Den 
gången blev det ej av. När jag nu åter kom till Rio 
Guaporé, beslöt jag att göra ett besök hos denna för for¬ 
skarna alldeles obekanta stam. Följeslagare hade jag fått 
löfte att få av herr Köhler, representant för ett betydande 
gummibolag, som bl. a. äger Pimenteira. Han önskade, 
att jag skulle återknyta de vänskapliga förbindelserna 
med indianerna och få dem att glömma s o p n i n g e n. 
För bolaget var det även viktigt att bestämt få reda på 
om det var dessa eller andra indianer, som mördat flera 
av deras gummiarbetare. Bl. a. hade en arbetare blivit 
dödad icke mer än två leguas från baracken. 

I Pimenteira fä vi sex man, alla chiquitanoindianer. 
Vi äro sålunda nio, som skola in, d. v. s. utom dessa 
indianer, min hustru, Domingo och författaren. När man 
på baracken får veta, att min hustru skall med, säga de 
allmänt, att då komma vi aldrig fram. »Hon tar sig aldrig 
igenom de översvämmade skogarna. Det skulle inte ens 




Bild 143. Chiquitanoindian. En av våra bärare på marschen till huariindianerna. 
På marken sc vi lians bärkorg av palmblad. 


våra kvinnor göra,» säga chiquitanarna. Tysken, som 
förestår baracken, är också mycket tvivlande. 

Den 25 april lämna vi Pimenteira. 

Vi äro väl utrustade med bytesvaror av alla slag, yxor, 
knivar, metkrokar, glaspärlor, granna tyger o. s. v., d. v. s. 
allt, en indian kan önska sig av den vite handelsmannen. 


















llihl 144. Olga Norden sk iöld i urskogen, på väg tillUtuariindiancrna. 












TILL MÄNNISKOÄTAEE 


353 


Till proviant ha vi, som vanligt, torkat kött, ister, ris, 
skorpor av majs, kaffe, socker och salt. 

Första dagen avlöper utan några andra svårigheter, 
än att vägvisarna göra ett klumpigt försök att föra oss 
vilse, fastän vi ännu äro inne på ett område, där de år¬ 
ligen i månadtal tappa gummi. Tidigt på kvällen komma 
vi till en nedfallen hydda, där cliiquitanarna förklara, att 
vi måste slå läger, såvida vi inte vilja riskera att sova i 
vattnet i den översvämmade skogen. 

Vi spänna upp våra myggnät, fastän det är absolut 
emot mina principer att slå läger på. en sådan plats, ty 
i gamla övergivna hyddor brukar det vara gott om ormar. 

På natten krälar en skallerorm alldeles nära min 
hustrus huvudgärd — så jag har tydligen haft rätt i mina 
farhågor. 

Då det är klart väder, ha vi inte satt upp tältet, utan 
min hustru och jag sova som vanligt på en presenning 
på marken under ett stort myggnät. På natten vaknar 
jag och’ tror, att det regnar. Sömnig, som jag är, struntar 
jag först i regnet. Efter en stund märka vi likväl, att 
bädden är full av myror. Jag tänder en tändsticka och 
ser nu, att myggnätet är alldeles svart av stora blad- 
skärarmyror. Hela nätet ha de skurit sönder. 

Följande dag måste vi vada genom översvämmade 
skogar och träskmarker. Ibland går gyttjan och vattnet 
min hustru upp till halsen, men hon vadar muntert vidare 
till indianernas förundran. När det är för svårt, tar hon 
den simmande Toy i halsbandet för att få litet hjälp att 
komma fram. 

När chiquitanarna se, att min hustru utan svårighet 
tar sig fram genom träsken, bliva de betänksamma. »Vi 
kunna ej finna vägen,» säga de. När det är möjligt, söka 
de att föra oss vilse. 

Efter tre dagar inser jag, att det är omöjligt att komma 
fram med dessa följeslagare. Den sämste av folket sänder 

23. — Nordenskiöld. 



354 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


jag tillbaka med den bäste med begäran att få en förman 
och fyra man till från Pimenteira. 

Medan vi vänta på dessa, göra vi oss det riktigt trev¬ 
ligt i urskogen. Där fira vi vår första maj, resa oss en 
majstång av flätade palmblad, spisa apstek och vild¬ 
honung, bygga oss en palmbladshydda, d. v. s. bo och 
äta bra. 

Efter ett par dagar kommer förstärkningen, och så 
vandra vi vidare på den stig, som skall föra oss till 
indianerna. Den visar sig vara fullständigt igenvuxen, så 
att vi blott med svårighet kunna följa den. Ibland kunna 
vi inte finna någon väg alls. Vi måste ofta i timtal söka 
efter gamla märken, som Flores och gummiarbetarna 
huggit i träden, när de gingo fram här. Ofta bildar den 
yppiga vegetationen en kompakt massa, som vi steg för 
steg måste hugga oss igenom. 

. Efter ett par dagar komma vi helt nära den plats, 
där indianerna bott 1908. Vi förvåna oss likväl över 
att ej finna några spår av indianer och över att ständigt 
möta talrika apflockar, föga skygga tapirer o. s. v., allt 
tydande på att vi ej äro på indianernas jaktmarker. 

Helt tysta smyga vi oss fram till den plats, där in¬ 
dianerna bott 1908. Vi finna blott övergivna, nästan igen¬ 
vuxna åkrar och rester av nedbrända hyddor. 

Vad har hänt? Ha andra indianer varit på krigs- 
stigen? Bananplantorna äro nedhuggna, överallt härskar 
förödelse. En stenyxa, krossade lerkärl, en sönderbränd 
pall är allt, vad vi finna av husgeräd. 

Vi undersöka noga boplatsen. På ett ställe finna 
vi intrycket av en fot. Hur gammalt kan det vara? En ä 
två veckor säga de sakförståndiga chiquitanarna. Snart 
finna vi, att ungefär sex personer för kort tid- sedan varit 
här och skördat majs. De ha haft två eldar, och i 
askan finnes ej spår av att det regnat, sedan de be¬ 
sökt platsen. De ha ätit bananer och jordnötter och 
rostade ricinoljefrön, och så ha de sovit under ett provi¬ 
soriskt tak av bananblad. Ha dessa varit de indianer. 




Bild 145. Huariindian. Han står, som vi se, på ett ben. Detta är hos 
dessa indianer en vanlig vilställning. 













TILL MÄNNISKOÄTARE 355 

vi söka, eller andra? Varför ha de huggit ned talrika 
bananplantor utan att skörda bananerna? Varför denna 
förödelse? 

Vi slå läger, och så sänder jag ut patruller på två och 
två man för att söka reda på vilka vägar som föra från 
den övergivna boplatsen. Efter flera timmar komma de 
tillbaka. De ha ingenting funnit. »Det lönar sig ej att 
fortsätta. Bäst är att vända hem igen,» säga de. 

De ha tydligen inte räknat med att de följa en svenska 
och en svensk, som äro fast beslutna att finna indianerna 
och som inte bruka vända. 

Viktigt är det, att vi snart finna indianerna, ty vi ha 
mycket litet mat kvar. Chiquitanarna ha avsiktligt slösat 
med det torkade köttet för att tvinga mig att vända. Vi 
få nu leva på ris, ty jag har strängt förbjudit folket att 
lossa ett enda skott, vad för jaktbyte de än möta, detta 
för att ej skrämma indianerna, som ej kunna veta, om vi 
ha goda eller dåliga avsikter. Jag har även förbjudit 
dem att skörda något i indianodlingarna. Något majs 
måste vi likväl stjäla för att komplettera våra förråd. 
När man är hungrig, har nöden ingen lag. 

Med förmannen går jag ut för att söka vägen. Efter 
en kort stund finna vi den. Våra fega följeslagare ha 
aldrig vågat sig så långt på egen hand. Det är en riktigt 
fin indianstig, med tydliga märken efter att någon gått' 
fram där för ett par veckor sedan, ty talrika kvistar 
äro på indianvis avbrutna längs med stigen. Där står 
även ett gummiträd, ur vilket man tappat gummi för att 
göra bollar. 

Medan vi slå läger här, råkar min hustru ut för att bli 
stungen av en stor, svårt, mycket giftig myra 1 . Hela 
benet svullnar, men hon tar saken modigt. Denna myras 
sting är känt för att vara ytterst smärtsamt. Jag har 
hört män högljutt jämra sig, som råkat ut för dem. 

Indianerna kunna ej vara långt borta. Glad i hågen 
besluter jag att tidigt följande morgon följa stigen. Sä 

1 Megaloponera sp. 



356 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

göra vi. Efter några timmar komma vi åter nära en 
in dian odling. Här måste indianerna vara. Tysta smyga 
vi oss fram. Snart finna vi samma förödelse som på 
förra stället. Vi ha åter kommit till en övergiven boplats. 
Nedbrända hyddor, några stenyxor är allt, vad vi finna. 
Även här finnas spår av att människor varit på besök för 
några veckor sedan. 

Från denna plats finna vi genast en tydlig väg, som 
vi följa. Spåren efter indianerna bliva allt tydligare. Ett 
spår synes vara yngre än de andra. På ett ställe har 
man nyss bundit ett palmblad över vägen. Vad kan det 
betyda? På flera platser ha indianer slagit läger, rostat 
bananer, jordnötter och majs. Man har jagat och byggt 
ställningar för att rosta jaktbytet. Hela dagen vandra 
vi vidare, och först sent .på aftonen slå vi läger. 

I morgon hoppas vi finna indianerna! 

Tidigt följande dag bryta vi upp. Vi ha inte gått långt, 
då vi komma till en cirka 50 m. bred flod. »Vad, en flod? 
Vilken flod? En outforskad biflod till Rio Ouaporé måste 
det vara.» 

Hur ska vi komma över? Då få vi se en bro, och vilken 
bro? Med lianer har man bundit ihop några smala stockar, 
och till dessa har man gjort en ledstång. Det är en bro 
för akrobater och för urskogens vildar. 

En och en stiga eller klättra vi försiktigt över. Blott 
en av bärarna får sig ett bad. Under honom och hans 
börda brister hela härligheten. Sedan vi lagat denna 
alla broars urfader, fortsätta vi. 

Nu våga vi inte tala annat än viskande med var¬ 
andra. Försiktigt se vi efter, var vi trampa, så att ej 
bullret av en avbruten kvist skall förråda oss. Indianerna 
måste vara nära. Var kunna de annars bo, om inte vid 
denna stora, säkert fiskrika flod? Vi följa åter stigen. 
Överallt finna vi spår av indianer men även nattläger, 
som visa, att indianernas by ej kan vara nära. På ett 
par ställen finna vi helt små, runda hyddor utan ingång. 
Vi undra mycket, vad de kunna tjäna till. Sedan få vi 




Bild 140. Huarikvinna. Snett bakom henne star en liuarimau oeb cn 
av våra bärare. 















TILL MÄNNISKOÄTARE 359 

veta, att de äro jakthyddor, där indianerna gömma sig 
för att lura på sitt byte. 

Lustigt nog ha indianerna överallt, där det är vått eller 
sumpigt, lagt ut spängar för att inte smutsa fotterna. 
Det verkar, som om de gå i fina skor och inte barfota. 

Vi ha gått hela dagen, då vi plötsligt få se spår av 
tre kvinnor. De ha sett eller hört oss, och så ha de vänt. 
Vi äro upptäckta! 

I språngmarsch skynda vi på. Tänk, om vi finna byn 
tom. Då få vi plötsligt se en liten, naken kvinna, som 
förskräckt söker att springa undan. Vi ropa Capitanå, 
det namn, som Flores och förmannen burit, som förut 
besökt dessa indianer. Kvinnan stannar något lugnad 
fastän andfådd av förskräckelse. 

Hon ser så underlig ut, där hon står på urskogsstigen, 
den lilla människan, fullständigt naken och rödmålad, 
smyckad med glänsande musslor och snäckor. Jag räcker 
henne en kniv och en grann halsduk, och min hustru ger 
henne sin matsäck: en kopp med ris. 

När hon får se min hustru, blir hon lugnare. »Chiqui- 
chiqui», kvinna, säger hon och känner på hennes bröst 
för att övertyga sig om att det är en kvinna. 

. Nu ska hon berätta, och hon fäktar och pratar. Så 
mycket kunna vi förstå, att hennes stam blivit överfallen 
och hennes pappa och mamma dödade och uppätna. Det 
är förklaringen på de nedbrända hyddorna, på de förödda 
odlingarna. 

Nu bär det i väg till byn. Först den lilla bruna, 
nakna kvinnan och så vi. Det går i ilande fart genom 
snår, över och på stockar och bråte, tills vi komma till 
en nyodling. Så fortsätta vi genom denna och äro snart 
framme på en öppen gård. Omkring denna ligga tre, stora, 
runda hyddor, som se ut som halmstackar. 

Först är det alldeles tyst. Sedan kommer en ung man 
ut ur en av hyddorna och hälsar på oss genom att vinka 
med handen. Snart komma även de andra. 

Vi äro hos ett folk, som ännu delvis lever i stenålder 



360 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

och som äro människoätare. Urskogen har avslöjat ännu 
en av sina hemligheter för forskaren. 

Nittio kilometer ha vi vandrat genom en urskog, där 
vi aldrig mött den minsta glänta, som ej öppnats av 
människohand. Det har varit en vandring genom den 
stora, stora skogen — genom en helt liten obetydlig del 
av allt det okända, som ännu finnes i Matto Grosso. 



Bild 147. Huarihydda. 


Bild 148. Plan av föregående. 

1, 2, 3 etc. hängmattor. I mitten av hyddan står en stor mortel. 
Bredvid denna äro stöttorna till taket. 





Bild 149. Huarikvinna plockar löss i huvudet på sin man. 

Ue vita Häckarna på den något otydliga fotograflen äro halsband 
och örhängeu av musselskal. 












Bild 150. Öronprydnad för huari kvinna. 

Kedjan är av palmnötter. Hängena äro av frön och musselskal. 


TJUGUSJUNDE KAPITLET. 

Huari-indianerna. 

H tt besök hos en fullständigt vild indianstam 
möter stora svårigheter. I regel är det 
nästan omöjligt att få följeslagare till en 
sådan färd, och följeslagare behöver man 
obetingat för att transportera proviant, bytes¬ 
varor och sedan samlingar. Är man alltför få, riskerar 
man, som vi erfarit, att bärarna vilja vända om eller 
helt enkelt rymma sin väg. Kommer man allt för många, 
är det mycket möjligt, att indianerna lämna sina hyddor 
och fly till skogs. Det är ej lätt att föda en sådan expedi¬ 
tion i urskogen. Jakten är inte att lita på. När man 
närmar sig indianernas område, vågar man, såsom vi 
sett, ej skjuta, då man riskerar att skrämma indianerna, 
som ej kunna veta, om man har goda eller dåliga avsikter. 





364 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

En stor svårighet för forskarna är, att vildarna ej 
vilja ha långa besök. Man kan fara från hydda till hydda, 
såsom vi gjorde hos chimane, men man kan. ej gärna 


Bild 151. Huariindianer. 

stanna mer än en vecka på samma plats. Pauserna ville, 
som nämnt, trots alla skänker snart ha oss i väg. De 
voro utomordentligt gästfria. Det ansågo de vara deras 








HUARI-INDIANERNA 


365 


skyldighet. De tyckte dock, att vi tärde alltför friskt på 
deras ej alltför rikliga förråd, ocli ville därför efter några 
dagar, att vi skulle fara igen. 

Kär jag år 1905 var hos atsahuacaindianerna i Peru, 
frågade de mig efter ett par dagar: »Amico emette putia,» 
d. v. s. vännen gå i morgon. När vännen inte ville lämna 
dem, gjorde de sig i ordning för att själva flytta till en 
annan boplats. Vännen, d. v. s. jag, ansåg då, att jag ej 
längre kunde missbruka deras gästfrihet. Den tyske etno- 
grafen Max Schmidt har hos en stam i Matto Grosso 
t. o. m. varit utsatt för förgiftningsförsök, därför att han 
var en alltför efterhängsen gäst. 

Hos huari kunna vi ej stanna mer än ett par dagar. 
Jag föreslår en indian, som kommit på besök från en 
annan by, att jag även skall besöka honom för att på så 
sätt förlänga vistelsen här. Han tecknar då tydligt åt 
mig: »I morgpn går jag till mig, och du vänder hem till 
dig.» 

Det är ingenting annat att göra. Vi ha otur här. Vi 
ha nämligen kommit under svår bristtid. Likväl anse de, 
att de trots hungern böra vara gästfria. Vi bliva sålunda 
bjudna på bananer, rostad majs, kokt, osköljd cara, chicha 
av majs, honung och åtskilligt, annat. Vad de bjuda på, 
komma de sedan och hjälpa oss att äta upp. Jag får t. ex. 
en stor skål med cara. På en liten stund ha värdarna 
hjälpt mig att äta upp den. De äro både gästfria och 
hungriga. 

Mina följeslagare vägra först att sova hos huari, då 
de anse dem högst opålitliga. Första natten spänna de 
upp alla sina myggnät men sova tre till fyra stycken till¬ 
sammans i ett par av näten, lämnande de andra tomma. 
Antagligen hålla de turvis vakt. För min och min hustrus 
del litar jag på Tov. Mer än ett par dagar kunna vi ej 
förmå bärarna att stanna. 

Huari förstå ej skillnaden på mitt och ditt. Bytes¬ 
handel är för dem något alldeles okänt. De byta gärna till 
sig t. ex. en kniv för en båge. De tycka likväl, att ide 























368 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

kunna ta tillbaka bågen igen. På så sätt byta vi oss till 
många intressanta saker, som vi anse för vår egendom. 
Passa vi inte på riktigt väl, försvinna de snart igen. 
Flera saker, som vi ej kunde undvara, som t. ex. min 
hustrus Stanleyhjälm, min matkopp och våra nattmössor, 
ta våra värdar helt enkelt och gömma. Hjälmen får jag till¬ 
baka genom att själv söka reda på den i en av hyddorna. 
När jag märker, att huariindianerna alltför mycket börja 
ångra, att de givit ifrån sig en hel del av sina tillhörig¬ 
heter och allt ivrigare önska dem tillbaka, förstår jag, 
att vi ej kunna stanna här mer än ett par dagar. 

Sina bästa saker ha de t. o. m. gömt ute i skogen 
för att ej behöva giva dem åt oss. Bakom ett stort träd 
nära hyddorna hittar jag ett sådant gömställe. Där står 
bl. a. en stor bunt med utomordentligt vackra, troligen 
delvis giftstrukna pilar. Möjligen är det ett reservförråd, 
i händelse av strid med oss. 

Man frågar sig nu: ger ett sådant kort besök något 
utbyte, motsvarande de stora svårigheter och kostnader, 
som äro förbundna därmed. .Ta! Kanske! Man måste 
alltid tänka sig, att denna stam kommer i livligare för¬ 
bindelse med de vita, så att de kunna bliva grundligare 
studerade, och så är det viktigt för kommande forskare 
att lära känna dessa indianers materiella kultur, när den 
var fullt ursprunglig. Om några år skall man 
här inte mera se skaftade stenyxor och egen¬ 
domliga knivar av gnagartänder. Nakenheten 
kommer att försvinna. De talrika prydnaderna 
av fint polerade musselskal, frön, tänder o. s. v. 
bli omoderna och bytas ut mot glaspärlor. 
Hårklädseln förändras, när man kommer 
över saxar o. s. v. Det är säkert överallt 
den materiella kulturen, som först förändras. 
Sina religiösa föreställningar och sitt språk 
komma de att länge bevara. Det ha vi sett 
hos mosetene- och itonamaindianerna. 

Bild 154. A Strids- 
och dansklubba. 

B Detalj av A. 

Längd 1 ra. 30 cm. 

Huari. 



HUAR [-INDIANERNA 


J 

Därtill kommer en annan viktig omständighet. Av 
de indianstammar, som leva i Sydamerikas gummitrakter, 
bliva många knappast alls studerade. 1 gummiskogarna 
vid Rio Madre de Dios t. ex. ha sålunda flera stammar för¬ 
svunnit, gått upp i massan av gummiarbetare, utan att 
några som helst data bevarats om dem åt forskningen. 
Se vi på en karta över nämnda flod, möta oss namn på 
flera indianstammar, om vilka vi ingenting veta. Detta 
blir svåra luckor, när jämförande arbeten i v*«- 

en framtid komma att skrivas om Sydamerikas I 


indianer, om folkstammarnas 
menternas vandringar på denna 
kontinent. Hur många stam¬ 
mar ha inte allt sedan upp¬ 
täckten av dessa trakter civili¬ 
serats eller rent av försvunnit. 
Vi arbeta bland spillrorna. 
Alla uppgifter, vi erhålla om 
indianstammarna här, äro där¬ 
för välkomna, även om de äro 
torftiga. 

Efter denna lilla pessimis¬ 
tiska inledning skall jag om¬ 
tala det lilla, jag vet om 
huariindianerna. 

Dessa indianer se trev¬ 
liga ut. De synas mig väl 
växta och ha fina, markerade 
drag. Männen ha spetsig, något 
böjd näsa. Hudfärgen är ovan¬ 
ligt mörk för skogsbor. Under 
armbanden, där solen inte 
brynt den, är den gulbrun. 
Barnen ha mycket stora magar. 
Ett av dem är alldeles onatur¬ 
ligt uppsvällt, vilket lär bero 
på jordätning. Flertalet av de 

24. — Nordenskiöld. 



B. .4. 


Bild 155. */3. Visar, hur omsorgsfullt 
huariindianerna göra sina pilar. 

.4. Detalj ay 153 -4. B. Detalj av 153 C. 




370 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


äldre ha ytterst dåliga tänder, vilket är ovanligt hos 
primitiva, folk. Delta beror kanske på att de äta mycket 
honung och brännheta bananer. De är o smutsiga och 
illaluktande. 

Jag frågade huariindianerna, vilka grannar de ha. 
»I öster bo cabiji — de slå ihjäl folk,» sade de. Det lär 
vara dessa indianer, som gjort överfall på gummiarbetarna 
nära Pimenteira och som rövat i åkrarna där. Efter ett av 
dessa överfall har man vid förföljandet kommit över en 
del bågar, pilar och korgar. Dessa äro olika dem, som 
huariindianerna använda. I nordost bor hövdingen Kiané, 
i norr hövdingen Tapu, i nordväst och i väster hövding¬ 
arna Kuihu och Tatå. Alla dessa hövdingar synas mig 
höra till samma stam som huari men vara fiender med 
den grupp, vi besökte. Deras ende vän är; hövdingen Chubi, 
som bor cirka 5 km. från byn. I söder bo guarayti. Även 
dem bör man slå ihjäl. 

Tatå hade överfallit deras by och dödat en hövding 
och hans hustru. Dessa hade han och hans folk skurit i 
stycken och ätit upp. Huru detta gått till, visa de gång på 
gång med en mimik så livlig, att tydligen är ej människo- 
ätandet främmande för dem själva. De bita sig i armarna 
och låtsa slita bort stycken av köttet med tänderna. Då 
Tatå med all säkerhet tillhör huaristammen, är naturligt¬ 
vis inte bara hans folk utan hela stammen kannibaler. 
Vid ett tillfälle peka några huari på min hustru. Av deras 
åtbörder framgår det, att de tala om huru det skulle vara 
att äta upp henne. De bita sig i armarna, peka på henne 
och skratta. En kvinna, som ej tycker om skämtet, blir 
till och med förargad på de andra. Det är hon, som vi 
mött på vägen till indianerna. 

Flera gånger frågar jag, som nämnt, indianerna om 
grannarna. De teckna alltid, att man skall skjuta dem 
med pil och båge eller slå dem i skallen med klubborna. 
När vi på hitmarschen mötte kvinnan i skogen, började 
hon genast att livligt skildra, huru Tatå dödat hennes far 
och mor, huru han skurit sönder dem och ätit upp dem. 



HUARI-INDIANERNA 


371 


Hon var inte nöjd, förrän hon var övertygad om att vi 
förstodo henne. När hon stod där alldeles naken och röd¬ 
målad och bet och slet i sina egna armar, gjorde hon in¬ 
tryck av en verklig vildinna, ursinnig i sitt hat mot grann¬ 
byns hövding. 

Jag har kallat denna stam huari. Det är det namn, 
pausernaindianerna givit dem. Deras eget stamnamn har 
jag ej kunnat erfara. Det är ej heller så säkert, att de ha 
något. Vi böra komma ihåg, att flertalet indianstammar 
i Sydamerika ha namn, som grannarna givit dem och som 
ofta helt enkelt äro öknamn. 

Chiriguanoindianerna t. ex., som vi lärt känna, ha 
intet verkligt stamnamn. De säga dels, att de äro ava, 
dels mbia. Bägge orden betyda helt enkelt män. Kvin¬ 
norna kalla de cuna. Ett namn, som inbegriper hela stam¬ 
men, både kvinnor och män, ha de ej. Chiriguano är det 
namn, som quichuaindianerna givit dem. Ett liknande 
namn är yuracåre. 

När huari tala om sina grannar utom cabiji och gua- 
rayu, nämna de alltid hövdingarnas namn. Deras egen 
förnämsta hövding eller påpa hette Dyukarla. De andra 
männen bruka säga dyukarladidi, vilket kanske betyder 
Dyukarfas folk. Ordet cabiji kunna huari ha lärt av 
gummiarbetarna. Det riktiga namnet på pauserna, gua- 
rayu, måste de ha fått från dem själva, då detta namn 
ej är känt för de chiquitaner och mestizer, med vilka 
de haft beröring. 

Huaris ställning i förhållande till andra indianstam¬ 
mar erfara vi genom språket. Vad jag kan finna, ha vi 
här ett förut okänt språk. 1 


1 Några ord av huarispråket. 
Tand — mui. 

Öga — kamukd (ka — ditt?). 

Öra — kaniyu (ba — mitt?). 
Ansikte — katchd. 

Fot — karetzä. 

Fotknöl — zo. 

Tånagel — iridåy. 

Underben — kadugd. 


Knä — karemu. 

Lär — nai. 

Mage — kaguga. 

Navel — ukun. 

Hand — iné. 

Hår (på huvudet) — yii. 
Bröst — mirif. 
Bröstvårta — chuchui. ■ 



372 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Hur stor huaristammen är, kunna vi ej ännu veta. 
Här se vi nio män, åtta kvinnor och cirka tretton barn. 
Barnen äro sålunda något flera än hos pauserna. 

Huari är en bofast stam. Här leva de i tre stora, runda 
hyddor. Dessa ligga omkring en öppen plats, där man 
vistas på dagen, dansar och spelar boll. 

Kommer man in genom den lilla dörren i en av hyd¬ 
dorna, ser man först ingenting för mörkret och röken från 
eldarna. När man vant ögonen vid skymningen, kan man 
se, huru det runda huset är medelst stöttor avdelat i 
segment. Inom varje sådan del bor en familj (bild 
148). 

I hyddan 1 bor en äldre man med ett litet barn, 
som ej är hans eget. Han har tydligen tagit hand om 
detta barn, när dess far och mor blevo dödade av Tatå. 
I hängmattan 4 ligger en »hövding», i 5 hans mycket yngre 


Rygg — kapedigä. 

Nacke — yenii. 

Axel — kaitzä. 

Sol — yäa. 

Måne — yåapi. 

Stjärna — gité (yuta). 

Vatten — hane. 

Eld — iné. 

Rök — chum. 

Sten — huahua. 

Jord — duu (mellan u och ö). 

Hus — kedå. 

Tobak — pituä. 

Jordnöt — huikiré. 

Mandioca — yupuri. 

Banan — dipalä. 

Salt — kudäi. 

Bambu — hani. 

Urucu — (Bixa Orellana) — tarä. 
Paranöt — iru7(irö). 

Majs — atiti, mupöy. 

Papaya — huanyö (huanä). 

Valnöt — dikaré. 

Hund — ayua. 

Höna — kuraru. 

Mortel — alu (rullande 1). 


Mortelstöt — sukurukui. 

Gryta — kutzui. kutedadi. 

Liggmatta — na(i)tchi. 

Kalebass att bära vatten i — yududa. 
Bärkorg — ururi. 

Bärväska — dui. 

Sikt — manaré. 

Klubba — nu-nu. 

Hängmatta — dalä(sh). 

Boll — huotö. 

Pilbåge — yaéri. 

Pil — päi. 

Bambuspets på pil — zabéhua. 
Finnes ej — inae. 

Mussla — pira-pira (pöre-pöre). 
Honung — kuä. 

Ni går — aputå. 

Vax — kuakänenac. 

Sätt dig — huaitcbä. 

Halsband av runda snäckskalsskivor 
— hinududii. 

Frysa — apai. 

God — ish. 

Kvinna — ehiquiehiqui. 

Du går — aputå. 

Det kallas — åpä. 


Huariorden äro här skrivna efter spanskt uttal. Från svenskan har jag 
lånat k, ä och ö, från engelskan sh. Ibland förekommer i huarispråket ett 
väsande sje-ljud. I en del ord uttalas vokalen något olika mot vad som här 
är angivet. 



H VARI-INDIANERNA 


37 3 

hustru och i 6 deras barn. Hans hustru är dotter till den 
mördade hövdingen. I 7 ligger en äldre man, som har 
en ung hustru (hängmattan 8). Hon är troligen syster 
till den andra kvinnan i hyddan. 

I hyddan n: r 2 bo en äldre kvinna, hemies son eller 
svärson med sin hustru och två barn samt två unga, 
ogifta män. Den gifte mannen kallar gumman marna. 1 
den tredje hyddan bo en gammal gumma, tre gifta män, 
deras hustrur och barn. 1 hyddan äro 16 hängmattor. 
Barnen äro nio eller något flera. 

Ungefär så är det lilla samhället sammansatt. Pä den 
korta tid, som står till vårt förfogande, är det inte så 
lätt att räkna vårt värdfolk, isynnerhet som de ständigt 
komma och gå. 

Den egentliga hövdingen är Dyukaria. Han bor i 
hyddan tre. Ett par av de andra männen kalla sig också 
capitanå, fastän jag ej vet, om de riktigt förstå, vad detta 
ord betyder. När de tala om grannbyarna, nämna de alltid 
namnet på en hövding. Han är väl där den förnämste 
eller äldste. 

Den viktigaste möbeln i huarihyddan liksom hos så 
många indianer är hängmattan. Den tjänar till bädd och 
stol. Här och där på marken stå några enkla lerkärl och 
en eller annan korg. I taket eller på morteln ligga buntar 
av pilar och några bågar. Man har dem alltid nära till 
hands, om något skulle hända. I taket finnas inga krokar, 
inga hänghyllor. I en hydda förvarar man en del av pilarna 
instuckna i en ihålig papayastam, som är upphängd i 
taket. Det förnämsta husgerådet är en stor mortel, om¬ 
kring vilken man dansar, när dansarna samla sig inne i 
hyddan. 

Dörröppningen är helt liten. På natten stänger man 
den med en lös dörr av palmblad. I den tätt byggda hyddan 
blir det då ingen angenäm luft men något så när varmt och 
ganska fritt från mygg. Där finnes inget fönster, inget 
riktigt rökfång på hyddan. I väggarna har man ett par 
öppningar, som man tätat med palmbladsmattor. Det är 



374 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

reservutgångar, i händelse av överfall. Här finnes intet 
uthus av något slag. 

Huariindianerna leva av odling, jakt, fiske och insam¬ 
ling av vilda frukter och honung. Odling är säkerligen 
mycket viktigt för dem. Likväl äro deras odlingar ej 
mycket betydande. Där råder som i de flesta indian¬ 
odlingar en svår oreda. Blott majsen odlar man på större, 
sammanhängande jordstycken. Åkerbruksredskapen äro 
stenyxan (bild 156), som väl snart blir fullständigt utträngd 
av yxor och skogsknivar av järn, ett stycke chonta 1 att 
rensa odlingen från mindre bråte, samt grävpinnen, som 
användes att ta upp rötter med. I de byar, som ligga längre 
inåt bergen, använder man uteslutande stenyxor. Deras 
skaftning är mycket karaktäristisk. 

Huari odla följande växter, av vilka majsen synes mig 
vara den förnämsta. 

Bananer (vi sågo blott en enda varietet), cara (viktig), 
majs, hualusa, mandioca, spansk peppar, tobak, papaya, 
jordnötter, hoco 2 , sapallo 2 , kalebasser, urucu (massvis) 
och bomull (obetydligt). 

Sötpotatis är här okänd. Vi se ingen tobak, men 
gummiarbetarna blevo 1908 av huariindianerna bjudna på 
stora cigarrer. Huarimännen röka gärna av våra cigar¬ 
retter. 

Under de tvenne sista dagsmarscherna, när vi gingo 
till huaribyn, sågo vi nästan ingenting att jaga. Det var 
tydligen utjagat. Huari äro säkerligen ivriga jägare. Deras 
pilar, av vilka några äro här avbildade, äro mycket väl 
gjorda. Biåsröret är okänt. Troligen ha de förgiftade 
pilar. Bland de pilar, som jag såg gömda i skogen, voro 
nämligen två, som antagligen voro strukna med gift. Ty¬ 
värr lyckades jag ej byta mig till någon sådan pil. I 
skogen sågo vi på hitmarschen, som nämnt, ett par små 
hyddor, lagom stora att gömma en sittande person. Huari 
förklara, att de äro jakthyddor, i vilka de gömma sig för 

1 Träet av en palm. 

2 Ett slags pumpa. 



HUARI-INDIANERNA 


375 




att lura pä djur, som ha sin väg fram där. De rosta jakt¬ 
bytet på trekantiga rostställ. 

Rörande dessa indianers fiske vet jag ej annat, än 
att de ha särskilda pilar att skjuta fisk med. Dessa ha 
flera spetsar och helt små styrfjädrar (bild 152). Krok¬ 
fiske ha de lärt av 
gummiarbetarna. En 
sak, som är praktisk 
och underlättar kam¬ 
pen för tillvaron, lä- 
res lätt även av 
primitiva människor. 
Huari ha inga som helst farkoster. 
De passera, som vi veta, floderna 
på högst originella broar. 

När männen gå på jakt, gå 
kvinnorna till åkern eller för att 
samla vilda frukter och rötter. 
Av stor betydelse för dessa män¬ 
niskor är insamling av vildhonung. 
Deras skogar äro ofantligt rika 
på vilda bin. När man slår läger 
i skogen, blir man alldeles för¬ 
tvivlad över dem. De kräla på 
ens ansikte och händer i hundra¬ 
tal, de krypa in i öron, näsa och 
mun. 

Det är ett hårt arbete att ur 
trädstammarna hugga ut binas 
bon med stenyxa. Därför skafta 
de de uslaste bitar av järn, de 
kunna få fast på. Det är alltid 
bättre än sten. Några yxor från 
Hults fabrik vid Norrköping, som 
vi ha med oss, göra revolution i 
dessa människors liv. Det blir lätt 
att öppna trädstammarna och ta 


J 11 ' 

Bild 156. 1 /4- Stenyxa från 
li uariindi ane rn a. 





376 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 



Bild 157. En huarikvinna slätar ett lerkärl med en valnöt. Över hennes 
knän ligger en lerrulle. Av dylika rullar bygges kärlet. 


ut den söta, goda honungen, lätt att röja urskogen för 
odlingarna, lätt att bygga hyddor. 

Av vad vi bliva bjudna på hos huari, är honungen det 
bästa. De servera den med bin och larver i, och det är ju 
mindre angenämt, men den är likväl, isynnerhet när vi 
få den blandad med chicha av majs, icke oäven. 

Jag ser ej dessa människor koka något annat än majs 
och cara. Allt övrigt rosta de. Vidare aptitlig är ej 




HUARl-IXDIAXERXA 


377 



Bild 158. Huarikvinna formar ett lerkärl. Barnet, som står bakom henne, 
har onaturligt nppsvälld jnage, antagligen orsakad av jordätning. 

deras föda. Vi få sålunda en fågel, stekt med tarmarna 
i och fjädrarna utanpå. Cararötterna koka de osköljda, sa 
det knastrar av sand mellan tänderna, när man äter dem. 

På sitt husgeråd lägga huari ej ned mycket arbete. 
Lerkärlen äro enkla och fullständigt oornamenterade. Till- 










378 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

verkningen av dessa är som alltid hos indianerna kvinno¬ 
arbete. Vävnadskonsten är ej okänd, men man inskränker 
sig till att göra arm- och fotband. Någon vävstol ser jag 
ej här. Sländan är av vanlig typ, sländtrissan är gjord 
av en krukskärva. Man tillverkar ej barktyg, fastän bibosi- 
träd äro allmänna i trakten. 

Kalebasser användas till skålar, till att bära hem 
honung i, att bära vatten i o. s. v. De äro stundom sirade 
med enkla ornament. Korgarbeten ser man förvånans¬ 
värt få. Man flätar enkla mattor av palmblad, runda 
silar samt stora bärkorgar och små bärväskor. Blott en 
av palmblad flätad sittmatta kan jag förvärva. Av de 
andra korgarna, som tydligen blott tillverkas vid behov,, 
finnes av varje typ blott ett enda exemplar i hela byn. 

Viktiga äro kvinnornas bärväskor (bild 173). Tekniken 
i dessa återfinna vi i hela El Gran Chaco. De äro liksom 
hängmattorna tillverkade av bast. 

Huaris lyx äro deras prydnader och deras vapen. 
Måste de fly och hinna taga vapnen och hängmattan med 
sig, så ha de inte mycket att förlora. Kvinnorna ha tal¬ 
rika prydnader. De gå fullständigt nakna. Alla hår på 
könsdelarna, under armarna liksom ögonhår och ögon¬ 
bryn rycka de ut. Håret är skuret med en palometakäk 
alldeles kort i pannan och vid tinningarna. För övrigt 
räcker det blott ett stycke ned på halsen. Hela kroppen 
är rödmålad med urucu. De äro liksom männen ej 
tatuerade, ej heller ser jag, att de såsom pauserna- 
indianerna använda genipa. De känna likväl till tatuering, 
ty när jag visar dem en tatuering, som jag har på armen, 
veta de, huru den är gjord. Icke en enda har målat några 
ornament i ansiktet eller på kroppen. Kvinnorna genom¬ 
borra örsnibbarna, skiljoväggen i näsan, överläppen och 
underläppen. I öronen ha de ringar av chonta 1 och häng- 
smycken av frön och musselskal. Ibland bilda chonta- 
ringarna långa, egendomliga kedjor (bild 150). I näsan 
ha de en pinne, prydd med frön och vita glaspärlor, 
som de antagligen fått av gummiarbetarna. 

1 Chonta ar en palm. (xuilielma insignis. 



HUARI-INDIANERNA 


379 


Jag sade, att kvinnorna gå fullständigt nakna. Det 
är sålunda alldeles naturligt för dem att gå omkring med 
blottade könsdelar. Mina infödda följeslagare skämtade 
under hitmarschen ganska friskt om detta. När de kommo 
hit, såg man, att de funno det alldeles naturligt och att det 
ej var något att skämta över. Lustigt nog kan man få 
en huarikvinna högst generad. Man ber att få hennes 
näspinne. Hon är mycket ovillig att giva bort den, och 
man måste bjuda bra för den. När hon tar bort pinnen, 
håller hon handen för ansiktet, och så springer hon in i 
hyddan och söker skyndsamt reda på en annan näspinne 
eller en vanlig träpinne. Hon ser ut som en vit kvinna, 
som blivit överraskad i badet, fastän denna inte håller 
för näsan. 

I över- och underläppen bära kvinnorna läppknappar. 
Sådana ha de av tre slag, vanliga träpluggar, små pinnar 
av harts (bild 161 B) och långa spetsiga pinnar av samma 
material (bild 161 A). De senare brukas i vardagslag. 
Halsband ha kvinnorna av flera slag. Grannast äro de av 
musselskal, som man genomborrat och omsorgsfullt 
polerat (bild 163 B). Intressanta äro halsbanden av 
runda snäckskalspärlor (bild 160). De äro av samma 
typ som dem, vilka i stor mängd användas i El Gran 
Cliaco. Omkring fot- och armlederna, ovanför vaden och 
omkring överarmen ha de bomullsband, som strama 
onaturligt hårt till. 

Den huarikvinna, som vi mötte i skogen, hade alla sina 
prydnader på sig, fastän hon var ute och sökte honung. 
Dessa bäras alla dagar och ej blott vid festliga tillfällen, 
detta med undantag av de långa läppknapparna och de 
långa örhängena. 

Huarikvinnorna värdesätta en del av sina prydnader 
mycket högt. Detta gäller särskilt halsbanden av stora 
musselskal. Det är antagligen mycket arbete att slipa 
dem alldeles glänsande. Vad som är gjort av frön, är 
däremot lättare att få. En del smycken av tänder äro 
de mycket snåla på. Av våra bytesvaror äro utom yxorna 



380 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 



Bild 161 A. Bild 161 B. Bild 162. 


159. Vs. ArnTband av jättebältans svans för helt litet barn. 160. Halsband 
av snäckskalspärlor. Bäres av bägge könen och av alla åldrar. Bild 161 A. 
Vä- Läpprydnader för kvinna av harts. Bäras vid festliga tillfällen, på sätt 
som bild 167 B angiver. 161 B. Vi- Läpprydnad för kvinna av harts. 
Bäres i vardagslag i den genomborrade underläppen. Est nästan liknande 
bäres i Överläppen. 162. Näsprydnad för kvinna av frön och glaspärlor. 


och knivarna, som äro utom tävlan, glaspärlorna högst 
begärliga. De välja ut de grannaste halsbanden, med 
pärlor i många färger. Pärlemoknappar och granna 
schaletter tycka de även om. Tyg till kläder äro mindre 
begärliga. När de byta sig till ett tygstycke, tänka de sig 
det som prydnad. Synålar förstå de sig ej på. Konsten 
att sy är både okänd och obehövlig här. När huari få 







HUARI-INDIANERNA 


381 



A. 



liildlGä. Halsband av musselskal. Epidemis 'är bortslipad. 

. 1 . För man. B. Föl' kvinna. Huari. 

en synål, tänka de sig, att den skall användas som syl. 
Den bör vara riktigt grov. 

Andra dagen, vi äro hos huari, gör en av kvinnorna 
stor toalett. Hon badar, putsar kroppen från alla »onödiga» 
hårstrån och målar sig frän topp till tå röd med urucu. 
Även håret, könsdelarna och arm- och fotbanden gnider 
hon in med den röda färgen. Hon tvättar håret, och så an- 















av huariniännen i>e långa 





H CARI-INDIANERNA 


383 


vänder hon tvål och kam och gör sålunda för första 
gången bekantskap med tvenne av civilisationens »njut¬ 
ningsmedel». Av min hustru får hennes man en tvålbit. 
Denna delar han ut i små, små bitar bland byns invånare. 
Även kammen får hon av 
oss. Letta redskap, men 
däremot inte löss, synes 
vara okänt här. Hon är 
tydligen mycket nöjd med 
sig själv, när hon blir så 
fin. Hennes gubbe går 
omkring och myser. Han 
tycker, att hans betydligt 
yngre hustru är utomor¬ 
dentligt stilig. 

Männen stå inte kvin¬ 
norna efter i elegans. Detta 
gäller särskilt de yngre av 
dem. Liksom kvinnorna 
rycka de ut alla hårstrån 
omkring könsdelarna och 
under armarna. Flertalet ha likväl ögonbryn och ögonhår 
i behåll. Detta tror jag egentligen beror på att de äro 
»orakade». Håret skära de kortklippt fram. De skära ej 
bort håret vid tinningarna. Även männen måla kroppen 
med urucu. De binda på samma sätt som kvinnorna 
hårt till omkring arm- och fotlederna liksom omkring över¬ 
armarna och vadorna. I de genomborrade örsnibbarna ha 
de hängen av musselskal och frön, liknande dem, som kvin¬ 
norna använda. I under- och överläppen ha de pluggar av 
harts, som vid festliga tillfällen utbytas mot långa pinnar 
av harts ocli piggsvinsborst. I näsan ha de ingen prydnad. 
Halsbanden äro av musselskal, frön och snäckskal. 

Gå männen alldeles nakna? Ja, från sidan men inte 
framifrån. De ha nämligen en tofs framför könsdelarna, 
men denna är så liten, att man ser allt från sidan. Antag- 



iiilil 165. Fjäderprydnad, som bäres på 
huvudet av männen. 1’iggsvinsborsten 
och fjädrarna bäras framåt. 



384 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


ligen är denna tofs, som de ibland glömt att ta på sig, blott 
en prydnad. Själva lemmen skydda de mot insckter(?) 1 
medelst ett litet fodral (bild 167). Liksom kvinnorna bära 
männen flertalet av sina prydnader även i vardagslag. De 




Ti. 



Bild 166. 2 /s- Bäpprydnader a? harts. 
Den ena J3, som bäros i underläppen, (se 
166 B) har en spets av piggsvinsborst. 


ha även prydnader, som blott bäras vid festliga tillfällen, 
såsom de långa läpprydnaderna och fjäderkronorna (bild 
164,165). Egentligen spelar fjädrar en liten roll som pryd¬ 
nader hos dessa indianer. För mig, som vandrat länge och 
långt bland indianerna i Sydamerika, är det nytt att se 
så mycket prydnader av pärlemo. Huari- 
indianerna riktigt glänsa därav. 

Deras prydnader av snäck- och mussel¬ 
skal påminna mest om chacoindianernas 
(mataco, choroti etc.), med vilka de, såsom 
nämnt, även ha bärväskorna gemensamt. 

Alldeles översållade av prydnader äro 
de små barnen. Något nyfött barn finnes 
ej i byn. De minsta äro ett k två år gamla. 
De ha redan öronen och läpparna och, om 
de äro flickor, även näsan genomborrade. 
1 kors över bröstet ha de långa bröstband 
Möjligen är penisfodralet helt enkelt en prydnad. 



Bild 167. 

2 / 3 . Penisfodral. 
Sådana brukas av 
många stammar i 
Sydamerika. 




Bild 1C8. lluari indianer. Vi se. huru armarna ocli benen äro hårt ombundna 












HUARI-INDIANERNA 


385 


av svarta frön. Bland barnprydnaderna, som vi byta oss 
till, är ett armband gjort av svansen av den sällsynta 
jättebältan (bild 159). 

En del av huariindianernas pilar äro mycket väl¬ 
gjorda, prydda med granna fjädrar, vildsvinsborst m. m. 


Bild 169. Huariindianer, spelande flöjt. 

Den ene mannen har fått som gåva ett par av mina kalsonger. 
Det är den ”spirande civilisationen”. 



25. — Nordenskiöld. 





386 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


De olika typerna äro här avbildade. De flerspetsade 
användas att skjuta fisk med (bild 152). 

Huari synas älska musik och dans. De ha stora flöjter 
av bambu (bild 172), trumpeter, liknande dem, jag avbildat 
från pausernaindianerna, samt flöjter (bild 171) och vissel¬ 
pipor av ben. En helt liten signalpipa ha de alltid instucken 
i reservsträngen på bågen (bild 142). Den användes att 
signalera med och till att locka djur, antagligen fåglar. 



1? ild 170. Bild 171. Bild 172. 


Bild 170—172. Musikinstrument. Huari. 

170. '/a- ”Panllöjt”, Består av tre visselpipor. 171. 2 . Flöjt av ben. 

172. Stor flöjt av bambu. Längd 72 cm. 





HUARI-INDIANERNA 


387 


Av stort intresse är den bild 170 avbildade »pan- 
flöjten». Den består egentligen av tre med vax samman¬ 
kittade visselpipor, som giva olika ton. 

När huari börja sin dag före solens uppgång, dansa 
de omkring trumman inne i hyddan, och sedan dansa de 
ute på gården, springande i gåsmarsch efter varandra. 
Hela tiden sjunga de en entonig sång och spela på de långa 
bambuflöjterna. 1 dansen deltaga blott männen. 

Även på kvällen dansa indianerna, och då deltaga 
även vi, särskilt min hustru. Hon gör sig riktigt bra 
bland de nakna människoätarna. En av männen dansar 
med en mycket vacker dans- och stridsklubba under ar¬ 
men (bild 155). Denna, som vi byta oss till, är överklädd 
med en prydlig korgflätning och prydd med fjädrar. 

Naturligtvis se vi ej mycket av vardagslivet hos dessa 
indianer. Vårt värdfolk sysselsätter sig mera med oss än 
med sina egna angelägenheter. Allt, vad vi ha, är så utom¬ 
ordentligt intressant, allt skola de prova, tumma och lukta 
på. När min hustru, har gjort i ordning sin bädd, komma 
de alla för att i tur och ordning pröva den, lyckligtvis 
utan att lämna kvar några insekter. De, som minst bry 
sig om oss, äro de gamla kvinnorna. De ha inte tid. Obe¬ 
kymrade om vår närvaro göra de lerkärl, som de bygga 
upp på vanligt sätt av lerrullar (bild 157—158) och släta 
med en valnöt, eller slipa de på en sten musselskal till 
halsbandsprydnader. 

Barnen samla sig omkring oss; liksom kvinnorna hålla 
de sig framför allt till min hustru. En gång se vi dem 
leka med »tunnband», gjorda av lianer. De äldre spela 
boll med gummibollar, som de själva tillverka. Bollen 
kastas upp i luften, sedan stöta de den till varandra med 
huvudet.. Den får ej vidröras med handen. Detta är ett 
svårt spel, som har en stor utbredning bland indianerna 
i Sydamerika. 1 

Vid ett tillfälle är en liten flicka snäsig och elak mot 
sin mamma. Hennes pappa tar henne och bär henne till 

1 Se sid. 59. 



388 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

den andra ändan av den öppna platsen. En annan man 
tar henne i fotterna, under det att hennes pappa håller 
henne i händerna utsträckt i luften. En tredje ger henne 
med skaftet av en brännässla tre lätta slag, ett på vadorna, 
ett på stjärten och ett på ryggen. 

Det är enda gången under alla mina resor, som jag 
har sett ett indianbarn bestraffas med stryk av sina för¬ 
äldrar. 

Så gott jag kan, söker jag förklara för huariindianerna, 
att de skola komma till gummibaracken i Pimenteira. »Där 
finnes mycket yxor och knivar,» säger jag. På detta sätt 
hoppas jag inleda en fredlig förbindelse mellan dem och 
de vita, vilka senare naturligtvis så småningom komma 
att erövra deras skogar. Herr Köhler har sagt mig, att 
han visst inte tänker tvinga indianerna till arbete. Han 
hoppas däremot kunna driva byteshandel med dem. I 
huariindianernas skogar finnes mycket kräkrot, ipecacu- 
anha, som de kunna samla och använda som betalnings¬ 
medel för verktyg och för vad de för övrigt behöva. 

Huari bo ej mycket längre från pausernaindianerna 
än det är från Stockholm till Södertälje. De tala alldeles 
olika språk och ha i sin materiella kultur mycket litet 
gemensamt. Då de senare på en av sina jaktutflykter hade 
sett röken från de förras lägereldar, flyttade de längre bort 
av fruktan för överfall. Även huari äro rädda för pauserna¬ 
indianerna. De veta troligen ej, att denna fordom mäktiga 
stam på senare tid genom sjukdomar betydligt minskats i 
antal. Denna för dem »historiska händelse» har antag¬ 
ligen undgått dem. De huari, vi här besöka, ha, efter vad 
de själva säga, inga andra vänner än hövdingen Chubi 
och hans folk. 

Det är av intresse att tänka sig in i följderna av 
att några tiotal människor leva utan att ha någon för¬ 
bindelse med hela den övriga världen. I en sådan liten 
stam måste lätt uppstå missproportion mellan antalet in¬ 
divider av olika kön. Bland småstammarna i Perus och 
Bolivias gränstrakter, som jag besökte 1904—1905, är det 



HUARI-INDIANERNA 


389 


så. Kvinnobristen har där lett till kvinnorov. Vi ha även 
erfarit, att kvinnorov är orsaken till striderna mellan 
pausernagrupperna. Kvinnoöverflöd bör lätt leda till 
månggifte. 

Med en' stam, nambiquara, som är känd genom Ron¬ 
dons 1 resor och som bor vid Rio Tapajos bifloder ej så 
långt härifrån, ha huari däremot åtskilligt gemensamt. 
De tala likväl alldeles olika språk. 

Lastade med en liten men vacker samling etnografiska 
föremål lämna vi huariindianerna. Rittert är det att 
blott ha två modiga och villiga följeslagare, d. v. s. min 
hustru och Domingo. Hade jag utom dem ett par svenska 
pojkar och en van urskogsman, skulle vi kunna göra 
vidare forskningar här. Det kommer naturligtvis andra 
att göra, men det är icke mycket troligt, att dessa andra 
komma att vara etnografiskt intresserade. Kanske blir det 
guld, man kommer att söka såsom på 1700-talet. Bäckarna 
här lysa vita av kvartssand. 

1 Se litteratur! 



Bild 173. Bärväska för kvinna. Huari. 


TJ EG li ÅTTONDE KAPITLET. 


Nedför Rio Guaporé. 

rån huari återvända vi till Rio Guaporé med 
mycket större lätthet, än vi hade banat oss 
väg dit. Männen äro ivriga att komma hem 
till kvinnorna, som de misstänka ha tagit 
sig friheter under deras frånvaro. Vi behöva 
ej söka vägen. Nu få de jaga, så mycket de vilja, och apa 
är som vanligt vårt dagliga bröd. 

Aftonen innan vi komma fram till Pimenteira, sitter 
min hustru vid lägerelden och rostar litet kaffe. Vi ha, mar¬ 
scherat från soluppgången till solnedgången, och alla utom 
hon ha krupit in under myggnäten. 

Då hör jag en indian, som säger till en annan: »Ca- 
ramba que fnujer valiente, que nunca se cansa.» (Caramba, 
vilken duktig kvinna, som aldrig blir trött.) Han använder 
avsiktligt spanska språket, för att, vi skola förstå hans kom¬ 
plimang. 

När vi komma till Pimenteira, få vi höra, att några 
indianer plundrat en risodling lite längre upp vid floden. 
Ägaren av denna hade händelsevis fått se en indian sitta 
I skogskanten och fläta en korg. Han sköt honom en kula 
i ryggen, så han stöp. 

Denne indian var, vad man kallar en cabiji, antag¬ 
ligen tillhörande den vittutbredda paressi-stammen, som 
brukar göra överfall på gummiarbetarna. Hur lätt hade 
hans kamrater kunnat ta hämnd på oss, som alldeles 
ovetande om vad som hänt sorglöst vandrade genom ur¬ 
skogen. 





391 


NEDFÖR RIO GUAPORÉ 

Med en liten flodångare fara vi nedför Rio Guaporé, 
besökande flera av vita eller negrer bebodda gummi- 
baracker. På den brasilianska sidan av floden bo huvud¬ 
sakligen negrer, på den bolivianska vita och mestizer. 

De negrer, som bo här, härstamma från förrymda eller 
frigivna slavar. Det är, som bekant, inte bara hudfärgen 
och lukten, som skiljer de vita och negrerna åt. De äro 
olika i allt. Mestizerna och de vita här äro mycket före¬ 
tagsammare än negrerna. De utforska nya gummiskogar, 
under det att negrerna ogärna begiva sig ut på några dy¬ 
lika äventyr. Mestizerna och de vita ha i regel stora skul¬ 
der och leva flott, negrerna ha inga skulder utan tvärtom 
tillgångar men leva dåligt. De förra äro ytterst gästfria, 
de senare äro misstänksamma och föga tillgängliga, vilket 
kanske ej är så underligt, då de förr varit illa behandlade. 

I negerhyddorna vimlar det av ungar, hos de vita, 
mestizerna och de civiliserade indianerna ser man 
sorgligt få barn. Alla negrer, även de fattigaste, vilja vara 
herrar, och man ser dem sällan som tjänare. Negrerna 
ha däremot ofta indianer i sin tjänst. 

Även några få européer bo vid Rio Guaporé. Bety¬ 
dande gummiskogar ägas sålunda här av ett tyskt bolag. 

Jämföra vi negrer och indianer, finna vi, att de förra 
ofta förefalla oss löjliga, de senare aldrig. En indian, 
han må vara hur förfallen som helst, blir aldrig löjlig. 
En indianska klär sig icke, såvida hon ej är en vildinna, 
kommen direkt fran urskogen, uti alla möjliga granna 
färger — och knappast då heller. En negress’ garderob 
är däremot, som vi veta, allt annat än enkel och smakfull. 
Ju vansinnigare färgsammansättningar hon kan få tag 
i, desto nöjdare är hon. Kanske är det ncgresserna, som 
ha god smak, och vi, som ha dålig. Man bör vara försiktig, 
när man uttalar sig i smakfrågor. 

Flodångaren för oss till Alianza vid Rio Mequens, 
där jag ämnar fortsätta med att undersöka den där be¬ 
fintliga gamla grav- och boplatsen. I Alianza träffa vi 
den duktige men nagot fantastiske forskningsresanden 



392 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

överste Fawcett och hans följeslagare, vilka ämna sig 
till det okända inre. 

I Alianza hämtar oss efter några dagar en italienare, 
don Arturo Merlin, och hans folk, med vilka jag gjort upp, 
att de skola följa oss till de illa beryktade huanyam- 
indianerna. 

Italienaren don Arturo Merlin är verkligen värd att bli 
presenterad. Under I 1/2 års vistelse vid Rio Guaporé har 
han förpassat ett par negrer till de sälla palmvinslundarna. 
Han är en bildad man, som under båtfärderna brukar sitta 
och förhöra mig på svensk medeltida historia. Särskilt 
intresserad är han av Vadstena klosterbiblioteks skatter 
och av den heliga Birgitta. Det enda, han berättar om sig 
själv, är, att han varit studentkamrat med d’Annunzio, som 
han beundrar oerhört, och att han varit med Marchand vid 
Fashoda. Merlin är en av de många underliga män¬ 
niskor, jag träffat i hjärtat av den sydamerikanska kon¬ 
tinenten. 

Huanyam ha dåligt rykte, då de ej blivit besökta av 
vita, sedan de för ett par år sedan slogo ihjäl åtta per¬ 
soner. Därför är det mycket svårt att få några följeslagare, 
som vilja gå till dessa indianer. Italienaren är ej rädd, 
och hans män lyda honom blint. 

Vi paddla först till Matehua, där vi komplettera vår 
utrustning. Där är en liten handelsbod, som äges av det 
ovannämnda tyska bolaget. Priserna i en sådan handels¬ 
bod säga ganska mycket om förhållandena härute, sålunda 
äro t. ex. risgryn, fastän ris odlas i dessa trakter, dubbelt 
så dyra som i Sverige. E 11 flaska ordinär vermut kostar 
tio bolivianer. Socker, som i stora mängder produceras 
i Bolivia, kostar 2 ä 3 bolivianer kilot. 

1 Matehua har bolivianska regeringen en liten militär¬ 
postering. Soldaterna verka ordentligt hållna och väl- 
disciplinerade. De ha naturligtvis tyska uniformer. För 
mig är det intressant att få reda på huru indianerna äro 
som soldater. De få av sina bägge officerare det allra 
bästa vitsord, däremot äro dessa ej alls nöjda med mesti- 



NEDFÖR RIO GUAPORÉ 393 

zerna och de vita. »De vilja göra sin värnplikt i häng¬ 
mattan,» säger den ene av officerarna. Sonen till ägaren 
av en gummibarack hade svarat, när han blev inkallad 
till exercisen, att han blott ville göra sin värnplikt som 
kapten eller löjtnant. Sedan gömde han sig i sin fars vid¬ 
sträckta urskogar, då han hörde, att han skulle få exer¬ 
cera som simpel soldat tillsammans med faderns indianska 
tjänare. Exercisen bör naturligtvis verka gott, så länge 
det ej göres någon skillnad på den indianske tjänaren 
och hans husbonde. Det är rasd.emokrati. 

Jag sade, att soldaterna gjorde ett gott intryck. Det 
är den nya anda, som de tyska instruktörerna ingjutit i 
de bolivianska officerarna, som gör sig gällande. Det 
är nämligen ofattligt, vad den bolivianska armén under 
de senaste tio åren förändrats till det bättre. Framför 
andra har presidenten Montes arbetat på att organisera 
den bolivianska armén. 

De indianer, som här äro inkallade till den numera 
obligatoriska beväringsexercisen, äro baure, itonamam.fi., 
alla tillhörande de s. k. civiliserade indianerna. Naturligt 
är, att indianerna i början mött exercistvånget med mycket 
misstroende. 

Så småningom komma indianynglingarna, antar jag, 
att gilla exercisen. Ännu inkallar man blott en liten del 
av dem. Detta i främsta rummet för kostnadernas skull och 
på grund av bristen på officerare. Jag antar, att det även 
här kan 1m sina fördelar för en ung man att vara skrudad 
i uniform. »Han blir så stilig,» tycka säkert indianflickorna. 
Det tycka de även själva, för de komma en efter annan 
och fråga mig, vad det kostar att bli fotograferad, och äro 
mycket besvikna, när jag förklarar, att jag blott kan ta en 
gruppbild av dem (bild 174). 

Man kan fråga sig, vad det kan tjäna till, att Bolivia 
lägger ned stora kostnader på att skaffa sig en armé. Denna 
har dels till uppgift att förhindra revolutioner — sådana 
har Bolivia haft en mängd — dels att försvara landet 
mot grannarna. Ingen av dessa behöver mera land utom 




Bild 174. Bolivianska soldater, av vilka flertalet äro indianer. 
Matehua. Rio Guaporé. 


möjligen Chile. De andra ha mycket mer än nog. Med 
Peru har Bolivia lyckats att ordna sin gränsfråga genom 
skiljedom. Med Paraguay är gränsfrågan ännu svävande. 
Säkerligen kommer även här allt att ordnas på fredlig väg. 
Gränsfrågan med Argentina är sä gott som ordnad, likaså 
med Brasilien. Detta land har av Bolivia övertagit det 
på gummi rika Acreområdet, vilket det väl knappast hade 
kunnat göra, om inte det osunda klimatet i dessa trakter 
fullständigt decimerat de trupper, bolivianarna sände mot 












NEDFÖR RIO GUAPORÉ 395 

revolutionärerna. Med Chile är gränsfrågan också ordnad. 
För Bolivia är det likväl en livsfråga att komina till havet. 
Det är ett stort och rikt land. Till havet kan det blott 
komma genom ett lyckosamt krig! Bolivia behöver därför 
en stark armé. 

Vi lämna Mat.ehua och paddla till San Antonio. Änt¬ 
ligen skall det väl lyckas mig att besöka huanyamindia- 
nerna. 

År 1909 sökte Carl Moberg och författaren att komma 
till dessa indianer. Vi besökte för den skull gummibaracken 
vid San Antonio, dit huanyam brukade komma för att 
mot gummi tillhandla sig verktyg, kläder o. d. En tjur¬ 
skallig neger förbjöd oss likväl att gå in genom det om¬ 
råde, som tillhörde hans husbonde. Det var dennes order, 
som han lydde. Det var sålunda omöjligt att då få väg¬ 
visare eller andra följeslagare. Vi måste fortsätta vår resa 
utan att ha lärt känna dessa indianer. 

När min hustru och jag med flodångaren foro uppför 
Rio Guaporé, gjorde vi ett par timmars uppehåll i San 
Antonio. Här träffade vi husbonden själv, en mäktig 
man, som en gång spelat en stor roll i Brasilien, som 
varit i Paris och som — oss emellan sagt — är mulatt. 
Vi bådo honom om vägvisare etc. Han sade oss artigt 
men bestämt »nej!» När jag hänvisade till mina rekom¬ 
mendationer från regeringen i Rio de Janeiro, sade han 
leende: »Det är långt till Rio.» 

Nu ha vi fått veta, att mulatten har blivit sinnes¬ 
rubbad. Han lider av .periodiskt vansinne. Jag beslutar 
därför att ga in till indianerna, vare sig han vill eller ej ■— 
att lura gubben. Det gäller att få en vägvisare, ty någon 
sådan har ej italienaren. Vi försöka först övertala en för¬ 
rymd tjänare till mulatten att gå med oss. Han vill ej, ty 
han är rädd att bliva infångad av sin förre husbonde och 
få smörj. Denna gäng hjälpa ej de »gula». De kunna 
annars — som bekant — göra underverk. 

Vi måste därför hämta vägvisaren hos mulatten. Vi 



396 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR l SYDAMERIKA 



paddla i väg dit och göra besök. Mannen är stundtals 
splitter galen, stundtals ganska klar i huvudet. 

»Jag har en son, som är 27 år, och en, som är 26. 
Det blir 53. Så har jag en son, som är 24. Det blir 
77. Så har jag en, som är 23. Det blir 100. Så har jag 
en, som är 21. Det blir 121. Så har jag en, som är 20. 
Det blir 141. Sålunda har jag 141 barn. Yeckan har 
16 dagar. Var fjärde dag är det söndag.» 


L J3ild 175. Bon Arturo Merlin och en huanyamindian. 









NEDFÖR RIO GUAPORÉ 


397 


Först skulle vi resa fyra timmar i vitt vatten och så 
fyra timmar i svart och så fyra timmar i vitt o. s. v. 

Sådana tokigheter röra sig i skallen på den stackars 
mulatten. Någon gång har han även varit våldsam. En 
liten flicka, som han tvingat ut i en båt på floden, har 
fallit i vattnet och drunknat. Om nätterna går han naken 
omkring gården med revolvern i handen för att skydda 
sig mot sina förföljare. Tjänarna har han slagit, så att 
blott en flicka vågar vara kvar i huset. Denna har han 
klätt i byxor och klippt håret på. Hon lämnar honom ej, 
därför att hon älskar honom. 

Underligt ser det ut på den förr så blomstrande går¬ 
den. Uthungrade hundar, svin och höns stryka omkring, 
sökande förtvivlade något att äta. Hästarna äro halv¬ 
vilda. 

Jag frågar åter mulatten, när denne har ett klart 
ögonblick, om jag får ta en av hans tjänare med mig till 
den första indianbyn. »För vetenskapens skull,» säger 
jag så rörande. »Jag bryr mig icke om vetenskap. Jag 
vill bara ha bananer och mandioca,» svarar han. Sedan 
her han mig ej mera tala om den saken. 

Utan husbondens tillåtelse vill ingen av tjänarna, som 
uppehålla sig ett stycke uppför Rio Guaporé, följa med. 
Det ser sålunda mörkt ut att få vägvisare, och en sådan 
behöva vi för att hitta till indianerna, som ha sina hyddor 
gömda innanför stora sumpmarker. Vi måste 1m någon, 
som visar oss till den första byn. Sedan kunna vi komma 
vidare med hjälp av indianerna själva. 

Nu inträffar det tokroliga, att mulatten får i sill 
huvud, att italienaren är hans son, och därför behandlar 
honom med största vänlighet. Han tror, att han kommit 
för att hämta honom. Italienaren har verkligen en be¬ 
undransvärd förmåga att ta mulatten. Han lirkar med 
honom och håller med honom i alla hans dumheter, så 
att han blir mycket nöjd. Italienaren är ju hans son, och 
honom kan han inte neka någonting, inte ens en väg¬ 
visare. Han skall med mig göra en resa, som räcker 3 



398 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

gånger 4 dagar, och söka reda på fjärde biten av hans 
kropp, som är i fyra delar. Vi sända efter några av tjä¬ 
narna och deras förman. Den senare kommer ej men 
däremot några av de förra. Dessa få först ordentligt med 
ovett, för att de lämnat sin husbonde och djuren på går¬ 
den utan mat. Sedan föra vi in en av dem till mulatten, 
som på dagarna ligger till sängs. Han lovar, att vi, det 
vill säga italienaren-sonen, skall få ta denne med sig. 
Han måste likväl lämna kvar en av sitt folk som gisslan. 

Så stiga vi i paddelbåten, och så bär det i väg till 
indianerna vid Rio San Miguel. Denna gång skall jag väl 
lyckas besöka dem. 



Bild 176. '/g. Lerkärl från Creném(?). (Se sid. 416.) 




Bild 177. Iluanyamindianer. 







TJUGUNIOXDE KAPITLET. 

Till huanyamindianerna. 

i paddla ett litet stycke nedför Pio Guaporé 
till mynningen av Rio San Miguel, vid vilken 
flod huayamindianerna bo. Sedan paddla 
vi uppför San Miguelfloden. Denna för 
mycket vatten och har till största delen över¬ 
svämmat sina stränder. Dessa bestå dels av skogsdungar, 
dels av vidsträckta grässlätter, där man ser talrika sump- 
hjortar. En sådan lyckas vi skjuta, på så sätt sparande 
några dagar på våra förråd. 

Efter ett par dagar komma vi till en plats, där väg¬ 
visaren säger, att indianerna ha en hamn för sina kanoter. 
Xägon sådan se vi ej till, däremot finna vi en stig, som 
leder över den gräsbevuxna slätten till skogen mitt emot. 
Det ser ej långt ut, men det är ett mycket hårt arbete att 
ta sig över. Vattnet går oss stundom upp till midjan. 
Det är likväl ej farligt. Värre är det, när vattnet blott 
går oss till knäna. Där måste vi lyfta benet högt upp för 
varje steg, då snärjgräset hindrar oss att gå på vanligt 
sätt. I s. k. preussisk paradmarsch måste vi stega genom 
träsken. Solen bränner, och vattnet stinker. Det är under¬ 
ligt att hela dagen vada i vatten och att känna en brän¬ 
nande törst men ej vaga att dricka. På vägen möta vi en 
lnianyamman, som stakar en liten kanot över slätten. 






mmmmm 


pi 

lÄIlå 








FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR T SYDAMERIKA 


Den är gjord av en urholkad trädstam. Dessa indianers 
ursprungliga kanottyp var likväl en annan. Den var gjord 
av ett stort, hopviket barkstycke. När dessa indianer 
fingo yxor av de vita och sågo deras kanoter, övergåvo 
de sina barkkanoter och började även att urholka träd¬ 
stammar. 

Framemot middagen komma vi till några indian¬ 
hyddor. Flertalet av indianerna äro ej hemma. Vi ha 


Bild 179. A. Skjorta av bultad 
bast (för man). H, C. Jackor 
av bultad bast (för män). 
Huanyam. 




Bild 181. Huanyanikvinna med läppknapp av kvarts. 


26. — Nordenskiöld. 


Ad 











TII.L HUANYAMIXDIAXKRXA 


403 


däremot luren att träffa några fint utstyrda ungherrar 
från en annan boplats, som äro ute i friarärenden. De 
äro verkligen eleganta; det är riktiga indianer, sådana, 
som de skola se ut i indianromaner. Jag skäms för att jag 
klär upp dem i byxor och skjorta, förser dem med hals¬ 
band av glaspärlor och granna röda bindlar. Innan jag 
förstör dem, tar jag deras porträtt (bild II?). De äro 
klädda i långa skjortor av barktyg, som delvis äro målade 
röda med urucu. Över skjortan ha de en liten jacka av 
samma material, även den grant målad (bild 180). På 
huvudet bära de fjäderprydnader, från armarna hänga 
ned långa tofsar av bast. Därjämte äro de målade med 
urucu och genipa i ansiktet och på kroppen. De äro likväl 
inte i stor gala, ty de ha inga öronpinnar (bild 202 A, C.) 
och inte någon fjäderprydnad i den genomborrade under¬ 
läppen. Alla liårstrån utom huvudhåret ha de avlägsnat. 
Förhuden är hopbunden med en liten bomullstråd. Över 
bröstet ha de långa band av frön och bitar av fina bambu¬ 
kvistar (bild 184) och omkring halsen ett smycke av 
tänder (bild 185). 

Några av de andra männen ha mössor av ap- eller 
trögdjursskinn. Då de indianer, som bo här, brukat be¬ 
söka mulatten och tappa gummi åt honom, äro några 
klädda i byxor och skjorta. De äro dessutom kortklippta 
i motsats till ungherrarna från den avlägsna byn. 

Huanyamkvinnorna gå oftast nakna. De, som äro, 
gifta, ha i den genomborrade underläppen en .prydnad av 
kvarts (bild 181, 187). Även i överläppen ha de ett liknande 
fastän mindre smycke. Vilket oerhört arbete skall det inte 
vara att knacka till och slipa dessa hårda stenar. De lämna 
dom därför högst ogärna ifrån sig. Vi måste betala ända 
till 50 kronors värde i bytesvaror för varje sådan läpp- 
knapp. Alldeles omöjligt är det att förvärva en ogift 
kvinnas läppsmycken. Dessa äro av harts, resina de 
paquiö 1 , såsom de läppsmycken, huariindianerna använda. 

1 Hvmemea stilbocarpa och H. stigonoearpa. (Enligt Herzog. Pflanzen- 
formationen). 



; 



Bild 182. .4. Huanyamman. De blå ornamenten på underbenen och underarmarna 
kallas ”tuå” = sköldpadda. B. Kvinna. De rutade ornamenten kallas 
"chiquin” en viss fisk. Eöd fårg= urucu. Blå = genipa. 














TILL HUANYAMINDIANERNA 


405 


Jag antager, att de av något skäl frukta att lämna dem ifrån 
sig. De fyra läppknappar av kvarts, som vi förvärva, 
äro dubbletter, ty sedan vi bytt oss till dem, uppträda kvin¬ 
norna åter med dylika smycken. Kvinnorna ha smala, 
vävda, rödmålade band om fotlederna och ovanför vaden 
liksom även om armlederna. Dessa äro icke så orimligt 
hårt tillsnörda som på huariindianskorna. Omkring över¬ 
armen ha de en prydnad av frön och musselskal (bild 186). 
Liksom männen rycka de bort alla hårstrån på kroppen 
utom huvudhåret. Någon gång hära de skjortor av bast. 
Dessa äro omålade och synas ha till ändamål att skydda 
mot köld. Ofta bära de skjortan under armen, obekymrade 
om sin fullständiga nakenhet. Liksom männen äro de 
målade över hela kroppen med urucu och genipa (bild 
182 B.). 

Gossarna gå klädda i barkskjortor, flickorna äro 
nakna. De förra ha halsband av tänder, de senare av frön. 

I denna by är även huanyamgossen Yuca, som upp¬ 
fostrats av mulatten i San Antonio. Han talar bra portu¬ 
gisiska och förstår även något spanska. Han har rymt 
hit av fruktan för sin galne husbonde. 

Vägvisaren, som vi medtagit från San Antonio, ber 
att få lämna oss på några dagar. Han har kvinna och 
barn i en annan by. Vi förstå, att hade det inte varit för 
deras skull, hade han aldrig kommit med oss. Vi stämma 
möte med honom vid en annan indianboplats, och så 
komma vi överens med de fina, unga kavaljererna om att 
vi skola möta dem hos hövdingen Meliton. Yuca taga vi 
med oss som tolk. 

Jag vill inte trötta Eder med att skildra våra besök 
i en liten odling litet längre upp vid San Miguel-floden och 
hos hövdingen Meliton. Däremot skall jag berätta något 
om vår marsch till hövdingen Pedro', som bor 40 kilo¬ 
meter från floden inåt skogarna. 

När vi gå från Meliton, består vår karavan av min 

1 Detta är namn, som gummiarbetarna givit dessa indianer. Deras 
riktiga namn lyckades jag ej få reda på. 







Bild 183. Kroppsmålning. Huanyam. 

A, K ornamentet kallas "liinåm" = jagliar, mansarm. C föreställer teckningen 
på en larv, kvinnoarm. D ornamentet kallas ”tua” = sköldpadda, i?, /<’ ansikts- 
uiålning, man. G, H. /,,/ ornamentet kallas "chiquin — en viss fisk, G kvinno- 
liaud, H manshand, I, J mansben. K målat mansben. 













Bild 184. Bild 185. 

184. Halsband av frön och stycken av fina bamburör. 185. Halsband av tänder, 
frön och glaspärlor. Dessa prydnader bäras av huaDyammänncn. 

sig Iram. Trots dessa indianers dåliga rykte ha vi fullt 
förtroende till dem. Lat att bära, som jag är, lämnar jag 
mitt gevär åt en av vildarna. Då mulatten lärt honom 
skjuta, ger jag honom även en handfull patroner, för att 
han skall hjälpa till att förbättra vår matsedel. 

Skogen är ofantligt rik på väldiga almendraträd, d. v. s. 
de träd, som ge de bekanta paranötterna. Hela marken 


TILL HUAXYAMINDIANERNA 


hustru, italienaren, ett par av hans tjänare, vägvisaren, 
Domingo, Toy, en hel rad av unga huanyamherrar, en 
indiankvinna och ett barn, som måste bäras. De unga 
herrarna följa oss av intresse för våra grytor. Indianerna 
ha här en väl trampad gångstig, där det är lätt att taga 






408 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

är strödd med de stora, liårda frukter, som innesluta »nöt¬ 
terna». På en mängd platser äro övergivna läger. Där ligga 
hundratals sönderbrända parafrukter. För indianerna här 
äro paranötterna av ofantlig betydelse. Det är kanske 
rent av deras viktigaste födoämne. Paranötträdet spelar 
här samma roll som t. ex. algarrobon i El Gran Chaco. 1 
En skog med dylika måste dra indianerna till sig och har 
sålunda stort inflytande på valet av boplats. Dessa al- 



Bilil 186. '/a. Armband ar frön och musselskal. Bäres omkring överarmen 
av huanyamkvinnorna. Bild 187. 2 /a. Prydnad av harts, som bäres av de 
gifta huanyamkvinnorna i den genomborrade underläppen. A. Sedd fram¬ 
ifrån. B. Sedd från sidan. 

mendraskogar äro även orsak till strid mellan stammarna 
eller grupperna. Vi se, att även på ett primitivt stadium 
är krigens grundorsak ekonomisk. Huanyam hade sålunda 
med andra indianer, som de kalla cabiji och som även 
synas vara huanyam, haft en strid om denna skog. Ett 
tiotal cabiji lära ha dödats. 

Vägen går överallt över hög, torr mark, och det är 
skönt att ej behöva vada i träsken. När vi komma fram 
till den första boplatsen, signalera våra följeslagare till 
invånarna i byn genom att blåsa i ett kohorn, som vi på 
vägvisarens inrådan medtagit för ändamålet. På samma 


Se min bok Imlianliv. 




Bild 188. Olga Xordenskiäld vadar i träskmarkerna med kuanyamindianerna. 












TILL HUANYAM INDIANERNA 


409 



Bild 189. 


sätt hade vi anmält vår ankomst till de andra bo¬ 


platserna. Man svarar från byn, och så börjar en 
längre konversation med omväxlande långa och 
korta signaler. Hövligheten fordrar absolut, att 
man vid ett besök på en boplats först signalerar 
och att man dröjer med visiten, tills man fått det 
svaret, att man får komma. Får man ett avvisande 
svar, gör man klokt i att vända om. Man riskerar 
eljest att bli mottagen med pilar av indianerna, som 
sökt skydd bakom förhuggningar, gjorda av taggiga 
buskar, motsvarande våra ståltrådsstängsel. Indi¬ 
anernas signalinstrument äro trumpeter av kale¬ 



basser eller av bambu (bild 189) 

; samt framför allt av skenben av 
slagna fiender (bild 190). Tre så¬ 
dana trumpeter av människoben 
lyckas jag efter mycken svårighet 
förvärva. På ett ställe bytte jag 
mig till en sådan trumpet, som 
tydligen var av en ganska nyss 
dödad fiende. Jag fick likväl ej 
behålla den, utan en indian kom 
och bytte den tillbaka mot en 
annan, som var större och vackrare 
och som var prydd med granna 
frön. Man hade någon orsak att 
ta tillbaka den första trumpeten. 
Kanske var den av någon vit man. 
Den kan knappast ha varit från 
någon av de gummiarbetare, vilka 
för ett par år sedan blivit dödade 
av huanyam. Därtill ser den för 
ny ut. 


189. Trumpet av bambu, längd 

62 cm. Huanyam. 

190. Va- Trumpet av skenben 
av människa. Utvidgningen är av 
vax, prydd med frön. Huanyam. 


Ett folk som huanyam, som 
stycka liken av sina dödade fien¬ 
der, får lätt rykte om sig att 



410 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

vara kannibaler, vilket dessa indianer, efter vad man vet, 
ej äro. 

De göra även pilspetsar av människoben. Till dessa 
använda de alltid ben från armen, vilket sammanhänger 
därmed att armen spänner bågen. Små fodral göra de av 
mellanfots- och mellanhandsben. 

Nära byn möta vi en indian, som är ute och skalar 
bark till att göra barktyg av. Detta tillverka dessa in¬ 
dianer dels av bibosi, dels av ett annat trädslag. Bark¬ 
tyget av det senare blir tunnare och smidigare än av det 
förra. 



a. b. c. D. 


Bild 191. Ristningar i "barken på träden i skogen. Huanyam. A. Sköldpadds- 
ornament. B. Teckningen på en fjärilslarv. C. Kvinna. D. Människofigurer. 

Sedan vi fått veta, att vi få komma fram till hyddorna, 
fortsätta vi dit. Där stanna vi bara ett par timmar och 
vandra sedan vidare. På flera trädstammar i skogen har 
man skurit ut ornament och figurer. En av dessa, säga 
de, skall föreställa en kvinna (bild 191 C.). Ett ornament 
(bild 192) kalla de »tuå», som betyder sköldpadda. Samma 
ornament måla de på kroppen och giva dem liknande namn 
(bild 182 och 183). När de måla sig med mörka fläckar 
eller ringar, kalla de ornamentet »hinåm», vilket är jaguar. 
Dessa ornament synas mig ej ha uppkommit genom stilise- 



TILL HUANYAMINDIANERNA 


411 


ring av djurfigurer utan vara direkt hämtade ur djur¬ 
riket. Sköldpaddsornamentet återgiver rutorna på sköld¬ 
paddans skal, fiskornamentet fjällen på fisken, fläckarna 
och ringarna jaguarens teckning. 

Samma dag komma vi fram till Pedros boplats, där 
vi tillbringa några synnerligen angenäma dagar. Vi göra 
goda bytesaffärer. Mest omtyckta av våra bytesvaror 
äro yxor, knivar, färdiga kläder, krokar, granna schaletter, 
glaspärlor och speglar. 

Det är verkligen ett trevligt ställe för en museiman. 
Vi ha vårt läger i skogskanten intill boplatsen. Som van¬ 
ligt samla sig kvinnorna omkring min hustru, som flitigt 



Bild 192. ”Cliiqum”, fiskar, ritade av en huanyamman. 

arbetar med att sy »klädningar» eller rättare armlösa 
skjortor åt dem. Liksom hos huari är man inte vidare 
nyfiken på min hustru. Själva följas de av kvinnorna på 
sina marscher och förvåna sig ej över att den vite mannen 
har samma vana. 

Svårt är det för oss att få tillräckligt med mat. Det 
enda, indianerna ha att bjuda oss på, är mandioca. 

Från Pedro återvända vi samma väg, som vi kommit. 
Första natten stanna vi på den boplats, som ligger nära 
denna. Där bliva vi bjudna på ett slags ojäst tunnbröd 
av majs, som indianskorna grädda över elden på stora 
skivor av bränd lera (bild 210 E.). Dessa bröd äro riktigt 
välsmakande. Här göra vi slut på våra bytesvaror. När vi 
inte ha några mera sådana, byta vi bort våra egna kläder. 
Halvnakna lämna vi denna boplats. Min hustrus hela 



412 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


garderob består nu av ett par skor, ett par strumpor, 
ridbyxor, svångrem, ett trasigt nattlinne och en stor 
indianhatt. På svångremmen har hon på denna färd fått 
ta in ett par hål. 



Bild 193. l j 3 . Bandvävstol från huanyamindianerna. 




Bild 19-t. Huanyamindian med vågigt hår. 












TRETTIONDE KAPITLET. 


Huanyamindianerna. 

r 1909 besökte en nordamerikansk zoolog, 
Hasemann 1 , San Antonio, där han träffade 
en hel del huanyamindianer, vilka han 
kallar pavvumwa. Han var aldrig i deras 
hyddor. Då de själva kalla sig huanyam, 
har jag använt detta stamnamn. Hasemann har publi¬ 
cerat en intressant uppsats om dem, som likväl synes 
mig innehålla åtskilliga oriktigheter. Värdefull är den 
ordlista, som han gjorde av deras språk. Den har seder¬ 
mera blivit närmare studerad av Chamberlain, som på¬ 
visat likheten med chapacura, ett språk, som talas av en 
stam, som nu är nästan utdöd. Den lever i Carmen, vid 
Rio Blanco i Bolivia. 2 

Vi besökte här fem av de nio huanyamboplatser, vi 
hörde talas om. I den första funno vi, som nämnt, helt 
få indianer hemma. Där levde c:a 10 familjer. I de 
övriga räknade jag, sä gott jag kunde, där boende individer. 

Män. Kvinnor. Barn. 

Hos Meliton . 3 3 2 3 

„ Vincente . 7 6 6 

„ Pedro . 6 4 3 

„ Pablo . 6 7 5 

Summa 22 19 17 

1 American Anthropologist 1912, sid. 333. 

1 American Anthropologist 1912, sid. 632. 

3 Därav en yngling. 










414 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Man bor här familjevis. De s. k. - hövdingarna äro 
familjefäder, som regera över barn och barnbarn. De 
kallas helt enkelt för papå. Här finnes ingen överhövding. 
En sådan lär ha funnits, men han är nu död. Då Pablos 
far, Pedro, ännu lever, räknas den förre ej bland höv¬ 
dingarna, fastän han bor med sin familj för sig. Att 
hövdingarna hade någon stor makt, kunde jag ej märka. 
Enligt Hasemann skulle denna likväl vara mycket be¬ 
tydande. Han berättar t. o. m. ett par exempel på att höv¬ 
dingen givit stryk åt sina följeslagare. Han talar om, huru 
han hade sökt förvärva av en man dennes hustrus läpp¬ 
knappar. När denne sökte ta dem från hustrun, sprang 
hon till hövdingen, och mannen fick stryk. Hos sådana 
små stammar som huanyam bruka hövdingarna eller rät¬ 
tare familjefäderna ej ha någon vidare makt. 

Här råder ingen barnrikedom. Vi böra dock komma 
ihåg, att vad jag här upptagit som barn, är blott de ej 
giftasvuxna. Pedro t. ex. har ingen liten familj. Han 
har fem söner och två döttrar samt flera barnbarn. 
Meliton har däremot blott en liten flicka. 

Det råder här i stammen en betydande kvinnobrist, 
större, än vad statistiken från de fyra boplatserna an¬ 
giver. Melitons 6 ä 7-åriga dotter hade sålunda redan 
en friare, en son till Pedro, och det var inte lite kärt 
dem emellan. Han rörde henne säkert ej, utan han lånade 
en annans hustru, sade han. Detta är mycket vanligt här. 
En av våra följeslagare från en by till en annan berättade 
sålunda såsom den naturligaste sak i världen, att han 
under natten fått låna en av sina vänners hustru. Det 
sade han, som kunde en liten blandning av spanska och 
portugisiska, lika naturligt, som om han sagt: »Jag har 
ej någon kniv, jag låna annans kniv.» Jag frågade en 
annan indian, om han hade kvinna. »Nej,» sade han. 
»Jag låna annans hustru.» Vi ha här en så svår pro- 
miscuitet, att jag ej sett på annat håll något liknande 
bland indianerna. I Chaco hos choroti t. ex., där jag var 
1908—1909, har ungdomen fullständig frihet, 1 men de 

1 Se Indianliv. 



HUANYAM1NDIANERNA 


415 


gifta kvinnorna äro där, vad jag vet, trogna sina män 
och lånas ej ut av dem. 

Av största intresse vore att veta, huru huanyam 
tänka sig befruktningen. Det kan väl knappast vara dem 
likgiltigt, vem som är far till deras barn, isynnerhet som 
de synas vara mycket svaga för dessa. Bland de indianer, 
vi här mötte, hade ingen mer än en hustru. Kvinnans 
ställning synes vara god. Sålunda är det i främsta rum¬ 
met männen, som bära och som sköta åkerbruket, d. v. s. 
utföra en god del av det tyngsta arbetet. 

Arbetsfördelningen mellan könen är följande: 


Män. Kvinnor. 

Jakt . + — 

Fiske ... + — 

Odling . + —(+) 

Träarbete . + (?) — 

Flätning (korg) . — 1 4- 

Vävning. — + 

Spinning . — + 

Sömnad . + (?) + 

Lerkärlstillverkning . — + 

Kokning. — + 

Röstning av födan . + + (?) 

Tillv. av basttyg . + — (?) 

Paddling . + 

Vedbärning . — + 

Vattenbärning . — + 

Hembärning från odlingen . + —(?) 

Tillverkning av vapen . + — 

Stenslipning . — + 


Av intresse vore att veta, huru stor huanyamstammen 
är. Hasemann uppskattar den till 300 individer, en siffra, 
som han fått i andra hand, då han ej varit i deras hyddor. 
De bo ej vid övre Rio 6an Miguel. Där lever en annan 
stam, creném, vilken besökts av mulattens folk och även 

1 Egendomligt är. att korgflätningen här är kvinnoarbete, ty korgarna 
bruka hos de flesta indianstammar flätas av männen. 





















416 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

av don Cristian Suarez Aranas tjänare. Dessa ha även 
kommit ut till en gummibarack vid Rio Blaneo, en annan 
biflod till Rio Guaporé, där flertalet dog av någon, sjuk¬ 
dom. Dessa indianer skildras som småväxta och ovanligt 
ljusa. Såväl mulattens tjänare som huanyamindianerna 
påstå med bestämdhet, att de ha stenyxor med skaft- 
h å 1, vilket, om det är sant, är av utomordentligt stort 
antropogeografiskt intresse. Stenyxor med skafthål, d. v. s. 
yxor, gjorda så, att yxskaftet träs igenom stenen, äro aldrig 
funna i hela Amerika, men äro, som bekant, allmänna 
i gamla världen. Finner man sådana yxor hos en enda 
stam, oberörd av de vitas kultur, boende i hjärtat av Syd¬ 
amerika, har man ett exempel på att en svår och viktig 
uppfinning gjorts självständigt av primitiva folk på tvenne 
vitt skilda platser på jorden, ty man kan ej tänka sig, 
att denna idé vandrat från gamla världen till det centrala 
Sydamerika utan att lämna spår efter sie annorstädes inom 
hela kontinenten. Otroligt är det även, att creném i sten 
kopierat någon från de vita erhållen yxa av järn. För min 
del skulle jag gärna ha bytt bort hela min mycket vackra 
huanyamsamling mot en enda yxa med skafthål från creném. 

Dessa indianer äro fiender till huanyam. Mellan deras 
och huanyams område var förr en bred väg, prydd med 
fjädrar, upphuggen. Efter det olyckliga besöket vid Rio 
Blaneo vet man ej, var dessa indianer bo. 

Don Cristian Suarez Arana har berättat mig, att cre¬ 
ném äro mycket ljusa till färgen, välväxta och av normal 
kroppsstorlek. De bruka slå sig för bröstet och säga 
»casiquias». 1 Han sade, att deras pilar mycket likna pau- 
sernaindianernas. Några sådana fick jag som gåva av 
mulatten. De äro identiska med pausernaindianernas så 
när som på materialet. Pausernaindianernas pilar äro av 
pilgräs, erenémindianernas av fin bambu. Även ett lerkärl 
har jag förvärvat, som påstås vara från creném (bild 176). 
Gummiarbetarna ha berättat mig, att dessa indianer i sina 
hyddor ha massor av stora, tunga lerkärl. Deras odlingar 

1 Vän? 



HUANYAM1NDIANER 


417 



Bild 105. Huanyamkvinna. 

I den genomborrade underläppen har hon cn prydnad aY kVarts. En liknande 
mindre prydnad bär hon i överläppen, ilen synes ej på bilden. 

äro betydande. Det är icke omöjligt, att denna stam, som 
i hög grad är värd atl Idi studerad liksom pauserna, är ett 
guaranifolk. 

Iluanyam tala även om andra till dem fientliga indi¬ 
aner, som även äro liuanyam och som salunda tala deras 
språk. De synas bo inåt landet. De ha, som nämnt, trängt 














418 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

in på mina vänner huanyams område. Dessa indianer 
kalla huanyam »cabiji», vilket ord i betydelsen fiender här 
har en mycket stor utbredning; även huari talade sålunda 
om cabiji. Såväl huanyam som palmela tala även om 
andra indianer, som ha skägg och som äro alldeles håriga. 
Detta är väl fantasier. Troligt är det likväl, att en icke 
bofast stam, motsvarande sirionoindianerna i Bolivia, fin¬ 
nes i dessa skogar. Lägerplatser efter dylika ha gummi- 
arbetarna funnit på flera håll. På bolivianska sidan av 
Rio Guaporé, nästan mitt emot San Antonio, ströva så¬ 
dana icke bofasta indianer omkring i skogarna. 1 De synas 
vara fredliga. 

När vi voro hos Pedro, kommo under natten dit fem 
män, som följande morgon före dagningen åter voro 
försvunna. De voro antagligen från någon boplats, som 
huanyam anse, att det är onödigt, att den vite mannen 
känner till. När vi gingo till Pedro, sågo vi flera korsvägar, 
som jag misstänker föra till andra boplatser. 

1 Pedros by förklarade man för oss: »trumf, trumf, 
trumf» ... (tio gånger sover), d. v. s. om man går i tio 
dagar ungefär i riktning parallellt med Rio Guaporé, nedåt 
floden, träffar man åter huanyam. »Dessa döda de vita,» 
sade de. 

Vid nedre Rio Guaporé, åt det hållet huanyam- 
indianerna pekade, bli ofta de, som befara floden eller 
slå läger på flodstranden, överfallna av indianer. 

Hela Rio Guaporé något nedanför Rio San Miguel på 
den brasilianska sidan av Rio Mamoré nästan ända fram 

1 En sådan indian, aom jag träffade där år 1909, har jag berättat om 
i min bok, Indianer och Yita. Denne indian är nu död. Några ord av hans 
språk, som märkvärdigt nog är en guaranidialekt, har jag fått av en tysk, C. 
Vollrath. 

Tenga — hus. Eruquisau — gam. 

Tenén — sol. Yieurin — motacupalm. 

Jasfn — måne. Iridjin — sköldpadda. 

Jaune — Jaguar. Tatén — eld. 

Vollrath berättade, att sirionoindianen lärde sig spanska men likväl 
aldrig ville lära honom sitt eget språk. Några få ord hade Vollrath likväl 
lyckats uppteckna. För att kontrollera, om dessa voro riktiga, försökte 
han att repetera dem med indianen. Denne blev arg och förskräckt, och 
från den dagen lyckades Vollrath aldrig mer få ur honom några ord. 



HUANYAMINDIANER 


419 


till järnvägen är osäker; likaså ett litet stycke av Rio 
Mamoré ovanför Rio Guaporés utflöde i denna flod. I 
början av september 1914 blevo sålunda två tjänare till 
bröderna Barber, som foro i en kanot längs med stranden 
av Rio Mamoré (ej långt från Rio Guaporé), överfallna 
av indianer. Den ene blev dödad, den andre lyckades 
fastän sårad rädda sig simmande över floden. Barbers 
övriga tjänare lämnade den där nyanlagda gummibaracken. 
Några dagar senare kom jag dit och fann den fullständigt 
utplundrad. Allt av järn, som indianerna orkat bära, 
hade de tagit med sig, ävenså alla tygbitar. 

Av Barbers tjänare fick jag några pilar och ett elddon, 
funna på platsen för överfallet. Ett par fjäderprydnader 
hade de också lämnat kvar, som jag hittade på marken. 
Pilarna likna dem från huanyam men äro betydligt 
mindre, vilket möjligen kan bero på svårigheten att i 
denna trakt finna tillräckligt långa bambukvistar att göra 
pilar av. 

Andra pilar har jag sett, som man funnit i en 
indiankanot ej långt från Barbers barack. De liknade 
mycket dem från huanyam, fastän de även voro mindre 
än dessa. I närheten av Barbers barack har man hört 
den för huanyam så karaktäristiska signaleringen med 
trumpeter. 

Skulle det visa sig, att de indianer, som vid nedre 
Rio Mamoré och nedre Rio Guaporé göra överfall på 
de vita, äro huanyam, så har denna stam en betydande 
utbredning och är säkerligen en av de viktigaste av de 
indianstammar, som ännu leva oberoende i Sydamerika. 
Det riktiga sättet att göra fred med de vilda indianerna 
vore då att utgå från San Miguel, där man kan få en 
tolk och där man med lätthet kan besöka dessa indianer. 
Lastad med gåvor skulle man sedan söka sig fram från 
boplats till boplats. 

Huanyam är en typisk krigarstam. Jag har redan 
• omtalat deras strider med de vita och med andra indianer. 
Man ser det även av deras tillhörigheter. Husgerådet är 
















Bild 197. Pilar och båge. Huanyain. 

“ed ourave förgiftad pil, spets av palmträ. B. Till jakt och krig, spets av 
bambu. C. Till krig, spets och hullingar av ben. D. Jaktpil med benspets 
A. Båge. längd 2 m. 1 cm. F. Pilspetsfodral av bambu till den förgiftade 
pilen. Pilskaften äro av fin bambu. 


— Nordenskiöld. 


•ew K«|t. 









422 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

ytterst enkelt, under det att vapnen äro gjorda med en 
omsorg och elegans, som ej överträffas av många indian¬ 
stammar i hela Sydamerika. 

All sin konstfärdighet och ornamentik lägga de ned 
på vapnen och på kroppens smyckande, d. v. s. på vad de 
lätt kunna bära med sig. I det fallet likna de huari. 
Deras pilar äro likväl praktfullare än dessas. 

Hasemann säger, att dessa indianer äro fega. Däri 
tror jag, att han misstagit sig. Att de hysa respekt för 
repetergevär, är naturligt. Det behövs säkerligen mycket 
mod att gå mot eldvapen, beväpnad med blott pil och 
båge. 

Jag har här avbildat några pilar. Den, vi se bild 
197 A, är giftstruken. När de ej använda pilen, är spetsen 
skyddad medelst ett stycke bamburör (bild 197 :F.). Spetsen 
har en rund skåra, så att den lätt brytes av. Giftet, de 
använda, är curare. Detta gift få de genom att koka ut 
extraktet ur barken av en lian. 1 Spetsen av pilen (bild 
197 C.) är enligt uppgift av indianerna gjord av ett stycke 
överarmben av människa. De ha antagligen valt detta ben, 
därför att det är armen, som spänner bågen. Spetsarna 
på pilarna bild 196 B, C. äro av hårt palmträ och på 
bild 196 D. och 197 B. av bambu. Den flerspetsiga pilen 
användes till fiske. 

Huanyam ha mycket vackra stridsklubbor av hårt 
palmträ, prydda med fjädrar och virade med bomullstråd 
(bild 198). Dessa lära användas vid deras danser. Dessa 
indianer använda även biåsröret, som uteslutande är ett 
jaktvapen. Biåsrören göra de av bambu (bild 201). 

Huanyam äro odlare och fullt bofasta. Odlingarna 
äro, efter vad jag sett, ej vidare betydande. De ha säker¬ 
ligen utvecklats åtskilligt, sedan indianerna fått knivar 
och yxor av mulatten. Odlingarna ligga omkring hyddan. 
Produkterna från dessa kunna ej livnära de där boende, 
därtill äro odlingarna för obetydliga. Deras viktigaste 
kulturväxter äro cara, majs, mandioca och sötpotatis. 
För övrigt såg jag bomull, bananer, papaya, kalebasser, 

1 Stryelmos. 




Bild 201. Blåsrörsskytt. Huanyam 














4 C. Örnmirydnadrv r»r män. B Uuvml|.r>.l»r.l lör 


HUANYAMINDIANER 


427 


nät och kläder. Snålt har han betalt dem för det myckna 
gummi, de tappat åt honom. Stenyxor äro numera full¬ 
ständigt ur bruk här. Verktyg av gnagaretänder (bild 
200) och fiskkäkar 1 använda de ännu allmänt. Någon 
kniv av bambu såg jag ej. Dylika använde de ännu, 
när Hasemann lärde känna dem. 

När huanyam fått järnverktyg och ha sett, huru 
negrer och mulatter bo, ha de förbättrat sina hyddor. Till 
varje boplats hörde förr två typer av hyddor, en större, 
öppen hydda, där man vistades under dagen, kokade mat 
o. s. v., samt en mycket tätt byggd hydda av palmblad, 



Bild 203. Ställning i hyddan att lägga upp saker på. Huanyam. 


där man kunde sova skyddad för myggor. Den senare 
hyddtypen håller på att försvinna, då flertalet huanyam 
fått myggnät av mulatten. De större hyddorna ha nu¬ 
mera en takås med stöttor. Vi se en sådan hydda under 
byggnad på fotografien sid. 429. Ursprungligen voro de 
annorlunda byggda, såsom teckningen (bild 204) angiver. 
De små sovhyddorna äro konstruerade på ungefär samma 
sätt fastän med gavlar. Ingången är på gaveln. Den 
är helt liten, så att man måste krypa in på alla fyra. Den 
stänges på natten med en dörr av palmblad. Taket går 
överallt ned till marken. 

Bädden i hyddan är hängmattan. Den är i regel av 
bomull, någon gång av bast. Hängmattan tjänar även till 
stol. Någon gång ser man en sittpall av en typ, som har 
en ofantlig utbredning i hela Sydamerika. 

1 Serrosalmo. 


428 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Husgerådet är, som nämnt, i motsats till vapnen och 
kroppsprydnaderna mycket enkelt. Man har några få 
oornamenterade lerkärl (bild 210) och enkla korgar (bild 
207 och 208), vilka senare ganska mycket likna de korg¬ 
arbeten, vi samlat från itonamaindianerna i San llamon. 
Bland lerkärlen märkas stora, flata skivor, på vilka man 
rostar ojästa tunnbröd av majs. Dessa äro riktigt goda. 
Indianerna äro tyvärr mycket snåla på dem. 

Vi äro här hos en stam, hos vilken konsten.ligger i 
händerna på männen. All konstfärdighet lägga dessa 



Bild 204. Visar konstruktionen av en huanyamhydda. 

Föl att knyta fast takåsen gör man en byggnadsställning, som tages bort när hyddan 
är färdig. Taket täckes med palmblad. Höjd 6 m. bredd 9 m. längd 11 m. 


indianer, som nämnt, ned på vapnen och på kroppens 
smyckande. Häri likna de huariindianerna. Trevlig är 
den lilla här avbildade bandvävstolen, vilken vi lyckades 
förvärva (bild 193). Det är kvinnorna, som väva. 

I början av sjuttonhundratalet hade jesuiterna, som 
nämnt, missioner vid nedre Rio Guaporé. Fonseca, som 
1743 befor Rio Guaporé, berättar om sina besök i dessa. 
Missionerna voro S:a Rosa, San Miguel och San Simon. 
I S: a Rosa funnos 500 indianer, 1 därav 150 krigare. I 
missionen San Miguel levde inte mindre än 4,000 indianer. 
Dessa kallar han moré. För övrigt omtalar han vid Rio 

1 José Gonsalves da Fonseca 1. c. sid. 100 och 108. 






Jiild 205. Huanyamliydda under byggnad 



^J T» f 


r ( ^ 



























Bild 206. Band av barktyg. 

I dylika bära kvinnorna de små barnen.J Huanyam. 


Bild 207. Bärkorg. Huanyam. 


Bild 208. Korg, som,användes till allt möjligt, att äta på, att förvara 
småsaker i m. m. Huanyam. 











432 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Guaporé en mängd indianstammar med olika namn, som 
väl dels äro utdöda, dels ha dragit sig tillbaka till det 
inre av landet. 





E. 

' Bild 210. Typer av lerkärl. Huanyam. 

A. Gryta. 5, D. Att lia majsöl eller vatten i. < 7 , E. Rostskålar. 





HUANYAMINDIANER 


433 


I slutet av augusti fira huanyam en stor fest med 
chichadrickning och dans. Tiden för festen beräkna de 
efter månen. Gummiarbetarna påstå, att de fira S: a 
Rosadagen den 30 augusti. Detta kan vara ett minne 
från missionstiden, då vi 
veta, att årsfesten alltid 
spelar en mycket stor 
roll på missionerna. Det 
är därför ej alldeles omöj¬ 
ligt, att huanyam en gång 
varit missionsbarn och att 
de levat i missionen S : a 
Rosa. Överallt i Mojos 
firas ännu de gamla mis¬ 
sionernas årsfester med 
stor högtidlighet av indi¬ 
anerna. 

Rörande huanyamin- 
dianernas religiösa före¬ 
ställningar vet jag så gott 
_ • ,. j-, ■■. • 211. Sikt. Huanyam. 

som ingenting. De ata ej 

sumphjort, då de anse sig härstamma från detta djur. 
Hövdingen Pedro har rykte om sig att kunna förhäxa. 
De lära begrava sina döda sittande i en rund grop. De 
begrava ej i hyddan. Ingenting ovan jord angiver, var 
graven är. I graven får den döde med sig majsöl. Vår 
vägvisare hade en gång sett dem begrava en hövding. 
Ingenting skilde hans grav från de andra indianernas. 

A 

Bild 212. 2 3 . Prydnad av kvarts, 
som av de gifta huanyamkvinnorna 
bäres i den genomborrade 
Överläppen. 



























































TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. 


Till Rio Beni. 

i lämna huanyamindianernas land ocli paddla 
till mynningen av Rio San Miguel, varifrån, 
vi fortsätta nedför Rio Guaporé. 

Ej långt nedanför Rio Itonamas utflöde 
i Rio Guaporé på den brasilianska sidan 
av floden ligger »0 Forte do Principe da Beira». Denna 
fästning fullbordades år 1783. Den är byggd av väldiga, 
väl sammanfogade stenblock och var säkerligen en för sin 
tid. mycket stark fästning. Den är kvadratisk med fyra 
bastioner med torn och kanongluggar. Kvadratens sidor 
äro 119 m., bastionerna äro 59x40 m. 

Det är en väldig byggnad, täckt av urskogen och 
bebodd blott av tusen och åter-tusen flädermöss. Den 
ligger här, i denna blott av vilda indianer bebodda trakt, 
som ett sagoslott, som ett lysande minne av att det en 
gång funnits kraft och energi hos Portugals folk. O Forte 
do Principe da Beira var det portugisiska väldets gräns¬ 
sten i väster. 

Sedan paddla vi vidare till mynningen av Rio Mamoré, 
varifrån vi fortsätta med en liten flodångare till Guaya- 
merin. 

Vi måste tyvärr stanna några dagar i Guayamerin för 
att packa och avsända samlingarna. Det är en högst 
osund plats. När vi voro där, voro 25 o/o av invånarna 
under läkarebehandling för malaria, och dock sade läkaren 




TILL RIO BENI 


435 



Bild 213. Huanyamkauot på Bio San Miguel. 

för en där förlagd liten garnison, att det just då ej var 
vidare sjukt. 

På den brasilianska sidan av floden är ändstationen 
för järnvägen Madeira—Mamoré. Järnvägen anlades, när 
gummit stod högt i pris. Sedan dess har gummikrisen 
kommit, och järnvägen lär gå med mycket stor förlust. 
T gen gå bara ett par gånger i veckan och äro alltid 














436 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


halvtomma. Jag skulle inte ens hålla för otroligt, att 
denna med oerhörda offer av människor och pengar — 
ursäkta, jag skulle säga pengar och människor — anlagda 
järnväg kommer för en tid att fullständigt upphöra med 
trafiken. 

Från Guayamerin kan man komma med små flod¬ 
ångare till Quatro Oj os vid Rio Piray. Därifrån är rid- 
och körväg till S: a Cruz de la Sierra o. s. v. Män¬ 
niskorna rida, och varorna åka. Andra ångare gå till 
S: a Rosa vid Rio Chapåre, varifrån man kan rida till 
Cochabamba. Från Guayamerin gå även, som vi veta, 
små flodångare till övre Rio Guaporé. Under den värsta 
torrtiden är en del av flodtrafiken inställd. Nedanför 
Guayamerin hindra forsarna flodfarten. Även övre Rio 
Madeira är full av forsar och vattenfall. Det är för att 
undvika den farliga och dyrbara transporten av gummi och 
varor förbi dessa, som järnvägen blivit byggd. 

Liksom överallt i gummitrakterna är livet mycket dyrt 
i Guayamerin. Ägg t. ex. kosta 50 centavos stycket. Nära 
Cocapata köpte vi 14 stycken för 10 centavos, d. v. s. 
äggen voro där sjuttio gånger billigare än i Guayamerin. 
På det sistnämnda stället fingo vi därtill den upplysningen, 
att äggen blivit billiga. När gummi stod högt i pris, be¬ 
talades de med en bolivian stycket. Det blir ungefär 
28 kronor tjoget.’ En höna kostar i Guayamerin 5 boli¬ 
vianer, ibland ända till 10 bolivianer. Dessa priser giva oss 
en inblick i motsatsen mellan de ekonomiska förhållandena 
i bergstrakterna och i gummiskogarna. 

Från Guayamerin ämna vi oss till Riberalta. Det 
är inte så långt. Man kan rida över land, eller man kan 
fara med tåg till Villa Murtinho och därifrån med motor¬ 
båt och ångbåt. Vi välja vägen över land. Det är ingen 
alldeles angenäm färd, isynnerhet som våra följeslagare, 
tvenne högst misstänkta individer, möjligen ha planer 
att mörda oss, detta i samråd med några ännu obehag¬ 
ligare typer, som sköta färjningen över Rio Yata, som 
vi passera. Lyckligtvis bliva vi upphunna av ett par 




Bild 214. Huanyamindianer på San Miguelfloden. 












TII.L KIO BLNI 


437 


herrar, som även skola från Guayamerin till Riberalta. 
1 deras sällskap undgå vi vidare obehag. 

Vi ha nu ingen egen tjänare, då Domingo läm¬ 
nat oss. Stackars pojke! Han hade tjänat oss troget 
i över sex månader. I Guayamerin söp han upp sin för¬ 
tjänst på några fä dagar. Då jag tyckte, att han var 
för ung för att supa sig full, gav jag honom en ordentlig 
uppsträckning. Det passade inte hans portugisiska, repu¬ 
blikanska frihetskärlek — och så blevo vi utan någon 
fast anställd tjänare. Det är inte så lätt att handskas 
med människor. Domingo hade varit springpojke i en 
stad nära Oporto. Sedan hade han kommit till Amerika 
och hade varit på luffen. Han var nästan alltid vid 
gott humör, och jag kommer att ha honom i gott minne. 

I Riberalta bliva vi synnerligen väl emottagna av alla. 
Särskilt vill jag nämna guvernören, don Carlos Gutierrez, 
och herr Carl Sonnenschein. Riberalta är ett mycket 
internationellt samhälle, vilket särskilt under gummi- 
haussen var synnerligen livaktigt. Det har c:a 1,500 in¬ 
vånare. Där finnas stora affärer, där man kan få allting 
från solitärer till sardiner och synålar. Riberalta är typen 
för ett samhälle, som växer upp, där det finnes pengar 
att förtjäna. Det är likväl ingen samling • av plåtskjul 
utan har trampat ut barnskorna och har snygga gator, 
välbyggda hus och ett vackert planterat torg. 

Här ha naturligtvis samlats alla möjliga nationer, 
tyskar, schweizare, fransmän, engelsmän, turkar, japaner 
etc.. Våra måltider intaga vi hos en fransman, monsieur 
Joseph Durand, som varit kock åt monsieur Reuterskiöld 
i Nizza och som är »tres charmé de faire la connaissance 
du fils de Nordenskiöld». Han kommer så väl ihåg, när 
Vega kom hem. 

Japanerna spela en stor roll här. Tack vare deras 
flit är Riberalta omgivet av betydande odlingar, vilkas 
produkter de sälja jämförelsevis billigt i staden. Man 
tycker ej om dem, därför att de äro ytterst sparsamma 
och samla pengar, som de sända hem till sitt land. 


28 . — Nordenskiöld. 



438 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Jag måste erkänna, att jag trivs utomordentligt väl 
med flertalet av de människor, man träffar på en sådan 
plats som Riberalta. Det är människor, som känna livet, 
som ha något» att berätta. Förvånansvärt är, vilket in¬ 
tresse många av dessa människor ha för att läsa. Man 
finner här allmänt de allra bästa tidskrifter, som be¬ 
handla politiska, litterära och konstnärliga ämnen. Här 
finnas mycket färre äventyrare i sämre bemärkelse, än 
man skulle vänta att finna på en så avlägsen plats. 

Vår plan är att gå till Cuzeo, dels följande floderna, 
dels ridande. Vi tänkte först fara uppför Rio Madre 
de Dios men kunna omöjligt få någon lämplig lägenhet. 
Vi besluta därför att hyra en ångbåt, som tar oss uppför 
Rio Beni till Cavinas missionsstation. Det kostar 500 
bolivianer, d. v. si ungefär 700 kronor. Cavinas ligger 
70 leguas från Riberalta. Dyrt är det att hyra båten, 
men det är ingenting annat att göra, såvida vi vilja 
komma i arbete. I Riberalta anställer jag som kock och 
uppassare en japan. 

Vi fara uppför Rio Beni. När vi sist beforo denna flod, 
hade vi inte så fin farkost som nu utan blott en flotte, 
men det var långt härifrån hos moseteneindianerna. 

Tyvärr får min hustru åter ett malariaanfall. Hon har 
antagligen fått en ny infektion i Guayamerin. Bra är det, 
att vi nu inte ligga stilla på en plats utan äro i rörelse, 
ty det är alldeles säkert, att plasmodierna, malarians 
sjukdomsalstrare, inte tycka om att resa. 

Vid Rio Beni ligga flera stora gummibaracker. En 
dag stanna vi i en av dessa, Concepciön, som äges av don 
Adolfo Arauz. Det är en av pamparna i Bolivia. Han 
har här anlagt en fabrik. Jag behöver väl inte säga, 
att det är ett brännvinsbränneri. Arauz har varit guvernör, 
har bott flera år i Paris och London, är medlem av 
Royal Geographical Society och talar utmärkt franska och 
engelska. Han vet mycket väl, att jag skarpt uppträtt mot 
behandlingen av indianerna i gummiskogarna, och han 
tycker säkert, att sådant folk som jag gärna kunde dra 



TIU. RIO BENI 


439 


för fan i våld, men han behandlar oss utsökt artigt, och 
vänligt. Liksom alla sydamerikaner, som vistats en längre 
tid på rashatskontinenten, är han starkt chauvinistisk. 

Karaktäristiskt för en man av doktor Arauz typ, 
d. v. s. för den bildade bolivianen, är hans intresse för 
alla nyheter och för maskiner, iled oerhörda kostnader 
har han låtit släpa tunga maskiner hit till hjärtat av 
Sydamerika. Doktor Arauz strävar tydligen efter att hans 



Bild 215. Concepciön. Doktor Arauz spritfabrik. Rio Beni. 
D:r A. står lutad mot grinden. 


egendom skall bli en mönstergård, och det är den otvivel¬ 
aktigt redan i sitt slag. På egen bekostnad underhåller 
han en skola för sina underlydandes barn. Något liknande 
bry sig ej de stora utländska gummibolagen om. För 
dem gäller det bara att förtjäna pengar och mera pengar. 

Doktor Arauz har indianer av många olika stam¬ 
mar på sin egendom. Bäst är det att inte forska efter, 
hur han fått dem. Jag tror likväl, att de ha det bra. 
De barn, som växa upp här, komma alla att förlora 
sina föräldrars språk och bli spansktalande. Detta är 
naturligtvis från den bolivianska statens synpunkt mycket 













440 l-ORSKNINCAU OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

viktigt, ty i dennas intresse ligger, att spanskan tränger 
ut de många små indianspråken. Detsamma sker även på 
andra baracker med blandad indianbefolkning men under¬ 
lättas här genom skolundervisningen. 

I missionerna leva däremot indianspråken, som sagt, 
kvar. Missionärerna föredraga att själva lära sig indianer¬ 
nas språk framför att lära missionsbarnen spanska. Detta 
kan ej vara i statens intresse. 

Den 20 juli anlända vi till Cavinas missionsstation, 
där vi ämna utrusta oss för en exkursion till chäma- 
indianerna. vid Rio Madidi och framför allt studera cavina- 
indianerna. Sedan skola vi till Cuzco. ' 

Under flera månader ha vi berest gummitrakterna 
i Bolivia. Innan jag börjar min skildring av cavinaindi- 
anernas liv, anser jag det vara på sin plats att tala något 
om den här rådande gummikrisen. 



TRETTIOANDRA KAPITLET. 


Gummikrisen i Sydamerika. 

ordöstra Bolivias liksom stora delar av 
Brasiliens och Perus ekonomiska liv har 
sedan 1880-talet behärskats av gummi- 
induslrien. På denna har allt intresse direkt 
eller indirekt varit koncentrerat. Tack vare 
gummit har man i hjärtat av Sydamerika utforskat stora, 
förut okända områden. Förut obebodda trakter ha be¬ 
folkats, andra ha avfolkats, nya byar och städer ha växt 
upp, floderna ha fått en livlig trafik med små ångbåtar, 
den ytterst kostsamma järnvägen har byggts förbi de 
farliga Madeirafallen, talrika européer och japaner ha 
utvandrat till det inre av Sydamerika o. s. v. 

I Bolivia finner man gummigivande träd vid Rio Beni, 
Rio Madre de Bios, Rio Abunå, Rio Guaporé och dessa 
floders bifloder. Där ha vi sålunda »guldgruvorna». Där 
tappas gummit i skogarna, släpas ned till flodstränderna 
och föres sedan på flodångarna eller i båtar till Riberalta, 
Caclruela Esperanza, Villa Bella och Guayamerin för att 
sedan föras vidare till Europa och Nordamerika. I ut¬ 
byte mot gummit kom under de goda tiderna en ständig 
ström av varor från dessa länder; det var whisky, cham¬ 
pagne, kläder, vapen, konserver, grammofoner, diamanter 
etc. etc. Även mycket guld kom till Bolivia, och slantarna 
rullade vilt. Alla affärer gjordes i guldpund eller på 
kredit. Importörerna gjorde glänsande affärer. Priserna på 
allt voro oerhörda. Ännu kostar t. ex. en lielbutelj öl i 




442 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Riberalta 5 bolivianer. Den har varit uppe i ett pund, 
och likväl talade man aldrig om att bjuda på e n butelj 
öl. Det var futtigt. Minst »en låda» skulle det vara. Till 
och med franska kokotter hittade till Riberalta. Mer kunde 
man väl inte begära. 

Hela östra Rolivias ekonomiska liv baserades på 
gummiindustrien. Från Mojos, S:a Cruz de la Sierra, 
Guarayos etc. exporterades matvaror till gummitrakterna. 
Från Mojos’ slätter sände man framför allt levande 
boskap och torkat kött, s. k. charqui. Mycket av detta 
gick även till Rrasilien. De stora estancieros omkring 
S: a Cruz de la Sierra sände sitt ris och sitt socker till 
gummiskogarna. Missionerna i Guarayos levde delvis på 
vad de förtjänade genom exporten av sina produkter till 
gummiskogarna. 

Vad man framför allt behövde i gummiskogarna 
under de goda tiderna, var människor. Frivilligt immigre- 
rade många dit för att finna arbetsförtjänst. Ännu flera 
lockades dit genom bedrägliga löften eller fördes rent av 
dit med våld. En mängd personer levde på att sälja ar¬ 
betare till gummiskogarna, där de köptes av de stora 
handelshusen. 1 Vilda indianer infångades för att användas 
till gummitappning. Av dessa arbetare dukade en mycket 
stor del under för febrar och umbäranden. 

Det område i Bolivia, som har berörts av denna export 
av människor, är mycket betydande. Det omfattar hela 
slättlandet i öster, norr om Rio Parapiti och fjälldalarna 
i gränstrakterna mellan Peru och Bolivia. De enda, som 
kraftigt motarbetade denna skamlösa trafik, voro missionä¬ 
rerna och en och annan av de större estancieros, som 
behövde sitt folk för egen räkning. Myndigheterna in- 
grepo i regel först, när det var för sent. 

Tack vare emigrationen till gummitrakteriia avfolkades 
stora områden. Många förut blomstrande byar i Mojos och 
Chiquitos ligga nu i ruiner. På många håll funnos blott 

1 Dessa övergrepp har jag utförligt omtalat i min bok Indianer och 
Vita. Stockholm 19li. 



GUMMIKRISEN' I SYDAMERIKA 


443 


gubbar, kvinnor och barn kvar. Männen hade alla fri¬ 
villigt eller ofrivilligt utvandrat. 

Då arbetskraften var så dyrbar, sökte man överallt 
att binda arbetarna vid sig genom det s. k. skuldsystemet, 
som vi lärt känna i S: a Rosa. Man lagade så, att 
indianerna alltid hade så stora skulder, att de i verklig¬ 
heten voro slavar. 

Man sålde arbetare genom att överlåta skulderna till 
en annan person. Då denne visste, att skulderna ej kunde 
betalas av arbetarna själva — betalade man vid sådana 
köp även tilläggspremier. I arv ingingo tjänarna såsom 
tillgångar, likaså vid konkurser. 

Fjälltrakterna i Bolivia voro ej beroende av gummi- 
industrien, inte ens under den värsta prisstegringen. Ett 
par handelshus sände visserligen varor därifrån och gjorde 
goda affärer, men dessa trakters export har aldrig varit 
i huvudsak inriktad på gummitrakterna. Blott ett mindre 
antal indianer emigrerade därifrån till urskogarna och 
detta huvudsakligen från Bolivias och Perus gränstrakter. 
I fjällen hade man landets andra »guldgruva», nämligen 
tennfyndigheterna, och man var ej beroende av gummi- 
industrien. Det visade sig, att indianerna från högfjällen, 
quichua och aymara, ej tålde klimatet i de fuktvarma 
skogarna, varför de voro mindre eftersökta. 

När under de senaste åren gummit tack vare planla¬ 
gerna i Asien starkt fallit i pris, inträffade i hela det inre 
Sydamerika en mycket svår kris. Jag skall försöka att 
här redogöra för verkningarna av denna i de trakter, vi 
berest. 

Det visade sig då, att de, som förtjänat förmögenhet 
på gummit, som hade rygg att motstå krisen, inte voro 
många och att dessa voro de handelshus, som samtidigt 
exporterat gummi och importerat varor. Främst bland 
dessa var huset Suarez H: nos, ett bolivianskt-engelskt 
bolag. Därtill kom Braillard: nos y C: ia, ett franskt- 
schweiziskt hus, Alfred W. Barber y C: ia, en engelsk-tysk 
firma, Zeller & Villinger och några till. Flertalet inhemska 




444 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

ägare av gummiskogar ha så stora skulder till dessa mer 
eller mindre utländska bolag, att desamma, när de behaga, 
kunna lägga beslag på alla deras ägodelar. Detta har 
redan skett i ganska stor utsträckning. Flera av de ut¬ 
ländska handelshusen äro understödda av europeiska 
banker och bankirer, till vilka de betala höga räntor på 
sina lån. Det är dessa banker, som i främsta rummet för¬ 
tjänat på gummit. 


Bild 21G. Från Concepcion. llio Beni. 

När gummit föll i pris, lönade det sig inte mera att 
importera champagne, gåslever, grammofoner, juveler o. d. 
Kokotterna reste till en bättre marknad. Man fick nöja 
sig med att dricka sprit och flirta med indianskor. Handels¬ 
husen drogo in sina krediter, och man fick blott varor mot 
kontant betalning i gummi, och det betalades med lågt 
pris. 

Arbetarna föllo i värde. Man var ej som förut ange¬ 
lägen om att de skulle öka sina skulder — utan man 
rådde dem att ekonomisera, att vara förståndiga och spar¬ 
samma, man utbetalade deras lön till största delen på 
så sätt, att man gjorde avskrivningar på skulderna. 







GCMMIKKISEN I SYDAMERIKA 


445 


För att dessa avskrivningar inte skulle bli alltför be¬ 
tydande, satte man samtidigt ned lönerna. Indianerna, 
som inte förstå sig på fluktuationerna på världsmark¬ 
naderna, ansågo med rätta, att detta var något nytt slag 
av övergrepp. Under de goda tiderna fingo de åtmin¬ 
stone sprit och kläder, dragharmonika, hagelbössa och 
symaskin, och det var intet knussel, och vad gjorde det 
de flesta av dem, om de voro skyldiga ett eller tvåtusen 
bolivianer. Det ena betydde för dem lika mycket som det 
andra. 

På varje ångbåt, som kom från gummi trakterna, var 
det fullt av personer, som lämnade dessa trakter för 
att återvända till sina hem eller söka arbete på annat 
håll. 

Kommer detta att fortsätta, komma även många indi¬ 
aner att, återvända till sina hemtrakter. Där måste de för¬ 
sörja sig med åkerbruk, och en del avfolkade trakter 
komma så småningom att åter befolkas. De, som framför 
allt lämna gummitrakterna, äro de talrika japaner, som 
slagit sig ned där under de feta åren. 

Jag sade, att från stora områden i Bolivia ha mat¬ 
varor exporterats till gummiskogarna. Denna export kan 
naturligtvis ej plötsligt upphöra men kommer i liög 
grad att minskas, då man på gummibarackerna mer än 
förut kommer att beflita sig om att ha egna odlingar, 
egen boskap o. s. v. Det är därför mycket ont om pengar 
i hela östra Bolivia. 

Kär tiderna i gummitrakterna äro dåliga, immigrera 
inga människor dit. Bedräglig värvning av indianer har 
nästan totalt upphört. Det lönar sig ej mera. Detta är en 
av gummikrisens allra bästa sidor. 

Plantagegummit i Asien har alla förutsättningar för 
att i framtiden kunna levereras billigare än det gummi, 
som tappas under stora svårigheter i det inre av den 
sydamerikanska kontinenten. 

Man måste därför räkna med att gummitappningen i 

1 Detta kapitel skildrar förhållandena före Världskriget. 



446 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Sydamerika kommer att upphöra. 1 Det är åtminstone 
möjligt. Det blir samma historia som med kinabarken. 
De trakter, där denna i stora kvantiteter insamlades, äro, 
som vi veta, åter överlämnade åt aporna och jaguarerna. 
Det är numera plantagerna i Asien, som förse världen 
med detta icke minst för Sydamerika så viktiga läke¬ 
medel. 

Finner man i Bolivia ingenting nytt, som kan bliva 
en guldgruva, måste man lägga an på att utveckla åker¬ 
bruket och framför allt boskapsskötseln. Handelsutbytet 
kommer då att ta andra vägar än nu. Exporten kommer 
att inriktas på Argentina och det övriga Bolivia. Bo¬ 
skapsskötselns utveckling kommer att bliva fullständigt 
beroende av huruvida man lyckas bekämpa den pest, 
för vilken, som nämnt, så många hästar duka under. 
Priserna för livsförnödenheter komina säkert att norma¬ 
liseras. 

Redan nu har man insett, att ett av Bolivias livs¬ 
intressen är att förbinda slättlandet i öster och fjäll¬ 
trakterna i väster med goda vägar och om möjligt med 
en järnväg. En sådan har varit planerad av tennkungen 
don Simön Patino. Han liar anställt flera tyska ingenjörer 
för att utforska området mellan Cochabamba och Rio 
Mamoré. Man säger, att Patino blivit ohågad för att fort¬ 
sätta med detta väldiga företag, då ingenjörerna kommit 
till det resultatet, att det blir oerhört dyrt. 1 

Skulle Patinos järnväg komma till stånd, kommer 
man att kunna resa med tåg och ångbåt från Antofagasta 
vid Stilla Oceanen till Para vid Atlanten, d. v. s. över 
den nästan bredaste delen av Sydamerika. Det vore ett 
storverk, som skulle hedra Bolivia och den store, patrio¬ 
tiske Patino. Denna järnväg skulle öppna stora möjlig¬ 
heter för det vidsträckta och fruktbara men nu så av¬ 
lägsna bolivianska slättlandet, möjligheter, som för när¬ 
varande äro ytterst svåra att överskåda. Skulle Patino 

1 Undersökningsarbetena för den planerade järnvägen ha avstannat på 
grund av världskriget. 



GUMMIKRISEN I SYDAMERIKA 


447 


trots sin rikedom icke våga bygga järnvägen, finnes det 
säkert andra, som vilja vara med, och det är nord¬ 
amerikanarna. De ha numera ett »moderligt» intresse för 
att tillvarataga västra Sydamerikas naturrikedomar — 
och dem betalar man t. ex. med en kvadrat gr ad jord. 

Jag har blott skrivit om gummikrisen i Bolivia, 
därför att jag ej personligen känner mera än en liten 
del av Peru och Brasilien. Mycket stora delar av dessa 
länders ekonomiska liv är också baserat på gummit. 
Vi se sålunda, att gummikrisen är av betydelse för en stor 
del av den sydamerikanska kontinenten. 

Kommer gummit fortfarande' att falla i pris och man 
sålunda här icke kan konkurrera med det asiatiska plan- 
tagegummit, måste befolkningen inom nästan hela Amazon¬ 
flodens område söka sig andra förvärvskällor. Sådana bli 
inte överallt lätta att finna. På många håll kommer man 
antagligen i det längsta att söka hålla ut med gummi¬ 
tappningen. Man får söka att driva arbetet så billigt som 
möjligt. Handelshusen komma ej att giva några nya. kre¬ 
diter men komma däremot att söka indriva sina ford¬ 
ringar. 

Många avlägsna floder och skogar komma likväl att 
övergivas och så småningom åter befolkas av fria in¬ 
dianer. 

Den vita rasen kommer antagligen att här för en 
t i d förlora något av vad den så hastigt erövrat. 





Bild 217. Cavinaflicka. 


TRETIIOTRED.il. KAPITLET. 

Cavinas missionsstation, 

avinas ligger ett par kilometer från stranden 
av Rio Beni vid en liten bäck med klart rin¬ 
nande vatten. Det är ingen storslagen mis¬ 
sionsstation som Covendo utan tvärtom en 
liten ful plats, med den fulaste kyrka, jag 
sett i hela Bolivia. Herran bor där i ett plåtskjul. Kära 
detta är kontoret, ursäkta... jag menar klostret, och 
runt omkring indianernas dystra, gråbruna hyddor. 

Jesus de Cavinas, såsom denna missionsstation kallas, 
har haft mycket växlande öden. Enligt Armentia 1 

1 Navegaoiön etc. sid. 9. 













Bild 218. Från Cavinas omgivningar 








CAY1KAS MISSIOXSSTATION 


451 


grundades missionen bland cavinaindianerna redan 1770 1 
vid Rio Madidi. Sedan har den flyttats tvenne gånger, 
senast år 1887 till den plats, där den nu är belägen. 
Bland dessa indianer verkade padre José Maria Ciuret 
från 1842 till 18t>5. Under den tid. missionen låg vid 
Rio Madidi, blevo många cavinaindianer dödade av de 
vilda guarayoindianerna, som de själva kalla chäma. 
Kopporna ha härjat fruktansvärt bland dessa indianer. 

Missionen i Cavinas skiljer sig ej mycket från en 
vanlig gummibarack. Munkarna ha där, lockade av de höga 
gummiprisen, nästan glömt bort, att de äro missionärer 
och ej handelsmän. Cavinaindianerna arbeta sålunda full¬ 
ständigt som arbetare på en barack. De ha ungefär 30 
bolivianer i månaden, måste arbeta sex dagar i veckan 
åt missionen och ha stora skulder, några ända upp 
till 400 å 800 bolivianer. De ha ej rättighet att lämna 
missionen och söka arbete på annat håll. Det kallas att 
rymma och betalas med smörj. De hyras ut för högre pris 
än deras lön, och mellangiften går till missionen, ingen 
cavinaindian kan läsa och skriva ordentligt, och blott ett 
fåtal tala något spanska. Skolan är dålig och ledes av en 
okunnig tumupasaindian. 2 Denna undervisning, som blott 
är för gossarna, måste dessa betala med arbete. Mosetene- 
indianen Tomas Huasna, som vi lärt känna i det före¬ 
gående, sade betecknande nog om Cavinas: »Det här 
liknar ej en mission.» Visserligen läses här mässa varje 
dag, men den religiösa undervisningen är helt ytlig, och 
den kristna religionen har ej ännu lyckats undantränga de 
gamla föreställningarna. Den kristna religionen intresserar 
cavinaindianerna långt mindre än moseteneindianerna. I 
hyddorna ser man ej som i Covendo altaren åt Kristus 
och helgonen. 

Några goda sidor har även denna mission. I mis¬ 
sionen hålles stammen ihop och skingras ej. Familje- 

1 I Relaciön Historia, sid. 196, säger Armentia, att missionen grunda¬ 
des 1786. 

8 D. v. s. en tacanatalande indian från byn Tumupasa, som förr varit 
mission. • 



•152 KORSKNIXGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 

banden upplösas ej såsom på barackerna, där folk 
från alla möjliga håll komma tillsammans. Moralen är 
otvivelaktigt bättre. Indianerna äro mera skyddade för 
att alkoholiseras och syfiliseras än på barackerna. Detta, 
fastän munkarna själva ha brännvinsbränneri. 

Trots dessa svåra anmärkningar, som det är plågsamt 
för mig att framlägga mot de gästfria munkarna, anser 
jag, att det vore en olycka, om regeringen i Bolivia 
sekulariserade missionen i Cavinas, isynnerhet som den 
munk, som nu förestår densamma, säger sig ämna bryta 
med det gamla systemet i avsikt att införa ett bättre 
system, liknande det i Covendo. Under missionärernas 
ledning ha indianerna det otvivelaktigt bättre, än om de 
blevo skingrade omkring på gummifaktorier och estancior. 

Nödvändigt är det, att systemet här ändras i likhet 
med det i Covendo, att skolan förbättras och att indianerna 
bli vaccinerade, så att de kunna motstå de här alltför van¬ 
liga koppepidemierna. 

Ytterst beror allt på vem som förestår missionen. 
Det är viktigare än alla reglementen. Är han en varm¬ 
hjärtad och klok man, som t. ex. föreståndaren för 
missionerna i denna del av Bolivia, padre Lejalde, då 
kan han göra mycket gott för indianerna, är han däremot 
en metalliserad munk, vars gud är gul och rund och bär 
en engelsk kungs eller drottnings bild, då blir det natur¬ 
ligtvis bara en affär i själar. Kristus tyckte, som bekant, 
ej om schackrarna i templet. 

Intill allra sista tiden har man delat ut mycket stryk 
i Cavinas. Det påstår en del munkar, att det är nödvändigt. 
Padre Lejalde har förbjudit piskningen. 

Då Cavinas missionsstation för några år sedan biunnit 
ned och kyrkböckerna gått förlorade, har jag här ej 
kunnat samla ett så fullständigt statistiskt material som 
från Covendo. I Cavinas levde, när jag var där, 218 
indianer, därav 44 gifta män, 44 gifta kvinnor, 1 fullvuxen 
ogift man, 7 änkor, 58 flickor och 64 gossar, d. v. s. 




Bild 219. Dansande cavinaindianer. 


29. — Nnrdenskiöhl. 














CAY1XAS MLSSIOK SSTATION 


455 


lika många av mankön som av kvinnkön. Vi se att 43,6 o/ 0 
av cavinaindianerna äro eller ha varit gifta. 


Blott frän de sista åren finnas uppgifter om födda 
ocli döda. 


1909 

1910 

1911 

1912 

1913 
1914 1 


Födda i Cavi 

.17 

. 9 

. 9 

...... 12 

. 12 

. 11 


Döda 


10 

12 

10 

7 

8 
5 


Carinas. 

Darav barn. 

6 

9 

5 

3 

3 

4 


Summa 70 


52 


30 


■ På denna tid har befolkningen ökats med 18 per¬ 
soner, vilket ger en årlig ökning av 15,2 pro mille. 
Såsom dödsorsaker angivas stelkramp (nyfödda barn), 
tuberkulos, malaria, indigestion och kikhosta. Av de 30 
barnen 2 ha fyra dött få dagar efter födseln. Ett var 
dödfött. Modern till detta lever. Få barn av de övriga 
ha dött under första året. 

I allmänhet äro äktenskapen barnrika. Jag har frågat 
några äldre kvinnor, huru många barn de ha och huru 
många de haft. Därpå har jag fått följande svar. 


Äldre kvinnor. 


N:r 1 


99 


99 


2 

3 

4 


B 

Levande 
gossar, flickor. 

2 3 

2 2 

1 5 

4 5 


Döda 

gossar, flickor. 

0 0 

3 

3 3 

1 


Summa. 

5 

7 

12 

10 


Den viktigaste familjen i Oavinas är Mayo. Ingen 
Mayo är gift med en annan Mayö, detta fastän missionä¬ 
rerna tillåta kusingiften. Stamfadern var Carlos Mayo. 

1 Till juli 1914. 

2 Med barn menar jag de ogifta, d. v. s. flickor under 12 å Kl år och 
gossar under 15 å 16 år. 









456 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Av lians barn lever 1, av barnbarnen 14, av barnbarns¬ 
barnen 35 och av femte generationen 13. Nära en tredje¬ 
del av alla cavinaindianer härstamma sålunda från Carlos 
Mayo. 

I Cavinas finnes blott ett barn, fött utom äktenskapet. 
Liksom i övriga missioner gifta sig cavinaindianerna tidigt, 
flickorna redan vid 12 ä 13 års ålder. Detta är med 
föräldrarnas vilja. Mödrarna lära med fingrarna ta bort 
hy men och uttänja könsdelarna på sina döttrar för att 
göra dem lämpliga till äktenskap. Helt små flickor och 
gossar ha flerfaldiga gånger i Cavinas blivit ertappade 
med försök till samlag. 

I vad mån de tidiga äktenskapen skada rasen, är 
svårt att bedöma. Påståendet, att första barnet i sådana 
barnäktenskap nästan alltid dör, synes ej vara riktigt. 
Tyvärr har jag ej kunnat fastställa åldern för kvinnorna 
vid deras första barnsäng. Olämpligt är naturligtvis, om 
flickorna gifta sig, förrän de haft sin första reglering, 
vilket någon gång lär förekomma. På hemlivet ha de 
tidiga äktenskapen ingen inverkan, då de unga bo hos 
hustruns föräldrar. 

Cavina tala en tacanadialekt. Armentia påstår, att 
det är ett blandspråk av tacana och pano. De framhålla 
alla, att de gamla talade ett annat språk. Aymara säga 
de. Själva påstå de, att de numera ej kunna något av detta 
språk. En reyesanska har likväl sagt mig, att hon hört 
dem sinsemellan tala ett annat språk, som lion ej förstod. 
Hon talar själv cavineno liksom sitt eget mycket när¬ 
besläktade språk. 

En gång, när en cavinaindian berättade mig en saga, 
undslapp honom följande. »De gamla kallade visselapan 1 
»riquiriqulba». Vi kalla den »dlde». När jag försökte förmå 
honom att tala närmare om de gamlas språk, sade han 
likväl, att han ingenting visste. 

Då åtskilligt i cavinaindianernas materiella kultur icke 

1 En Cebus. Kallas här Mono si 1 vador. 



CAVIXAS M1SSIONSSTATJOX 


457 


liknar övriga tacana- och panostammars, misstänker jag, 
att vi här ha en stam, som bytt språk. 

De gamla talade aymara, säga de själva. Detta före¬ 
faller alldeles orimligt, och dock kan det ej förnekas, 
att cavinaindianerna lånat ord från avmaraspråket men 
däremot ej frän quichuan, t. ex. flera av räkneorden h 
Aymaraindianerna gjorde vi helt flyktigt bekantskap med 
under vår marsch över Tunaris snöfjäll. De bo långt 
härifrån. Närmare bo däremot quicliuaindianerna. Aymara- 
orden i cavinaspråket ha de kanske lärt sig i jämförelse¬ 
vis sen tid, kanske under kinabarkens dagar, då fjäll- 
indianerna genomströvade urskogarna på Anderna. Egen¬ 
domligt är det likväl att de inte lärt sig quichua i stället, 
ty flertalet insamlare av kinabark talade detta språk. 
Det är därför möjligt, att aymaraorden kommit in i 
cavinaspråket i förcolumbisk tid, då aymarastammen hade 
mycket större utbredning och betydelse, än den nu har. 2 

Vårt första intryck av cavinaindianerna var allt annat 
än gott. Det var en söndag, vi komrao till Cavinas. Redan 
samma afton gjorde vi besök i ett par av ca vinaindianernas 
hyddor. Man firade suparedagen. Flera av indianerna 
frågade efter brännvin. När jag sade, att vi inte hade 
något brännvin, begärde de angosturabitter och agua 
florida. Det sistnämnda är en otäck, sprithaltig parfym. 
Några av de unga cavinamännen spelade kort — jag tror 
det rent av var poker. 

Senare samma afton berättade munkarna om cavina¬ 
indianerna, att de voro mycket svårhanterliga. En munk 

Cavina. Aymara. Quichua. 


1 1 . péa maya us 

2 . béta paya iscai 

3 . quimisa qiamsa qmmsa 

4 . pösi pusi täuva 

5 . pfsika péska piska 

6 . chukuta söccta söceta 

7 . pakålku pakälku kanchis 

8 . quimsakaruko quimsakallko piisacc 

9 . poskoruko yatimca iskön 

10 .. tunca tunca cliunca 


Jämför sid. 111. 













458 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


hade de flerfaldiga gånger sökt döda. Man sade, att de 
till och med ämnat korsfästa honom. Munkarna hade 
måst rekvirera soldater från Riberalta som säkerhets¬ 
vakt. 

Skulle vi ha lämnat cavinaindianerna efter denna 
ytliga bekantskap, hade vi säkert haft dem i dåligt minne. 
Sedan vi varit med dem en och en halv månad, ha vi 
bildat oss ett helt annat omdöme om dem. 




CAVINAS MISSIOXSSTATIOX 


459 



Bild 221. Visar; liuru cavinaindianerna måla sig. 

1, 3, 4 kvinnor. 2, 5 män. Kvinnorna ha målat blommor på kinderna. 


Liksom alla indianer här äro de misstänksamma. 
Det är en naturlig följd av att de ständigt blivit skojade. 
De äro ej nyfikna, ej påträngande. Det är, som vi erfarit, 
mycket sällan eller aldrig indianer. Det är inte fint. De 
äro ärliga, till och med mycket ärliga. Tyvärr älska de 
brännvin, och när de äro fulla, blir det lätt slagsmål. 
Orsaken till dessa lär oftast vara små sexuella sned¬ 
språng, ty det sjätte budet hålla de ej vidare högt i 
ära. »De äro svårhanterliga,» sade munkarna. Jag skulle 
vilja använda ett annat ord, nämligen rakryggade. 
Det är inte fullt detsamma, fast folk ofta tror så. Svaga 
äro de för grannlåt. Mycket tycka de om parfym, och 
man ser dem hänga på sig alla möjliga välluktande örter 
och frcn. Dessa lukta för våra näsor mera starkt än gott. 
Kvinnorna måla sig liksom männen. 

I Cavinas sysselsätta vi oss i främsta rummet med 
att uppteckna sagor, av vilka de flesta äro återgivna i de 



460 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


följande kapitlen. Dessa sagor samlade vi dels om 
kvällarna, dels under en kanotfärd, som vi i sällskap med 
cavinaindianerna företogo för att besöka chämaindianerna, 
en färd, som jag skildrat längre fram i boken. 

När man kommer in i en cavinahydda, ser man 
talrika europeiska kläder och verktyg, där finnas hagel- 




























































O 

=p ::: ~. 

t 





Bild 222 

. Noter till cavinaindianernas musik, upptecknad av 
padre Bartolomé Osa. 


gevär och karbiner, dragharmonika och till och med någon 
gång symaskin. Av sin gamla kultur bevara de framför 
allt keramiken. Längs med hyddornas väggar stå långa 
rader av stora och små lerkärl, flertalet målade' med vackra 
ornament och hartsade, så att de glänsa. Eldstaden är 
naturligtvis på marken. I denna bruka stå några stöttor 
av bränd lera, på vilka man ställer de platta rostskålarna. 

Av bilderna se vi, att cavinamännen gå klädda som 
vanliga gummiarbetare och cavinakvinnorna i tipoy. Fort¬ 
farande måla de sig likväl vid alla fester, och det är 
ganska underligt att se dem trava in i kyrkan, målade 
med blåsvarta 1 ornament i ansiktet. 

1 Till färgämne använda de fruktsaften av Genipa sp. 



















462 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Vi hade ingen fast anställd tjänare under senare delen 
av vår vistelse bland cavinaindianerna, utan några cavina- 
pojkar brukade hjälpa min hustru med städningen av vår 
hydda och med att steka pannkakor av sköldpaddsägg. 
Då de också fingo pannkaka, hade vi en hel trupp av 
trevliga småbytingar, som passade upp oss. De lärde 
oss även ett och annat, bl. a. visade de sin skicklighet 
i att göra trådfigurer (bild 232), en konst, som jag undrar, 
om ej nästan alla indianstammar i denna del av Syd¬ 
amerika känna till. Pojkarna voro vänliga och hjälp¬ 
samma och mycket ärliga. 

Under hela vår vistelse i Cavinas försvann blott en 
gång en sak ur vår olåsta hydda. Det var en söndag, då 
några fromma mestizer voro på besök i missionen för att 
höra Guds ord. 

I Cavinas voro vi även i tillfälle att vara med om 
missionens årsfest. Den firades till minne av Kristus. 
Indianer och indianskor klädde sig i sina finaste dräkter, 
i kyrkklockorna ringde den fruktade medicinmannen och 
klockaren Hipolito till mässan, lösa skott smälldes av i 
massa, brännvinet flöt i strömmar. Indianerna blevo 
asfulla. Munkarna drucko vin och spelade kasino. 

Bland andra förnöjelser reste man ett par såpade 
stänger på den öppna platsen mitt i byn. I toppen av dessa 
fäste man granna halsdukar, en brännvinsbutelj och annat 
lockande. Indianynglingarna försökte under skratt och 
jubel klättra upp och ta ned dyrbarheterna. Man dansade 
och hade mycket roligt. Danserna äro aymara- eller 
quichuadanser med quichua- eller aymaranamn. Dessa 
danser ha de troligen på senare tid lärt sig från fjäll¬ 
indianerna. Musiken till dessa danser återger jag här. 
Blott männen deltogo i dansen. De voro klädda i fjäder¬ 
prydnader, granna halsdukar, vita blusar och kjolar. En 
av de unga kavaljererna stoltserade t. o. m. i en av min 
hustrus underkjolar. 

Cavinas är en underlig mission! 



CAVIXAS MISSIOXSSTATIOX 


463 


Jag skall tala om cavinaindianernas sagor. De giva 
oss en god inblick i dessa indianers föreställningsvärld. 
Mina läsare måste ursäkta mina cavinavänner. deras 
realism och mig, att jag inte velat censurera dem. 1 

1 Alla här i boken tryckta sagor äro naturligtvis Återgivna, så som 
jag upptecknat dem, utan att jag tillåtit mig någon som helst litterär retu^ch. 
I ett par sagor, som jag publicerat som resebrev i tidningar, har jag lagt 
in några naturskildringar, som ej äro hämtade ur indianernas mun. 



TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. 


Sagor om demoner, djur m. m. från 
cavina- och tumupasaindianerna. 

shauva äro ej detsamma som chokiliua. De 
senare äro de avlidnas andar, de förra äro 
demoner, som ej identifieras med de avlidna 
och av vilka åtminstone de viktigaste ha ett 
bestämt utseende och bestämda karaktäris¬ 
tiska egenskaper. 

Indianerna berätta sagor om ishauva. Dessa äro ofta 
hemska och ha tycke av mardrömmar, och synes det mig 
mycket möjligt, att sådana drömmar ha givit upphov till 
flera av dessa sagor. Indianerna tro alla, att de upplevat, 
vad de drömt. Man diskuterar i Cavinas t. ex. om orsaken 
till den förre hövdingens död, och en del säga, att han dött, 
därför att han en natt sovit med gummiträdets demon, 
»Måniishåuva», som kom till honom i skepnad av en vacker 
flicka. Faktiskt är, att denne hövding blev sjuk, när 
han en gång i skogen sov ruset av sig. Där hade han 
denna »angenäma» dröm, som sedan gav upphov till be¬ 
rättelsen om huru han dött. Andra säga, att han blev 
förhäxad av klockaren Hipolito, vilken han på befallning 
av en munk givit prygel. 

Redan av reyesanos hörde jag berättas om i shauva. x 
I Cavinas och på Rio Mudidifärden lärde jag närmare 
känna föreställningarna om dem. Där berättade mig 
cavinaindianerna Francisco Mavo och Matéo Mayo samt 
framför allt tumupasaindianen Salvador sagor, som be- 

1 Se sid. 276. 






SAGOR OM DEMONER, DJUR M. M. 


-Bild 223. Sagobe rättaren Salvador från Tumupasa. 

handla människornas äventyr med ishauva. Ingen av dessa 
sagor fann jag vara gemensam för tumupasa och cavina. 
och inte heller talade de om samma ishauva. Jag vill 
därför först här redogöra för vad Salvador berättat, för 
att sedan övergå till de andras sagor. Tumupasaindianerna. 
som äro tacanaindianer, säga ishauva. Cavinas säga 
ishauva. Salvador berättade en hel del om dessa ishauva. 







466 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»Deshåhuahuay,» sade han, »är en ishauva, som 
ser ut som en människa, fast han är mycket större. Hans 
armar äro tjocka som lår. Han äter bara orm. Han jagar 
bara med tre pilar. En annan ond ande är Énaishauva 
(vattenanden). Denne lever i vattnet. Han rövar kvinnor 
på så sätt, att han tar utseende av kvinnans man. Han 
äter kvinnor. Om honom berättade Salvador följande: 

Det var en gång en kvinna, som hade blivit bortrövad 
av en man (ishauva). Denne förde henne först till Rio Beni 
och sedan in i skogen till en odling, där han hade sin 
hydda. I den odlingen hade han majs, mandioca, bananer, 
vattenmelon och sockerrör. Dagligen gick mannen på jakt. 
Han var en skicklig jägare, som dödade spindelapor, vrål- 
apor, pava 1 , pauchi 2 och vildsvin 3 . Allt detta gav han åt 
sin kvinna. Själv åt han bara ormar. 

Mannen hade sagt åt kvinnan, att när hon hämtade 
ved, fick hon ej gå nedåt sjön. En dag, när mannen 
var ute på jakt, tänkte kvinnan: »Jag undrar, varför han 
ej vill, att jag skall gå ned till sjön,» och så gick hon dit. 

När hon kom ned till stranden, fann hon där huvudena 
och benen av tjugu kvinnor, som mannen dödat och ätit 
upp. »Han tänker säkert äta upp mig också. Hur skall 
jag komma härifrån hem igen?» tänkte kvinnan. »Jag skall 
höra, vad han säger, när han kommer hem.» Hon gömde 
sig uppe på en trädstam i odlingen. 

När mannen kom hem, ropade han: »Kom och hjälp 
mig att bära! Jag har en så tung börda.» Hon svarade 
honom ej. Han sökte henne överallt, men han kunde inte 
finna henne. 

»Om jag nu hade henne, skulle jag äta upp henne. 
Varför åt jag inte upp henne förut!» sade mannen. 

Nu visste kvinnan, att han fört bort henne för att 
äta upp henne. Hon smög sig bort, och så vandrade hon 
in i skogen. 

1 Penelope. 

2 Crax. 

3 Dieotyles. 



SAGOR OM DKMONKR. 11JUR M. M. 


467 


»Hur skall jag nu hitta hem? länk. om han finner 
mig och äter upp mig,» tänkte hon. Så kom hon till en 
sjö. Där höll en skedstork 1 på att fiska. 

»Vet du, var min far och mor bor?» sade hon. 

»Det är ej långt bort.» sa«m iageln. 

»Vill du ir_:e hjälpa mig?» sade hon. 

»Jag skall fiska förs! > sade skedstorken. På samma 
sätt svarade han henne flera gånger. Hon gick via^re. 
Nu hade hon ingenting att äta. Solen sken, och det 
haglade. Hon åt haglen, men de mättade inte. Sä träffade 
hon en jättestork 2 . 

Hon frågade denne, om han visste, var hennes far 
och mor bodde. »Det är ej långt härifrån,» sade storken. 
»Sätt dig på min rygg, skall jag föra dig ditl När vi »flyga, 
får du inte titta ned, ty då ramla vi bägge till marken,» 
sade storken. Hon satte sig på storkens rygg, och de flögo 
upp i luften allt högre och högre. Då kunde kvinnan 
inte låta bli att titta ned för att se, om de voro nära 
hemmet. De ramlade bägge ned och slogo ihjäl sig.» 

Denna saga, som gisslar kvinnans nyfikenhet, är möj¬ 
ligen en indianisering av en europeisk saga. 

Rockan är barn till Énaishauva, sade Salvador. Flera 
av ishauva har Salvador sett. I Rio Negro, en biflod till 
Rio Beni, såg han för flera år sedan »Måmamåmalshauva». 
Det är en väldig alligator, som har två svansar. Även 
sköldpaddstrollet, »Dåtilshauva», har han sett. Den är 
väldig. Huvudet är stort som på en tapir. Den samlar 
omkring sig alla andra sköldpaddor, små och stora. Även 
»Bururuishauva» har Salvador mött. Det är en väldig 
groda, 3 som även har sin saga. 

»Där var för mycket länge sedan en gammal gubbe 
och en gammal gumma, som bodde ensamma i skogen. 
En dag hade gubben gått på jakt. Gumman väntade 
honom på kvällen, men han kom ej tillbaka. I tre dagar var 

1 »Amianåvi». Ajaja rosea. 

2 »Uamatti*. Mycteria. 

8 Det finns här en mycket stor grodart. 



468 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR T SYDAMERIKA 

han borta. Gumman gick för att söka reda på gubben. 
Hur hon gick i skogen, kom hon alldeles vilse. Hon var 
mycket hungrig. Till slut hittade hon gubben. Han hade 
också gått vilse. Han hade dödat ett vildsvin. Då det hade 
regnat, var hans elddon (flinta, stål och fnöske l ) alldeles 
vått, så att han ej kunde göra eld. 

De voro mycket hungriga och kunde inte hitta ut ur 
skogen. Så drevo de länge omkring. Till slut kommo 
de till en odling, och de funno, att det var deras egen 
odling. De gingo till sin hydda. Även där var ingen eld. 
De voro mycket hungriga. 

De gingo till grodtrollet, »Bururuishauva», som bodde i 
närheten och bådo henne om eld. Grodan ville ej ge någon 
eld. De sade, att de voro mycket hungriga. Till slut gav 
grodan dem en liten brand, sedan de lovat, att de ej 
skulle giva eld åt någon annan. 

»Ger ni bort av elden, kommer jag och släcker er 
eld med min urin,» sade grodan. De hade nu eld. Över 
denna stjälpte de en stor kruka. 

En dag gingo de bort till gubbens svåger. Då passade 
ett par pojkar på att stjäla eld. När grodan såg, att de 
hade stulit av elden, blev hon mycket förbittrad och 
hoppade till gubbens och gummans Stuga och släckte 
deras eld med sin urin. När de kommo hem, hade de ingen 
eld. Gubben gick till grodan och bad henne om eld, 
men hon ville inte giva dem någon eld, därför att de ej 
vaktat den eld, hon gav dem, ordentligt. Han bjöd henne 
ett vildsvinslår för elden, men hon ville ej ge någon 
eld. Gubben tog då en påk och slog ihjäl grodan. Han 
gick sedan för att söka eld på annat håll och träffade 
en man. 

»Varför slog du ihjäl grodan? Hon kommer igen och 
hämnas,» sade mannen. Sedan lärde han gubben att göra 
eld med pilgräs, bambu och bomull. 2 

1 Detta slag av elddon ha indianerna naturligtvis fått från de vita. 

2 Detta är dessa indianers ursprungliga elddon. Med pilgräset borrar 
man genom bambun, som genom friktionen blir varm och till slut börjar 
glöda. 




SAGOR OM DEMONER, DJUR M. M. 4t)9 

En dag kom grodan i skepnad av en stor kvinna 
för att äta upp gubben. Xär hon kom in i hyddan, tog 
han en påk och slog äter ihjäl henne. Hon försvann 
då och tog skepnad av en stor fisk. 

En dag cick crubben med ett av sina barnbarn ned 
till en smr sjö. 


Bild 224. Sagoberättaren Salvador från Turanpasa badar, såsom dessa indianer 
bruka, med kläderna på. Rio Madidi. 


Nordenskiöld. 











470 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»Vad är det för en stor fisk?» sade pojken. Gubben 
samlade ihop allt folket, för att de skulle fånga fisken. 
De spetsade den på störar, och så drogo de den upp på 
land. Där gjorde de upp en stor eld för att bränna fisken. 
Lagd på elden förvandlades den åter till en groda. "Med 
sin urin släckte hon elden och hoppade åter till floden. 

En dag hade gubben och gumman lagat stark chicha. 
De gingo sedan till sin svåger för att bjuda honom till 
sig för att dricka chicha. Denna hade de i tvenne krukor. 
Medan de voro borta, kom grodan och urinerade i chichan. 

När gubben och gumman kommo hem med svågern, 
bjödo de honom först på chicha. 

Han drack chicha och föll till marken och var död. 

»Vad är det för chicha? Ser du inte, att din bror 
är död?» sade gubben. 

»Han är bara full,» sade gumman. 

Sedan drucko också gumman och gubben av chichan 
och dogo bägge två. 

Grodan försvann i floden.» 

En annan av de mänga demonerna är vildsvinstrollet 
»Huabufshauva» b Den ser ut som en människa, befaller 
över vildsvinen och brukar röva män till sällskap åt 
sig. »Huabuishauva» har också sin saga, som Salvador 
berättat för mig. 

»Där bodde en man tillsammans med sin hustru, sin 
svärmor och sin lille gosse. Mannens bror hade för tre år 
sedan blivit bortrövad av vildsvinstrollet och nu vandrade 
han omkring med vildsvinen i skogarna. 

Mannen kunde inte jaga någonting. Han förstod bara 
att fånga fisk med gift, fånga en eller annan sköldpadda 
och samla sköldpaddsägg, men han kunde inte döda några 
vildsvin, några spindelapor, vrålapor eller hönsfåglar. 
Hans svärmor gnatade därför ständigt på honom. 

’Vad är du för en man, som inte förstår att jaga. 
Vi äro hungriga efter kött. Du måste gå ut och försöka 
igen,’ sade gumman. 

1 Mysksvinet, Dicotyles labiatus. 



SAGOR OM DEMOXEK, DJUR M. M. 


471 


Mannen var alldeles utledsen pä allt grälet och tänkte: 
'Det vore bäst. om jag träffade min bror. Dä skulle jag 
följa honom.’ 

En dag grälade gumman åter på svärsonen. Han 
höll på med sin odling. Ti äro hungriga efter kött. Hade 
jag vetat det, hade jag inte givit min dotter åt en man. 
som inte kan jaga. Du måste försöka skaffa hem något att 
äta,’ sade svärmodern. 

Mannen lovade, att han morgonen därpå skulle gå 
för att fånga fisk med gift, och så bad han sin hustru 
rosta 1 honom ett par bananer att ta med sig. Hon 
rostade ett par bananer. Så tog han gift med sig, och 
tidigt följande morgon begav han sig i väg. Han gick 
först helt långsamt, tänkande på i vilken bäck han bäst 
skulle kunna förgifta fisk. Så tänkte han på sin bror. 
'Om jag ändå kunde träffa honom, så att jag slapp att 
ständigt höra min svärmors gräl.’ 

Det brakade och grymtade i skogen. 2 Brodern, som 
var med vildsvinen, hade känt, att hans bror tänkte på 
honom 3 , och så skilde han sig ett stycke från hjorden 
och träffade brodern. 

'Hur står det till, store bror?’ sade den yngre brodern. 

'Hur står det till, lille bror?’ sade den äldre brodern. 

Den yngre brodern berättade, att hans svärmor 
ständigt grälade på honom, och så bad han att få följa 
med vildsvinshjorden. 

'Det får du inte. Det är ett hårt arbete, ständigt 
måste jag driva omkring med svinen. Vi måste gå långt 
för att samla frukter och rötter, och så måste jag klättra 
upp i träden för att skaka ned frukterna. Jag ska binda 
fem vildsvin åt dig, två hannar och två honor och så 
vildsvinstrollet. Vildsvinen utom trollet ska du döda, och 
sedan ska du skicka hit din svärmor och bära hem trollet, 

1 1 askan rostade bananer äro här en vanlig vägkost. 

2 Härmades av berättaren. 

3 Det är egendomligt, att denna föreställning även finnes hos indianerna. 



472 FORSKNINGAR OCH ÄYKNTYR I SYDAMERIKA 

som jag ska binda, som om det vore dött,’ sade den äldre 
brodern. 

Den yngre brodern dödade vildsvinen, och så tog 
han två på ryggen och bar dem hem. När svärmodern 
fick se honom, ropade hon åt dottern: 'Gör upp eld, 
din man kommer hem tungt lastad.’ 

När gumman fick se vildsvinen, blev hon helt nöjd. 
'Var har du dödat dem?’ sade hon. 

'Här helt nära träffade jag hjorden,’ sade han. 

'Hur många dödade du?’ sade hon. 

'Fem stycken. Vill du inte hjälpa mig att bära hem 
dem. Där hänger en stor galt alldeles intill stigen. Den 
kan du gärna bära hem,’ sade mannen. Det var gumman 
genast med om. Hon ville ta sin dotterson med sig, men 
det tyckte mannen var onödigt, ty det var alldeles nära, 
som vildsvinet var upphängt. 

Helt belåten vandrade gumman i väg. Vid stigen i 
ett träd fann hon den stora galten upphängd. Hon tog 
loss den och tog den på ryggen för att bära hem den. 
När gumman skulle gå, tog galten gumman och rusade 
i väg, bärande henne till hjorden, som var i närheten. 
Där förvandlades hon till en sugga, och en sugga är hon 
fortfarande. 

När mannen kom hem, frågade hans hustru, vart 
hennes mamma tagit vägen. 'Hon kommer snart tillbaka,’ 
sade mannen. 'Det är inte så nära, och galten är tung 
att bära.’ När modern fortfarande inte kom, blev dottern 
orolig. Hennes man berättade då, att svärmodern blivit 
förvandlad till en sugga. ’Det var därför, att hon var 
elak och ständigt grälade på mig,’ sade han. 

När den yngre brodern vill ha kött, då binder den 
äldre brodern några vildsvin åt honom, för att han skall 
kunna döda dem. På så sätt har han alltid kött i 
hyddan.» 

Var och en, som läser denna saga, måste erkänna, 
att den ej saknar humor. Den kunde reproduceras i 
Fliegende Blätter. 




Cavinakvinnor liära liem vatten 















SAGOR OM DEMONER, DJUR M. M. 


475 


Ha indianerna känsla för humor? Bästa svaret på 
denna fråga giva sagorna. Få av dem äro humoristiska, 
och dessa äro i regel de obetydligaste. Mänga äro hem¬ 
ska och sakna fullständigt lustiga motiv. När sagorna 
berättas, skratta indianerna likväl rätt gott. De skratta, 
när någon blivit lurad, när någon varit riktigt knepig. 

Jag sade, att nästan varje större djurart har sin 
ishauva. Vi skola återgiva, vad Salvador berättade om 
vrälaptroilet, »Duishauva», och spindelaptrollet, »Blliua- 
Ishauva». Dessa se ut som apor men äro stora som 
människor. 

»Där bodde,» sade Salvador, »en man tillsammans 
med sin yngre bror, svåger och svägerska. Svågern bru¬ 
kade om aftonen gå på jakt, och på rnornarna kom han 
hem med mycket spindelapor och vrålapor. När han gick 
på jakt, hade han blott en klubba 1 av chonta med sig. De 
andra undrade mycket, hur han kunde döda så många 
spindelapor och vrålapor. 

En afton smög sig den yngre av bröderna efter honom 
och såg, hur han klättrade upp i ett träd, där spindel¬ 
aporna so vo, och dödade dem med klubban. Han berättade, 
vad han sett, för sin äldre bror. Denne varnade svågern 
och sade: 

’En dag komma spindelaporna och vrålaporna att 
ta fast dig och döda dig.’ 

'Det är ingen fara,’ sade svågern. 

En afton bad denne den yngre brodern komma med 
på jakt. Han tog sin klubba. Brodern tog torrt pilgräs 
att lysa med. De smögo sig till ett träd, där vrålaporna 
sovo. Svågern klättrade upp för en lian. Där uppe kastade 
sig vrålaporna över honom och sleto honom i stycken. 
Sedan härmade vrålaptrollet hans röst och ropade, 
kastande ned svågerns huvud: 

Tass pä, där kommer en vrålapa!’ Därefter kastade 
han ned ett av hans ben, ropande: 'Där kommer en stor 

1 Sagan ger oss en etnografisk upplysning. Vi få veta, att indianerna 
här förut kände klubban. 



FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


47 8 

vrålapa!’ På så sätt kastade han ned hela hans kropp. 
Till slut ropade han: 'Tänd pilgräset, och samla ihop vrål- 
aporna, jag dödat!’ Gossen tände och såg huvudet och 
de andra bitarna av svågerns kropp. Förskräckt sprang 
han hem och berättade, vad han sett. 

'Var det inte det, jag sagt,’ sade den äldre brodern. 
Systern var mycket sorgsen. 

På morgonen kom svågern likväl hem . 1 Han hade 
plockat ihop bitarna av sin kropp. Först trodde de inte, 
att det var han. Ilan var alldeles blodig. Ilan gick nu 
att bada och tvättade av sig allt blodet. 

Ett par dagar var han hemma. Sedan gick han åter 
en afton ut för att jaga. Den äldre brodern varnade 
honom. Han sade, att han inte skulle låta fånga sig. 

I ett träd voro många spindelapor. Han klättrade 
upp. Yrålaporna hade likväl varnat spindelaporna. När 
han kom upp. togo de honom fast. 

'Hur ska vi nu göra. att han inte kommer igen?’ 
sade de. 

- 'Bäst är att bränna upp honom,’ sade vrålaporna. 

Så frågade de honom: 'Vad för ved använder du, 
när du rostar de våra?’ 

'Grön ved,' sade mannen . 2 De samlade ihop grön 
ved, och så gjorde de en chapapa 9 . 'Vad binder du de 
våra med?’ frågade de. 

Han nämnde en helt svag lian . 2 Med denna bundo 
de honom på chapapan. Den gröna veden tände mycket 
dåligt, och när den började brinna, släckte han den med 
sin urin. 

De stora spindelaporna började bli hungriga och klätt¬ 
rade upp i träden för att söka frukter. De satte en liten 
spindelapa att. vakta elden. När mannen såg, att de andra 

1 Detta att bli levande igen, även om man varit skuren i bitar, är så 
typiskt för indiansagorna. Något liknande kan även förekomma i en mar¬ 
dröm. I feberfantasier liar jag någon gång tyckt mig vara i flera bitar. 

2 Här skrattade de indianska åhörarna (eavinaindianer) mycket. 

3 Rostställ. 




Bild 226 .. Cavinagosse. 

gått, ryckte han sig loss och sprang sin väg. Sedan 
gick han hem.» 

Ursprunget till denna saga synes mig mycket väl 
kunna vara en mardröm, som någon jägare haft. 

Ett annat av de många trollen i skogen är »Bakazåhua- 
Ishauva». Om detta berättar Salvador följande: »Där var 
en man, som brukade dagligen döda flera tinamider. En 













478 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

dag mötte han en stor orm, 'Bakazåhu aishauva’, herre 
över tinamiderna. Denne sade: 'Varför dödar du mina 
höns ? 1 Om du vill bliva vän med mig, skall jag göra 
alla djuren tama, så att du lätt kan döda dem.’ Ormen 
hade rest sig upp rak lång. 

'Jag bryr mig ej om att vara vän med dig. Jag skall 
döda dig,’ sade mannen. 

'Nej, döda mig icke utan bliv vän med mig!’ sade 
ormen. 

Mannen gick fram och omfamnade ormen. Denna 
slingrade sig omkring honom. Ormen förde en hjort helt 
nära mannen, och han dödade den. Även två vildsvin 
dödade han. På så sätt dödade mannen många djur, 
som ormen gjort helt tama. När mannen kom hem och 
hade träffat sin vän ormen, sade hans hustru åt honom: 
'Vad du luktar illa. Du luktar av alligator .’ 2 

En natt, när mannen låg med sin hustru, kom ormen 
in och lade sig bredvid henne. I sömnen slog hon ut 
med armen och kände något kallt. 

'En orm! En orm! Vakna! Det är en orm i bädden ,’ 3 
ropade hon. Innan mannen hade vaknat, tog hon en 
klubba och slog av ormen. 

'Vad har du gjort!’ sade mannen. 'Varför har du 
dödat ormen, som var min vän? Nu kommer jag inte mera 
att så lätt kunna döda djuren i skogen. Ormen gjorde 
dem tama.’ 

Sedan ormen dött, voro djuren i skogen skygga.» 

Salvadors ishauvasagor äro i regel ej vidare realisti¬ 
ska. Dock finnas ett par undantag . 4 Den ena är en hemsk 

1 Tinamiderna kallas överallt i Sydamerika av mestizerna och de vita 
för rapphöns. 

a En del stammar använda alligatorsfett som parfym. Cavina och tro¬ 
ligen även tumupasaindianerna ha bättre smak. De tycka om vanilj och 
andra välluktande örter. 

8 Det är i tropikerna ett ganska vanligt äventyr att finna en orm i 
eller intill bädden. Farligast är att sova på marken i gamla, ruckliga, över¬ 
givna hus. Jag har t. ex. i S:a Rosa de Yacuma sett en bolivian skaka en 
giftorm ur sin bädd på morgonen. 

4 Dessa har jag ej velat utesluta, för att Salvadors sagosamling här skall 
vara alldeles fullständig. 



SAGOR OM DEMONER, DJLR M. M. 


479 


skildring av indiansk svartsjuka. Den andra är homo¬ 
sexuell. 

Egendomligt är, att hjorten liksom hinden spelar en 
stor roll i de indianska kärlekssagorna. Vi ha redan lärt 
känna detta i en saga, som jag återgivit i det föregående. 
Även från aymaraindianerna har jag hört en kärlekssaga 
om hinden. 

Salvador berättade: »Det var en man, som bodde i 
skogen med sin hustru och sin son. Mannen var en stor 
jägare och gick dagligen på jakt. 

Hustrun brukade ständigt fråga honom: ’När kom¬ 
mer du hem?’ 

En dag gick mannen åter på jakt. Hustrun frågade 
honom ivrigt, när han skulle komma hem. Han visade, 
att solen skulle stå högt. Han tyckte, att det var miss¬ 
tänkt, att hustrun var så ivrig att veta, när han skulle 
komma hem, varför han stannade kvar i närheten av 
sin hydda. Efter en stund gick hustrun till odlingen. 
Hon högg ned bananer. Så hörde han henne ropa: 'Hjort, 
är du där?’ 

’Ja,’ svarade hjorten, 'Dukilshauva'. 

Hon gick till hjorten och låg med honom. Efter en 
stund gick hon åter tillbaka till hyddan. 

Mannen följde nu efter hjorten, och så sköt han en 
pil rätt i pungen på honom, och så dödade han honom. 
Därefter skar han av pungen och lemmen och bar hem 
dem. Där träffade han sin son, som kom hem från 
jakten. 

'Vad har du dödat?’ frågade fadern. 

Två vildsvin,’ sade sonen. 

'Tag det här och stek det, men säg ingenting åt 
din mamma!' Sonen tog pungen och lemmen av hjort¬ 
trollet och rostade dem på elden i hyddan. 

'Vad har du dödat i dag?’ frågade modern. 

Två vildsvin,’ sade sonen. 

'Det ser fett och gott ut, det, som du rostar där,’ sade 
modern. 



480 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

'Vill du smaka?’ sade han och gav sin mor pungen 
och lemmen av hennes älskare. 

Hoii åt. 

Efter en stund kom mannen in. 'Du har ätit din 
älskares pung och lem., och nu ska jag döda dig,’ sade 
mannen och slog ihjäl henne.» 

En annan av de många ishauva, som göra världen 
otrevlig för människorna, är »Ibabånaishauva». Ibabåna 
är den elektriska ålen, vilken bidrager till att göra badning 
på djupt vatten i dessa trakter till ett riskabelt nöje. 
Salvador sade, att han aldrig har sett »Ibabånaishauva» 
men att han har hört honom vissla. Han lever icke i 
vattnet, som man skulle tro, utan uppe i luften. Han 
dödar människor. 

»Det var en man, som låg full vid vägen. Då kom 
'Ibabånaishauva’. Han tänkte först äta upp honom. Sedan 
tänkte han: 'Jag skall ta honom med mig till kamrat,’ 
och så slickade han honom i ansiktet. 

'Varför slickar du mig i ansiktet,’ sade mannen. Han 
trodde, att det var hans hustru . 1 Så tittade han upp 
och såg, att det var 'Ibabånaishauva'. 

'Vill du följa med mig,’ sade trollet. 

'Nej, jag har hustru och barn, och så har jag inte 
vingar som du,’ sade mannen. 

'Vill du inte följa mig, så äter jag upp dig. Du kan 
sätta dig på min rygg,’ sade 'Ibabånaishauva'. Mannen 
satte sig på trollets rygg, och de flögo i väg. De flögo 
allt längre och längre. 

'Låt mig komma ned!’ sade mannen. Då det inte 
ville låta honom komma ned, skändade han det . 2 Då 
blev trollet ursinnigt. 

'Vad. gör du ,’ 2 sade det, och kastade mannen till 
marken, så att han slog ihjäl sig.» 

Jaguaren har naturligtvis också sin ishauva. Det är 
en väldig jaguar, som är stor som en ko. Den har sVarta 

1 Indianerna bruka ej kyssas. 

2 Förmildrat, 



SAGOR UM DEMONER, DJUR M. M. 


481 


ben och är svart på bröstet. Hans bostad är i en stor 
håla. »Huaråvoishauva» är myrslokstrollet. Det är alldeles 
vitt. Det dödar människor. 

Ett särskilt slags ishauva äro de, som bo i gamla 
träu. »Zåkuaishauva» är en helt liten, svart ande, som 
ser ut som en människa. Den bor i ett slags väldiga 
träd, »zåkua», som ha röda blommor. »Zåkua» är ett 
mycket lätt trädslag, som oj duger till någonting. Zåkua¬ 
ishauva är ej farlig. 

»Måhuiishauva» ser ut som föregående. »Måhui» är 
ett annat träd. Det är farligt att fälla dessa träd. Män¬ 
niskorna bliva skrämda, när de hugga ned dem. Trollet 
blir förargat. Annars är Måhuiishauva ej farlig. 

Salvador talade alltid om en Zåkuaishauva, en 
Måhuiishauva. Varje större träd av dessa två slag synes 
likväl ha sin demon. 

Trots att Salvador levat i många år med cavina- 
indianerna, voro hans isliauvasagor olika deras. Vi. skola 
nu övergå till dessa senare. Cavinaindianerna kalla demo¬ 
nerna »ishauva». 

När det är liten solförmörkelse, då äta myror på 
solen. När det är stor solförmörkelse, då äta palometa- 
fiskar 1 solen. Då äro cavinaindianerna rädda, att solen 
skall försvinna och det skall bli alldeles mörkt. För¬ 
svinner solen, komma onda andar fram över allt. Ur 
krukstöden i eldstaden kommer en särskilt farlig demon. 
De onda andarna äro rädda för röken från veden av en 
palm, motaeu 2 . 

Cavinaindianerna skilja på en hel mängd demoner, av 
vilka jag troligen ej känner alla. De voro nämligen mindre 
meddelsamma än Salvador, detta antagligen beroende på 
order eller hot från munkarna, som ej kunde vara glada 
åt att jag konstaterade, alt kristendomen i missionen gjort 
ytterst små framsteg. 

1 Serrosalmo. 

2 Attalea princeps. 



4 82 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Även cavina tro på trollkarlar, som ha förbindelse 
med andarna. Den fruktade trollkarlen i Cavinas är 
Hipolito. När han förhäxar någon, magrar och magrar 
denne, tills han dör. »Han känner något gift, som han 
lägger i majsölet,» sade en cavinaindian till mig. Hipolito 
tjänstgör, som nämnt, i missionen som klockare. 

»Ilipåmuishåuva» är vinddemonen. Det är en liten 
gosse. När det åskar, är det »Hipåmuishåuva», som spelar 
boll. Därför far åskan hit och dit. »Caranålma » 1 är en 
ande, som har fotterna riktade bakåt. Han ser ut som 
en människa, är ond och äter folk. En annan demon, som 
ser ut som en människa är »Ashahuåhua». »Uhui» ser 
också ut som en människa. Hans armar äro tjocka som 
lår. Han äter bara orm. Han jagar bara med tre pilar. 
Uhui är identisk med tumupasas »Deshåhuahuay». Cavina- 
indianerna säga, att gummiträdet har ishåuva. Denna 
kalla de, som nämnt, »Måniishåuva». En flicka slog ett 
gummiträd med en käpp. Demonen i gummiträdet sade 
då: »Som du slagit mig, skall jag slå dig.» Flickan fick 
kort därefter svåra bölder på kroppen, för vilken sjuk¬ 
dom hon snart dukade under. När indianerna tappa 
gummiträden, gör demonen dem ej något ont, ty de äro 
befallda av de vita att utföra detta arbete. »Eråruishåuva» 
är en ond ande, som inte har något huvud. Om denna 
demon berättade mig Matéo Mayo följande: 

»Det var en gång en gosse och en flicka, som gått 
för att göra sitt tarv. De fingo då se en vacker blomma. 
De gingo åt det håll, där blomman var. Då sågo de den 
längre bort. Åter sökte de att gå fram till blomman, 
åter flyttade den sig längre bort. På detta sätt kommo 
de till 'Eråruishåuvas’ hydda. Blomman var Eråru- 
ishåuvas mamma. Hon ville ha flickan till kvinna åt 
sin son. , ' ! 

En dag skickade hon gossen och flickan till åkern för 

1 Armentia har skrivit något litet om araona- och cavinaindianernas 
religiösa föreställningar. Han omtalar dem som en stam. Av Armentias 
»gudar» kände Matéo och Francisco blott till »Caranähua». De andra hade 
de ej hört talas om. Armentia. Navegacién 1. c. sid. 64. 








Cavinaimlianska kommer hem från odlingen. 












SAGOR OM DEMONER, DJUR M. M. 483 

att hämta majs. Där växte bara platanillo x , 'chihuicåca’. 
Gossen och flickan voro hungriga och gingo för att söka 
något att äta. På så sätt kommo de till solens, 'ihéti’, 
åker. Där togo de majs för att äta. Då ropade en liten 
papegoja, 'pétchi', som var satt att vakta åkern: 'Där 
är någon, som stjäl majs.’ 

Då kom solen. Han frågade dem, om de voro gossen 
och flickan, som blivit lockade till Eråruishåuva. När 
solen hörde, att de voro dessa, tyckte han synd om dem. 
Han ville ha flickan till kvinna. Solen var redan gift med 
jaguaren. 

Flickan stannade hos solen. En dag hade flickan 
målat sig i ansiktet och hade också målat solen. Jaguaren 
frågade då, varifrån han fått färg att måla sig med. Han 
visade på en motacupalm. Jaguaren klättrade upp i toppen 
på palmen. När han var däruppe, högg solen av trädet, 
så att jaguaren föll ned och slog ihjäl sig. 

Solen tog flickan till kvinna. Nu kommo jaguarens 
alla släktingar, stora och små. Jaguarens mamma sade 
åt solen: ’Du har dödat min dotter.’ 'Nej, hon har dött 
av sjukdom,’ sade solen. 

Jaguarens mamma erbjöd solen sin andra dotter 
till kvinna. Solen hade redan kvinna ocli ville ej ha 
jaguarens dotter. Hon skickade likväl dit henne, men 
han ville inte ha henne. 

Flickan var redan havande och födde ett barn åt solen. 
Hon började likväl längta hem. Solen sade då, att hon 
kunde gå hem. Han skalle vänta på henne utanför byn. 
Hon gick till byn och träffade sina släktingar, sin pappa 
och mamma. 

'Det var länge, sedan vi sågo dig, och du är gift och 
har barn också,’ sade de. Hennes mamma tog barnet 
till sig men sköt det genast ifrån sig. Det var mycket 
hett, ty det var solens barn. 

Dottern blev förargad, tog barnet och gick och kom 
aldrig mer tillbaka.» 

1 Helieonia. 



484 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Francisco Mayo berättade mig också en ishåuvasaga 
utan att giva demonen något särskilt namn. 

»Där var,» sade han, »en man, som kom till en kvinna 
och hennes man och begärde deras dotter till kvinna. 
De ville inte först giva honom sin dotter, ty de fruktade, 
att han skulle slå henne. Han lovade, att han skulle 
behandla henne riktigt väl och aldrig slå henne. De gåvo 
honom då sin dotter. 

En dag var han ute med sin hustru för att samla 
paranötter. De voro ännu alldeles färska. 'Jag skall 
klättra upp i trädet efter frukterna,’ sade mannen. ’Du 
ska stanna här, men du får inte se upp i trädet, för då 
kan det hända, att jag faller ned,’ sade mannen. Han 
klättrade upp i trädet. När han samlat ihop en hel del 
parafrukter, frågade han: 

’Är du där?’ 

’Ja!' sade hon. 

'Han släppte parafrukterna i huvudet pä henne, så 
att hon dog. Sedan klättrade han ned ur trädet och åt 
upp sin hustru. 

När han kom hem, sade han, att han råkat i olycka. 
Han hade varnat sin hustru, men ändå hade hon gått 
under trädet, när han kastade ned parafrukterna. Man¬ 
nen bad nu svärföräldrarna, att de skulle giva honom 
sin andra dotter till kvinna. Därtill gåvo de sitt sam¬ 
tycke. 

Här upprepas hela sagan. På samma sätt, som han 
dödat sin första hustru, dödade han henne. 

Han gifte sig med den tredje systern. En dag sade 
han åt henne, att de skulle gå och samla paranötter. 

Mag skall klättra upp i trädet efter frukterna. Du 
ska stanna liär, men du får inte se upp i trädet, för då 
kan det hända, att jag faller ned,’ sade mannen. Han 
klättrade upp i trädet. 

I stället för att vänta under trädet gick hon om¬ 
kring i skogen och sökte ihop ved. Där fann hon benen 




Bild 228. Cavinaiiidiaiu-n Salvador i sin cocaodling. 


.31. — Nordenskiöld. 










SAGOR Oil DEMONER, DJUR il. il. 


487 


av sina systrar. Då förstod hon, att han dödat dem, och sa 
sprang hon sin väg och gömde sig . 1 

Han ropade na: ’Är du där?’ Hon svarade ej. Ater 
ropade han: ’Är du där?’ Han fick intet svar. Flera 
gånger ropade han men fick intet svar. 

Tänk, att hon sprungit sin väg. Jag, som ämnade 
döda och äta upp henne.’ Så klättrade han ned ur trädet. 
Han var mycket hungrig. Han skar av sig vaden och åt 
upp den men blev ej mätt. Så skar han av sig andra 
vaden men blev likväl ej mätt. Han skar av sig låret men 
blev ändå inte mätt. Han skar av sig andra låret. Nu 
kunde han ej resa sig. Det såg hans hustru. Hon kom 
fram och dödade honom med en.påk. 

Denne man var en ishåuva.» 

Cavinas sagor handla ej om djurdemoner på samma 
sätt som de sagor, som Salvador berättade. De säga ej, 
att de i dem uppträdande djuren äro ishåuva. 

Följande saga berättades mig av Matéo Mayo. »Det 
var en gång en trollkarl, »yanacöna», som hade sänt ut tio 
män för att jaga. De hade farit över Rio Beni och liade 
dödat visselapor, vrålapor, spindelapor, vildsvin och tapir. 

På kvällen höllo de på att halstra, vad de hade dödat, 
och så lade de sig att sova. Blott en var vaken. Då 
kom nattapan (quatro ojos), »riquiriquiba», och åt upp 
ögonen på nio av männen. Den tionde var vaken. När 
den kom för att äta hans ögon, visade han apan ändan. 
'Där är mitt öga,’ sade han. 

De försökte att fara tillbaka över Rio Beni men 
stjälpte med kanoten, så att alla de blinda drunknade. 
Mannen, som var överlevande, visste ej, hur han skulle 
komma hem. Han bad en liten fågel, »enåbuni», låna honom 
sin kanot. När han steg i kanoten, sjönk denna. 

Då kom en alligator. Det var en väldig best. Man¬ 
nen satte sig på alligatorns huvud. Denne lovade att föra 
honom över, men i stället förde han honom fram och 
tillbaka på vattnet. 

1 Erinrar om den av Salvador berättade sagan sid. 466. 



488 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

För att komma i land sade mannen: ’Jag behöver 
göra mitt tarv.’ 'Gör på min rygg, jag ämnar äta upp 
dig,’ sade alligatorn. 

När alligatorn kom nära stranden, högg mannen fast 
i en gren, som hängde ut över vattnet, och försökte att 
svinga sig upp. Innan han lyckades komma upp, bet 
alligatorn av honom hans ena ben. Skrikande begav 
han sig hem, förvandlad till en ’ahåri ’ l . Trollkarlen, som 
hörde honom skrika, förstod, att männen blivit dödade 
och inte skulle komma tillbaka.» 

Denna saga verkar som en riktig mardröm. Nästa 
saga är berättad av Francisco Mayo. Den verkar också 
som en dröm. 

»Där var en gosse, som tyckte mycket om honung. 
Hans farbror hade varit ute och samlat honung. När han 
kom hem, bad gossen honom om honung. Han fick en 
tatuma 2 med honung. Den drack han ut. Så bad han om 
mer och fick mer. Det åt han genast upp. Så bad han om 
ännu mer, men nu hade farbrodern ingen honung kvar. 
Han berättade, att där var honung i ett ihåligt träd, men 
han hade inte kunnat komma åt honungen. Gossens 
mamma, som tyckte synd om sin gosse, lovade att gå 
med honom och söka ta fram honungen ur trädet. 

När de kommo till trädet, stack mamman in armen i 
hålet för att ta ut honungen men fastnade med armen. 
Där satt hon och kunde inte komma loss. Till slut dog 
mamman. Gossen, som väntade nedanför trädet, var mycket 
hungrig. Gamarna, 'hamåni', kommo och åto upp modern. 

’Följ med oss, så skola vi flyga till himmelen!’ sade 
gamarna, och gossen flög med dem. Han var mycket 
hungrig. De hade ingenting annat än ruttet kött, och 
det kunde han inte äta. Så träffade han en stork, ’zaråma’. 
Denne hade mandioca och bananer. 

Gossen följde storken. Denne förde honom till en 
sjö, där de fiskade. Pojken var mycket sorgsen och 

1 En insekt, som liar ett pipande läte och liknar kackerlackan. 

2 Trädkalebass. 



489 



Bild 229. Några av våra cavinaföljeslagare på Madidifärden. 


undrade, huru hans släktingar, hur hans bror och syster 
och farbror kunde ha det. Så flög han med storken 
hem till byn. När de kommo fram, lämnade honom storken 
och flög sin väg. Han försökte åter flyga men kunde 
inte mera . 1 I byn träffade han sina släktingar.» 

Följande lilla saga berättade också Francisco för mig. 


Kanske vaknade han! 















490 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»Det var,» sade han, »en mamma, som skulle gå till 
odlingen. Innan hon gick, bad hon sin dotter, att hon 
skulle bada sin lilla bror i varmt vatten. När modern gått, 
satte systern en stor gryta på elden, och i den stoppade 
hon ned sin lille bror. 

När mamman kom hem, fann hon gossen kokt på 
elden. Hon blev ursinnig och slog sin dotter. Denna 
sprang sin väg. När dotterns man kom hem, gick han 
ut för att söka sin hustru. Han fann henne stående i 
vattnet upp till midjan. Mannen bad henne komma i 
land, men hon ville inte utan gick allt längre ut i vattnet, 
tills hon försvann. 

Hon är nu förvandlad till en vit apa, 'ahahuåhua'.» 

En annan av Franciscos sagor lyder så: 

»Det var en man, som levde ensam med sin mamma 
och pappa. Han hade inte funnit någon kvinna åt sig. 
Därför gick han omkring och var sorgsen. En dag var 
han i odlingen. Han sade då högt för sig själv: 'Tänk, 
att jag icke har någon kvinna!’ 

'Vill du inte ha mig till kvinna,’ sade en sengångare, 
som satt uppe i ett träd. Mannen klättrade upp i trädet 
till sengångaren. Sedan besökte han henne dagligen, tills 
hon till slut blev havande. 

Mannen, som förut alltid varit sorgsen, blev nu helt 
glad. Skrattande kom han hem från sitt arbete. Modern 
undrade, varför han blivit så glad. En dag smög hon 
sig efter honom och såg, huru han träffade sengångaren. 
När sonen gått, gick modern fram och slog ihjäl henne. 

Sonen kunde ej finna sin kvinna. Han sökte henne 
överallt. Till slut försvann han från hemmet och kom 
aldrig mer tillbaka.» 

Troligen skildrar en sådan saga som denna en mans 
förhållande till en kvinna av en främmande, föraktad 
stam. Början av sagan påminner mycket om en saga 
om hinden, som jag berättat från reyesanosindianerna . 1 

Följande saga, vilken även berättats för mig av 

1 Se sid. 277. 



SAGOR OM DEMONER, DJUR M. M. 


491 


Francisco -May o, ger oss förklaringen på ett slags jakt- 
magi hos cavinaindianerna. 

»Där voro två bröder, som bodde tillsammans. När 
den ene kom hem, hade han med sig spindelapa, visselapa, 
skocsliöna 1 och vildsvin. Av varje sort hade han flera 
stycken. Den andre kom hem utan någonting. 

En annan dag gingo bröderna åter ut för att jaga. 
Den ene brodern hade bara e n pil med sig, och likväl 
dödade han fyra spindelapor. När den andre kom, höll 
han på att halstra dessa. Denne hade ingenting dödat. 
Han frågade brodern, huru denne kunde döda så mycket. 
Denne sade då åt brodern, att han skulle gnida sig i 
ögonen med bladen av 'vivipaslraå 

Detta gjorde han, och så gick han åter på jakt. 
Nu dödade han med en enda pil många spindelapor, 
visselapor, hönsfåglar och vildsvin. När han kom hem, 
var hans kvinna mycket nöjd, att han hade med sig 
hem så mycket mat.» 

Sedan dess gnida sig alltid cavinaindianerna med 
vivipaslrablad i ögonen, när de skola gå på jakt. 

Även Salvador berättade ett par djursagor, som ej 
direkt handla om ishauva. Den första handlar om en 
dövstum gosse, som förvandlas till en orm. 

»Där var en gång en kvinna och en man, som hade 
två barn, en gosse och en flicka. Gossen var dövstum. 
En dag hade fadern och modern gått till odlingen. De 
dröjde länge, och barnen voro mycket hungriga. Flickan 
höll på att väva en väska. 'Hur ska vi få något att äta?’ 
tecknade flickan. 'Jag förstår inte att jaga, men jag skall 
försöka fånga fisk med gift,’ tecknade brodern till svar. 
'Du kan ta av giftet i åkern, men ta inte mycket !’ 2 teck¬ 
nade flickan. 

De togo av giftet och gingo för att fiska. Pä en 
liten stund fingo de en stor hög med småfisk. Sedan 

1 Penelope. 

2 Tumtipasaindianerna liksom även cavinaindianerna odla en växt, som 
de använda till gift vid fiske. De förra kalla den »data», de senare »ha¬ 
kan». Jag har ej sett den. 




Bild 230. Cavinapojkar. 


togo de hem den för att rosta den i bamburör. När 
de skulle sätta den på elden, kommo fadern och modern 
hem. När de nu rostade fiskarna, förvandlades de alla 
till ormar och krälade sin väg. 'Varför lät du din döv¬ 
stumme bror fiska?’ sade fadern. Så tog han pojken 
och gav honom stryk. 









SAGOR OM DEMOXKR, DJUR M. M. 


493 


'Det är bäst, jag går till ormarna,' tänkte pojken och 
tog en 'tåri ' 1 på ryggen och gick till an och hoppade i. 
Då han hade tårm på ryugen. kunde han ej komma ned 
i vattnet. Så hoppade han i utan tåri och förvandlades 
i vattnet till en orm.» 

Det är här vanligt att rosta fisk i bamburör. Chiima, 
som ej ha lerkärl, koka t. o. m. vatten i dylika . 2 Det är 
mycket intressant att i indianernas sagor på detta sätt 
få deras seder och bruk skildrade med deras egna ord. 

En annan av Salvadors många sagor skildrar svart¬ 
sjukan mellan tvenne kvinnor. Svartsjukan är, såsom vi 
se, ett vanligt motiv i de indianska sagorna. 

»Det var en gång en man, som gifte sig med en 
boaorm. Det var en mycket vacker och mycket duktig 
kvinna. När mannen kom hem från jakten, hade hon 
alltid maten färdig. Hon hade alltid chicha och mandioca- 
rnjöl. 

En dag hade mannen gått på jakt. 'Jag skall gå 
till odlingen och gräva upp mandioca,’ sade hustrun till 
svärmodern. 'Det är inte bra, du går ensam,’ sade svär- 
moclern. 'Det gör väl ingenting,’ sade hon. 

Så gick hon till odlingen och grävde mandioca. När 
hon höll på därmed, kom grodan. 'Jaså, du är gift med 
den mannen. Han hade redan talat med mig, innan han 
kände dig,’ sade grodan. Så började de att gräla och 
så togo de var sin mandiocastängel och slogo varandra. 
Till slut tog boaormen till flykten och sprang till sjön till 
sin familj. 

Grodan, som mycket liknade boaormen, gick till 
mannens hydda. När hon kom in, frågade hon mannens 
mamma: 'Var är grytan?’ ’Det bör du väl veta bäst 
själv,’ sade hon, som trodde att det var boaormen. Efter 
en stund frågade hon: 'Var är sikten?’ 'Det bör du väl 
veta bäst själv,’ sade gumman. 

Intet senare pa dagen kom gumman och sade: 

1 Kalebass, som användes att hämta vatten i. 

2 Se sid. 647. 



494 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

'Har du inte maten färdig ännu?’ Hon tyckte, att det 
var underligt, att hennes svärdotter var så lat i dag. 

När mannen kom hem och fick se grodan, sade han: 
'Vad är det där för en kvinna, hur har hon kommit i 
hyddan?’ På vägen hade han gått förbi odlingen och 
hade sett spår av att kvinnorna hade slagits. Därefter 
sade han till svärmodern: 'Hur kunde du låta min hustru 
gå ensam till odlingen?’ Med en påk slog han ihjäl 
grodan. 

Sedan gick mannen för att söka reda på sin hustru. 
Han gick ned i sjön och kom till en av boaormarnas 
byar. 'Har ni sett min hustru?’ frågade han. 'Hon har 
redan passerat här förbi. Hennes släktingar äro mycket 
förargade,’ sade de. Så kom han till sin hustrus by. 
Där träffade han henne och förde henne hem till sig igen.» 

Av alla sagor, jag hörde här, är det blott en enda, 
som finnes både hos cavina- och tumupasaindianerna 
fastän i betydligt olika versioner. Den handlar om tapiren 
och sköldpaddan. Jag återger här först, vad Salvador 
berättade. 

»Tapiren 'ahuåda' gick på sin väg. Då hörde den 
någon jämra sig. 'Vad är det?’ sade tapiren. 'Det är 
jag,’ sade landsköldpaddan 'dåti'. 'Jag har ramlat ned 
i ett hål och kan inte komma upp. Hjälp mig upp!’ 
Tapiren gick fram till hålet. 'Hur skall jag hjälpa dig, 
ska jag sticka ned foten till dig?’ frågade tapiren. 'Nej,' 
sade sköldpaddan. 'Ska jag räcka dig snabeln?’ 'Nej, 
räck mig din lem!’ sade sköldpaddan. Tapiren sträckte 
ned sin lem i hålet. Sköldpaddan bet sig fast i tapirens 
lem. 'O I O! O!’ skrek tapiren och rusade i väg med 
sköldpaddan hängande i lemmen. Först när han kom 
ut i en sjö, släppte sköldpaddan taget. 

Tapiren hade mycket ont i lemmen. Den mötte nu 
hjorten. 'Hur står det till?’ frågade hjorten. 'Illa,' sade 
tapiren och berättade, att sköldpaddan bitit honom i lem¬ 
men. 'Vad för läkemedel använder du?’ frågade hjorten. 
'Ingenting,' sade tapiren. 'Jag skall visa dig ett utmärkt 



5 



Bild 231. Cavinaindian. 


läkemedel,’ sade hjorten, och så förde han honom till 
ett träd, 'manunu' 3 . Han strök saven av trädet på tapirens 
lem, och så sprang han sin väg. Det sved och sved, 
och tapirens lem svällde och svällde. Till slut ruttnade 
den, och tapiren dog.» 

1 Hura crepitans. Saven av detta träd användes att förgifta fisk med. 
Man måste vara mycket försiktig vid fisket, ty kommer något av giftet i ögat, 
lär man bli blind. 











496 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Cavinaindianen Matéo berättade denna något oan¬ 
ständiga historia sålunda. 

»Tapiren träffade sin svåger sköldpaddan på sin väg. 
'Vad gör du på min väg, där har du ingenting att göra,’ 
sade tapiren. Så kommo de i strid, och sköldpaddan bet 
sig fast i tapirens lem. Det gjorde mycket ont. Långt 
och länge sprang tapiren omkring, innan sköldpaddan 
släppte taget. Det är därför, som tapirens lem har liksom 
öron.» 

Det är en underlig fantasivärld,, jag fört in läsaren i 
med dessa sagor. Vi lära känna indianernas liv och 
tankar, skildrade av dem själva. Det skulle därför vara 
en förfalskning att ändra sagorna och göra dem mindre 
realistiska, än de i verkligheten äro. Blott en saga 
har jag har uteslutit, därför att den skulle väcka alltför 
mycken anstöt på vissa håll . 1 Indianerna berättade även 
dessa sagor i närvaro av unga flickor och gossar, utan 
att de flinade. 

Kanske tycka flera av mina läsare, att denna sago¬ 
samling egentligen blott hör hemma i facklitteraturen. 
Detta är icke min åsikt, därför att jag anser, att den 
ger oss en bättre inblick i indianskt själsliv, än en icke 
indian någonsin kan giva. 

Därför skola vi även i nästa kapitel fortsätta med 
sagorna. 

1 Den skildrar en kvinnas självbeflackelse och är frän eavinaindianerna. 



TRETTIOFEMTE KAPITLET. 


Sagor om himlakropparna, elden m. m. 
från cavina- och tumupasaindianerna. 



edan i föregående kapitel har jag återgivit 
en saga om solen från cavinaindianerna. Vi 
få där veta, att solen varit gift med en 
jaguar, som han dödat för att gifta sig med 
en flicka . 1 Denna födde ett barn åt solen. 
Jag nämnde även något om cavinaindianernas tro om 
solförmörkelse. »När solen är röd, då ha chäma dödat 
någon cavina,» säga de även. Från cavina har jag ingen 
saga om månen. Däremot berättade mig Matéo Mayo en 
saga om en meteor. 

»Det var en gång tre bröder. Den äldste var gift, och 
de andra voro ogifta. De två ogifta bodde tillsammans. 
Den äldste av dessa skickade den yngre brodern till deras 
svägerska för att be om mjöl. Första gången fick han 
mjöl. Ännu en gång skickade han brodern. Även denna 
gång fick han mjöl. Tredje gången svarade svägerskan, 
att om de ville ha mjöl, skulle de göra henne en sikt. 

De gingo ut i skogen. Den äldre brodern klättrade 
upp i en motacu 2 och sade till den yngre brodern, att 
han ej fick titta upp i trädet. Så skar han av sitt ena 
ben och kastade ned det. 'Där kommer ett gammalt 
torrt blad,’ sade han. Så skar han av sitt andra ben. 
'Där kommer ett grönt blad,’ sade han. Så skar han ut 

1 Av denna saga har jag även en något olika version. 

2 Bladen av denna palm användas till korgdätning. 



498 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR t SYDAMERIKA 

tarmarna och kastade ned dem. 'Där kommer ett spätt 
blad,’ sade han. Så kastade han ned levern, bröstet och 
armarna, tills bara huvudet var kvar. Det lät han falla 
till marken. 'Tag huvudet och lägg det i en korg!’ sade 
han. Det gjorde brodern. 

Kär de kommo till en tapirväg, sade den äldre bro¬ 
dern: 'Lägg mig här!’ Han lade huvudet på vägen. Kär 
tapiren kom, hoppade huvudet upp och dödade tapiren. 
Den yngre brodern åt nu tapirkött. 

'Bär mig till byn,’ sade den äldre brodern, 'och lägg 
mig, där delegadon 1 brukar kasta vatten!’ Det gjorde bro¬ 
dern, och när delegadon fick se huvudet rikt prytt med 
fjädrar, kallade han på alla invånarna i byn. Huvudet 
hoppade omkring och dödade alla människor utom en 
liten gosse. 

Den äldre brodern sade åt den yngre brodern att föra 
honom till en sjö. Där försvann han. Ibland stiger han, 
'etije', upp på himmelen och ramlar ned i sjön. Då ser 
han ut som en eldkula med en svans av fjädrar. När 
cavinaindianerna se honom, bådar det olycka och sjukdom. 
När en stjärna faller, då blir någon stucken av en svart, 
giftig myra. 2 » 

Från cavinaindianerna har jag ingen mer saga, som 
sysselsätter sig med himlakropparna. Innan jag därför 
övergår till Salvadors sagor av detta slag, skall jag först 
här återgiva en högst egendomlig saga om elden, som 
Matéo Mayo berättat för mig. Den är så äkta indiansk i 
all sin orimlighet. 

»Det var en gång en havande kvinna, som kastade 
sitt vatten i elden. Då blev elden, som är en kvinna, 
förargad och begav sig hem till sin mor. 

De hade nu ingen eld i byn. De kunde ej rosta 
bananer, mandioca eller kött och voro mycket hungriga. 
Då gick en av männen ut för att söka reda på elden. I 

1 Detta är fcir galet. El delegado nacional är regeringens högsta 
representant i gummitraktema. Indianerna ha tydligen bytt ut ordet hövding 
mot ordet delegado. De tycka väl, att det läter finare. 

2 Megaloponera sp. Det var denna myra, som stack min hustru under 
färden till huariindianerna. 




SAGOR OM HIMLAKROPPARNA, ELDEN' M. M. 499 

skogen fann han en bladskäraremyrväg. En av myrorna 
bar en liten brand. Mannen följde därför myrvägen, och 
där träffade han på elden. Nu dog han, men elden lade 
blad i hans ögon, så att han blev levande igen. Han 
bad elden komma tillbaka till byn, men det ville hon inte. 
När han behövde rosta bananer och mandioca, kunde han 
komma dit, men han fick ej berätta i byn, var elden var. 


Bild 232, Cavinagosse gör en ”trådfigur”. 













500 


FORSKNINGAR OCH AVEM VR I SYDAMERIKA 


Mannen kom varje dag för att rosta sin föda. I byn 
undrade de, huru han och hans barn kunde vara feta, 
under det att alla andra i byn voro magra och hungriga. 

En dag följde de efter mannen, och så funno de honom 
hos elden. De bådo elden komma tillbaka till byn. Hon 
lovade komma på det villkoret, att aldrig mera en havande 
kvinna skulle kasta sitt vatten i elden.» 

Salvador och jag resonerade ibland om himlakrop¬ 
parna. Han sade, att när tumupasaindianerna hade sorg, 
målade männen en mörk fläck på vänstra kindbenet, och 
kvinnorna skuro av sig håret . 1 När det är solförmörkelse, 
har solen sorg. Den har målat sig med genipa. Salvador 
hade tydligen aldrig reflekterat över himlakropparnas stor¬ 
lek. Däremot hade han undrat över månens faser. Han 
hade tänkt, att det möjligen kunde finnas två månar. Den 
del av månen, som ej synes, är »bakom», den är i häng¬ 
mattan. Meteorer båda olycka. Det finnes de, som säga, 
att detta inte är sant. (Fritänkare?) 

Om solen, månen och hennes syster berättade Sal¬ 
vador en intressant men mycket realistisk saga. 

»Månen och hennes yngre syster, en stjärna, 'atushi' 3 , 
voro ute och vandrade. De hade ingenting att äta. Stjär¬ 
nan föreslog då, att de skulle gå och stjäla i solens odling. 
Denna hade en stor odling, och i den hade den majs, 
mandioca,, vatten melon, hualusa, sockerrör, bananer och 
mycket annat. 'Det är farligt,’ sade månen. 'Han är 
efter alla kvinnor.’ 

Då de voro mycket hungriga, gingo de likväl till solens 
odling. Försiktigt smögo de sig in i odlingen och stulo 
majs, vattenmelon och sapallo 3 . 

När solen kom hem, såg han, att någon hade stulit 
i hans åker. Han lade sig i kanten av åkern och vaktade. 
När månen och stjärnan kommo tillbaka för att stjäla, 

1 Dessa bruk lära vara bortlagda. 

2 Venus. 

3 Ett slags pumpa. 



SAGOR OM HIMLAKROPPARNA, ELDEN M. M. 


501 


sprang han fram till dem och frågade, varför de stulo i 
hans åker. 'Vi voro mycket hungriga,’ sade månen. 

’Nu ska jag sova med dig,’ sade solen till månen. 

’Gör inte det, ty då kommer du att förstöra din lem. 
Den kommer att växa så, att du måste bära den i en 
korg på ryggen. Sov hellre med min syster,’ sade månen. 

’Nej, med dig skall jag sova, din syster är ju bara 
en liten flicka,’ sade solen. Solen sov med månen. När 
han gjort det, började hans lem att växa, tills den blev 
fyra armar lång. 1 Solen fick göra en bärkorg och bära 
sin lem på ryggen. 

En dag kom stjärnan tillbaka till åkern för att stjäla. 
Hon stal fyra vattenmeloner. Sedan satte hon sig på 
marken för att äta vattenmelon. Solen lät då sin lem 
slingra sig fram på marken bakom flickan... 2 

’En orml En orm!’ skrek flickan och tog kniven, som 
hon hade i handen för att skära vattenmelonen med, och 
högg av solens lem. Solen dog nu. Sedan gick den upp 
på himlavalvet.» 

Detta att dö ena ögonblicket och bliva levande i det 
andra förekommer mycket i indiansagorna (se t. ex. sid. 
476). 3 Detta giver oss en inblick i indianernas föreställ¬ 
ning om döden såsom ett ombyte av skepnad. När man 
sover, träffar man de döda, när man dör, sover man länge. 
De efterlevande äro aldrig säkra för att de döda ej komma 
tillbaka. För indianen är döden icke en port, där den, som 
gått in, aldrig går ut. 

Om månens fläckar berättade Salvador följande: 

»Månen, ’bådi’, bodde ensam med sin syster, ’atushi’ 4 . 
De hade mycket ledsamt. En dag kom månens svägerska 
och bjöd dem att komma hem till henne och dricka chicha. 
’Vi förstå ej att dricka chicha,’ sade de. Hon bad dem 
ännu en gång, och de lovade att komina. Så gingo de till 

1 I mosetenesagorna omtalas även ett vidunder med väldig manslem. 

2 Förmildrat. 

3 Se även min bok Indianliv. 

4 Venns. 


32. — Nordenskiöld. 



502 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

svägerskans hus. Hon hade stark chicha. Månen drack 
bara två tatumas 1 men blev likväl alldeles full och lade 
sig i en hängmatta, där hon somnade. Medan hon sov, 
målade svägerskan henne med färg 2 i ansiktet. När hon 
vaknade på morgonen, gick hon med sin syster för att 
bada i en sjö. I vattnet såg månen sin bild och såg, att 
hon var alldeles full av fläckar i ansiktet. Hon försökte 
att tvätta bort dem med bomull av ’bidi’, men hon kunde 
inte få bort dem. Ännu är månen, som bekant, målad i 
ansiktet.» 

Redan i föregående kapitel har jag återgivit en tumu- 
pasasaga om elden och grodtrollet, som Salvador berättat 
mig. En annan tumupasaindian i Cavinas har berättat mig 
en annan dylik saga. 

»De gamla hade ingen eld. Den enda, som hade eld, 
var grodan. Hon förvarade den i en kruka och ville ej ge 
bort därav åt någon annan. 

'Huru skola vi få eld av grodan?' tänkte människorna. 
De hade majs men kunde inte rosta den. Två gossar 
gingo då till grodan. De hade med sig var sin majskolv. 
'Farmor,' sade de, 'vi äro så hungriga. Kunna vi ej få 
rosta vår majs vid din eld?’ 'Jo, det ska ni få,’ sade 
grodan, 'men ni få ej stjäla av min eld.’ 

Hon öppnade på sin gryta, och de fingo lägga dit majs¬ 
kolvarna. Hela tiden satt grodan bredvid och vaktade, att 
de ej skulle stjäla av elden. När majsen var färdigrostad, 
tog grodan och tittade på den, att det inte kom någon glöd 
med, och den glöd, som var, släckte hon ut. 3 

Pojkarna gingo sin väg. 'Hur ska vi få eld?’ tänkte 
de. De gingo då åter till grodan med var sin majskolv. 
'Farmor,' sade de, 'vi äro så hungriga. Kunna vi ej få 
rosta vår majs vid din eld?’ Det fingo de. Grodan sade, 
att de ej fingo stjäla av elden, och så satte hon sig bredvid 

1 Trädkalebasser. 

2 Av Gtenipa, »akidoa. 

3 Karaktäristiskt, för de indianska eldrovssagorna är, att de, som skola 
röva elden, alltid misslyckas första gången. Jämför Indianliv. 



SAGOR OM HIMLAKROPPARNA, ELDEN M. M. 503 

och vaktade. Xu lämnade de majsen så länge i elden, 
att kornen blevo alldeles förbrända. Grodan tittade på 
kolvarna men kunde inte se någon eld. Inne i fröfästet 
fanns det likväl litet.glöd. 

Pojkarna togo var sin majskolv och sprungo sin väg. 
Den ene tände soporna alldeles intill grodans stuga. ’Ni 













504 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

ha stulit min eld/ sade grodan och hoppade fram till 
soporna, som pojken hade satt eld på. Hon kastade sitt 
vatten på elden, så att den slocknade. 

Den andra pojken hade sprungit långt och hade tänt 
eld på en röjning, som han gjort för att odla majs. Nu 
hade pojkarna eld, och sedan dess ha människorna eld. 
Det visste inte grodan. 



Bild 234. Liten däggdjursfälla, uppställd av 
Salvador från Tumupasa. 


En av pojkarna sade henne, att om hon tände i deras 
röjning, skulle de bjuda henne på choclo 1 , när den blev 
färdig. Det gick grodan in på. Hon hoppade mitt ut i 
röjningen, och där tände hon eld. Under tiden hade poj¬ 
karna tänt i alla fyra hörnen på röjningen, så att hela 
röjningen brann. Grodan kunde inte komma ut. Hon 
kastade sitt vatten, men hon kunde inte släcka elden. 

Hon brann upp och dog.» 

Jämföra vi de sagor, jag här samlat, med dem från 
moseteneindianerna, som vi lärt känna vid övre Rio Beni 
icke så långt från Tumupasa och inte heller så ofantligt 
långt från Cavinas, finna vi, att de äkta indianska sagorna 

1 Inte fullt mogna majskolvar, som kokats i vatten. De äro mycket 
välsmakande. 



SAGOR OM HIMLAKROPPARNA, ELDEN M. M. 505 

här vid Rio Beni äro alldeles olika hos cavina, tacana 
i Tumupasa och hos mosetene. De äro även olika de 
sagor, man känner från andra stammar i Bolivia och det 
övriga Sydamerika. 

Det är blott moderna sagor med europeiska motiv, av 
vilka några äro återgivna i nästa kapitel, som här ha en 
vidsträckt utbredning. De ha i sen tid berättats från stam 
till stam, när indianerna t. ex. som paddlare varit ute på 


resor. 



TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. 


Moderna sagor och berättelser från ca- 
vina- och tumupasaindianerna. 

Biblisk historia. 

aturligt är, att missionen och för övrigt 
förbindelsen med de vita icke varit utan 
inflytande på de>~a indianers sagor. Vad 
de hört av utomstående, ha de likväl om¬ 
arbetat efter egen fantasi, och därav ha upp- 
stat* versioner av den bibliska historien, som icke ii ro 
utan sina komiska moment. En sådan ha vi redan lärt 
känna i det föregående från maropaindianerna. 

Vetenskapligt intresse sakna ej dessa sagor, då de 
giva oss en inblick i huru ett kulturfolks sagor omvandlas, 
när de omplanteras hos ett naturfolk. 

Om någon av de katolska missionärer, som verka 
bland indianerna, kommer att läsa nedanstående •— lik¬ 
som Kristi historia berättad av Puli — böra de få åtskil¬ 
ligt att tänka på. De böra inse, huru ytlig deras religions¬ 
undervisning varit, de böra även förstå, vad som i främsta 
rummet kan intressera indianerna av den kristna reli¬ 
gionen. Det är berättelsen, sagan i denna. Gamla testa¬ 
mentets genesis är nästan lika naiv som t. ex. mosetene- 
indianernas skapelsehistoria. Genom denna går likväl som 
en röd tråd tillvaron av en stor gud, och det är ju denna, 
som missionärerna i främsta rummet vilja, att de hedniska 
folken skola lära känna. 





MODERNA SAGOR OCH BERÄTTELSER 507 

Även Nya testamentet har många berättelser, som 
tilltala indiansk fantasi. Kristi underverk likna ej så litet 
medicinmannens. Hans sätt att med saliv bota sjuka är 
nästan identiskt med dennes. När han driver djävlarna in 
i svinahjorden, gör han ungefär samma underverk som 
svintrollet, som förvandlade svärmodern till en sugga. 1 
På bibelns sagor och berättelser kunna missionärerna 
sedan bygga vidare och lära indianerna den sköna, den 
upphöjda moral, som gör kristendomen till religionernas 
konung. Sagorna, berättelserna skola blott tjäna till att 
väcka intresse. Dessa kunna indianerna förstå, ty de likna 
inte så litet dem, som deras fäder berättat om aftonen vid 
den slocknande lägerelden. 


Babels torn. 

Berättad av en tumupasaindian i Cavinas. 


»De gamla ville ta fast stjärnorna, månen och solen. 
De sträckte på sig men nådde ej upp till dem. De plan¬ 
terade då ett träd, ’tumi’, som växer mycket högt. Detta 
växte och växte men nådde likväl ej upp. till himmelen. 
De sökte då reda på en lång stång, och den bundo de 
fast i trädets topp. Den räckte inte heller upp till him¬ 
melen. De klättrade ' upp och bundo en annan stång i 
ändan på den första. Sedan klättrade de vidare och bundo 
en ny stång i spetsen på den andra. På så sätt bundo de 
ihop tjugu stänger över varandra men kunde likväl ej 
nå upp till himmelen. 

Medan de på detta sätt höllo på att binda den ena 
stången över den andra, kom en stark storm, som bröt av 
alla stängerna, ,så att de och människorna, som klättrade 
på dem, föllo till marken. Människorna dogo alla.» 

Denna saga liknar sagan om Babels torn. Mycket 
möjligt är det likväl, att den uppkommit självständigt 


1 Se sid. 472. 




508 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Bild 235. Från Rio Jladidi. Den lilla kanoten är en chämakanot. 

hos indianerna, utan främmande inflytande. Motivet, klätt¬ 
randet till himlen, är nämligen vanligt i indianska sagor. 
Det, som är minst indianskt i tumupasasagan, är, att man 
misslyckas, såsom när man byggde Babels torn. 

Tornet är här i sagan, liksom indianernas hyddor, 
konstruerat av hopbundna stänger. 












Bild 236. Sagoberättare» Salvador. Carinas. 










MODERNA SAGOR OCH BERÄTTELSER 


509 


När San Pedro skapade myggen. 

Berättad av tumupasaindianen Salvador, Cavinas. 

»San Pedro och hans bror voro ute en natt för att 
fiska. Brodern fick flera fiskar, men San Pedro som¬ 
nade, så att fisken tog med sig både krok och rev. Föl¬ 
jande natt gingo de åter för att fiska, och åter somnade 
San Pedro, så att fisken tog bort både krok och rev. 
Brodern fick flera stora fiskar. Han gjorde charqui 1 för 
att fara in till byn och sälja, ty de voro fattiga och hade 
inga kläder. 

'Hur skall jag göra för att inte somna?’ tänkte San 
Pedro. 'Bäst är, att jag skapar någon insekt, som håller 
mig vaken.’ Så tog San Pedro två stora krukor med 
chicha och bar dem till en pozo 2 , där han brukade fiska. 
Där drack han ur chichan och kräktes sedan upp den i 
krukorna. > Därefter lämnade han den på stranden av pozon. 
Några dagar senare gick han dit och slog med en påk 
sönder krukorna. Ur den kommo alla möjliga insekter, 
mygg, knott, getingar, flugor o. s. v. Så satte han sig 
att fiska, men nu kunde han inte sitta still för alla in¬ 
sekter, som stungo honom, så att han måste gå av och 
an på stranden. Då kom en fisk och tog bort både rev och 
krok igen. 

Brodern hade fångat mycket fisk och hade gjort en 
hel mängd charqui. San Pedro hade bara fått två fiskar. 
'Bäst att jag söker fånga en alligator. Vi kunna blanda 
den torkade fisken med charqui av alligator,’ sade San 
Pedro. 'Det är inte värt; det kunna de upptäcka i byn,’ 
sade brodern. 'Det är inte farligt, charqui av alligator 
ser ut som fisk,’ sade San Pedro. 

Han gjorde en stor krok av trä och lade ut på stran¬ 
den. Följande dag hade han en stor alligator på kroken. 
Ensam kunde han inte få den i land. Då kom brodern och 

1 Soltorkat kött. 

2 Lugnvattensställe i floden. 



510 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

hjälpte honom. Det var en stor hest. De gjorde charqni 
och blandade med den torkade fisken. Sedan foro de till 
byn och sålde charqni och köpte kläder. 

Därefter återvände de hem och fiskade och gjorde 
mera charqui. En dag ville brodern åter gå till byn för 
att sälja fisk. San Pedro ville inte gå med, ty han hade 
fått espundia 1 på benet. När brodern kom tillhaka, var 
San Pedro försvunnen. Han hade gått upp till himmelen.» 


Cocabusken. 

Berättad av tumupasaindianen Salvador i Cavinas. 

»När Vår Herre föddes, gol tuppen: 'Jesus Kristus är 
född! Jesus Kristus är född!’ Då kornmo alla djur för 
att bli välsignade. Först kommo korna och sedan fåren. 
En duva flög omkring och underrättade djuren. Duvan 
kom till sköldpaddan. 'Vår Herre är född; skall du inte 
gå för att hälsa på honom och bliva välsignad?’ sade 
duvan. 'Jag har inte tid, jag har så mycket att beställa,’ 
sade sköldpaddan. Så kom duvan till bältan. 'Vår Herre 
är född, skall du inte gå för att hälsa på honom och 
bliva välsignad?’ sade duvan. 'Jag har inte tid, jag har 
så mycket att beställa i mitt hus,’ sade bältan. Så kom 
duvan till sengångaren. 'Vår Herre är född, skall du gå 
för att hälsa på honom och bliva välsignad?’ sade duvan. 
'Nej! jag har sendrag,’ sade sengångaren. Sedan dess 
går den alltid så ytterst långsamt. 

Judarna, d. v. s. djävlarna, sade: 'Inte är det där 
barnet Vår Herre,’ och så sökte de att döda honom. Vår 
Herre, som på kort tid hade vuxit till en man, måste fly. 

När Maria santisima kom hem, fann hon inte sin son. 
'Var är min son?’ sade hon och gick för att söka honom. 
Hon red mycket långt på sin åsna och var alldeles slut av 
hunger. Det visste Vår Herre. 


1 Denna sjukdom är mycket allmän i trakten av Tiimupasa. I samband 
med moseteneindianernas sagor har jag redan omnämnt espundian. (Sid. 264.) 



MODERNA SAGOR OCH BERÄTTELSER 511 

'Min stackars mamma, som är så hungrig,’ sade han. 
'J;'g skall hjälpa henne,’ och så välsignade han coca- 
busken i skogen. Det var den vilda cocan. 1 

Kär Maria santisima kom dit, där cocabusken växte, 
stannade hennes åsna och ville inte gå längre. Då förstod 
Maria santisima, att hennes son hade välsignat buskarna 
vid vägen, för att hon skulle tugga bladen. Hon tuggade 
cocabladen och kände sig ej alls trött och hungrig. 

Sedan red hon vidare och kom till en hydda. Där 
bodde två ensamma kvinnor. De frågade henne, om hon 
ville ha chicha. Maria santisima frågade, om det var 
chicha av mandioca. Det ville hon inte ha, ty av den 
fick man ont i magen. Man bjöd henne då chicha av majs. 
Hon drack denna chicha och välsignade den. Sedan dess 
dricka människorna chicha av majs. 

Maria santisima frågade efter sin son. 'Han pas¬ 
serade nyss här förbi,’ sade de. 'Judarna vilja döda 
honom, därför måste han fly,’ sade hon. 

De frågade, om hon var hungrig. ’Nej,’ sade hon och 
berättade om cocabusken, som hennes son välsignat. De 
bådo henne visa dem, var denna buske växte. Hon sade, 
att det var tätt intill vägen. 'Hur ska vi kunna finna den 
där?’ sade de. Maria santisima lovade då att visa dem 
cocabusken. Hon följde dem dit, och så tog hon ett blad. 
'Detta skall ni plantera, så kommer det att gro och växa 
till en buske,’ sade hon. 'Hur skall ett blad kunna gro?’ 
sade de. Likväl stoppade de cocabladet i jorden. Följande 
dag var det en liten planta, och på fyra dagar var det 
en buske med bär. Dessa ramlade ned och grodde och satte 
åter frukt. Kvinnorna sådde dessa bär uti odlingen. Från 
dem härstammar den riktiga cocan, och sedan dess tugga 
kvinnorna coca. 

Kvinnorna äro ägare av cocan. Männen tugga också 
coca, men de ha cocan blott som lån.» 

1 Cocabusken lär förekomma vild i dessa trakter. Det är antagligen 
Erythroxylon Ulei. Om användningen av cocan se sid. 156. 



512 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

I det föregående har jag berättat, att quichuaindianerna 
säga, att Maria santisima var den, som först tuggade eoca. 
Jag framhöll även, att jungfrn Maria av quichua samman¬ 
blandas med Pachamama, som ofta kallas la virgen (jung¬ 
fru) Pachamama. Ursprungligen ha quichuaindianerna tro¬ 
ligen tänkt sig, att Pachamama upptäckt cocan. Troligen 
är det från quichuaindianerna, som tumupasaindianerna 
fått denna saga om cocabuskens uppkomst. 

Fdakt. är det att sätta likhetstecken mellan judar och 
djävlar. Det ha indianerna troligen lärt av de katolska 
missionärerna, som äro arga antisemiter. Underlig är 
tankegången i denna sagas sista meningar. »Kvinnorna 
äro ägare av cocan, männen tugga också coca, men de ha 
cocan blott som lån.» Det skulle visa, att kvinnorna först 
ensamma odlat coca. Ku röja männen odlingen och så, 
under det att kvinnorna och barnen skörda cocabladen. 
Det är den skarpa arbetsfördelningen mellan könen i 
indiansamhället, som här framhålles på ett så egendom¬ 
ligt sätt. 


Papa santos 1 två sakristaner. 

Saga, berättad av tnmnpasaindianen Salvador i Cavinas. 

»Papa santo hade två sakristaner. Den yngre av dessa 
var en gam. En dag skulle Papa santo läsa mässan. Den 
äldre sakristanen fanns ej tillstädes, och gamen skickades 
att söka honom. Han fann honom efter tre dagar död. Då 
gamen inte hade ätit på tre dagar, åt han av liket. När 
sakristanerna icke kommo tillbaka, skickade Papa santo 
en liten duva för att hämta dem. Denna kom tillbaka och 
berättade, att den yngre sakristanen hade ätit av liket 
av den äldre. 

’Då skall han för alltid äta as och alltid förbli hungrig 
och fattig,’ sade Papa santo. 

San Pedro skickade duvan att hämta sakristanens 
huvud. Han ville ha det att se på. När duvan kom till- 

1 Den helige fadern. 




Bild 237. Indianerna dansa utanför klostret. Cavinas. 

1, 2 franci ska ner munkarna, som förestå missionen., 3 mr Collins, 4 doktor Barbery. 











MODERXA SAGOR OCH BERÄTTELSER 51 5 

baka med huvudet, skickade Papa santo henne för att 
hämta ett. revben av den döde sakristanen. Av revbenet 
och lera gjorde han honom levande igen.» 

Profana sagor och berättelser. 

Det är i sista stund, som vi här samlat sagor, då 
de gamla sagorna allt mer och mer hålla på att trängas 
ut av fantasirikare nya. Cavinas känna sålunda numera 
sagan om hästen, som gjorde pengar, om räven, som låt¬ 
sade vara död och blev lagd på kärran, som han plundrade, 
och om månen, som speglade sig i vattnet och såg ut 
som en ost, så att räven hoppade efter den, och andra 
sagor, som de hört av de vita. 

En saga, som jag antar först ha spritt sig på senare 
tider över dessa trakter, är sagan om jaguaren och vild¬ 
katten. Versioner av samma saga har jag hört hos chané 1 
och baure 2 . Den är inte alls i stil med dessa indianers 
andra sagor utan liknar de europeiska sagor, i vilka ett 
slugare djur lurar ett dummare. Salvador berättade den 
på följande sätt: 

»Tillsammans med sin brorson, Tomitivo, höll jaguaren 
på att fånga fisk med gift. De fingo en hel massa fisk. 
Jaguaren sade åt brorsonen, att han skulle gå hem till sin 
faster (jaguarens hustru) och bedja henne komma för att 
hämta fisk. Vildkatten Tomitivo gick till jaguarens hydda. 
Fastern tyckte, att det var sent, och sade, att hon först 
ville gå följande morgon. 

Var det blev tid att lägga sig, sade Tomitivo: 'Jag har 
ingen bädd med mig, får jag ligga hos dig inne i ditt 
myggnät.' 

'Aej, det får du inte. Du får ligga på marken,’ sade 
fastern. 

’Där är mycket mygg,’ sade vildkatten, som ville 
sova med sin faster. 

1 Indianliv. 1. c. 

- Indianer och Vita 1. c. Vildkatten är såväl i chanésagan som i baure- 
sagan ersatt med räven! 



516 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Litet senare på natten sade vildkatten, då en fågel, 
'Tonönu', skrek utanför hyddan: 'Där kommer en ishauva, 
det är bäst, jag kryper in till dig.’ Fastern ville först inte, 
men då hon var rädd, lät hon honom komma in. Vild¬ 
katten sov nu hela natten med sin faster. Följande mor¬ 
gon sprang han sin väg. 

Jaguaren hade fått veta, att vildkatten sovit med hans 
hustru. Han kom hem alldeles ursinnig och slog ihjäl 
henne. Han begav sig sedan i väg för att söka upp bror¬ 
sonen och döda honom. 

Han hittade brorsonen, som låg och sov på en träd¬ 
stam. Med håren från sin hustrus könsdelar kittlade han 
vildkatten i ansiktet. 'Att inte flugorna låta mig vara i 
fred,’ sade vildkatten. Jaguaren kittlade honom ännu en 
gång. 'Kan inte flugorna låta mig sova i fred, jag är trött 
efter att. hela natten ha älskat med min faster,’ mumlade 
vildkatten. Jaguaren kittlade honom lite hårdare. Han 
vaknade då, och när han fick se jaguaren, kastade han 
sig ned från stocken och började springa, allt vad han 
orkade. Efter sprang jaguaren. 

Kär vildkatten såg, att han skulle bli upphunnen, 
kröp han in i en håla. Uppe i ett träd satt en gam. 'Vakta 
här, medan jag går hem efter en skogskniv!’ sade jaguaren 
till gamen. Denne satte sig utanför hålan, och jaguaren 
gick för att hämta kniven. 

'Titta riktigt hit!’ sade vildkatten. När gamen spär¬ 
rade upp ögonen, kastade vildkatten en näve jord i dem 
och sprang sin väg. 

När jaguaren kom, frågade han: 'Var är min bror¬ 
son?’ 

'Han förstörde mina ögon, och sedan sprang han sin 
väg,’ sade gamen. 

Jaguaren skyndade åter efter vildkatten. Han fick tag 
i honom, där han höll på att äta motacu 1 . 'Är det gott, 
det där?’ sade jaguaren. 

'Det är mycket gott,’ sade vildkatten. 

1 Frukten av en palm, Attalea princeps. 



MODERNA SAGOR OCH BERÄTTELSER 


517 


'Hur gör man da?’ frågade jaguaren. 

Vildkatten visade, hur man med en sten skulle slå 
sönder rnotacu. Jaguaren skulle också försöka. Dä lade 
vildkatten dit en kvist, sä att när jaguaren slog med stenen, 
slant den och slog honom på handen. Vildkatten sprang 
sin väg. 

Jaguaren skyndade åter efter vildkatten. Han hittade 
honom nedanför ett träd. ’Ivom hit, där finnas papegoj- 
ungar uppe i hålet,’ sade vildkatten. Det var ett murket 
träd. ’Du, som har långa armar, kan komma åt dem, om 
du klättrar upp,’ tilläde han. Jaguaren klättrade upp. När 
han kom upp i trädet, hrast detta, och jaguaren ramlade 
till marken opli slog sig grundligt. Vildkatten sprang 
sin väg. 

Jaguaren skyndade efter vildkatten. Han fick snart tag 
i honom. Han höll på att stöda en trädstam, som stod 
lutande. 'Hjälp mig att stöda den här stammen, medan 
jag springer efter en stock,’ sade vildkatten. Jaguaren 
ställde, sig mot stammen. Vildkatten sprang sin väg. Efter 
en stund ropade jaguaren: 'Skynda dig med stocken!’ 
Han fick inte något svar. Han förstod, att han blivit lurad. 

Jaguaren skyndade åter efter vildkatten. Han fann 
honom vid en sjö, där han höll på att meta. 'Här är 
mycket fisk, ska farbror inte försöka?’ sade vildkatten. 
Jaguaren lade ut tassen i vattnet, ty en av hans klor är 
hans metkrok. Då kom en palometafisk och bet av en av 
hans fingrar. ’Aj! Aj!’ sade jaguaren och rullade sig på 
marken. Vildkatten sprang sin väg. Jaguaren sprang efter 
och fick tag i hans svans, och så ryckte han loss svansen 
och åt upp den. Efter en stund fick han åter fatt på vild¬ 
katten och åt upp honom hel och hållen.» 

Följande saga eller rättare berättelse, som Salvador 
återgav för mig, är tydligen alldeles modern. Troligen 
skildrar den en händelse, som verkligen inträffat. Vi se, 
att indianerna ej gilla, att en kvinna gifter sig blott med 
tanke på att bli försörjd. Gifter hon om sig alltför snart 


33. — Nordenskiöld. 



518 forskningar och äventyr i Sydamerika 

efter sin makes död, har hon all anledning att frukta hans 
hämnd. 

»Där var i Tumupasa en man, som hade dött och 
som blivit begravd på kyrkogården. Hans hustru grät. 
'Vem skall nu skaffa mig kött, av vem skall jag nu få 
kläder?’ sade hon. Hon hade inga barn, ingen far och 
ingen mor, blott en gammal faster, som vaktade odlingen 
åt henne. En dag gick hon gråtande för att hämta en 
höna i odlingen. Hon gick och tänkte: 'Huru skall jag 
nu få kött? Huru skall jag nu skaffa mig kläder?’ 

På vägen mötte hon en man, som var änkling: 'Varför 
gråter du?’ sade han. 

'Min man är död, och nu har jag ingen, som jagar åt 
mig och som köper mig kläder,’ svarade hon. 

'Vill du inte gifta dig med mig?’ sade änklingen. Först 
tvekade hon, sedan lovade hon att gifta sig med honom. 
Nästa söndag skulle de gifta sig. Hon skulle tala vid 
munken. 1 

Hon fortsatte helt nöjd till odlingen, och där hämtade 
hon tre höns och tre ankor. Gumman tyckte inte riktigt 
om, att hon tog dem, men hon sade likväl: 'Du får gärna 
ta dem, de äro ju dina.’ Hon gjorde sig sedan i ordning 
för att gå hem till byn. 'Det är bra sent. Innan du kom¬ 
mer till byn, blir det mörkt,’ sade fastern. 'Jag skall 
skynda mig,’ sade dottern. Så gick hon. 

När hon kom till en korsväg, som förde till en annan 
odling, stod hennes man där. 'Så, du tänker gifta om 
dig redan, och ändå har jag inte varit död ett år, inte ens 
en månad,’ sade mannen. Av rädsla kunde hon inte svara. 
Då fick hon se en man, som kom på den andra stigen från 
sin odling. 'Kom och hjälp mig! Här står min döda man!’ 
ropade hon. Den andre sprang fram med sin båge och 
sina pilar, men då var den döde redan försvunnen. 'Akta 
dig, han kommer tillbaka till dig i natt,’ sade mannen. 

När kvinnan kom till byn, gick hon och berättade för 
munken, att hon träffat sin döde man. Då sade han: 'Vi 

1 Tumupasa har varit mission. 



MODERNA SAGOR OCH BERÄTTELSER 519 

skola gå till kyrkogården,’ och så gingo de dit. 'Verkligen, 
där är ett hål i graven. Han har gått ut, han måste vara en 
fördömd. Kommer han i natt till dig, ska vi passa på,’ 
sade munken. 

På natten var änkan ensam i sin hydda. Munken 
och de andra i byn vaktade för att se, om mannen skulle 
gå in i hyddan. På natten kom han. De sågo honom 
gå in i hyddan. Då smögo de sig fram. När de kommo 
in i hyddan, var han likväl försvunnen. 

'Bäst är, att vi gräva upp henen och bränna dem, så att 
han inte kommer tillbaka,’ sade munken. De gingo till 
kyrkogården, och där funno de graven orörd. Han hade 
tydligen gått ned i graven igen. De grävde upp benen och 
brände dem. 

Änkan gifte sig på söndagen med den andre mannen. 
Första dagen so vo de. Andra dagen gick mannen, som var 
en stor jägare, med sin hustru på jakt. De gjorde läger 
i skogen. Mannen gick ut för att döda något. Hustrun 
stannade i lägret. 

När hon var ensam, kom hennes döde man. Han 
omfamnade henne, och hon föll ned död. Så fann hennes 
andre man henne, när han kom hem från jakten.» 

Intressant är att iakttaga, vilken stor roll svartsjukan 
spelar i de indianska sagorna. 

Ett mycket bekant motiv i de indianska sagorna är 
den magiska flykten. Ehrenreich har skrivit om detta 
motiv och påvisat, huru det vandrat in från Asien över 
Beringssund till Amerika. Säkerligen har detta sagomotiv 
även kommit in i Sydamerika i modern tid med de in¬ 
vandrade vita. Den version, som jag upptecknat efter 
Matéo Mavo i Cavinas, synes mig vara europeisk. Det är 
blott chichan och möjligen lusningen, som äro ameri¬ 
kanska. 

»Det. var en gång en man, som gick från by till by 
och sökte arbete, så kom han till Bali ‘. Denne skickade 
honom att rensa en bred väg ända till pampan. Den 

1 Bali är »el elefante», sade Matéo förklarande. 



520 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR 1 SYDAMERIKA 

skulle han ha färdig till kvällen. Han var mycket sorgsen, 
ty han visste inte, hur han skulle få den färdig. På 
middagen kom Balis dotter med mat och chicha. Han åt, 
och så löskade hon honom. Han sov nu med henne. När 
han vaknade, var vägen färdig. 

Bali skickade honom att röja en stor åker. Han skulle 
ha den färdig till kvällen. Han var mycket sorgsen och 
undrade, hur han skulle hinna. Vid middagstiden kom 
Balis dotter med chicha och mat åt honom. Sedan han 
ätit, löskade hon honom. Han sov nu med henne. När han 
vaknade, var åkern färdig. 

Bali gav honom två majskolvar och sade, att han skulle 
så. På kvällen skulle han hämta mogen majs. Mannen 
gick och var mycket nedstämd. På middagen kom Balis 
dotter med chicha och mal. Sedan han ätit. löskade hon 
honom. Han sov nu med henne. När han vaknade, var 
åkern full av mogen majs. Han bar hem av majsen, för att 
kvinnorna skulle brygga chicha. 

Bali gav honom en stor, rund sten och sade, att han 
till kvällen skulle göra skålar av den. Han var mycket 
ledsen och visste ej, hur han till kvällen skulle göra 
skålar av den hårda stenen. Vid middagstiden kom Balis 
dotter med mat och chicha åt honom. Sedan löskade hon 
honom. Han sov nu med henne. När han vaknade, var 
stenen förvandlad till två stora skålar. 

Bali ville nu äta upp honom. Dottern varnade honom 
och sade, att han skulle hålla sig vaken. På natten kom 
Bali för att döda honom. Då hade han redan rymt med 
dottern. Balis hustru sade åt honom, att han fick lov att 
hämta sin dotter. Bali begav sig i väg. 

När dottern och mannen sågo, att Bali höll på att 
hinna upp dem, kaslade hon sin kam, och den för¬ 
vandlades till en ogenomtränglig skog, full med taggar, 
så att Bali inte kunde komma fram. Bali återvände till 
sin hustru. 

Hon sade, att han måste söka reda på dottern. Bali 
begav sig åter i väg. När de sågo, att Bali skulle hinna 




Bild 238. Cavinaindianen Salvador framför sin majslada. 











523 


MODERNA SAGOR OCH BERÄTTELSER 



Tråden, som är spänd från A. över stigen, synes ej på bilden. 

upp dem, kastade de en tvål 1 efter sig. Denna förvand¬ 
lades till gyttja och lera, så att Bali inte kunde komma 
fram. Denne återvände hem. 

Hans hustru sade åt honom, att han måste ta reda på 
dottern. Bali begav sig åter i väg. När de sågo honom 
komma, kastade dottern en spegel 1 bakom sig. Spe¬ 
geln förvandlades till ett träsk. 

Nästa gång kastade de en nål. Den förvandlades 
till branta klippor. 

Sista gången förvandlades mannen till ett träd och 
dottern till en blomma. Då upptäckte Bali dem ej utan 
återvände hem.» 

En saga, liknande denna, ha vi gjort bekantskap med 
hos quichuaindianerna. 

* 

Upphovet till följande lilla »saga», som Salvador be¬ 
rättat mig, återgiver troligen en sann händelse. Någon 
indian har blivit opererad av en läkare, och denna under¬ 
bara händelse berättas nu som en saga. 

1 Obs! rent europeiskt element. 









524 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

»'Edutsi', Vår Herre, lärde en gammal man, huru han 
skulle bota sjuka. 'Visa, att du kan, vad jag lärt dig!’ 
sade Edutsi. Mannen gick, och så kom han till en by, 
där det var flera sjuka. Han frågade en, vad han hade. 
'Min mage har svullnat,’ sade han. 'Jag skall öppna 
din mage och göra ren dina tarmar,’ sade mannen. Han 
gjorde så, att han somnade 1 , och så skar han upp honom 
och gjorde ren hans tarmar. När han vaknade, fick han 
bara dricka litet vatten. Sedan förde han honom till Vår 
Herre. Nu såg Vår Herre, att han kunde bota sjuka. 

Den gamle mannen gick sedan omkring över hela 
världen och lärde alla medicinmän, huru de skulle bota 
sjuka. Edutsi gick upp till himlen och kom ej tillbaka.» 

Det var bestämt en blindtarmsoperation! 

1 Bedövningen. 




Bild 240. Caviuabarn. 











TRETTIOSJ UNDE KAPITLET. 


Cavinaindianernas religiösa föreställ¬ 
ningar. Några jämförelser. 



och ta upp en ny ingång på annat håll. Detla är, för 
att själen ej skall komma och hämta någon anförvant, 
någon syster eller bror. På den plats, där någon dött, 
sätter ingen upp sin hängmatta eller gör sin bädd. 

Efter döden leva själarna med varandra som förut. 
En änka eller änkling gifter sig ej med en förut ogift per¬ 
son, därför att den första mannen eller hustrun kommer 
att efter döden göra anspråk på henne eller honom. En 
änka kan däremot gifta sig med en änkling. Efter döden 
går sedan var och en till sin första hustru eller man. 
Dör en eavinaindian t. ex. i Riberalta, återvänder hans 
själ hem till Cavinas. 

När jag en dag gick med Francisco Mayo förbi kyrko¬ 
gården i missionen, frågade jag honom: »Varför sätta de 
upp kors på gravarna?» 

»Det är, för att andarna skola bo i dem,» förklarade han. 

»Är du då inte rädd att gå här förbi?» inföll jag. 

»Det är inte farligt, när man kan trosbekännelsen,» 
sade Francisco. 




526 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Det är på ett för oss främmande sätt, som indianerna 
resonera om döden. När min hustru varit svårt sjuk, 
ha de frågat mig: »Va morir?» d. v. s. kommer hon att dö. 
Frågan ha de framställt så enkelt och naturligt, som om 
det inte vore något märkvärdigt att dö — och det är det 
egentligen inte heller. En indian i Cavinas hade blivit 
stungen av en skorpion. Indianerna ansågo mannen 
ohjälpligt, förlorad. Det sade de upprepade gånger högt 
i den sjukes närvaro, vilket naturligtvis inte bidrog till 
att pigga upp honom. Han hade mycket svåra smärtor, 
men han kom sig. 

Det ligger mycken sanning i vad någon har sagt: 
»Indianerna frukta ej döden, de frukta de döda.» 

Trollkarlen i Cavinas är, som nämnt, Hipolito. När 
han förhäxar någon, magrar och magrar denne, tills han 
dör. »Hipolito känner något gift, som han lägger i 
majsölet,» sade Francisco Mayo. 

Man berättade mig, att Hipolito en gång förhäxade 
en man på så sätt, att han lade sitt bälte på marken, och 
så tog han ett visst slags blad och doppade dem i sin 
urin och lade över bältet. En gång dömdes Hipolito av 
missionsföreståndaren till 100 ä 200 piskrapp. Dessa ut¬ 
delades av hövdingen. När han gick förbi hövdingen 
efter bestraffningen, sade han: »Inom ett år skall du vara 
död.» Dagen före ett års utgång efter bestraffningen dog 
hövdingen. Vi veta redan, att han sovit med gummi¬ 
trädets demon, som kom till honom i skepnad av en 
vacker flicka. 

Jag fick den uppfattningen, att Ilippolito var en olyck¬ 
lig, hatad man — som likväl njöt av sin makt. Han fick 
aldrig vara med de andra vid dryckeslagen. En nord¬ 
amerikan, mr Collins, som en längre tid var i Cavinas, 
hade på skämt sagt åt cavinaindianerna, att han kunde 
förhäxa. Med största allvar bådo de honom, att han skulle 
förgöra Hipolito. 

Även här tror man på varsel. Sålunda bådar en viss 
flädermusart liksom en uggla, kallad »yur(l)a», att någon 



CAVIXAIXDIANERXAS RELIGIÖSA FÖRESTÄI.LXIXGAR 527 

kommer att dö. Ett gott varsel är, när en kolibri flyger 
genom hyddan. I en cavinahydda sade de vänligt åt mig, 
att en kolibri, kort innan jag kom in, hade flugit genom 
rummet. Det betydde, att vi skulle få angenämt besök, 
sade de. 

Yi ha i denna bok fått veta något om flera indian¬ 
stammars föreställningar. Det är frestande att göra några 
jämförelser. 

I stort sett gå deras tankar i samma banor. De ha 
ingen föreställning om något allsmäktigt högsta väsen, 
som griper - in i människornas liv. Moseteneindianernas 
kulturhero, Doliitt, spelar ingen styrande roll. Numera är 
han en åskgud, och hans uppgift är att signalera till 
trollkarlen uppe på Anderna att slå ut mera vatten i 
floderna. 

Alla indianer tro på ett liv efter detta. Föreställ¬ 
ningen är densamma hos alla. Man liar träffat de döda 
i drömmen, och man vet sålunda, att de ännu finnas till. 
Ens egen själ har under drömmen varit på vandring. 
Föreställningen om ett liv efter detta har den primitiva 
människan ej spekulerat sig till. Den har uppstått genom 
drömmarna och är säkert från ett ursprungligare stadium 
än någon människostam nu står på. Onaindianerna t. ex., 
som leva på Eldslandet och som ha en ytterst primitiv 
materiell kultur, ha föreställningar, som mycket likna 
högre stående indianers. Vem kan med absolut visshet 
påstå, att inte till och med de högre djuren tro på ett liv 
efter detta. Hundar drömma t. ex. ytterst livligt, att deras 
»själ» är på vandring. 

Det är först genom filosofiska resonemang, som ett 
fåtal människor lyckats att — med rätt eller orätt — fri¬ 
göra sig från den ursprungliga tron på själens existens 
och på ett liv efter detta. För den primitiva människan 
finnes det ingen förintelse utan bara förändring. 

Fruktan för de döda behärskar alla indianer och även 
de flesta vita. De döda äro farliga. De komma gärna 
tillbaka dit, där de vistades under livet. 



528 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Man övergiver gärna platsen, där någon dött, såsom 
chimane göra. Man flyttar dörren på hyddan, som cavina- 
indianerna, för att den döde ej skall hitta in. Man aktar 
sig att odla en döds åker såsom itonamaindianerna. 

Medicinmännen 1 och medicinkvinnorna ha överallt 
förbindelse med andevärlden. Egendomligt för itonama- 

1 Orden medicinman och trollkarl äro här i boken använda i samma 
betydelse. 



Bild 241. Dansande cavinaindianer. 
Medicinmannen och klockaren, Hipolito. ringer i kyrkklockorna. 










Bild 242. Cavinabarn. __ 

alla indianstammar, ocli de likna varandra mycket, vare 
sig de äro från de lågt stående eldsländarna eller de högt 
stående quichuaindianerna. Under mina resor har jag 














530 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

lärt känna en mängd av dessa värda herrar och även 
några kvinnor, som kunna yrket. 

Den primitiva människan tänker sig alltid ett mycket 
intimt förhållande mellan människor och djur. Detta fram¬ 
går särskilt av sagorna. Mosetene sade, att alla djur varit 
människor. Itönamaindianerna sade, att vrålaporna och 
vildsvinen varit människor. En hel del djur, såsom koli¬ 
brin, boaormen och vissa nattfåglar, äro chokfhua, d. v. s. 
de äro avlidna människor. Huanyam anse sig släkt med 
sumphjortarna, vilka de därför ej döda. Cavina nämnde 
aldrig något om att djuren varit människor. En mycket 
utbredd föreställning är, att medicinmännen kunna för¬ 
vandla sig till jaguarer. 



TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. 


Till de förr så fruktade chamaindianerna. 

edan i det föregående har jag nämnt, att 
vi med Cavinas som utgångspunkt gjorde 
en exkursion till chamaindianerna. Jag skall 
giva en kort skildring av denna färd. 

Den 27 juli lämna vi missionsstationen 
för att fara i kanot uppför Rio Madidi. Våra paddlare 
äro sex cavinaindianer samt sagoberättaren, tumupasa- 
indianen Salvador. Japanen medföljer som kock. Bland 
cavinaindianerna är även deras hövding, hedersgubben 
Agapito Yuna, en liten man, som styvt håller på gamla 
seder och bruk. Vi ha en stor och präktig kanot med 
»palmbladskajuta» (bild 243). 

Det är med största tvekan, som vi företaga denna 
exkursion, därför att vi ha alldeles för kort tid på oss för 
att studera chäma. Vi måste vara tillbaka den 18 augusti 
till missionens årsfest, som ingen av indianerna vill gå 
miste om. Bara för att besöka chäma skulle vi aldrig 
göra denna dyrbara färd. Jag har andra planer med den. 
Under paddlingen uppför floden och om aftonen vid läger¬ 
eldarna hoppas jag bli i tillfälle att studera mina egna 
följeslagare, kunna vinna deras förtroende och uppteckna 
deras sagor. 1 

Vår färd uppför Rio Madidi är trots knott och mygg 
särdeles angenäm. De, som ha hedern därav, äro våra 
följeslagare, bland dem i främsta rummet vår resemarskalk, 

1 Detta lyckades förträffligt, såsom vi sett av det föregående. 




532 FORSKXIXGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

gubben Yuna. Sällan eller aldrig har jag haft med mig 
på mina färder så vänliga och omtänksamma människor 
som dessa indianer. Gubben Yuna skall jag alltid minnas 
som en god vän, försynt, arbetsam och full av humor. 
Salvador är också en genomhygglig äldre man, som fogligt 
finner sig i den underliga utlänningens alla egendomliga 
påhitt. När de andra gått till vila, sitter han med mig 
vid lägerelden och berättar om trollen i skogen, resonerar 
om himlakropparna och redogör för den bibliska historien 
i dess. indianska version. På sandstränderna bygger han 
modeller av fällor och talar om jakt och djur. 

Då jag börjar bli gammal i etnografyrket, förstår jag 
kanske att vinna mina följeslagare. Jag låter dem efter 
behag fiska, jaga och samla sköldpaddsäcm, så att det 
är gott om mat, ty magen bör alltid vara full, för att 
en indian skall vara nöjd. Indianen försUr inte, när 
man säcer: »I dac ha vi inte tid att jaga.» Hur skulle 
man inte ha tid att skaffa sig mycket mat! En eller 
annan liten present bruka vi ibland ge dem till upp¬ 
muntran. Det är inga stora saker, ty indianen behöver 
man ej ge mycket, utan man skall ge honom ofta. Han 
är som ett barn. 

Det är nu torrtid. Under regntiden vilja ej vatten¬ 
massorna, som den tropiska himlen vräker ned, få rum 
i floden. Då bryta de ned skogarna, störta flodbankarna, 
dansa med jätteträden, ila i rasande fart mot Rio Beni. 
Så kommer torrtiden, och vattnet har icke mera ung¬ 
domens kraft. Källorna i bergen sina. Himlen lyser evigt 
blå. Blott sunnanvinden kommer någon gång med kyla 
och regn. Vattnet sjunker undan i floderna. Trädstam¬ 
marna, som fastnat i bottensanden, blottas och . bilda stora 
barrikader. Allt smalare och smalare blir floden. Vattnet 
kommer ej mera åt att riva ned några nya träd, väldiga 
sandbankar blottas. På dessa finnes ingen sten. Marken 
består av fin sand, som är härlig, att slå läger på. 

När vind och regn ej utplånat dem, ser man talrika 
spår i sanden. Överallt ha sköldpaddorna varit. De äro 




w 

TI i 

’ 1 







TII.L DE FÖRR SÅ FRUKTADE CH AM AINDIANERNA 


535 


underliga deras breda spår med täta små intryck av fotter. 
Man kan se, huru de gått upp ett stycke på sandbanken 
för att lägga ägg. Ibland ha de ångrat sig och ha vänt 
ned till floden igen. De ha funnit sanden för våt. På andra 
ställen ha de däremot funnit lämplig sand och ha grävt 
ett hål, i vilket de lagt äggen (20 ä 30 st.), varefter de fyllt 
gropen med sand och slätat till spåren, så gott de kunnat. 

När vi komma till en av dessa sandstränder, springa vi 
alla i land för att söka efter sköldpaddsägg. Det är riktigt 
roligt och mycket givande. En dag finna vi över tusen 
ägg, vilka motsvara mer än 500 hönsägg. Vi skjuta talrika 
apor och ha sålunda gott om mat. 

En dag göra vi massmord på vrålapor och fånga två 
apungar levande. Den ena tages av gubben Yuna. När jag 
frågar honom, vad han skall göra med apungen, säger 
gubben, som inte kan tåla min alltid leende japanska kock, 
illmarigt: »Den ska jag ta hem och uppfostra till kock åt 
mig.» 

När vi halstra aporna över lägerelden (bild 244) på 
flodstranden, skulle man kunnat tro, att vi leka »omvänt 
helvete». Det ser ut som människor, som rosta smådjävlar. 
Aptitligt ser inte vårt dagliga bröd ut. 

Mycket noga håller Yuna efter ungdomarna, att de 
kasta tarmarna och magarna av aporna i floden och inte 
låta dem ligga kvar på stranden. »Äta gamarna dem, kan 
magen spricka på den, som äter resten av apan,» säger 
gubben. Japanen vill icke äta apkött utan föredrar litet 
torkat, unket kokött och en smula ris. 

Det är tungt att paddla kanoten uppför floden. Där 
cavinaindianerna kunna, springa de därför på sand¬ 
stränderna och i vattnet, dragande kanoten efter sig i ett 
starkt rep. Försiktiga måste de vara, att de inte trampa 
på någon rocka. Dessa fiskar, som ligga halvt nedgrävda 
i sanden, ha nämligen en lång tagg på stjärten, som 
indianerna anse vara mycket giftig. 

Långsamt går det mot den strida strömmen. Domingo 
brukade säga, att när Kristus skapade världen, ville San 



536 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 



Bild 244. Yrålaporna svedas. Männen äro cavinaindianer. "Rio Madidi. 


Pedro, att han skulle låta vattnet på ena sidan av floderna 
rinna uppåt och på den andra nedåt. Kristus ville likväl 
ej gå in på San Pedros förslag, ty han ansåg, att män¬ 
niskorna då skulle bli alltför lata. Det är inte utan, att 
man ibland tycker, att San Pedro borde ha fått råda, ty 
det är en ofantlig skillnad på att paddla uppför och paddla 













Bild 21 N år kajuta på kanoten, i vilken vi befara Rio Madidi 
Olga Nordenskiöld matar en apunge. Bilarna och 
bägarna äro från Chämaindianerna. 













TII.L DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMAiXDIAXERKA 


Bild 246. Chåmaindian. 

nedför en flod. Så mycket fick San Pedro likväl igenom, att 
Kristus skapade strömvirvlarna, i vilka paddlarna kunna, 
vila sig under den ansträngande färden uppför floden. 

Efter över en. veckas paddling möta vi tvenne små. 
smala, grovt tillyxade och utbrända kanoter. Det ar ett 
par chämamän och ett par ehämakvinnor, som äro ute 
















538 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

för att fiska och samla sköldpaddsägg. De äro skygga 
men bliva snart lugna, när de se, att vi inte ha några 
dåliga avsikter. Vi byta oss till några pilar, bågar och 
andra föremål mot knivar och metkrokar. Därefter fort¬ 
sätta vi vidare uppför floden, under det att chfimaindi- 
anerna paddla nedför Rio Madidi. 

Överallt på flodstränderna se vi övergivna läger¬ 
platser. Chämaindianerna ha där byggt avlånga hyddor, 
av pilgräs, i vilka, att döma efter de talrika eldstäderna, 
flera familjer bruka bo tillsammans. I en av hyddorna 
ligga sönderbrutna cacaofrukter, säkerligen härrörande 
från någon plantering, som anlagts här i forna tider av 
missionärer. Efter ytterligare två dagar komma vi till 
stora odlingar och till några välbyggda hyddor, som ligga 
uppe i skogskanten. I hamnen vid floden ligga några 
små kanoter. Där förtöja vi även vår ståtliga farkost och 
gå upp till hyddorna för att besöka indianerna. 

Där äro många kvinnor och dibarn samt ett par 
män, men där finnes icke ett enda större barn. De äro 
och förbliva alla försvunn% Indianerna förefalla skygga 
och misstänksamma. Jag nar svårt att förstå, att detta 
förfallna, smutsiga sällskap, jag har framför mig, äro de 
för ännu ett par år sedan så fruktade »guarayo», de indi¬ 
aner, med vilka t. o. m. Bolivias f. d. president, general 
Pando, utkämpat svåra strider. 

Jag använder här cavinaindianernas namn på dessa 
indianer för att ej säga guarayo, såsom dessa indianer 
bruka kallas. Detta för att de ej skola förväxlas med 
den stora guaranistammen guarayo eller guarayu i östra 
Bolivia. Cardus kallar dem även guacanagua. 

En del chäma gå klädda i målade barkskjortor (bild 
246). De se rätt trevliga ut. Andra gå i lumpor, som 
de fått av de vita, och verka rysliga (bild 248). 

Åt kvinnorna giva vi skjortor av granna tyger och glas¬ 
pärlor, åt männen knivar och metkrokar. I hyddorna söka 
vi byta oss till, vad vi se av husgeråd. Det är ej mycket, 
dessa indianer ha. 




TILL DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMAIKDIANERNA 539 


Bild 247. Författaren med chamaindianer. 

Det är ej underligt, att chämaindianerna frukta de 
vita. Dessa ha behandlat dem mycket illa, och de ha 
betalt med samma mynt igen. När cavinaindianerna bodde 
vid Rio Madidi, överföllos och dödades många av dem 
av chäma. Indianerna i en annan mission, Ixiamas, ha 
i åratal slagits med dem, och många chäma liksom många 












540 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Bild 2J8. Cliamakvinna med liarn. 

ixiama ha hlivit dödade. Cavina flyttade från Rio Madidi 
till stor del för deras skull. Även flera gummiarbetare 
ha chfuna dödat. 

En bildad fransman, herr M., som här förestod en 
gummibarack, mördade alla indianerna i tre hyar. En gång 
hade han tagit några små barn till fånga. Natten efter 
överfallet hade han med sitt folk slagit läger på flod- 









TILL DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMA1NDIAXERXA 


541 


stranden. Det var vid övre Rio Madidi. Barnen skreko, 
och han kunde inte få dem att tiga. Fruktande, att chäma- 
ii..lianerna av skriken skulle lockas till platsen, tog han 
barnen i benen, ett och ett, och krossade deras huvuden 
mot marken. Han dödade dem så, som man brukar döda 
skadskjutna apor. Denne var en »civilisationens» pioniär. 
Hans liv var en kriminalroman, som slutade så, att han 
blev skjuten av sin älskarinnas äkta man. Andra ut¬ 
länningar ha inte varit mycket bättre. I gummibarackerna 
längs med Rio Beni finner man flera chäma, som blivit 
sålda dit av slavjägarna. 

Det är en bolivian, herr Parejas, som framför allt 
har förtjänsten av att ha slutit fred med chäma. Det var 
för tre eller fyra år sedan. Sedan dess arbeta de åt 
honom med insamling av kautschuk, väganläggningar och 
odling. För detta få de klädtrasor och verktyg. De ha 
även fått några gevär, av vilka, vad jag såg, inte ett enda 
dugde att skjuta med. 

I barackerna vid Rio Beni påstås allmänt, att chäma 
själva sälja sina barn. Det är naturligtvis oriktigt. Tycker 
ni, att mamman på bild 248 ser ut, som hon skulle vilja 
sälja sin unge? Flertalet barn kommo från Rio Madidi, 
innan de vita hade någon som helst fredlig beröring med 
indianerna där. 

Chäma ha, som nämnt, även dödat åtskilliga gummi¬ 
arbetare. Redan på 1700-talet voro de fruktade för sina 
överfall. De lia verkligen varit ett hinder för utforskningen 
av stora områden. 

Annars tämligen rättänkande människor anse, att det 
varit nödvändigt att utrota chämaindianerna. De resonera 
på följande vis: »Vi köpa av bolivianska staten ett stort 
landområde. Där hindra vilda indianer oss i vårt arbete. 
Vi få ingen ränta på våra pengar, vi måste därför 
fördriva, döda eller fånga in indianerna.» Sedan tillägga 
de: »Det är ju möjligt, att ni har rätt, att man skulle kunna 
vinna indianerna så småningom utan strid — men då hade 
vi under tiden ingen ränta på våra pengar.» 



542 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 



Av detta resonemang, 
typiskt för ! vår tid, 
framgår, att jag som 
indianvän också måste 
se indianproblemet med 
tanke på räntan — 
annars är jag bara en 
opraktisk idealist, en 
narr. 

Vi ha vandrat över • 
väldiga områden av 
det inre av Sydamerika, 
och överallt ha vi sett, 
att hela arbetsklassen 
består av indianer. Vi 
ha också erfarit, att det 
nästan överallt varit 
arbetsbrist, att det be¬ 
hövs mera indianska 
arbetare. Vi ha sett 
indianerna arbeta i 
detta tropiska klimat 
och ha funnit dem göra 
sin sak bra. Här på 
Rio Madidi åtföljdes vi 
av synnerligen käcka 
och duktiga paddlare. 

• Bild 249 . Chämakvinnor med barn. DeSSa Cavinaindianer 

tala en dialekt av 
samma språk som chäma, fastän de ursprungligen antag¬ 
ligen icke tillhört samma stam. Vi veta även, att den vite 
mannen i ett tropiskt klimat är en dålig kroppsarbetare. 
Det är därför mycket oekonomiskt att utrota de vilda 
indianerna. I längden ger det bättre ränta att 
göra fred med dem. Det visa missionerna, där man 
inte heller försmått räntan. Även själavård kan bära sig-. 
Det ha vi sett i Cavinas. 








-- 



Bild *250. Chämakvinna. 












Bild 251. Chäm&indianer. 










TII.L DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMA1NDIANERNA 545 

Caviua vilja inte riktigt erkänna, att de förstå chäma- 
indianernas språk. De skämmas för släktskapen med sina 
forna fiender, som ännu äro — hedningar. Därför äro de 
ovilliga att tjänstgöra som tolkar. 

Chäma är en hord av samma stam som tambopata- 
guarayo, vilka indianer jag besökte år 1904 i sällskap 
med doktor Nils Holmgren. Det är ej så långt från Rio 
Madidi till Rio Tarnbopata. Vid övre Rio Madidi och 
vid Rio Heath bo ytterligare horder av samma stam. 
Genom besöket hos chäma vid Rio Madidi kan jag säga, 
att jag sammanknutit mina expeditioner här till ett helt. 
Jag har under mina färder i Bolivia besökt alla indian¬ 
stammar på Andernas östsluttningar och även flertalet av 
dem, som bo på slättlandet.. 1 

Chäma äro mera intressanta för vad de inte kunna 
än för vad de kunna. De tillverka sålunda ej lerkärl, utan 
koka födan i stycken av färska bamburör. Dessa kunna 
naturligtvis blott användas en gång. Att koka i bamburör 
är nästan som att koka i papper. Av alla stammar, jag kän¬ 
ner från Bolivia, äro de de enda, som ej ha lerkärl. Deras 
släktingar och grannar i Peru, tambopata-guarayo, förstå 
sig ej heller på att tillverka dylika. Däremot ha cavina, 
som vi veta, vackert målade lerkärl. 

Chäma kunna ej tillverka mjöl, fastän de odla mycket 
majs. De ha sålunda inga mortlar eller dylikt. Jästa 

1 Från följande stammar i Bolivia liar jag gjort större eller mindre 
samlingar. Inom parentes är angivet, var samlingarna förvaras, R. M. = 
Riksmuseet, G. M. = Göteborgs museum. 

Cbiriguano (B . M. G. M.), Chané (B . M. G. M.), Mataco (B. M. G. M.), 
Cboroti (R. M. G. M.), Ashluslay (B. M.\ Toba (R. M.), Tapiete (B. Alf.), 
Tsirakua (R. M.), Siriono (R. M.), Churrtpa (B. M. G. M.), Guarayu (R. M.), 
Yuraetire (B. M. G. M.), Chimane (G. M ), Mosetene (G. M.), Cavina (G. M.), 
Leco (R. M.), Chäma (G. M.), Chacobo (B. M. G. M.), Maropa (G. M.), 
Cayubaba (R. M.), Canieliana (G. M.), Mojo (G. M.), Itonama (G. M.), Baure 
(R. M.), Quicbua (R. M. G. M.j, Aymara (B. M. G. M.). 

Därtill komma i Peru i gränstrakterna mot Bolivia: Tambopata-gua¬ 
rayo (R. M.), Atsahuaca (R. M.) och Yamiaca (R. M.) samt i Brasiliens gräns¬ 
område mot samma republik: Huari (G. M.), Pauserna (G. M.), Huanyam (G. M) 
och Palmella (G. M.). 

Från några av nämnda stammar, som äro civiliserade, har jag blott 
samlat några få föremål. Det mesta av mina samlingar tillhör tyvärr Riks¬ 
museet. Voro de förvarade på en plats, skulle de vara de största i världen 
från denna del av Sydamerika. 



5 46 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

drycker förstå de i motsats till alla andra indianer, vi 
lärt känna under denna resa, ej att bereda. Chäma äro 
sålunda helnykterister. Hos dem slipper man dricka 
majsöl, som gummorna spottat i. De äro ej rökare. 

Märkligt nog förstå de sig på att väva. Detta ha 
de troligen lärt av någon högre stående stam. Liksom så 
många andra indianstammar tillverka de barktyg, som 
de använda till kläder och täcken. (Se bild 250.) Skivorna 
på deras sländor äro av sten. De förstå sig sålunda på 
att borra genom sten. 

Chämaindianernas bädd är den mjuka sanden på flod¬ 
stränderna. När hyddorna som här ligga i skogskanten, 
bära indianerna dit sand, som de använda till madrass. 
De känna liksom tambopata-guaravo ej hängmattan. 

Deras prydnader av tänder och fjädrar äro desamma, 
som jag beskrivit och avbildat från indianerna vid Rio 
Tambopata, 1 likaså deras korgarbeten. 

Herr Parejas har lärt dem att bygga rymliga hyddor. 
Den äkta chämahyddan av pilgräs, som vi se avbildad 
här (bild 247b är mycket primitiv. Den liknar fullkomligt 
tambopata-guarayohyddor. 

Liksom de sistnämnda indianerna äro chäma stora 
odlare. I deras röjningar sågo vi bananer, mandioca, 
bomull, majs, sockerrör m. m. 

När vi startade vår exkursion till chämaindianerna, 
förstod jag av de upplysningar, jag fått, att vi hos dessa 
indianer ej skulle bli i tillfälle att göra några ingående 
studier utan blott samlingar. Vi visste även, som nämnt, 
att vi hos dem blott kunde göra ett kort besök. För att 
vinna dessa misshandlade indianers förtroende hade det 
behövts månaders tålamod, och varifrån skulle vi här ha 
kunnat få följeslagare till en längre tids vistelse bland 
dem. Deras f. d. fiender, cavina, voro inte lämpligt säll¬ 
skap under ett långvarigt besök hos chäma. 

Några föremål från chäma är jag ej i tillfälle att har 
avbilda, då mina samlingar från denna stam ännu äro i 

1 Se Ymer. 1005. H. 3. 




Bild 252. Chämakrinna med barn 













Iiilil 253. Olga Nordenskiöld med rliämaindianer 













TILL DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMAINDIANERNA 


549 


Sydamerika. Deras målade barkskjortor, av vilka jag 
gjorde en vacker samling, kunna vi se på bilderna. Av 
vad vi för övrigt samlade från cliäma, är det särskilt ett 
föremål, som jag gärna skulle ha avbildat här. Det är 
en klätterring, sådan som dessa Indianer använda för 
att lättare ta sig uppför höga, kala trädstammar. 

Vi lämna chäma och återvända utför Rio Madidi, på 
vars härliga sandstränder vi ännu ha några sagoaftnar. 

Det är inte så underligt, att man någon gång på 
en sådan lång färd, som vi nu gjort, gripes av längtan 
till hemmet. 

Under intryck av denna längtan skriver jag här 
följande lilla skiss, som jag kallat drömmen. Kanske 
passar den ej i en reseskildring. Kanske hade den inte 
bort vara med... Den kom inte till, när vi hade det 
svårt — utan då 'vi gjorde den härligaste färden under 
hela resan, oförglömmelig tack vare Yuna och Salvador. 


Drömmen. 

Det lyster mig att tänka som indianerna, fastän utan 
fruktan för den andevärld, som de säga omger oss. 

Vi ha slagit läger på en av Rio Madidis sandstränder. 
Floden flyter tyst förbi. Alla andra ha gått till vila, 
och jag sitter ensam kvar vid den slocknande läger¬ 
elden. 

Månen lyser på stranden. I strandkanten på läger¬ 
sidan stå de höga, solfjäderforrnade pilgräsen och dallra, 
kastande långa skuggor ut på sanden. Mitt över floden 
är urskogens mörka massa, ur vilken ett väldigt zåkua- 
träd reser sig stolt över alla de andra. Lianerna klättra 
på dess stam och grenar för att komma utanför skuggan, 
närmare solen, växternas gud. I zåkuaträdet bor en ande, 
men den är blott farlig, om man hugger ned trädet och 
berövar anden dess boning. I trädkronorna smyga natt¬ 
aporna. En och annan fågel flyger utefter vattnet. Det 
35. — Nordenskiöld. 



550 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

är ganska tyst, inte ens syrsor och grodor spela i afton. 
Myggorna äro mindre efterhängsna än vanligt, och trots 
dem slumrar jag till: 

Min själ går på vandring. Den glider genom urskogen 
över zåkuaträdets topp, över Andernas snöfjäll, pampas 
och vatten, och så stannar den på en liten bergkulle. 

Först ser det ut, som om där skulle växa ett lian- 
omslingrat zåkuaträd, men så tar det formen av en härlig 
ek. Det är en gammal bekant, som sett många människo¬ 
barn leka, leva och dö. Bredvid eken är en brant klippa, 
som delvis täckes av en stor murgröna. Luften doftar 
av kaprifol, och fjärilarna fladdra från blomma till 
blomma. Solen lyser över eken, som kastar sin skugga 
ut bland trädgårdens gamla äppelträd, ut över krusbärs¬ 
buskar och jordgubbsland. Nedanför klippan på en grön- 
målad bänk sitter min gamle far och ritar med käppen 
cirklar i sanden. Så stiger han upp. Han är iklädd höga 
stövlar och dubbelknäppt rock och tänker sig ut över 
ägorna. »Han är ju död,» tänker jag och går fram för att 
tilltala honom. Då är han försvunnen. 

Så komma i yrande fart två pojkar. De ha bråttom 
att komma till lekstugan, som ligger i backen vid berget. 
Det är mina pojkar. Den minste sätter sig och bakar 
bullar i sanden. Den störste går in i lekstugan och 
kommer ut med famnen full av brädstumpar. Här skall 
byggas en fästning, så stark, att ryssen aldrig kan ta 
den. 

Jag går fram för att hälsa på dem — då äro de för¬ 
svunna. Så börjar jag att söka dem. Jag söker i ek¬ 
skogen, i trädgården, jag springer utåt de krattade gång¬ 
arna, och så befinner jag mig plötsligt under zåkuaträdet, 
där jag ej kan komma fram för lianerna, som slingra 
sig som ormar omkring mina ben. 

Så vaknar jag. 

Elden har nästan slocknat. Månen, som gått högt 
upp på himlen, lyser så underbart över Rio Madidi och 




Bild 254. Ckamaindianer på besök i vårt läger. 














TILL DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMAINDIANERNA 


553 


dess stränder. Jag tänder en cigarrett och kastar några 
grenar på elden, som åter tar fart. 

När jag sökte efter veden, måtte jag ha väckt. Salvador, 
som kryper ut ur myggnätet och går ned till flodstranden 
för att vittja sina krokar. 

Utan någon fångst kommer han fram till elden. Jag 
bjuder honom en cigarrett, och han tänder den på en 
brand. 

»Säg mig, Salvador, om jag dör här, vart går då 
min själ?» 

»Naturligtvis till ditt land!» säger gubben, och så 
kryper han in under myggnätet igen. 

»Naturligtvis till ditt land — naturligtvis till Dalbyö 1 ,» 
tänker jag. Alldeles som i drömmen. Doge jag här och 
hade indianen rätt, då skulle jag kunna vandra i ek¬ 
backarna på Dalbyö, sätta mig på den gröna träsoffan 
utanför stora byggningen, se utåt öppna havet, gå längs 
med södra udden på barren under granarna och tallarna. 
Där skulle jag få se mina barn leka — men aldrig kunna 
tilltala dem, aldrig kunna varna dem, aldrig kunna 
glädjas med dem, aldrig kunna dela deras sorger. 

Åter kommer någon fram till elden för att tända 
en cigarrett. Det är min japanske kock. Jag talar med 
honom om Japan, och så gör jag honom en liknande 
fråga, som den, jag gjorde indianen. 

»Säg mig, om du doge här, vart skulle då din 
själ gå?» 

»Naturligtvis till Japan,» säger han, och för första 
gången ser jag i hans ansikte ett annat uttryck än det 
eviga leende, med vilket han annars brukar svara mig. 
Så går japanen till vila. 

När vi följande dag åter paddla nedför floden, 
vänder jag mig till gubben Yuna och frågar honom: 

»Om du doge här, vart skulle då din själ gä?» 

»Naturligtvis till Cavinas,» svarar han. 

1 Fädernegården i Sverige. 



554 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

Naturligtvis till Japan, naturligtvis till Dalbyö, natur¬ 
ligtvis till Cavinas. 

Alltid samma svar. Alla ha de kanske drömt om 
sina hem, och när den eviga sömnen kommer, då tro 
de, att de skola ha samma dröm igen — må vi hoppas, 
mycket längre och mycket vackrare. 

* 

Det är i början av augusti, vi fara nedför Rio Madidi. 
Vi ana inte då, att vi snart måste vända hemåt. Till 
Cuzco är ännu vår lösen. 

Efter ett par dagar träffa vi de chäma, vi mött på 
resan uppför floden. De ha slagit sig ned på en hög 
sandbank, där de byggt sig ett par hyddor av pilgräs. 
De ha fiskat i en närbelägen sjö och ha haft god tur. 

Här i pilgräshyddorna på Rio Madidis sand. iklädda 
sina målade barkskjortor, med sina vackra bågar och 
pilar, känner jag igen dem, sådana som deras släktingar 
voro vid Rio Tambopata 1904, då Holmgren och jag be¬ 
sökte dem. Här leva de ännu äkta indianliv. 

Ännu ett par gånger möta vi chämaindianer. Sista 
gången var det på en gummibarack vid Rio Beni. Ägaren 
där hade två fullvuxna chämaflickor och en chämagosse, 
vilka han köpt. Chämaindianerna — det är bara män — 
komma iklädda lumpor, som de fått av de vita, troende, 
att det är fint så. Vapnen, de ha med sig, äro gamla, 
rostiga gevär. Bågarna och pilarna ha de gömt i skogen — 
kanske för att inte verka »vildar». De äro alla kortklippta. 
Deras ärende är att t>gga och möjligen att förmå flickorna 
att rymma. 

Bland dessa indianer är även fadern till chäma- 
gossen, som är på baracken. Denne gosse, som ej sett 
sin far på ett par år, är rädd för honom. Kanske minnes 
han ännu tider av svält, kyla och fruktan för överfall 
— där borta i urskogen. Han, som här är väl behandlad, 
har snygga kläder och som har lärt sig att intaga regel- 



TILL DE FÖRR SÅ FRUKTADE CHAMAINDIANERNA 


555 


bundna måltider, att sova varmt, att aldrig behöva fly — 
fruktar sin far, fruktar vilden i trasorna. 

Så mycket kan jag se, att mannen lider, när han 
måste gå utan gossen. Hans eget barn har ej vågat sig 
fram till honom. Övertygad är jag, att denne indian 
liksom andra indianer alltid har behandlat sin gosse med 
största vänlighet. 

Jag misstänker, att han en dag försöker att ta tillbaka 
sitt barn, som han förlorat, innan hans stam slöt fred 
med de vita. Skall jag önska, att han lyckas? Skall jag 
önska, att han lyckas föra honom tillbaka till urskogens 
djup, att han för hans skull åter avbryter den fredliga 
förbindelsen med de vita? 

På gummibaracken kommer han att bli en vanlig 
tjänare, där får han arbeta hela sitt liv åt andra för en 
liten lön och har alltid mat och kläder. Han kommer att 
lära sig att supa. 

I urskogen blir det ibland svält och ibland över¬ 
flöd. Aldrig kommer han att känna sig säker för de 
vita och kanske inte heller för andra indianer. Kanske 
måste han leva som ett jagat djur — men han kommer 
att vara sin egen herre. . 

På det förra stället kommer han att bli en s. k. kristen, 
på det senare kommer han att gå i ständig fruktan för 
andarna i skogen. 

Vi se, att frågan är svår att besvara. Vore jag chäma- 
indianen, toge jag likväl tillbaka barnet. 



TRETTIONIONDE KAPITLET. 


Vi få underrättelse om världskriget och 
besluta att resa hem. 

en 11 augusti äro vi tillbaka i Cavinas, där 
mina följeslagare välkomnas med massor av 
chicha. 

Några dagar senare få vi höra, att krig 
utbrutit i Europa mellan stormakterna. Med¬ 
delandet har kommit genom ett trådlöst telegram till Porto 
Velho, ändstationen för järnvägen Madeira—Mamoré. Vi 
tro, att det är ett av dessa falska rykten, som ofta cirkulera 
härute, men vi besluta likväl att invänta säkra under¬ 
rättelser, medan vi under tiden fortsätta studiet av cavina- 
indianernas sagor. 

Först i slutet av augusti få vi säkra underrättelser 
om att ett världskrig utbrutit. Man säger, att Sverige 
är med på Tysklands sida. Kejsar Wilhelm är fången och 
tyske kronprinsen stupad. Ryssarna äro nära Berlin. 

Vad skola vi nu göra? Är Sverige verkligen med, 
då kunna vi inte återvända till Europa, ty då blir jag 
antagligen under vägen tagen som krigsfånge. Hur skola 
vi få pengar? Resekreditivet är väl värdelöst? Vi ha 
pengar att komma till Cuzco; men sedan? Vad skola vi 
göra i Cuzco utan pengar? Det är några av de många 
frågor, som vi göra oss. 

Vi besluta oss till slut för att resa till Cochabamba, 
där vi ha vänner och varifrån vi lätt kunna komma i 





VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 


557 


förbindelse med svenska legationen i Buenos-Aires. Över 
Para våga vi ej resa, då vi ej ha någon förbindelse 
där. 

Jag måste erkänna, att vi plötsligt förlorat allt in¬ 
tresse för våra forskningar. Det går ej mera att tänka 
pä sagor, på gamla indianska boplatser o. d. Våra tankar 
kretsa obevekligt kring kriget. 

Från Cavinas fara vi med en liten flodångare till 
Riberalta. Där deponera vi våra samlingar hos ett tyskt 
handelshus, då de delvis äro för skrymmande att ta 
på mulåsnerygg. Vi äro även rädda för att transporten 
av dem skall ta för hårt på vår kassa. 1 

Från Riberalta fara vi över Villa Murtinho till Guaya- 
merin. Lyckligtvis behöva vi inte stanna mer än några 
timmar på denna osunda plats. I Guayamerin ligger cn liten 
ångare färdig att gå uppför itio Mamoré till Trinidad. 

På vägen a.nlöpa vi S: a Ana, där vi erfara, att man 
ingenting gjort för att ta reda på Bergs mördare. Utlän¬ 
ningarna där äro mycket förbittrade över myndigheternas 
slapphet. När vi lämna S: a Ana, bli vi åter erinrade om 
denna trakts osäkerhet, ty bland passagerarna till Trinidad 
är en mördare, iklädd en lung fotboja. 

Han tar sitt öde mycket gemytligt och går omkring 
och skakar hand .med passagerarna — han har ju bara haft 
olyckan att i hastigt mod skjuta en medmänniska. Till 
ressällskap har han utom sin fångvaktare även sin 
älskarinna. Han är »turco», och därför har han väl kom¬ 
mit fast. Kanske har han pengar, och då blir han nog fri. 

I Trinidad byta vi ångbåt och fortsätta till myn¬ 
ningen av Rio Grande och därifrån uppför Rio Chapåre. 

Ångbåten för oss till en liten plats, kallad S:a Rosa. 
Vi inkvartera oss i en av gårdarna, där man tar vänligt 
emot oss. På stranden, där ångbåten lagt till, ha några 
mojoindianer slagit läger. De skola föra posten till 

1 Dessa samlingar äro ännu i Sydamerika. Övriga samlingar, av vilka 
en stor del en längre tid troddes vara förlorade, äro nu i Göteborg, där de 
förvaras på museet. 




558 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Bild 255. Mojoindianer fläta s. k. panamåbattar. 

Trinidad. Till S: a Rosa kommer den på mulåsnerygg 
från Cochabamba. 

Medan indianerna vänta på posten, sysselsätta de sig 
med att fläta s. k. panamåhattar (bild 255). De göra dem 
av späda palmblad. Denna för indianer så passande hem¬ 
industri ha de lärt av jesuiterna för över 150 år sedan. 











. VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 559 

Nu fortsätta de på egen hand, tyvärr utan att göra hattarna 
moderna, så att de skulle kunna sälja dem dyrt. Under de 
dagar, vi äro i S: a Rosa, ser jag dem ständigt. De äro 
aldrig sysslolösa, och ännu en gång får jag bekräftelse 
på att indianen inte är lat, när han arbetar för egen räk¬ 
ning. Som paddlare äro dessa mojoiridianer också för¬ 
träffliga. , : 


Bild 250. Yuracarekanoter i hamnen i S:a Bosa. 











560 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

En aymaragumma, som kommit med samma ångbåt 
som vi, dör första natten, vi äro i S: a Rosa. I hennes 
lumpiga, lusiga kläder finner man över 1,000 bolivianer i 
engelskt guld. Denna lilla förmögenhet har hon snålat 
och svultit ihop i gummitrakterna, och nu hade hon ämnat 
sig hem för att dö vid det heliga Illimani’s fot nära Lago 
Titicaca. En urskogens eller pampans indianska skulle 
aldrig snåla ihop pengar på detta sätt. Hennes förtjänst 
skulle ha gått till grannlåt och, om hon varit »civiliserad», 
till brännvin. Åter se vi ett utmärkt exempel på den 
stora motsatsen mellan urskogens och fjällens indianer. 
Framtid ha tyvärr blott de, som älska penningen. 

Mången girig skulle ha slösat, om han hade vetat, 
åt vem han hade samlat sitt guld. Säkert kommer aldrig 
gummans guld fram till hennes släktingar där borta i sten- 
hyddorna på högslätten. Det skall passera genom allt¬ 
för många händer för att komma dit. I S: a Rosa ställer 
man till en dyrbar begravning. Man lägger gumman i 
en omålad tomlår, och för den tar man tiondelen av 
hennes pengar — och sedan blir det fylla och slagsmål 
i byn. Under fyllan slår den tillförordnade hamnfogden 
sin hustru. Hon barrikaderar sig i sin hydda med hjälp 
av två soldater för att skydda sig mot sin mans brutalitet. 
Hela natten är det slagsmål och skrik i S: a Rosa. Det 
är i sanning en »hederlig» begravning, som aymaragum- 
man får. 

Hon ser riktigt rar ut, hamnfogdens hustru, så hon 
hade förtjänat ett bättre öde. Jag har i det föregående 
inte sagt många ord om kvinnans ställning bland 
mestizerna här, därför att det är svårt att säga obehaglig¬ 
heter om människorna i ett land, där man mötts med 
stor vänlighet. Sanningen får likväl inte undertryckas 
av några hänsyn, ty en reseskildring är skriven för en 
eftervärld. 

När en ung man här är kär, skulle man vilja tro, 
att han hela livet ville bevara sin älskade som en dyrbar 
klenod, att han aldrig ville se henne gråta utan ständigt 



VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 561 

vara lycklig och glad. Han sjunger om sin lilla, vita duva, 
om sitt lidande hjärta, om sin egen ovärdighet inför den 
underbart sköna. 

Så gifta de sig. 

Trots denna vackra början äro många äktenskap bland 
mestizerna djupt olyckliga. Mycket vanligt är, att man¬ 
nen, när han är full, slår sin hustru, som han i regel 
med orätt inbillar sig ha varit honom otrogen. 

Flera gånger ha bättre kvinnor här frågat min hustru: 
»Slår aldrig er man eder?» Ni kan tänka, att de gjort 
stora ögon, när hon svarat: »Han skulle bara våga.» 

»Jesus Maria, vilket fruntimmer!» utropade en mestiz- 
fru, när hon hörde, huru liten respekt min fru har för 
sin man. 

Man förstår kvinnans ställning, när man inbjudes 
i ett hem. Ofta får hustrun ej sitta vid bordet utan 
äter efteråt eller med barnen i ett hörn av rummet. I 
regel anses det opassande, att hon blandar sig i konversa¬ 
tionen. 

Mestizkvinnorna här äro i regel goda hustrur, som 
förtjänade ett bättre öde. Jag har sett tyskar gifta med 
bolivianskor från dessa trakter. Det är, som om dessa 
kvinnor vaknat av friheten. De äro inte små vita duvor, 
som man slår, utan goda kamrater. 

Det finnes naturligtvis bolivianer här, som behandla 
sina hustrur med aktning. Det är i regel de män, som 
sett litet mera av världen. 

Bland ångbåtens passagerare är även en något avsig¬ 
kommen fransman. Han har varit arkitekt i Paris, och 
nu lever han som vedhuggare. Han skall hem för att 
tjäna sitt land mot tyskarna. Under den stora begrav- 
ningsfyllan i S: a Rosa blir han bestulen på sina få 
slantar, och nu har han inga pengar att hyra en mulåsna 
till Cochabamba för. Kaptenen på ångbåten, en preussare, 
tycker, att det är synd om honom, och ger honom pengar 
till resan. En av ljuspunkterna i livet är, att män¬ 
niskorna äro inkonsekventa. 




562 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

I S: a Rosa bo quichuamestizer —- vilka uteslutande 
parasitera på här levande yuracåreindianer. Dessa skoja 
de på det mest skamlösa sätt. För en mycket ringa betal¬ 


ning måste yuracåre arbeta åt dem, paddla kanoter, lastade 
med varor, till Trinidad och röja deras odlingar. Yuracåre 
ha nämligen skulder till dessa herrar arbetsgivare. 


Bild 257. Yuracårekvinna bar liem bark, av vilken hon skall 
göra barktyg. Rio Chapåre, 







JSilcl 25S. Yuraeårekviimor 













VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 563 


Bild 259. Yuracarekvinna. llio Chapåre. 

Mestizerna leva i ständig strid med de franciskaner- 
munkar, som lia en yuracåremission vid Rio Chimoré. 
Munkarna anse sig även ha rätt till indianerna. Framför 
allt söka de att ta hand om yuracårebarnen. 

Otvivelaktigt trivas indianerna bättre som tjänare åt 
mestizerna än i missionen. Orsaken till detta är tyvärr 






SE! 



5G4 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

den, att de tycka så mycket om brännvin och att missionä¬ 
rerna försöka att bekämpa superiet, under det att quichua- 
mestizerna, som själva supa, gärna se, att indianerna 
också göra det, ty då skaffa de sig skulder. 

Yuracåre föredraga även att vara tjänare åt mestizerna, 
därför att de som sådana bättre än i missionen kunna 
leva sitt eget äktindianska liv. Mestizerna låta dem bo 


Bild 2G0. Yuracårebarn. Rio Chapäre. 











Bild 261. Från vägren mellan S:a Rosa och Cochabamba. 












Jiild 2G2. TTrskogsbild fr&n vägen mellan S:a Rosa neli Codialwmba 




VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 


567 


familjevis och föra ej ihop dem i byar. Yuracåreindianen 
tycker inte om för mycket grannar. Detta är orsaken 
till att denna stam, som blott räknar ett par tusen individer, 
bor över ett så väldigt område. Vi ha redan en gång förut 
mött dem under denna resa. Det var, som vi veta, hos 
chimane vid Rio Mariiqui. 

År 1908 besökte jag yuracåre. Det var vid Rio 
Chimoré. Jag var då även i missionen, vars undergång 
jag då med orätt förespådde. Efter vad jag erfor i S:a 
Rosa, har missionen tvärtom på sista åren gått betydligt 
framåt. Det beror säkerligen på att missionen varit i 
goda händer — ty den missionär, som verkar bland yura¬ 
cåre, den har ett hårt arbete. Bland dessa indianer ha 
många missionärer misslyckats. 

De få dagar, jag här är i tillfälle att iakttaga yuracåre, 
använder jag huvudsakligen till att ta fotograiier. Detta 
därför, att min fotografering 1908 inte hade lyckats. Filmen 
hade skadats av fukt. 

Yuracåreindianerna ha ett egendomligt utseende. Mest 
i ögonen fallande är deras långsmala ansikten. De äldre 
männen ha ofta något mycket distingerat över sig. De 
skulle göra sig utmärkt i frack och vit halsduk. Flickorna 
se käcka ut. Inte ens mestizerna, deras husbönder, lära 
våga sig på något fuffens med dem. Yuracåre äro lika 
svartsjuka om sina kvinnor som chimane. Därför finnes 
det inga eller ytterst få yuracåremestizer. 

Liksom chimane ha yuracåre mycket purupuru. De 
vita, ofta svartblå fläckarna vanställa dem ibland som 
äldre. 

Vi besöka några av deras hyddor i närheten av S: a 
Rosa. På ett ställe har man aftonen förut festat mycket 
grundligt. Männen ligga utsträckta på marken i sina 
vackert målade barkskjortor och sova ruset av sig. Kvin¬ 
norna, »arbetarhustrurna», hålla däremot strävsamt på med 
allehanda göromål. 

Omkring hyddorna äro stora, välskötta odlingar med 
mandioca och mycket annat. Mestizerna förklara, att dessa 



568 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


odlingar tillhöra dem. Yuracåre arbeta, och mestizerna 
ta skörden. Arbetare och arbetsgivare. 

Vi lämna S: a Rosa, sedan vi lyckats hyra några 
mulåsnor. Stackars djur, de ha stora, stinkande sår på 
sidorna och ryggarna. 

Denna gång rida vi ej någon igenvuxen liten stig, som 
när vi för ett år sedan togo oss från Cochabamba till 
Covendo, utan »stora vägen», den väg, som den regel¬ 
bundna posten går och som talrika karavaner och resande 
årligen passera. Det kan vara lärorikt att gå en sådan 
väg, som är den näst viktigaste förbindelseleden mellan 
två områden i ett land, av vilka vart och ett är större än 
Sverige. 

Vägen mellan S:a Rosa och Cochabamba rider man 
på åtta dagar, och det fordras att kunna rida säkert, 
isynnerhet om man gör denna färd under regntiden. Först 
måste jag säga, att denna stora väg är en stig och ingenting 
annat. När man lämnat S : a Rosa, rider man genom härlig, 
hög urskog, där solen sällan tittar in för att torka upp 
marken. Denna är därför ett träsk, där mulåsnorna för 
varje steg sjunka ned till knäna. Ibland upplöser sig 
stigen i ett nät, ty var och en har försökt att ta sig fram 
efter sitt huvud för att finna litet hårdare mark att rida på. 
Räst är det att i sådan terräng ge mulåsnorna lösa tyglar, 
ty de veta ofta bättre än ryttaren, var det inte är botten¬ 
löst. Sedan söker sig vägen upp längs med floderna och 
över floderna, där vaden kunna vara farliga nog. Värst 
blir det, när man skall börja att klättra uppför bergen. 
Där är marken liksom såpad, och i såpan ha bildat sig 
runda hål efter alla mulåsnehovar, som trampat där. Djuren 
måste stiga i hålen steg för steg. Längre upp blir vägen 
brantare och följer stundom bråddjupen, där ett felsteg 
av mulåsnan vore en säker död. 

Efter några dagars ritt blir vägen bättre. Man kom¬ 
mer upp till quichuaindianernas cocaodlingar, och där 
ha dessa stenlagt stigen, för att den ej skall spolas bort 
av de våldsamma störtregnen. Man finner inga härbärgen 




Bild 261. Från vägen mellan S:a Rosa och Cochabamba. 


36. — Nordenskiöld. 










Bild 264. Quichualiydda. 







VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 


573 


vid denna »stora väg» utan måste de första nätterna slå 
läger i skogen och längre uppåt bergen i någon indian¬ 
hydda. 

Vad jag velat framhålla, är, att det är en urusel stig, 
som här förbinder fjällen och slättlandet. Läsaren kan 
förstå, vad detta betyder, när jag tillägger, att detta är den 
enda stig, som för närvarande förbinder Cochabamba 
direkt med de av ångbåtar befarna floderna i nordöstra 
Bolivia. Allt ekonomiskt utbyte mellan fjälltrakterna och 
slätten blir på detta sätt ytterst kostsamt, i många fall 
omöjligt. Jag har redan i ett annat sammanhang fram¬ 
hållit, huru svårt och dyrbart det är att komma från 
Cochabamba till Rio Beni. Det är därför naturligt, att 
den järnväg, som här planlägges och som jag omtalat 
i det föregående, skall bliva av oerhörd betydelse. 

Jag sade, att de sista dagarna innan vi gå över fjäll¬ 
kammen, passera vi genom quichuaindianernas coca- 
odlingar. Dessa indianer äro icke bofasta utan komma 
tidvis från Cochabambadalen för att sköta sina odlingar. 
Dessa ha de till stor del anlagt på välbyggda terrasser, 
s. k. andenes. De se mycket välskötta och trevliga ut. 
Det härskar flit och ordning. 

I dalarna regnar det ofantligt mycket. Husen äro 
därför byggda med mycket starkt sluttande tak (bild 
265) och i regel på pålar, med golv av grovt tillyxade 
plankor, så att invånarna äro något så när skyddade 
för fukten. Detta är så mycket viktigare, som dessa 
dalar äro mycket malariasmittade. När jag kom hit, 
hade jag inte haft malaria på flera månader, men strax 
efter besöket fick jag ett anfall, antagligen orsakat av 
en ny infektion. Min hustru hade i Cavinas och under 
Madidifärden blivit mycket bättre från sin malaria. Hon 
blev lyckligtvis inte återigen sjuk här. 

Cocaodling spelar, som vi veta, en stor roll i Bolivia. 
Man beräknar den årliga cocaskörden till mellan 3 och 
4 millioner kg. Den är värd ungefär 3 millioner bolivianer. 
Coca tuggas av alla aymara och quichua samt av några 




574 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Bild 265. Quicliuahydda mollan S:a liosa och Cocliabamba. 

urskogsindianer, som troligen lärt sig denna last av fjäll¬ 
indianerna. Cocatuggningens påstådda skadlighet är icke 
bevisad. 

Vi äro nu nära passet. Det är sista gången under 
denna resa, vi sova på bara marken. 

Bakom fjällkammen är Cochabainba. Xär vi kommit 
över passet, fä vi syn pä Tunaris vitklädda topp. Det 
är jämnt elt år, sedan vi sågo den sist, jämnt ett år, 
vi levat i urskogarna. 












Bild 26G Från den skoglösa Cochabarabadalen. Cucliicancki. 













VI FÅ UNDERRÄTTELSE OM VÄRLDSKRIGET 


577 


Det, året vill jag ej ha ogjort och inte heller min 
hustru. Modigt har hon följt mig överallt, och därför 
är jag henne tacksam. 

* 

Stackars Berg, som, ligger där borta på den lilla 
kyrkogården på den stora pampan, som drömde om ett 
eget hem under björkar och granar — han fick aldrig 
återse Tunari. 

* 

Ett par dagar senare äro vi i Cochabamba, där vi 
få veta, att Sverige är neutralt. Vi besluta oss likväl för 
att resa hem. 

Här träffa vi åter överste Fawcett, som vi lärt känna 
vid Rio Guaporé. Han skall hem till kriget. 

Fawcett har upptäckt vid Rio Mequens en betydande 
indianstam, vilken aldrig förut besökts av vita. Han kallar 
dessa indianer mashubi. De tala ett annat språk än 
huari men tyckas ha en med dessa likartad materiell 
kultur. 



FYRTIONDE KAPITLET. 


Bolivia, indianerna och världskriget . 1 

Cochabamba talar man naturligtvis bara 
om kriget. Så gott som alla bolivianare äro 
för ententen, d. v. s. för fransmännen. 
Man förenklar frågan så: för Tyskland eller 
för Frankrike. Ryssarna känner man. ej när- 
att dem betraktar man blott som en faktor, 
som skall kunna i hög grad bidraga till att hjälpa frans¬ 
männen till seger. Österrike är även för dem ett tomt 
ord. Skulle England och Frankrike ha råkat i krig, hade 
man på samma sätt haft sympatier för fransmännen. Nu 
är England Frankrikes allierade, och därför önskar man 
även engelsmännen seger. 

Att de sydamerikanska folken ha sympatier för Frank¬ 
rike, är ej så underligt. De äro latinska folk. Flertalet 
bildade sydamerikaner läsa franska böcker, deras tid¬ 
ningar hämta ständigt artiklar ur den franska pressen, 
kvinnorna kläda sig efter franska moder o. s. v. Det 
övriga Europa utom naturligtvis Spanien har ett mycket 
ringa inflytande på dessa staters kulturliv, på seder och 
bruk. Paris har blivit för mången sydamerikan ett slags 
Mecka. De, som varit där, ha trivts där, och de, som 
inte varit där, drömma om att en gång fä komma dit. 
Även obildade personer med ytterst dunkla geografiska 
begrepp ha hört talas om Paris. Karaktäristiskt nog 

1 Skildrar förhållanden i oktober 1914. Sedan dess kan mycket, ha 
förändrat sig. 



mare till, så 






Bild 267 Uuicliuaindianskor valla får. Cucliicanchi. Cochabambadalm. 








BOLIVIA, INDIANERNA OCH VÄRLDSKRIGET 581 

frågade mig en gång en man här: »Är Europa en stad i 
Paris?» Det. var naturligtvis en alldeles obildad man. men 
det hindrar inte, att vad han sade är ganska betecknande. 
Inte minst för dem, som knappast känt, en fransman eller 
fransyska, äro dessa omstråladc av en nimbus av elegans. 
Fransmannen har otvivelaktigt en stor förmåga att första 
svdamerikanarna och att bli förstådd. Till Bolivia har 
detta hemkära folk sänt ytterst få emigranter, de ha där¬ 
för aldrig blivit så många, att de blivit besvärliga. 

En annan orsak till sympatierna för Frankrike är 
den, att fransmännen blev o slagna 1870—71. Många 
människor känna naturligt nog sympatier för den svagare, 
den besegrade. Och man förstår, att ett andra neder¬ 
lag ... : 

Man tycker å andra sidan ej om tyskarna. De äro 
för duktiga, för målmedvetet arbetsamma. På ett par 
årtionden ha de lagt under sig större delen av handeln 
i Bolivia. Landets egna söner ha ej kunnat ta upp kon¬ 
kurrensen med dem, och det ligger mycken sanning i 
vad en stor boliviansk estanciero sade till mig om S: a 
Cruz de la Sierra: 

»Först- bodde indianerna vid torget, sedan kommo 
vi, och dä flyttade indianerna till utkanterna, och vi slogo 
oss ned vid torget. Så kommo tyskarna och slogo sig 
ned vid. torget, och då blev det vår tur att flytta till 
utkanterna.» 

Inget folk vill flytta till utkanterna i sitt eget land, 
därför äro tyskarna ej omtyckta. Engelsmännen ha även 
de skaffat sig stort ekonomiskt inflytande i Bolivia, men 
det märks inte så mycket av den stora allmänheten, ty 
de bygga järnvägar, exploatera gruvor o. d. och kon¬ 
kurrera ej såsom handelsmän med landets egna söner, 
som också tycka om handel, fastän de ej förstå yrket 
så väl som tyskarna. 

Något, som mycket bidragit till den antityska stäm¬ 
ningen i Bolivia, är kreditsystemet. Människan är nu 
så beskaffad, att hon inte tycker om den. hon lånar 
37. — Nordenskiöld. 



582 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

pengar av — när han kräver. Det är naturligt, att tyskarna 
måste kräva dem, som äro skyldiga för varor och pen¬ 
ningar, men de borde ha varit försiktigare i att ge kredit 
till höger och vänster, isynnerhet i ett land, där alla 
lån växa med minst 12 proc. om året. Man tycker inte 
om den, som driver en från gård och hem, även om 
man uteslutande själv är orsaken till att man råkat i 
olycka. 

Tyskarnas karaktär och sätt äro så olika bolivianar- 
nas, att det ej är så underligt, att de senare känna sig 
främmande för de förra. De yngre bland tyskarna visa 
någon gång ett visst övermod mot bolivianarna, som icke 
är något annat än ett utslag av medveten energi. Detta 
bidrager likväl ej till att göra dem omtyckta. 

Bolivianarna kunna ej annat än beundra den tyska 
sammanhållningen och fosterlandskärleken. När kriget 
bröt ut, offrade tyskarna i Bolivia liksom på annat håll 
allt för att komma hem, förmånliga platser, besparingar, 
allt. Detta var inte därför, att de blevo hemkallade, 
ty deras egna myndigheter underrättade dem snart, att 
de ej skulle kunna komma över till Europa. De ville 
ändock försöka, och en och annan lär även ha lyckats. 
Var där en tysk, som ville resa hem men ej hade pengar, 
lämnade utan tvekan hans landsmän honom sina be¬ 
sparingar — allt måste offras för fosterlandet. 

Bolivianarna ha på senare tider allt mer och mer 
börjat inse, att Tysklands universitet och skolor av olika 
slag äro utmärkta, och jag tror, att när kriget bröt ut, 
funnos flera studerande unga bolivianare i Tyskland än 
i något annat land i Europa. 

Åtskilliga tyskar ha gift sig med bolivianskor. Tyska 
militärer äro numera instruktörer för den bolivianska 
armén, och man är i Bolivia synnerligen nöjd med deras 
arbete. Ledaren för dessa, general K., är liksom övriga 
officerare högt aktad. Mindre omtyckta äro underoffice¬ 
rarna, vilket kanske inte är så underligt — ty de sakna 
den anpassningsförmåga, som den bildade officeren har. 










BOLIVIA, INDIANERNA OCH VÄRLDSKRIGET 585 

Bolivia lider som andra länder ofantligt av kriget. 1 
Gummi och tennmalm, landets tvenne viktigaste pro¬ 
dukter, kunna så gott som ej alls exporteras. Vad som 
går till Nordamerika av det förra, är inte mycket ocli 
av det senare så gott som ingenting. Lönerna för alla 
ämbetsmän ha måst reduceras, 2 många ämbeten ha blivit 
indragna, tågen gå mycket mer sällan än förut, större 
arbeten ha måst inställas o. s. v. Landet har plötsligt 
översvämmats av alla de bolivianare, som arbetat i 
salpetergruvorna i Chile. Man har på flera håll i städerna 
måst tillgripa gratisbespisning av de fattiga. 

Det är otvivelaktigt bra, att bolivianarna liksom andra 
sydamerikaner fått se, huru beroende de äro av Europa. 
Europeiska varor är det ännu ingen brist på i Bolivia, 
då affärshusen vid krigets utbrott lågo med stora lager. 
Åtskilliga varor, t. ex. apoteksvaror, ha likväl i högsta 
grad fördyrats. 

På de inre förhållandena i Bolivia kan kriget komma 
att återverka mycket ogynnsamt. Det är nämligen lätt 
för en regering att vara populär, när det är goda tider, 
när folk har gott om pengar och när nya ämbeten kunna 
upprättas. När statskassan ej har inkomster, när affä¬ 
rerna äro lamslagna, när ämbetsmännen avskedas eller 
få sina löner reducerade — då finnes det massor av 
missnöjda. Därav begagnar sig oppositionen mot rege¬ 
ringen, och så blir det lätt revolution. En sådan bryter 
troligen ej ut, så länge kriget varar — men efteråt är 
det farligt nog. Det kan behövas en så utomordentligt 
energisk man, som den nuvarande presidenten Ismael 
Montes, för att behärska en sådan situation. 

Aven den halvciviliserade indianska befolkningen 
har naturligtvis stark känning av kriget genom minskade 
löner och minskade arbetstillfällen. Detta gäller i främsta 
rummet de quicliua- och aymaraindianer, som arbetat i 
gruvorna pä högslätten. Frän gummitrakterna kommer 

1 Denna kris lär fortfara. 

2 Ha delvis reducerats med 30 %. 



586 FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 

säkerligen en mycket stor mängd indianer att återvända 
till sina byar i Mojos, Chiquitos etc., där de komma att 
livnära sig med åkerbruk. Denna återvandring hade, som 
vi veta, redan böljat löre kriget på grund av gummikrisen 
och kommer nu att ta ökad fart. Bedräglig värvning av 
indianska arbetare till gumrniskogarna kommer troligen 
att tills vidare totalt upphöra. 

Även de vilda indianerna, som inte ha en aning om 
kriget bland de vita, skola undra, vad som hänt, ty det 
tryck, som utövats på dem, kommer att minskas, då 
ingen söker nya gummiskogar. Om kriget räcker länge, 
är det troligt, att en del gummibaracker komma att över¬ 
givas och att indianerna komma att vinna terräng. India¬ 
nerna dra sålunda fördel av världskriget. 

Underligt är att iakttaga, huru världskriget griper 
in i alla människors liv, även borta i den djupaste ur¬ 
skogen i hjärtat av Sydamerika. 

Jorden har blivit sorgligt liten! 


Slutord. 

Om hemresan är icke mycket att säga. Vi reste Coclia- 
bamba,—Oruro—Antofagasta—Valparaiso—Santiago—Bue- 
nos-Aires—Rio de Janeiro—Kirkwall—hem. Tack vare den 
utomordentliga vänlighet, som visades oss av landsmän 
och andra i Chile, Argentina och Brasilien, var den syn¬ 
nerligen angenäm. 

Våra intryck från hemresan äro för ytliga, för flyktiga 
för att återgivas här. Från och med Cochabamba voro 
vi två vanliga turister, som gjorde en angenäm rekreations- 
färd, beundrande det pittoriska Bolivia, det aristokratiska 
Santiago, det gigantiska Buenos-Aires, det undersköna 
Rio de Janeiro. 





Bild 209. Från Quichuaindianernas odlingar. Dalgång mellan 
S:a Rosa och Cochabamba. 












587 


BOLIVIA, INDIANERNA OCH VÄRLDSKRIGET 

Lika glada, som vi voro åt urskogen, när vi vid mid¬ 
sommartiden 1913 redo genom den mörka, högstammiga, 
lianrika Tartagalskogen, voro vi nu åt att vända tillbaka 
till civilisationens brännpunkter. Inte minst gladde vi oss 
åt god mat och ett bekvämt liv. 

Människan tycker om omväxling. Jag längtar ibland 
åter till urskogen, till det fria livet i sadeln och i kanoten. 

Det är vandrarblodet 1 



Bild 271. Dansslunga av läder. 
Quichua. Ineallacta. 




J3ild 270. Olga Nordenskiöld. 



Förteckning över här anförda skrifter . 1 


AltamirANO, D. F.: Historia de la Mision de los Möjos publicada por 
Manuel V. Ballivian, La Paz 1891. 

Armentia, Nieolas: Navegaciön del Madre de Dios. La Paz 1887. 

— —• Relaciön Histörica de las Misiones Franciscanas de Apolobamba etc. 

La Paz? 

— — Descripciön del Territorio de las Misiones Franciscanas de Apolo¬ 

bamba. La Paz 1905. 

Balzan, L.: Da Irupana a Covendo. Estratto dal Bollettino della Socleta 
Geografica Italiana, Roma 1891—92. 

BlNGHAM, Hiram: In the Wonderland of Peru. The Nacional Geografic 
Magazine. Washington. April 1913. 

Blanco, Federico: Dicciotiario Geogräfieo de la Republica de Bolivia. 

T. 2. Departamento de Cochabamba. La Paz 1901. 

Boman, E.: Antiquités de la Region Andine de la République Argentine et 
du Désert d’Atacama. Paris 1908. 

Chambereain, Alexander F.: The Linguistic Position of the Pawumwa 
Indians of South America. American Anthropologist 1912, sid. 632. 
ClEZA de Leon, Pedro de: Segunda Parte de la Crönica del Peru. 

Biblioteca Hispano-Ultramarina. Madrid 1880. 

Cobo, Bernabé: Historia del Nuevo Mnndo. Publicado por D. Jiménez de 
la Espada. Sociedad de bibliöfilos andaluces. Sevilla 1890—95. 
Ehrenreich, P.: Die Mvthen und Legenden der Sudamerikanischen Urvölker. 

Supplement zu Zeitschrift fiir Ethnologie. Berlin 1905. 

FOXSECA, José Gonsalves da: Navegatjäo etc. Collec^äo de Noticias 
para a Historia e Geografia das Naqoes ultramarinas que vivem nos 
Dominios Portuguezes. Publicada pela A.cademia Real das Sciencias. 
Tomo IV. Nnm I. Lisboa 1826. 

Fonseca, Ioäo Severiano da: Viagem ao Redo do Brasil. Rio de 
Janeiro 1880—81. 

HasemANX, J. D : Some Notes on the Pawumwa Indians. American Anthro¬ 
pologist 1912, sid. 632. 

Herzog, Th.: Ptlanzenfonnationen Ost-Bolivias. Sonderabdruck ans Engler s 
Botanischen Jahrbuchern. Leipzig 1910. 

1 Detta iir naturligtvis ingen fullständig förteckning över de arbeten, 
som behandla det av mig beresta området. 



590 


LITTERATURFÖRTECKNING 


Koch-Grönberg, Theodor: Zwei Jahre unter den Indianern. Berlin 
1909—1910. 

Middendorf, E. W.: Die Aimarä-Sprache. . Die einheimischen Sprachen 
Perus. T. 5. Leipzig 1891. 

Mnez. Y Vela, Bartolomé: Anales de la Villa Imperial de Potosi. 
Arehivo Boliviano. Coleccion de Documentos etc. publicados por 
Vieente de Ballivian y Röxas. T. 1. Paris 1879. 

Nordenskiöld, Erland: Beiträge zur Kenntnis einiger Indianerstämme 
des Rio Madre de Dios-Gebietes. Ymer 1905„ H. 3. 

— — Indianlif. Stockholm 1910. 

— — Indianer ocli Hvita, Stockholm 1911. 

— — Incallacta etc. Ymer 1915. H. 2. 

SARMIENTO DE GamboA, Pedro: Geschichte des Inkareiches. Heraus- 
gegeben von Richard Pietschmann Abhandlungen der Königlichen 
Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Philogisch-Historische 
Klasse. Berlin 1906. 

SCHMIDT, Max: Die Paressi-Kabisi. Btessler-Archiv. Leipzig und Berlin 1914. 
d’Orbigny, Alcide: Voyage dans L’Amérique méridionale. T. 3. l re Partie. 
Paris et Strasbourg 1844. 

— — L'Homme américain. Paris 1839. 

RONDON, Candido Mariano da Silva: Commissäo de Linhas Tele- 
graphicas Estrategicas de Matto Grosso ao Amazonas. Annexo. N. 5. 
Historia Natural. Ethnographia. Rio de Janeiro (utan tryckår). 
Steinen, K. v. d.: Dnrch Central-Brasilien. Leipzig 1886. 

— — Unter den Naturvölkern Zentral-Brasiliens. Berlin 1893. 

Uhle, Max: Verh. der Gesell. f. Erdkunde. Berlin 1894. 

-Pachacamac. Philadelphia 1903. 

— — Gula de los monumentos de Tiahuanacu por Posnansky. Una Crltica. 

Revista de la Sociedad Chilena de Historia y Geografia. Santiago 
1912. 

Viebma, Francisco de: Descripcion de la Provincia de Santa Cruz 
de la Sierra Coleccion Pedro de Angelis. T. 3. Buenos-Aires 1836. 
VlSCARRA, Eu fr onio-: Casos Historicos y Tradiciones de la Ciudad de 
Mizque. Cochabamba 1907. 



Alfabetiskt register. 


Achachiles (andar) 162. 

Aguaratunpa (saga) 28. 

Allhelgonadagen 144. 

Alligator (saga om) 487; se även 
huaböa. 

Alligatorstrollet 467. 

Ana, se andar. 

Andar 28, 40 f., 49 f„ 114 f., 
143 f., 157, 162, 262 f., 276, 
310 f., 345, 464 f., 525 f. 

Andeskådning 262 f. 

Ankan (saga) 167. 

Ansiktsmålning, se kroppsmål- 
ning. 

Amuletter 143, 162, 216, 220, 
276. 

Apa (saga) 165. 

Apstek (vårt dagliga bröd) 195, 
535. 

Arbetsfördelning mellan könen 
244, 375, 415. 

Araona (Federico), en indianbio¬ 
grafi 201. 

Arv 311. 

Ava = eliiriguano. 

Avelse (egendomlig) 261, 273 f. 

Avlidnas andar, se andar. 

Auquis (andar) 115, 143, 157, 162. 

Aymaraindianer 75, 110 1'., 141, 
143, 152, 242, 456 f., 562. 


Babels torn 507. 

Barndödlighet 241, 336, 455. 
Barn med djur 257. 

Barnrov (saga) 256 f., (verklighet) 
540 f. 

Barnsängar 240 f., 318. 
Baureindianer 324. 
Befolkningsrörelse, se statistik. 
Begravning, se gravar. 

Berg (mordet på) 290 f. 
Bergsjuka 153. 

Biblisk historia, berättad av in¬ 
dianer 273 f., 506 f. 
Bladskärarmyror 353, 499 (saga). 
Blinda (saga) 487. 

Blixtstenar 43. 

Biåsrör 422, 424. 

Bollspel 59, 387. 

Bomärken 25, 59, 143. 

Boplatser (gamla) 39, 41 f., 69. 
94 f., 101 f., 187, 324, 327; se 
även ruiner. 

Borganosindianer 229, 262. 
Boskapsskötsel 152, 283. 
Bostäder 23, 143, 152, 185, 218, 
338, 373 f., 427, 548. 

Bro (byggd av indianer) 356. 
Brons 115, 157, 158, 187. 

Bröd 411. 



592 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Buklaleri 313. 

Bädd 219, 548; se hängmattor. 

Cabijiindianer 390, 417. 
Canichanaindianer 300. 
Chamaindianer 497, 531 f. 
Chanéindianer 19 f. 

Chaumbov (ond ande) 226, 264. 
Chicha (jäst dryck) 25, 146, 184, 
225, 376, 433, 511, 548. 
Chimaneindiancr 206 f. 
Chimaträdet (saga) 250, 260 f. 
Chiquitanoindianer 350. 
Chiriguanoindianer 19, 23 f., 35 t'., 
75, 86, 113 f., 141. 

Chöhua (saga) 253 f. 

Chokihua, de avlidnas andar hos 
itonama 309 f. 

Chullpa 114 f, 

Coca 143, 156, 157, 159, 160, 
229, 511 f., 575. 

Compadre 161. 

Coquena 50, 144, 162. 

Couvade 241, 318 f. 
Crenémindianer 413 f. 

Curare (pilgift) 422. 

Dans 387, 462. 

Dansmasker 342. 

Demoner, se andar. 

Depotfynd 64. 

Diet, se matförbud. 

Diken 243, 319. 

Djurandar, se chokihua. 

Djur skapas av människor 248 f., 
530. 

Djur, vilda, hållas tama 341, 424. 
Dockor 220. 

Döhitt (kulturhero) 216 f. 


Dryckesfester, dryckenskap 24 f, 
49, 225, 266, 286, 433, 457, 
462. 

Dräkter, se klädedräkt. 

Drömmar 42, 315, 464, 476 1'., 
527. 

Duendes (andar) 51. 

Döda (de), se andar. 

De döda, fruktan för 40 f , 114 f., 
187, 208, 262, 525, 527 f., se 
även Chokihua. 

Döden 501, 526. 

Dödfödda 455. 

Dövstumma 241, 491 (saga). 

Ekorren (saga) 249. 

Elddon 468. 

Elden är en kvinna (saga) 498 f. 
Eldrov (sagor) 468, 502 f. 
Eldstad 219, 461. 

Elektrisk ål (saga) 480. 

Epidemier 241 f., 332, 455. 
Espundia 226, 264, 510. 
Estancior 66 f., 154 f., 283 f. 

Fader- och moderlösa barn 267. 
Farkoster, se llodlarder. 

Fiske 59, 223, 374 f., 424, 491. 
Flodfärder 188, 206 f., 292 f., 
298 f., 321 f., 434 f., 438 f., 
531 f. 

Flodsaga 262 f. 

Flodövergångar 5 6, 64, 159, 356. 
Flottar, se farkoster. 

Flugor, se allhelgonadagen. 

Fossil 55, 94, 264. 

Frukter, som förvandlas till djur 
261. 



ALFABETISKT RÉGISTER 


593 


Fästningar 70 f., 87, 95 f., 125, 
434. 

Förhäxare, förhäxning, se troll¬ 
karlar oeli trollkvinnor. 

Gift 491, 495; se curare. 

Gravar, gravskick, gravurnor 23, 
26, 39 f., 64 f., 96, 105, 145, 
155, 159, 187, 262, 297, 299, 
327, 345, 433. 

Grodan, grodtrollet (sagor) 56, 
468, 493, 502 f. 

Grottor 26 f., 35 f., 92, 101, 105. 

Guarayuindianer, se pauserna- 
indianer. 

Gudar, se andar, kulturheroer. 

Guldgruvor 155, 332. 

Guldhornen (saga) 172 f. 

Gummi, gummikris 424, 4 38, 441 f. 

Gummibollar 59, 387. 

Gästfrihet 286 f., 365. 

Havande kvinna (saga) 498 f. 

Hakkors 96. 

Halvmånar av sten 63 f. 

Handel 221. 

Handel på olika tider av dygnet 
50 f., 179. 

Hjorten, hjorttrollet, hinden (sa¬ 
gor) 277 f., 479; se även huaböa 
och totemismen. 

Honung, insamling av 375. 

Huaböa (förhållande mellan djur 
och växter) 317 f. 

Huanvamindianer 399 f. 

Huariindianer 363 f. 

Humor 475. 

Hundar 169 vsaga), 224, 337 f. ; 
se även huaböa. 


Hus, se bostäder. 

Husdjur 152, 224, 283, 337, 424. 

Husgeråd 219, 344, 373, 377 f., 
428, 547. 

Hyddor, se bostäder. 

Hår, utryckning av 378, 381, 383, 
403, 405. 

Hår, grått 243 f. 

Hällmålningar 96, 99, 110, 115. 

Hällristningar 30 f., 101, 110, 115. 

Hängmattor 338, 373, 427. 

Hövdingar 236, 244, 337, 371, 
413. 

Högsta väsen 527 

Incas 70 f., 125 f. 

Indianöverfall 141, 232, 351, 392,' 
419. 

Inälvsmask 226. 

Ischias 115. 

Ishauva (demoner) 276, 464 f. 

Isolerade stammar 388 f. 

Itapuynemi (andar) 40 f. 

Jaguarer, förvandling till 159,229, 
315. 

Jaguarer, möte med 83, 161 

Jaguarer, sagor om 250,254, 257f., 
260 f., 483, 515 f.; se även 
huaböa och chokihua. 

Jakt 189, 223, 338, 374 f., 424, 
535. 

Jakthyddor 359. 

Jaktmagi 223, 264, 491 (saga , 535. 

Jordbävningar (saga) 250. 

Jordätning 369. 

Judar 251, 510 f. 

Jungfru Maria, se Maria santi- 
sima. 



594 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Järn, plundring för att erhålla 
419. 

Jättar 466, 482. 

Kalebasser, ornamentering av 344. 
Kanaler 303 f. 

Kanoter, se farkoster. 

Karneval 295. 

Keramik, se lerkärl. 

Kéri (saga) 247. 

Kéri = månen 275. 

Kikhosta 242, 455. 

Kinaträdet 198. 

Klaner 142. 

Klädedräkt 60, 208, 216, 341 f., 
378 f., 403 f., 538. 
Klätterringar 551. 

Kolibris (varsel) 312, 527. 
Kondorer (sagor) 168 f., 170, 247. 
Koppor 242, 451. 

Kors på gravar 525. 

Kristendom (indiansk) 273 f., 506 f. 
Kristus (som indiansk sagofigur) 
251, 273 f., 507, 510 f. 
Kroppsmålning 343 f., 378, 461, 
500. 

Krymplingar 241. 

Kulspel 59. 

Ivulturheroer 246 f., 274, 527. 
Kulturmyter 246 f.; se även sagor. 
Kvinnor, brist på 414. 

Kvinnor som förförerskor 350. 
Kvinnans ställning 562 f. 

Lamas 142, 152. 

Lecoindianer 190. 

Lekar, leksaker 59, 220, 387. 
Lerkärl 56, 65, 344, 387, 461, 
547; se gravar och boplatser. 


Livet efter detta 527; se andar 
och själavandring. 

Läppknappar 37, 379, 383, 403 f. 
Löskning (i sagorna) 254, 520. 

Magdalenosindianer 232. 

Magiska flykten (saga) 170 f., 
519. 

Majs 142; se även odling. 

Majsöl, se chicha. 

Malaria 62, 98, 118 f., 157, 294, 
323, 434, 438, 455, 575. 
Manvarg 276. 

Maria santisima 156, 273, 510 f. 
Maropa 268 f. 
Mataco-vejosindianer 23. 
Matförbud 317. 

Medicinalväxter 316, 318. 
Medicinmän, se trollkarlar. 
Meteor (saga) 497 f., 500. 
Meteorstenar 43. 

Miniatyrhyddor på gravar 345. 
Missioner 49, 181 f., 230, 233 f., 
272, 428, 433, 448 f., 506 f.. 
565, 569. 

Mojoindianer 294, 559 f. 

Moral 265 f., 459, 462. 

Mord på missionär 233. 

Mordet på Berg 290. 
Morgonstjärna 274; se Venus. 
Mortalitet 242 f., 455. 
Moseteneindianer 159, 181 f., 232f. 
Mounds 296, 308. 
Movimaindianer 291. 

Musik, musikinstrument 114, 115, 
386 f„ 409, 462. 

Månen (saga) 500 f. 

Månens faser 500. 

Månens fläckar (saga) 501 f. 



ALFABETISKT REGISTER 


595 


Månggifte 240. 

Människoätare 300, 370, 410. 

Nambiquaraindianer 389. 

Nativitet 241, 455. 

Nattapor (sagor) 249, 487. 

Navelsträngen som läkemedel 319. 

Navelsvin, se vildsvinstrollet. 

Naveltetanus 243. 

Nedbränning av hyddan vid döds¬ 
fall 208. 

Negrer, mulatter 345 f., 391. 

Ninamayco (andar som finnas i 
elden) 159. 

Nyoko (sagor) 246, 251 f. 

Odlingar 222, 338, 374, 422, 575. 

Odlingsterrasser 157, 159, 575. 

Offer 143, 155, 156, 157, 159, 
160. 

Omgifte 525. 

Opiumrus 314 f. 

Opö (ond ande) 224. 

Ormar (sagor) 29, 36, 172 f., 211, 
246, 252, 253 f., 255 f., 478, 
492, 493. 

Ormar, möte med 160, 353; se 
även chokihua och liuaböa. 

Ornamentik 65, 76, 107 f., 344, 
410. 

Ortnamn 111, 141. 

Paehamama (ande) 115, 143, 156, 
160. 162, 512. 

Palmolaindianer 327. 

Palometafiskar (Serrosalmo) 293, 
427, 481. 

Paranötter 407 f., 484 (saga). 

Paressiindianer 390. 


Parfym 478 (not). 

Pausernaindianer 331 f. 

Pilar, se vapen, lekar, jakt oeh 
fiske. 

Pilgift, se curare. 

Promiscuitet 414. 

Prydrader 215, 341 f., 378 f., 
403 f., 548. 

Pujios (andar) 143 f., 162. 

Puma (saga) 164. 

Puru-puru (hudåkomma) 86, 184, 
226, 569, 

Quichuaindianer 75, 142 f., 146 f., 
154 f., 175 f., 564. 

Regnbågen (saga) 255. 

Religion, se andar, trollkarlar, 
sagor o. d. 

Ruiner 70 f., 87, 95, 99, 125 f., 
157. 

Rusdrycker, se cliieha, dryckes- 
fester. 

Räven (saga) 164 f. 

Sagor 28 f., 36 f., 38, 56, 164 f., 
206, 246 f., 277 f., 464 f. 

Salt 206 (saga), 284. 

Samhälle 232 f., 336 f., 372 f., 
413 f., 448 f. 

San Pedro 509 f., 512, 535 f. 

Sandloppor 35. 

Sashra (andar) 162. 

Signalering 409. 

Sirionoindianer 319, 418 (not'. 

Sjukdomar (fördrivande av) 43; 
se malaria, koppor o. d. och 
även Chokihua. 

Sjustjärnorna (saga, 28. 



596 


FORSKNINGAR OCH ÄVENTYR I SYDAMERIKA 


Själavandring i livet 315. 

» efter döden 262, 

312, 530. 

Skamkänsla 379, 405. 

Skapelse 246 f. 

Skattsökeri 38, 42, 297. 

Skorpion 526. 

Skuldslaveri 282, 285 f., 451, 

564. 

Skäggiga indianer 327. 
Sköldpaddor, sköldpaddstrollet 
(sagor) 467, 494 f. 

Slungor 142. 

Sländor 221, 310. 

Solen (sagor) 483, 500 f. 
Solförmörkelse 481, 500. 

Sorg 500. 

Sonyo (saga) 251. 

Spel 59. 

Spindelapor (sagor) 248, 475 f. 
Språk 371, 418, 456 f. 

Spådomar 42, 314. 

Spökhistorier 36 f., 51, 297, 518 f. 
Stamnamn 371. 

Statistik 239 f., 336, 372, 413, 
452 f. 

Stelkramp 289. 

Stenyxor 94, 115, 374. 

Stenålder 375. 

Stjärnfall 498. 

Städer och byar (livet i) 78 f., 
88 f., 146 f., 437 f. 

Suggestion 263. 

Sumptrakter 280 f., 303 f., 329 f., 
353, 399. 

Svartsjuka 183; (sagor om) 479 f., 
493 f. 

Syrier 236, 282. 

Sång, sånger 27 f., 38 (saga), 387. 


Tatuering 378. 

Tiahuanaco (bekant ruinstad) 107, 

110 . 

Tobak, tobaksrökning 374, 424, 
548. 

Tobak användes som läkemedel 
223, 225. 

Totemismen 318, 433, 530. 
Troféer 409. 

Trollkarlar 42, 1 15, 144, 155, 
159, 262 f., 276, 312 f., 433, 
464, 526, 528 f. 

Trollkvinnor 43, 155, 312 f. 
Trådfigurer 462. 

Tuberkulos 455. 

Tvillingar 28, 241. 

Tvättande av den dödes kläder 50. 
Tunpa 26, 42. 

Turkoser 37. 

Uppfostran (av barnen) 337, 387. 
Urngravar, se gravar. 
Urskogsvandringar 87, 156 f., 

191 f., 352 f., 408, 570. 
Uturuneo (jaguar, som varit män¬ 
niska) 159. 

Vaccination 242. 

Vaggor 219. 

Vandringar (indianernas) 234. 
Vapen 223, 337, 385, 422. 

Varsel 312, 527. 

Vattendemonen 466. 

Venus (sagor) 500 f. 

Vicuna (saga) 170. 

Vildkatten (saga) 515 f, 
Vildsvinstrollet (saga) 470 f. 
Vinddemonen 482. 

Vinden som sjukdomsalstrare 115. 
Vintergatan (saga) 253. 



ALFABETISKT REGISTER 


597 


Vissiaren (spökhistoria) 51. 

Vita och mestizer (indianernas 
förhållande till de) 45 f., 146 f., 
221 f., 227, 285 1'., 539; se 
missioner. 

Vrålapa (saga) 475; se även totem- 
ismen. 

Världsundergång (saga) 261. 

Världsåskådning 246 f. 

Värnplikt (indianernas) 392 f. 

Vävnader 142, 155, 342, 548. 

Yuracåreindianer 141, 208, 234, 
564 f. 


Åskgud, se Döhitt. 

Åsna (saga) 167 f. 

Äktenskap 240 f., 295, 337, 414 f., 
562 f. 

Ärlighet 175, 227, 365, 462. 
Ödlor 98. ' 

Översvämmade skogar 303 f., 329, 
353. 

Översvämmade pampas 269 f., 
280 f., 399. 


38. — Nordenskiöld. 




INNEHÅLL. 


Inledning . 1 

1. I sadeln. 15 

2. Grottor och gamla gravar .". 26 

3. Vidare genom cliiriguanoindianernas land . 55 

4. Incans-hns — Incahuasi . 70 

5. Till Valle G rande . 78 

6. Bland minnen från förincaisk tid. 91 

7. Malarian och indianernas utbredning på Anderna . 118 

8. Incallacta: En fästning byggd av Inca Tupac Yupanqui 125 

9. Över Cochabamba till Covendo. 146 

10. Sagor irån fjälltrakterna . 164 

11. Quichuaindianerna . 175 

12. Covendo missionsstation . 181 

13. Till chimaneindianernas land. 188 

14. Federico Araona . 201 

15. I kanot genom chimaneindianernas land. 206 

16. Mosetene- och chimaneindianernas samhälle. 232 

17. Mosetene- och chimaneindianernas världsåskådning 

och moralbegrepp. 246 

18. Julen 1913 . 268 

19. Maropa-indianerna . 272 

20. Över översvämmade pampas Mordet på Berg . 280 

21. Från S:a Ana till La Loina. Malaria. Motgångar ... 292 

22. Regntidsvägar . 303 

23. »Chokihua» . 309 


























24. Till övre Rio Guaporé . 321 

25. Hos pauserna- eller guarayuindianerna . 331 

26. Till människoätare . 350 

27. Huari-indianerna . 363 

28. Nedför Rio Guaporé . 390 

29. Till huanyamindianerna . 399 

30. Huanyamindianerna. 413 

31. Till Rio Reni . 434 

32. Gummikrisen i Sydamerika. 441 

33. Cavinas missionsstation. 448 

34. Sagor om demoner, djur m. m. från cavina- och 

tumupasaindianerna . 464 

35. Sagor om himlakropparna, elden m. m. från cavina- 

och tumupasaindianerna. 497 

36. Moderna sagor och berättelser från cavina- och 

tumupasaindianerna . 506 

37. Gavinaindianernas religiösa föreställningar. Några 

jämförelser. 525 

38. Till de förr så fruktade chämaindianerna . 530 

39. Vi få underrättelse om världskriget och besluta att 

resa hem . 558 

40. Bolivia, indianerna och världskriget . 580 

Förteckning över anförda skrifter . 589 

Alfabetiskt register . . 591